Hej, jag är nästan klar med kapitel 67, men är inte riktigt nöjd än.. Däremot, så har jag sett att några av er har några idéer på vad som kanske ska hända, så om ni har några kan ni väl skriva en kommentar här i detta inlägget? Jag behöver all hjälp jag kan få när fantasin inte är på topp.
Så skriv skriv skriv!
/e.

Han började spela på sin gitarr, och när han öppnade sin mun för att sjunga såg han på mig med ett leende. Orden som kom ur hans mun lät underbara, och jag ville inget annat än att spela in denna stund för att kunna se den om och om igen. Låten var ingen lugn kärlekslåt, den handlade om mig rakt av. Det var otroligt vilken stor skillnad det är på de två personer Justin beter sig som. Ena stunden är han den livsfarliga brottslingen som hade kunnat skjuta huvudet av en om han kände för det, och den andra stunden är han denna mjuka kille som inte har något annat än sin gitarr och sångröst. Två helt olika killar i en och samma kropp, och jag älskar de båda otroligt mycket, hur olika de än må vara. Justin såg ner då och då för att se till att han höll rätt ackord på strängarna, men annars höll han sin blick riktad mot mig. Han såg varken nervös eller osäker ut, hela han var fylld av lycka och glädje, precis som jag. I den stunden kom jag och tänka på vilken tur jag hade haft att få en sådan underbar kille till pojkvän. Hur kunde jag blivit så lyckligt lottad?

Justins Perspektiv:

”Justin!”

Jag vände mig hastigt om för att se vem som ropade mitt namn, och fick en glad överraskning när jag fick se min flickvän ett tjugotal meter bort. Med snabba steg började jag gå mot henne, och när jag var framme vid henne slog hon armarna om mig.

”Jag är helt svettig, Melanie, vill du verkligen krama mig ändå?”, frågade jag och skrattade till. Hon släppte mig genast och log.

”Hur var det på träningen?”, sa hon när vi börjat gå tillbaka mot min bil som stod parkerad på skolans parkering. Det var inte mycket bilar här eftersom det var helg.

Jag öppnade bagageluckan för att slänga in min sportbag och stängde den sedan med en smäll. ”Det gick faktiskt bra, jag börjar komma in i det hela nu.”

Melanie hoppade in i passagerarsätet medan jag gick runt bilen för att slå mig ner i förarsätet, och vi började köra.

”Vill du hjälpa mig packa?”, frågade jag med blicken fäst på vägen framför mig.

Hon suckade. ”Jag hade hoppats på att vi kunde hitta på något roligare.”

”Jag måste packa om jag ska kunna gå klädd i kläder de närmaste två veckorna, Mel.”

”Ja, okej då.”, svarade hon och såg ut genom fönstret.

Strax därefter var vi framme utanför mitt hus, och jag parkerade bilen och tog min väska innan jag följde efter Melanie in. När jag fått av mig skorna och packat upp min väska gick jag in i vardagsrummet där min mor och flickvän satt och småpratade. De slutade prata när jag kom in, och båda vände sig om för att titta på mig.

”Är du klar?”, frågade Melanie.

Jag nickade som svar och hon reste sig upp.

”Stannar du på middag, Melanie?”, frågade min mamma som fortfarande satt kvar i fåtöljen.

Melanie log tacksamt. ”Jag måste hem innan dess, men tack i alla fall.” Sedan gick vi upp för trappan och in på mitt rum. Melanie lade sig direkt på min säng och tog upp sin mobil medan jag drog fram en resväska som jag öppnade och lade mitt på mitt sovrumsgolv. Jag började rota fram en massa olika tröjor, byxor och strumpor som jag bara slängde ner i väskan. När Melanie såg upp från sin telefon suckade hon ljudligt.

”Justin, har du aldrig packat en resväska förut, eller?”, sa hon samtidigt som hon reste sig upp och kom fram till mig.

”Vad menar du?”, frågade jag och växlade blicken mellan henne och kläderna som låg huller om buller i väskan.

Hon satte sig ner på huk bredvid resväskan och tog upp alla kläder ur den. Sedan började hon vika dem och lade varje plagg varsamt tillbaka i väskan. När hon var klar var väskan, som för några minuter sedan varit full av stökigt nerslängda klädesplagg, bara halvfull och den såg förvånansvärt organiserad ut.

