Jag sminkade mig och satte upp håret, och var klar precis i tid, för när jag satte den sista hårnålen i mitt hår ropade min far från undervåningen att Justin var här. Jag gick ner för trapporna, och när jag tog sista steget ner såg jag honom. Han var helt klädd i svart, skjortan, kavajen, flugan och byxorna. Hans hår, som brukade vara tillrufsat och fyllt av vax, såg städat och nytvättat ut. På läpparna hade han världens största leende och hans ögon riktigt tindrade när han såg på mig.
”Ha det så kul, ungar.”, sa min pappa som hade stått och iakttagit oss, men som nu försvann in i köket för att hjälpa min mamma med middagen.
”Det ska vi, Mr. Johnson.”, svarade Justin och sträckte ut sin hand emot mig. Jag tog emot den och vi gick hand i hand ut till hans bil som stod på tomgång på vår uppfart. Justin öppnade bildörren till mig och jag hoppade in i passagerarsätet. Han stängde dörren efter mig och gick runt bilen innan han satte sig bredvid mig och började köra.
”Vart är vi på väg?”, frågade jag, som alla andra gånger han tagit med mig till ett okänt ställe.
Jag såg på Justin som bara satt och flinade med ögonen på vägen framför sig.
”Du kommer inte att berätta för mig, eller hur?”, muttrade jag som svar på min egen fråga.
Justin skakade på huvudet och vände på huvudet för att se på mig en kort stund. Han lade sin hand på mitt vänstra lår för komfort. ”Förlåt, baby.”

Justin stannade bilen mitt i, för mig, ingenstans. Han tyckte uppenbarligen inte att vi var mitt ute i ingenstans, för han hoppade ut ur bilen och öppnade strax bildörren för mig innan jag själv hunnit göra det.
”Var är vi?”, frågade jag förvirrat.
Vi befann oss mitt i en skog, med bara en massa stora granträd runt omkring oss. Det var alldeles mörkt förutom månen och den stjärnklara himlen som lyste upp lite. I ögonblicket var jag faktiskt rädd. Här stod jag, mitt i en mörk skog under natthimlen i en långklänning. Det var något som inte stämde.
”Kom med mig.”, sa Justin och tog bestämt min hand innan vi började gå in i skogen.
”Justin, inte så snabbt! Jag har högklackat!”, ropade jag medan jag som en trasdocka snubblade omkring efter honom. Ett lågt skratt slapp ut ifrån Justins läppar samtidigt som han saktade ner på farten så att jag kunde sluta upp bredvid honom.
Jag var precis på väg att undra varför han hade så bråttom när han stannade. Vi var inte i skogen längre, istället stod vi och såg ut över hela Stratford från en hög kulle. Eller kunde man kalla det för berg? Högt uppe var vi i alla fall. Hade vi fortsatt tjugo meter till, hade vi ramlat ner för ett brant stup. Jag var alldeles upptagen att se på utsikten att jag inte lade märke till vad som befann sig mitt framför ögonen på mig. Där stod ett runt bord med två stolar och ljus på bordet. Ett serveringsfat med silverlock stod mitt på bordet, och allting såg helt perfekt ut. Jag såg på Justin med förvånad min och han bara skrattade.
”Gillar du det?”, frågade han.
Jag höjde ögonbrynen, ”Gillar? Jag älskar det.”
Han log och ledde mig fram till bordet och drog ut en stol till mig. Jag satte mig och Justin drog in stolen mot bordet igen innan han satte sig ner han med.
”Jag hoppas att du är hungrig.”, sa Justin samtidigt som han tog av silverlocket från fatet i mitten av bordet. På fatet låg min favoriträtt och väntade på mig, alla sorters skaldjur man kan tänka sig.
”Har du gjort allt det här själv?”, sa jag när jag lyckades slita blicken från alla godsaker på serveringsfatet.
Justin nickade, ”Men Chaz och Ryan hjälpte till lite.”
”Det är helt fantastiskt. Utsikten, maten…”, sa jag och såg på utsikten. ”Och du.” Jag skiftade blicken till honom och såg Justin i ögonen. De strålade av glädje och lycka, och jag kunde slå vad om att mina gjorde lika så.
Han hällde upp dricka i våra glas och höll sedan upp det. ”Grattis på ettårsdagen.”
Hela jag blev till ett frågetecken. ”Justin, det var inte ett år sedan vi blev tillsammans idag, det hade jag kommit ihåg.”
”Men det är ett år sedan vi kysstes för första gången.”
Allting klarnade när Justin sa det och alla minnen och tankar kom tillbaka från den dagen Justin syftade på.

