Jessica satt och lyssnade troget under tiden jag berättade om mitt liv och vad som hänt de senaste månaderna. Sedan var det hennes tur att berätta. Hon berättade hur det var i skolan, hemma och med vänner.
”det var riktigt kul att träffa dig igen, Jessi” sa jag till henne samtidigt som jag reste mig upp från parkbänken. Det hade börjat skymma, vilket innebar att vi suttit och pratat i ungefär tre timmar.

”detsamma, Mel. Hur länge stannar du i stan?” Hon reste sig upp och kramade mig.
Jag tog ett steg tillbaka, ”tills på söndag.”

Jessica log varmt mot mig, ”då kanske vi kan ses igen.”

Jag log stort tillbaka mot henne, ”det gör vi säkert. Hejdå Jessi.”

”hejdå Mel.”

Jag vände på klacken och gick den korta biten tillbaka mot huset. När jag kom in stod min mormor och mamma och höll på med middagen, och mina småbrödrar satt bekvämt i soffan och såg på barnprogram. Jag bestämde mig för att gå in i köket.

”hej!” sa jag.

Både mamma och mormor vände sig om och såg mot mig, de var så lika fast på olika sätt. De hade samma bruna ögon, precis som jag, men resten var svårt att se någon likhet mellan.

”hej, hur var det med Jessica?” frågade mamma.

”det var kul”

Mormor vände sig mot mig där hon stod vid spisen, ”hur är det med henne?”

”hon mår bra. Är det något jag kan hjälpa till med?” frågade jag.

”du kan ju alltid duka”, svarade mamma och nickade mot det tomma köksbordet. Jag nickade och gick fram till skåpet där det fanns tallrikar och glas.

Efter maten gick jag upp till mitt rum. På den enda timmen jag hade på mig att packa igår hade jag lyckats få med mig min dator. Denna tog jag nu upp från resväskan och satte igång den medan jag satte mig tillrätta i sängen. Det första jag gjorde var att gå in på Skype, och som tur var var min favoritperson inne. Jag ringde Justin via ett videosamtal, och så snart han svarade kom hans vackra ansikte upp på skärmen.

”hej Justin”, sa jag och log stort.

Han flinade, ”hej snygging. Hur är det i Quebec?”

”det är väl okej, hur är det hemma?”

”ganska tråkigt utan dig.” Justin log lätt. ”Men annars är det bra.”

”Jag träffade Jessica idag”, sa jag.

Justin såg frågande på mig, ”Jessica? Som i din före detta bästa vän?”

Jag log nickandes och han andades ut högt.

”wow. Hur var det då?”

”Vi pratade om i stort sett allt. Jag förstår egentligen inte hur vi bara kunde tappa kontakten så där. Vi var ändå oskiljaktiga i sju år.”

Justin nickade, ”men det är inte lätt om man flyttar tio timmars bilresa bort ifrån varandra. Alltså är det inte så konstigt om ni gled ifrån varandra.”

”varför ska du alltid ha rätt?” frågade jag med ett leende.

Han bara flinade, ”jag är smart.”

Jag skakade på huvudet med ett stort flin, och Justin skrattade.

”hade jag varit hos dig just nu hade jag kastat mig över dig och kittlat dig tills du bad om ursäkt.”

”tur att du inte är här då!” svarade jag och skrattade.

”fast du vill ändå att jag ska vara där, eller hur?” svarade han med ett slugt leende.

Jag slutade skratta och nickade, ”jag saknar dig.”

Justin log varmt, ”jag saknar dig också. Och det är bara”, han pausade mitt i meningen för att kolla på sin klocka, ”två dagar och fem timmar tills du kommer hem igen.”

Han fick mig alltid att le, hur dåligt jag ändå mådde.

”två dagar och fem timmars lidande”, sa jag.

”var inte orolig, Mel. Du klarar dig.”

”hoppas det”

Justin log, ”jag måste gå nu, men vi ses sen. Puss.”

”hejdå Justin.”

Jag hann se hans leende en gång till innan han stängde av samtalet. Jag fällde ihop datorn med en suck och lade den ifrån mig innan jag kröp ner under det mjuka täcket.


Två dagar senare:

”vakna, Mel. Vi landar snart.”

Jag slog upp ögonen och möttes av min mammas varma men försiktiga leende. Sedan vände jag mig om för att se ut genom det lilla, smala flygplansfönstret. Där, långt nere på marken kunde man uskilja små bilar som körde på vägarna. Jag ryste till vid tanken av våran höjd med planet och lutade mig snabbt tillbaka i flygplansstolen. Jag kunde äntligen andas ut när jag kände dunsen när hjulen träffade marken. Vi var hemma. När vi klivit av planet och hämtat upp våra väskor bland bagagebanden tog vi en taxi hem. Det kändes otroligt skönt att stå och vänta på att pappa skulle låsa upp ytterdörren.

”välkomna hem!” sa han och flängde upp dörren.

Jag steg in i hallen och knöt upp skorna.

”jag går och packar upp nu direkt, så jag får det gjort”, sa jag till de andra och greppade min väska innan jag gick upp för trappan.

När jag kom fram till mitt rum och öppnade dörren blev jag riktigt förvånad. På sängkanten satt Justin, min Justin, och väntade på mig. Jag slängde resväskan och sidan och sprang fram till honom. Han reste sig upp med ett gigantiskt leende på läpparna. Innan jag kramade om honom såg jag honom i ögonen, hans hasselbruna, djupa ögon. Sedan borrade jag in mig i hans bröstkorg och andades in hans doft.

”jag har saknat dig”, sa jag, fortfarande med ansiktet mot hans tröja.

Justin log, ”inte lika mycket som jag har saknat dig.”

Jag såg upp på honom, och ställde mig på tå för att nå upp till hans läppar. Sedan kysste jag honom hårt och länge. Justin slängde sig på sängen och jag lade mig ovanpå honom och fortsatte kyssa honom.

Men sedan slutade jag abrupt.

”hur tog du dig in?” Jag satte mig så att jag kunde luta mig mot väggen och såg på honom där han halvlåg med stöd av armbågarna.

Justin flinade stort, ”ditt fönster var öppet, så jag bara klättrade in.”

Jag bara satt och såg på honom med ett förvånat ansiktsuttrck, ”vad är du? En apa?”

Han skrattade, ”bara galet förälskad.”

Jag svarade inte, de orden hade tagit mig med storm. Han var så otroligt underbar. Han satte sig bredvid mig och kysste mig på munnen.

”du betyder riktigt mycket för mig, Melanie.”