”Du kommer nog att behöva lite fler kläder med dig.”, sa Melanie och reste sig upp. Jag vände mig genast om mot min garderob och tog ut en hoodtröja och två t-shirts. ”Räcker detta?”, frågade jag sedan.

Hon såg ut att fundera ett tag innan hon tog emot de tre tröjorna och lade dem i väskan. Sedan gick hon fram och började rota i min byrålåda. Jag iakttog hennes ryggtavla ända tills hon stannade upp och långsamt rätade på ryggen och vände sig om.

”Har du en aning om hur länge jag har letat efter denna?”, frågade hon. Jag såg ner på vad hon höll i sina händer, och det visade sig vara en av Melanies bh:ar, som hon hittat i min låda.

Jag skrattade högt. ”Du måste ha glömt den här någon gång, och sen har den bara hamnat där.”

Melanie började genast också skratta, och hon slängde bh:n på min säng innan hon återgick till att leta passande kläder åt mig.

Melanies Perspektiv:

Efter vad som kändes som en evighet, var Justins väska äntligen packad, och han var redo att åka till New York nästa dag. I två veckor skulle han och Scooter, och även Pattie några dagar, resa tvärs över USA för att promota Justin. Han skulle få sjunga på olika radiostationer och försöka få så många människor som möjligt att få reda på vem han är.

Nu stod vi på hans veranda, och jag var precis på väg att ge mig av hemåt.

”Lycka till.”, sa jag och lät hans armar omfamna mig. Jag lade mina händer runt om hans kropp, och vi stod så ett tag tills han lättade på omfamningen.

”Vi ses om en vecka.”, sa Justin för att muntra upp mig, även om jag visste hur mycket jag skulle sakna honom under den tiden han var borta.

Jag nickade och klämde fram ett pressat leende innan jag ställde mig på tå och kysste honom. Sedan backade jag och vinkade försiktigt mot honom. Han log tillbaka, och sedan vände jag mig om och gick. Nu skulle jag inte få se honom igen förrän på fredag, då det var bestämt att jag skulle komma och hälsa på Justin när han var i Chicago. Jag längtade och kunde knappt vänta på att få vara i hans armar igen.

Jag kom som vanligt in sist till dagens första lektion, och jag smög så fort som möjligt till den bakre raden, där jag och Justin brukade sitta. Skillnaden var att idag var jag ensam.

”Miss Johnson, har du någon ursäkt till att du kommer försent idag?”, undrade min lärare i barsk ton, och genast vände sig sjutton par ögon om i sina stolar för att se på mig. Jag kunde känna hur mina kinder hettade till och försökte så snabbt som möjligt komma på en ursäkt till varför jag var så sen. Jag kunde inte säga sanningen, eftersom jag inte hade någon riktig anledning till min sena ankomst.

Just när jag öppnat min mun för att svara på Ms. Elisons fråga, öppnades klassrumsdörren och en andfådd Adrian kom in i klassrummet. Alla iakttagande blickar vände sig från mig till honom, men han hade endast ögon för vår lärare.

”Förlåt att jag kom försent, Ms. Elison, men jag…”

Längre hann han inte, för Ms. Elison avbröt honom och log. ”Det är okej, Adrian, varsågod och sätt dig.”

Adrian började vandra mellan bänkraderna tills han kom fram till mig. Han sköt iväg ett snabbt leende, innan han slog sig ner på den lediga bänken bredvid min.
”Har jag missat mycket?”, viskade Adrian från min högra sida medan Ms. Elison började ha genomgång på något som jag sedan långt tillbaka insett att jag aldrig skulle förstå.

”Bara en utskällning på mig för att jag kom för sent”, muttrade jag tillbaka. Han skrattade lågt och sedan såg jag på honom och log. ”Du räddade dock mig när du kom.”

”Ingen orsak.”, svarade han och lutade sig tillbaka i stolen.

Jag flinade och återgick sedan till lektionen.

Resten av dagen gick långsamt, ingenting jag gjorde blev rätt, och jag kunde inte heller koncentrera mig på lektionerna. Jag saknade Justin. Honom var allt jag kunde tänka på, han tog upp alla mina sinnen, och att tänka på att han inte skulle finnas inom räckhåll på flera dagar fick mig att må ännu sämre. Jag längtade tills sista lektionen tog slut så att jag och Chloe skulle kunna gå hem och göra ingenting förutom att deppa, det var precis vad jag behövde just nu. Att få ut mina känslor.