Min frisyr såg ut som ett skeppsvrak. Jag såg mig snabbt omkring efter en hårborste, men när jag inte hittade det fick jag ta mina egna fingrar till hands. Försiktigt drog jag ur min gummisnodd ur håret som trasslat in sig rejält. Det krävdes några otroligt fula grimaser och offrande av ett antal hårstrån innan jag befriade mitt hår. Precis som en hårdrockare slängde jag med håret innan jag fångade upp det igen för att sätta upp mitt hår i en hög hästsvans. Jag sköljde snabbt mitt ansikte utan att förstöra sminket och gick ut till festen igen. Just när jag skulle gå ut till alla andra i vardagsrummet lade jag märke till en ensam liten själ ute på terrassen. Ju närmre jag kom desto ljusare blev det, och tillslut kunde jag urskilja Justin ur lampans sken som satt någon halvmeter ovanför hans huvud.

Han såg ledsen ut och hängde med huvudet. Långsamt gick jag fram till honom och satte mig bredvid honom för att försöka möta hans blick. Det var omöjligt, hans blick var stenhårt fäst på hans skor och den såg inte ut att vilja lämna den platsen.

"Justin?.." började jag försiktigt. Jag kunde se hur han bet sig i läppen, antingen för att inte börja gråta eller för att inte säga något.

Långsamt lade jag huvudet på sned för att se hans ögon bättre, "vad är det?"

Justin bara skakade på huvudet.

Med en suck gav jag mig på ett andra försök, "berätta för mig, Justin."

Han öppnade långsamt sin mun, "du kommer ändå aldrig förstå."

Jag visste inte vad jag skulle svara på det, så jag kollade bara stint framför mig.

"jag kan försöka." sa jag till sist.

"det är bara så töntigt. Jag borde inte deppa över detta." mumlade han.

Jag strök honom långsamt över ryggen, "vad är det som har hänt?"

Justin tog ett djupt andetag innan han berättade, "mina föräldrar har varit skilda i princip hela mitt liv, men jag har ändå haft bra kontakt med dem båda. Som liten tyckte jag alltid det var jättecoolt att bo på två ställen, dubbelt upp med allt. Men nu när min pappa skaffat en egen familj och allt, känns det som han svikit mig och mamma. Som att han har glömt bort mig."

Han tystnade och mina armar kramade genast om honom hårt, "tänk inte så, Justin. Din pappa älskar dig, men det var kanske inte meningen att dina föräldrar skulle tillbringa resten av sitt liv tillsammans. Jag kan inte säga att jag förstår hur det känns, för det gör jag inte. Men jag kan tänka mig. Och det är okej att gråta om man vill det."

Efter jag sagt mitt sista ord lade Justin sina armar om min midja, "tack Mel. Lova att inte berätta för någon om detta, okej?"

Jag log stort, "okej."

När jag sagt detta gick allting så fort att min hjärna inte hängde med. Justin närmade sig mitt ansikte, och innan jag visste ordet av kraschade hans fuktiga läppar mot mina.

Lyssna medan nedanstående läses.

Då tyckte jag inte om Justin på det sättet, men se vad ett år kan göra. Nu sitter vi här, mer kära än någonsin, och firar första gången vi kysstes. Jag kom ihåg hur dåligt jag mådde över att behöva berätta för Justin att den kyssen inte betydde något och att jag bara ville vara vän med honom. På något sätt lyckades han få mig på fall i alla fall. Det kan ha varit hans oemotståndliga leende, eller hans tindrande ögon, eller sättet han brydde sig om en, kanske var det allt tillsammans. Men jag älskade honom idag, och det var allt som räknades.
”Grattis på ettårsdagen.”, sa jag, och ett klingande ljus ekade till när våra glas stötte ihop med varandra. Vi höll ögonkontakten när vi drack, och släppte den inte heller när vi ställde ner glasen på bordet igen.
”Jag har skrivit en låt om dig, Mel.”, sa Justin plötsligt.
”En till?”, svarade jag frågande och log. Han nickade och tog fram en gitarr som legat bredvid bordet. Jag hade inte ens märkt den förrän nu när Justin satte den i sitt knä.
”Du är väldigt inspirerande.”
”Jag hoppas att det är en bra sak.”, sa jag.
Justin log och nickade, ”Det är det.” Sedan såg han upp på mig, ”Melanie?”
”Ja?”, svarade jag.
”Jag älskar dig.”, sa Justin.
”Jag älskar dig också.”
Han började spela på sin gitarr, och när han öppnade sin mun för att sjunga såg han på mig med ett leende. Orden som kom ur hans mun lät underbara, och jag ville inget annat än att spela in denna stund för att kunna se den om och om igen. Låten var ingen lugn kärlekslåt, den handlade om mig rakt av. Det var otroligt vilken stor skillnad det är på de två personer Justin beter sig som. Ena stunden är han den livsfarliga brottslingen som hade kunnat skjuta huvudet av en om han kände för det, och den andra stunden är han denna mjuka kille som inte har något annat än sin gitarr och sångröst. Två helt olika killar i en och samma kropp, och jag älskar de båda otroligt mycket, hur olika de än må vara.Justin såg ner då och då för att se till att han höll rätt ackord på strängarna, men annars höll han sin blick riktad mot mig. Han såg varken nervös eller osäker ut, hela han var fylld av lycka och glädje, precis som jag. I den stunden kom jag och tänka på vilken tur jag hade haft att få en sådan underbar kille till pojkvän. Hur kunde jag blivit så lyckligt lottad?

Kortaste kapitlet på länge, jag vet. 

NÄR KAPITLET FÅTT 10 KOMMENTARER KOMMER KAPITEL 65!
/e

”Och en massa tv-spel.”
”Kommer du aldrig att växa upp ifrån det?”, frågade jag.
Justin skakade på huvudet och flinade. ”Nej, och det vill jag inte heller.”
”I så fall ska jag köpa alla kläder i alla butiker.”, sa jag.
”Har du råd med det?”, undrade Justin och höjde sitt ena ögonbryn.
”Nej.”, svarade jag och såg lurigt på honom. ”Men du har.”
Han skrattade till, ”Men tänk om jag inte vill dela med mig av min förmögenhet?”
”Det vill du. Vem kan säga nej till ett sådant här sockersött leende?”, sa jag utmanande och log för att visa mitt leende. Justin log och drog mig intill honom. ”Du har rätt.”, sa han. Han kysste mina leende läppar och såg mig sedan i ögonen. ”Ingen kan motstå ditt leende.” Efter att han sagt det kraschade mina läppar mot hans ännu en gång och jag kysste honom länge och väl.
”Jag älskar dig, Melanie.”, sa Justin. Hans bruna ögon såg djupt in i mina mörkblåa, och det lät som inget annat än sanning när han sa det. Jag drog ena handen genom hans lena hår. ”Jag älskar dig med, Justin.”