Som tur var satt jag på sista lektionen, och stirrade på klockan som aldrig hade tickat så sakta. Fysikläraren gick igenom någon formel som jag kunnat sedan urminnes tider, så jag såg ingen anledning i att sitta och lyssna på honom.

Sedan, äntligen, ringde klockan, och jag for upp ur min stol och försvann på snabba fötter ut ur klassrummet. Korridoren var full av ivriga elever som skulle ta sig till sina skåp, så snabbt skulle jag inte påstå att det gick att ta sig till mitt skåp och hämta min jacka och väska. Som tur var stod redan Chloe och väntade på mig när jag kom fram, påklädd och redo att lämna skolan.

”Vad har du haft för lektion?” hon verkade säga det för att försöka bryta tystnaden, men det var ett uruselt försök.

Jag gav henne en tröttsam och irriterad blick, och suckade innan jag svarade och sa ”fysik.”

Chloe gjorde en äcklad min. ”Jag hade spanska. Mrs Gonzalez gav oss säkert femtio glosor i läxa tills imorgon. Men hon kan glömma att jag kommer kunna alla dem.”

För första gången sedan imorse log jag. ”Hon vet hur dålig du är på spanska, Chloe, så jag tror inte det kommer bli en stor överraskning för henne.”

Chloe puttade till mig i sidan så att jag nästan tappade balansen, och jag skrattade retsamt åt henne.

Så fort vi kom innanför dörren i mitt hus, satte vi oss med varsin skål med chokladglass i soffan. Eller, jag satte mig i soffan, Chloe gick direkt fram till bokhyllan där vår dvd-samling stod uppradad innanför en glasdörr.

”Vilken film ska vi se?” frågade hon medan hon skummade igenom alla titlar.

Jag smakade på glassen, och lade sedan tillbaka teskeden i skålen igen, men behöll den kalla skålen i min hand. ”Ingen jävla kärleksfilm i alla fall.”

Chloe såg på mig med förvirrad blick. ”Varför inte? Du vill alltid se något romantiskt.”

”Jag känner bara inte för det idag.” sa jag och petade i glassen för att slippa möta hennes blick. Egentligen var inte det sanningen. Jag ville inte se något romantiskt, för det fick mig bara att sakna Justin ännu mer, och längtan efter att få kyssa hans läppar hade blivit för stor för mig. Jag ville få bort tankarna från Justin för ett tag, och en kärleksfilm hade konstant påmint mig om vårt förhållande och att han befann sig hundratals mil ifrån mig.

Chloe höll upp en film, som på omslaget tydde på att det var en skräckfilm hon höll i sin hand. Jag nickade långsamt på huvudet, och hon stängde skåpet efter sig och satte i dvd:n i spelaren innan hon kom och satte sig bredvid mig i soffan. ”Skrik inte för högt nu, bara.”

Filmen hade varit igång i ungefär en halvtimme när min mobil började ringa. Jag satt på spänn och hoppade till när ringsignalen började spela i min byxficka. När jag reste mig upp ur soffan, såg Chloe på mig med orolig blick. ”Ska du lämna mig mitt i det läskiga?”

Jag flinade som svar innan jag tog upp telefonen och såg vem det var som ringde. ”Jag måste ta det här.” berättade jag för henne. ”Pausa eller något.” Sedan gick jag ut på verandan och svarade precis innan jag slog mig ner på det översta trappsteget som ledde ner till resten av vår tomt.

”Jag saknar dig.” sa jag när jag svarade. Ett hest skratt hördes från andra sidan luren, och jag log för mig själv.

”Du anar inte hur mycket jag längtat efter att få höra din röst.” svarade han. ”Livet här borta suger utan dig.”

”Det suger minst lika mycket här just nu. Om inte mer.”

Även om det bara hade gått två dagar sedan vi sågs senast, hade det känts som en evighet utan honom. Och att få tala med honom, även om jag inte kunde se honom, var underbart. Justin harklade sig och slet mig från min dagdröm. ”Jag har varit på två radiostationer bara idag.” informerade han mig.
”Verkligen?” sa jag, förvånad över hans effektivitet för en gångs skull. Justin var inte personen som brukade göra många saker på kort tid. Han tog det hellre lugnt och långsamt. ”Hur gick det då?”