Man kunde nästan känna i luften att sommaren snart var över. Det hade blivit för kallt för att ha på sig shorts, och vinden blåste svalt. Om bara några dagar satt jag i skolbänken igen, denna gång som äldst på skolan. Denna sommar hade varit både den bästa och den värsta på så många olika sätt. Niall var åtminstone ute ur mitt och alla andras liv, något jag gladde mig åt otroligt. Justins dröm hade gått i uppfyllelse och Chloe och Ryan hade blivit ett par under denna sommar. Och jag, jag var vid liv. Vad mer hade jag att begära?
”Melanie!”
Jag drogs ur mina tankar där jag gick i min ensamhet i parken och vände mig om. Några meter bakom mig stod Jason med ett brett leende på läpparna. Han tog några raska steg emot mig och var innan jag visste ordet av precis framför mig.
”Hej Jason.”, sa jag och kramade om honom. ”Jag trodde du hade åkt tillbaka till Vegas.”
Jason skakade på huvudet och vi började gå igen, denna gång bredvid varandra. ”Jag och John hade lite affärer att göra upp, både med varandra och med andra. Så jag kommer att stanna i Stratford ett tag till i alla fall”, svarade han.
Jag svalde hårt när jag tänkte på vilka slags affärer Jason talade om. Hur mycket jag än tyckte om Jason, hatade jag det faktum att han höll på med sådana saker.
”Hurså, vill du att jag ska åka hem eller?”, frågade han, och jag lade märke till hans ironiska flin han hade på läpparna.
”Det vet du väl att jag inte vill!”, sa jag och puttade till honom på armen. Han höll balansen och rubbades inte alls. ”Jag var bara orolig att du hade åkt iväg utan att säga något till mig.”
Han skrattade, ”Jag skulle aldrig åka utan att säga till dig innan.”
Jag såg på honom med snäll blick, han hade precis likadana ögon som Justin. Och deras frisyrer var slående lika, hela dem påminde faktiskt lite om varandra.
”Hur är det med Justin?”, frågade Jason sedan. Det var nästan som om han kunde läsa mina tankar. Just när jag tänkte på Justin, frågade Jason om honom. Antingen det, eller så var det bara ett sammanträffande.
”Varför undrar du? Du hatar Justin.”, sa jag.
Han ryckte på axlarna och såg på en småbarnsfamilj lite längre bort. En pappa höll på att sätta ner sitt barn i en gunga medan modern försökte få ett annat barn att ligga stilla i barnvagnen.
”Jag är bara nyfiken.”, svarade Jason. Justin hatade Jason, och Justin var inte direkt Jasons favorit heller. Varje gång de ses bråkar dem, det är synd att Justin inte ser vilken person som gömmer sig under Jasons image.
”Han mår bra.”, svarade jag då på Jasons fråga. Sedan stannade jag abrupt. Jason, som hade fortsatt gå, vände sig om när han märkte att jag inte gick bredvid honom längre. Hela han såg ut som ett frågetecken, och jag höll ett leende inom mig.
”Vad gör du?”, undrade han och gick långsamt tillbaka till mig.
”Jag ska in hit. Min kompis bor här.”, sa jag och nickade mot huset vi stod på trottoarkanten till. Jason såg besviken ut, han hade antagligen trott att vi skulle gå tillsammans en längre tid. ”Jaha…”, muttrade han och omfamnade mig och tog sedan ett steg ifrån mig. ”Vi ses, Melanie.”
Jag log, ”Hejdå.” Sedan gick jag in på tomten och kom närmare ytterdörren för varje steg. Jag öppnade dörren utan att tänka och tittade inte ens upp på vad som befann sig framför mig. Därför försvann mitt leende snabbt när jag vred huvudet uppåt och såg Chloe några meter ifrån mig. Hennes armar var korsade över hennes bröst och hon såg på mig med skeptisk blick. Detta var ett tecken på att jag snart skulle bli utfrågad på något jag gjort.
”Hej Chloe!”, sa jag och försökte låta oskyldig. Hon bara skakade på huvudet åt mig och väntade på mig för att jag skulle få av mig mina skor och jacka.
”Vi måste prata.”, berättade Chloe för mig och vände sig om för att gå upp för trappan till andra våningen. Väl där uppe fortsatte hon in på sitt rum, hon lät mig komma in och stängde efter det dörren bakom mig. Jag slog mig ner i hennes fåtölj och iakttog Chloe medan hon också satte sig ner.
”Vem är den killen du umgås med?”, frågade hon. Chloe släppte mig inte med blicken, och hennes ögon riktigt brände på min hud bildligt talat.
”Han heter Jason.”, svarade jag lugnt.
Chloe höjde på ögonbrynen för att veta mer, men jag höll munnen stängd. Istället ställde hon ytterligare en fråga. ”Hur känner du honom?”
Han hjälpte till att bomba Justins fiendes hus, men förrådde honom. Sedan kidnappade han mig tillsammans med Justins fiende, och räddade mig även därifrån genom att skjuta honom.
Jag kunde omöjligt berätta hur jag kände Jason för Chloe. Gjorde jag det skulle jag behöva berätta att Justin fortfarande var kriminell under hela tiden. Och det skulle jag aldrig klara av att göra. Men en liten vit lögn gjorde väl inte så mycket, inte sant?
”Han är Justins kompis.”, sa jag.
Chloe verkade ha gått på det, för hennes stela ansiktsuttryck hade släppt och hennes blick på mig var betydligt mjukare och omtänksam än förut. ”Varför har jag inte fått träffa honom förut?”, undrade hon. Ett leende som hon misslyckades att dölja lekte på hennes läppar, vilket tydde på att hon skojade med mig.
”Han är inte härifrån.”, svarade jag enkelt och log tillbaka.
Hon nickade långsamt. ”Så hur är Jason som person?”
Jag skrattade, ”Jag antar att jag borde vara van vid din nyfikenhet och att du alltid frågar ut mig, men tycker du inte att du gått över gränsen en bit?”
Chloe bara ryckte på axlarna. ”Jag vill bara se till så att han är bra för dig och inte stjäl dig från Justin.”
Jag log och reste mig för att lägga armarna om henne. Vi hade känt varandra i ett år nu, men var bättre vänner med varandra än jag någonsin var med Jessica från Quebec.
”Tack, Chloe.”, sa jag och släppte taget om henne.
”Det var så lite så.”, svarade Chloe och reste sig även hon upp. ”The Notebook går på teve, ska vi se den?”
Jag nickade och vi gick ner till vardagsrummet och slog oss ner i soffan. Filmen hade precis börjat, så vi missade ingenting.

Beep beep beep beep.
För första gången på flera månader hörde jag det irriterade ljudet från min alarmklocka. På morgnarna fanns det inget annat i hela världen jag avskydde mer än denna apparat. Trött slog jag till klockan på snooze-knappen och vände mig om i sängen och försökte somna om, jag ville inte till skolan.
Det dröjde tre minuter, sedan var alarmklockan igång igen. Denna gång svängde jag benen över sängkanten innan jag stängde av alarmet och reste mig upp. Jag blev alldeles yr i huvudet av att ha rest mig för fort och damp ner i sängen igen. Min telefon som legat på laddning under natten tog jag upp ifrån nattygsbordet och jag öppnade ett oläst meddelande som jag hade fått för inte så längesedan.

God morgon min vackra, hoppas du har sovit gott även om jag inte var där bredvid dig. Jag hämtar upp dig innan skolan, så försov dig inte som du brukar göra. – Justin.

Jag skrattade för mig själv åt Justins meddelande, han visste hur ofta jag försov mig på skoldagar. Det var för många gånger.
Utan att svara på hans sms reste jag mig upp och gick in i badrummet där jag tog en snabb dusch. Sedan öppnade jag min garderob, och blev genast osäker. Vad skulle jag ha på mig? Jag tvekade vid garderobsdörren i säkert fem minuter, iklädd endast en handduk innan jag valde en blus och ett par jeans. Efter det ställde jag mig framför spegeln för att sminka mig. Idag var ingen bra dag att gå utan smink, tänkte jag för mig själv innan jag spacklade på mascara på mina långa ögonfransar.
När jag var sminkad och påklädd tog jag ett steg bakåt för att inspektera mig själv i spegeln. Jag rättade till tröjan lite, och sedan lämnade jag mitt rum för att gå ner för trappan till köket. Där nere stod min pappa och bredde två mackor, en var till mina småsyskon. De satt bänkade vid köksbordet och läste varsin serietidning, och lade inte märke till att jag kommit.
”God morgon Melanie.”, sa min pappa till mig. Han var den enda som alltid kallade mig Melanie, alla andra sa Mel för det mesta.
”God morgon.”, svarade jag och gick fram till kylskåpet för att ta fram yoghurtpaketet. Jag tog ut en skål från ett skåp och hällde upp yoghurt i den. När jag sedan fått i flingor ovanpå yoghurten tog jag skålen i mina händer och satte mig vid köksbordet bredvid Max.
”Vad läser du?”, frågade jag och såg över hans axel på uppslaget i tidningen. Han rörde inte en min utan fortsatte läsa. Max var alldeles för koncentrerad och inne i sin serietidning för att höra att jag sa något till honom. Jag suckade och började äta min yoghurt i tystnad istället.
När min frukost var uppäten tog jag den tomma skålen till diskbänken, och just i rättan tid såg jag Justins bil stanna utanför mitt hus genom fönstret. Jag släppte genast skålen i diskhon och gick till hallen där mina vita converse stod och väntade på mig på skohyllan. Med skolväskan över axeln sprang jag ut till Justin där han satt och väntade på mig.
Jag smällde igen bildörren med en smäll vilket fick Justin att titta upp från sin mobil. Han såg upp på mig och log så fort han mötte min blick.
”Hej snygging.”, sa han och böjde sig över till mig för att ge mig en kyss som jag gladeligen tog emot. ”Är du redo att börja skolan igen?”
Jag skrattade, ”Redo kommer jag aldrig vara, men jag måste.”
Justin flinade och drog i växelspaken innan han trampade på gaspedalen.