”Det gick faktiskt bra.” svarade han. ”På den första radiostationen var jag nervös, men det släppte snabbt och allt blev bara så naturligt. Och jag lyckades sjunga vart enda ord rätt också.”

Jag skrattade. ”Justin, det är du som har skrivit låten, hur kan du glömma bort orden?”

”Det är inte så lätt alltid.” försvarade Justin sig själv och skrattade till, han med. Sedan blev det tyst i mobilen en stund, och en röst hördes på avstånd i Justins del av luren. ”Okej, jag kommer!” skrek han efteråt.

”Vad var det?” frågade jag.

”Jag måste gå, Melanie. Men jag lovar att ringa igen så fort jag får tid.” Jag suckade, besviken över det korta telefonsamtal jag fått med honom. Men jag hade åtminstone fått höra hans röst, vilket verkligen gav ett stort lyft på mitt humör.

”Okej. Vi ses på fredag.” sa jag.

”Det gör vi.” svarade han. Sedan lade han på, och jag lämnades med ett oavbrutet pipande i telefonen.

Jag lade ner mobilen i fickan igen och reste mig upp, och gick in till Chloe igen. När jag kom in i vardagsrummet mötte Chloe min blick direkt, och när hon såg mitt ansiktsuttryck, föll även hennes.

”Justin?” sa hon frågande. Jag nickade kort och satte mig bredvid henne i soffan.

”Tiden kommer rusa iväg, och innan du vet ordet av är det fredag.” svarade hon uppmuntrande.

Första kapitlet på väldigt länge, kan bli intressant och se hur många läsare och kommentarer jag har kvar efter min paus.
Väldigt händelselöst kapitel också, men men. 

Kommentera. 

Jag sminkade mig och satte upp håret, och var klar precis i tid, för när jag satte den sista hårnålen i mitt hår ropade min far från undervåningen att Justin var här. Jag gick ner för trapporna, och när jag tog sista steget ner såg jag honom. Han var helt klädd i svart, skjortan, kavajen, flugan och byxorna. Hans hår, som brukade vara tillrufsat och fyllt av vax, såg städat och nytvättat ut. På läpparna hade han världens största leende och hans ögon riktigt tindrade när han såg på mig.
”Ha det så kul, ungar.”, sa min pappa som hade stått och iakttagit oss, men som nu försvann in i köket för att hjälpa min mamma med middagen.
”Det ska vi, Mr. Johnson.”, svarade Justin och sträckte ut sin hand emot mig. Jag tog emot den och vi gick hand i hand ut till hans bil som stod på tomgång på vår uppfart. Justin öppnade bildörren till mig och jag hoppade in i passagerarsätet. Han stängde dörren efter mig och gick runt bilen innan han satte sig bredvid mig och började köra.
”Vart är vi på väg?”, frågade jag, som alla andra gånger han tagit med mig till ett okänt ställe.
Jag såg på Justin som bara satt och flinade med ögonen på vägen framför sig.
”Du kommer inte att berätta för mig, eller hur?”, muttrade jag som svar på min egen fråga.
Justin skakade på huvudet och vände på huvudet för att se på mig en kort stund. Han lade sin hand på mitt vänstra lår för komfort. ”Förlåt, baby.”