”Alla elever samlas i aulan innan skoldagen börjar.”
Rektorns välkända röst ekade i högtalarna när vi steg in i skolan, som jag inte satt min fot i på tre månader. På ett sätt var det faktiskt kul att träffa alla igen som man inte sett på hela sommarlovet, men å andra sidan såg jag inte fram emot att spendera den mesta tiden framöver med huvudet i en läxbok. Med Justins hand i min följde vi strömmen av elever bort mot skolaulan. Aulan var det största rummet på hela skolan, och när den byggdes var det tänkt att alla elever skulle få plats att sitta, men allt eftersom åren gick blev eleverna fler, vilket ledde till att jag och Justin nu stod lutade mot en vägg precis som många andra.
Nu kom rektorn ut på scenen, och han fick en mikrofon av Mr. Wright som sekunden innan trasslat sig ur dess sladd. Han harklade sig högt i mikrofonen för att fånga allas uppmärksamhet, och långsamt började det högljudda sorlet i salen dö ut.
”Välkomna till ännu ett läsår på Stratford High!”, sa han när alla blivit tysta. ”Jag hoppas att ni kommer att trivas detta året, men vi har en del förändringar.”
Han började ropa upp några nya lärares namn som fick komma upp till honom på scenen och berätta om sig själva, och sedan ropade han upp de gamla lärarna. Alla stod uppställda på en lång rad och såg överdrivet glada ut över att se alla elever igen. Eller rättare sagt, de såg falskt glada ut. Jag sneglade på Justin som slutat lyssna efter rektorns första mening, och nu stod han med telefonen i handen och hade endast ögon på den. Jag lutade mitt huvud mot hans arm och viskade, ”Vad gör du?”
Genast släcktes telefonskärmen och Justin lade tillbaka telefonen i sin jeansficka. ”Ingenting.”
Jag fnös och slutade luta mig mot honom och lade uppmärksamheten tillbaka på rektorn istället. Justins fingrar smekte min kind för att bli sams igen, men jag drog mig bort ifrån honom. Dock gjorde jag det lite för hetsigt, eftersom jag råkade stöta till en kille som stod bredvid mig. Jag vände mig tafatt om mot killen samtidigt som jag kunde höra Justins låga skratt i bakgrunden.
”Oj, förlåt, det var inte meningen.”, sa jag och sköt iväg ett ursäktande leende mot honom. Först då såg jag honom i ögonen, de var lika djupt blåa som en ocean. Han hade halvtaskigt blont hår och en riktigt bra klädstil enligt mig.
Han log tillbaka, ”Det är lugnt.” Sedan sträckte han fram handen emot mig. ”Jag heter Adrian.”
Jag tog tag i hans hand och skakade den. ”Melanie. Är du ny här? Jag har inte sett dig förut.”
”Jag flyttade hit för två veckor sedan.”, svarade Adrian.
”Då kanske du behöver en liten rundtur?”, frågade jag tyst för att inte störa andra som fortfarande lyssnade på rektorns tal.
”Det vore jättesnällt.”, sa han.
Just då avslutade rektorn sitt tal och vi blev ivägskickade till klassrum. På väg ut ur aulan tog Justin tag i min arm. ”Vad var det där om?”, väste han irriterat.
”Vad var vad om?”, undrade jag och ryckte ovetandes på axlarna. Så vitt jag visste hade jag inte gjort något fel.
”Du och han där killen.”, förklarade Justin för mig med låg och dov röst. Den rösten var väldigt sexig om man tänkte efter, men det var uppenbarligen inte rätt sak att fokusera på. Istället tittade jag på samma person som Justin gjorde för att förstå vad han menade.
”Du menar Adrian?”, sa jag när jag upptäckt vem vi iakttog.
Justin nickade snabbt och såg på mig. Han ville att jag skulle förklara mig, men istället flinade jag bara åt honom. ”Är Justin lite avundsjuk?”, sa jag med sammetslen röst och sträckte på mig för att rufsa honom i håret.
Han fnös, ”Det är jag verkligen inte. Eller borde jag det?”
Jag skakade ivrigt på huvudet och gav honom en lurig blick som en dubbelsignal. ”You are my one and only.”, sa jag och ställde mig på tå och kysste honom på kinden. Detta verkade ha fått Justin att slappna av, eftersom han nu tog tag om min midja och kysste mig på läpparna.
Vi gick, efter kyssen, in i vårt klassrum där resten av vår klass väntade. Justin gick före mig medan vi passerade bänkarna, och jag log mot Chloe när jag passerade henne. Justin stannade inte förrän vi var framme vid den sista bänkraden längst ner i klassrummet. Där drog han ut en stol, först åt mig, och sedan ännu en åt sig själv som han slog sig ner på. På stolen gjorde han det minst sagt det bekvämt för sig, då han drog stolen en bit ifrån bordet innan han gled ner så långt han kunde på sitsen. Jag sneglade bak på honom, och han hade redan tagit upp sin mobil ur fickan. Den Justin jag kände igen från skolan innan jag kände honom så bra var tillbaka. Han såg upp på mig och flinade.
”Ni ska redan nu få era böcker, så att vi så snabbt som möjligt kan börja detta läsår.”, sa läraren som först nu fångade min uppmärksamhet. Jag spetsade öronen för att höra vad Ms. Elison, den nya engelskläraren, sa.
”Om ni kommer ihåg hur förra läsåret började, med grupparbetet som ni gjorde två och två, så hoppas jag att ni ska känna igen er i detta område också. Vi ska nämligen…” Jag orkade inte lyssna mer på henne, utan började istället pilla på mina naglar. Jag avbröts dock av det när dörren till klassrummet smälldes upp, och Adrian stod i dörröppningen.
”Förlåt att jag kom för sent.”, sa han samtidigt som han lämnade över en lapp till Ms. Elison. Detta scenario påminde mig väldigt mycket om min första dag på denna skolan, jag kom inrusandes i klassrummet efter att ha virrat runt på hela skolan när jag skulle hitta rätt. Nu var det inte mig som alla stirrade på, det var Adrian. Han verkade dock mycket mer avslappnad än jag var.
”Välkommen till Stratford, Adrian. Du kan väl presentera dig för klassen?”
Adrian nickade åt läraren och vände sig sedan mot klassen. Han såg helt lugn ut trots att han skulle berätta om sig själv inför en massa främlingar.
”Jag heter Adrian, och jag flyttade hit från Chicago. Jag är 18 år, och ja… Vad mer finns det att berätta? Jag spelade ishockey innan, men jag vet inte riktigt, har ni ett hockeylag här?”
”Stratford Kings!”, utbrast Chaz från sin plats och fick en mördarblick från Ms. Elison. Vi hade inte haft en hel lektion med denna lärare än, men hon visste ändå hur Chaz betedde sig.
Adrian flinade åt Chaz och gick sedan och satte sig på den enda lediga platsen i klassrummet – bänken bredvid min och Justins. När jag sneglade på Justin märkte jag att han iakttog Adrian med skeptisk blick, något han alltid gör när han försöker lära känna en person för sig själv på avstånd. Adrian slog sig ner och log mot mig. ”Hej igen.”, sa han.
”Hej.”, svarade jag.
”Hur blir det med rundturen?”, frågade Adrian. Jag log och tittade snabbt på Ms. Elison, men hon var upptagen med annat och brydde sig inte om mig och Adrian.
”Vi kan börja vid lunch, skolan har faktiskt riktigt bra mat.”, sa jag tyst.
Adrian flinade. ”Tur att jag är hungrig då.”

Nu vill jag höra era tankar om Adrian! Kommentera!

Mer kommentarer innebär mer motivation till mig. :)
kram. /e