Justin stannade bilen mitt i, för mig, ingenstans. Han tyckte uppenbarligen inte att vi var mitt ute i ingenstans, för han hoppade ut ur bilen och öppnade strax bildörren för mig innan jag själv hunnit göra det.
”Var är vi?”, frågade jag förvirrat.
Vi befann oss mitt i en skog, med bara en massa stora granträd runt omkring oss. Det var alldeles mörkt förutom månen och den stjärnklara himlen som lyste upp lite. I ögonblicket var jag faktiskt rädd. Här stod jag, mitt i en mörk skog under natthimlen i en långklänning. Det var något som inte stämde.
”Kom med mig.”, sa Justin och tog bestämt min hand innan vi började gå in i skogen.
”Justin, inte så snabbt! Jag har högklackat!”, ropade jag medan jag som en trasdocka snubblade omkring efter honom. Ett lågt skratt slapp ut ifrån Justins läppar samtidigt som han saktade ner på farten så att jag kunde sluta upp bredvid honom.
Jag var precis på väg att undra varför han hade så bråttom när han stannade. Vi var inte i skogen längre, istället stod vi och såg ut över hela Stratford från en hög kulle. Eller kunde man kalla det för berg? Högt uppe var vi i alla fall. Hade vi fortsatt tjugo meter till, hade vi ramlat ner för ett brant stup. Jag var alldeles upptagen att se på utsikten att jag inte lade märke till vad som befann sig mitt framför ögonen på mig. Där stod ett runt bord med två stolar och ljus på bordet. Ett serveringsfat med silverlock stod mitt på bordet, och allting såg helt perfekt ut. Jag såg på Justin med förvånad min och han bara skrattade.
”Gillar du det?”, frågade han.
Jag höjde ögonbrynen, ”Gillar? Jag älskar det.”
Han log och ledde mig fram till bordet och drog ut en stol till mig. Jag satte mig och Justin drog in stolen mot bordet igen innan han satte sig ner han med.
”Jag hoppas att du är hungrig.”, sa Justin samtidigt som han tog av silverlocket från fatet i mitten av bordet. På fatet låg min favoriträtt och väntade på mig, alla sorters skaldjur man kan tänka sig.
”Har du gjort allt det här själv?”, sa jag när jag lyckades slita blicken från alla godsaker på serveringsfatet.
Justin nickade, ”Men Chaz och Ryan hjälpte till lite.”
”Det är helt fantastiskt. Utsikten, maten…”, sa jag och såg på utsikten. ”Och du.” Jag skiftade blicken till honom och såg Justin i ögonen. De strålade av glädje och lycka, och jag kunde slå vad om att mina gjorde lika så.
Han hällde upp dricka i våra glas och höll sedan upp det. ”Grattis på ettårsdagen.”
Hela jag blev till ett frågetecken. ”Justin, det var inte ett år sedan vi blev tillsammans idag, det hade jag kommit ihåg.”
”Men det är ett år sedan vi kysstes för första gången.”
Allting klarnade när Justin sa det och alla minnen och tankar kom tillbaka från den dagen Justin syftade på.

Min frisyr såg ut som ett skeppsvrak. Jag såg mig snabbt omkring efter en hårborste, men när jag inte hittade det fick jag ta mina egna fingrar till hands. Försiktigt drog jag ur min gummisnodd ur håret som trasslat in sig rejält. Det krävdes några otroligt fula grimaser och offrande av ett antal hårstrån innan jag befriade mitt hår. Precis som en hårdrockare slängde jag med håret innan jag fångade upp det igen för att sätta upp mitt hår i en hög hästsvans. Jag sköljde snabbt mitt ansikte utan att förstöra sminket och gick ut till festen igen. Just när jag skulle gå ut till alla andra i vardagsrummet lade jag märke till en ensam liten själ ute på terrassen. Ju närmre jag kom desto ljusare blev det, och tillslut kunde jag urskilja Justin ur lampans sken som satt någon halvmeter ovanför hans huvud.

Han såg ledsen ut och hängde med huvudet. Långsamt gick jag fram till honom och satte mig bredvid honom för att försöka möta hans blick. Det var omöjligt, hans blick var stenhårt fäst på hans skor och den såg inte ut att vilja lämna den platsen.

"Justin?.." började jag försiktigt. Jag kunde se hur han bet sig i läppen, antingen för att inte börja gråta eller för att inte säga något.

Långsamt lade jag huvudet på sned för att se hans ögon bättre, "vad är det?"

Justin bara skakade på huvudet.

Med en suck gav jag mig på ett andra försök, "berätta för mig, Justin."

Han öppnade långsamt sin mun, "du kommer ändå aldrig förstå."

Jag visste inte vad jag skulle svara på det, så jag kollade bara stint framför mig.

"jag kan försöka." sa jag till sist.

"det är bara så töntigt. Jag borde inte deppa över detta." mumlade han.

Jag strök honom långsamt över ryggen, "vad är det som har hänt?"

Justin tog ett djupt andetag innan han berättade, "mina föräldrar har varit skilda i princip hela mitt liv, men jag har ändå haft bra kontakt med dem båda. Som liten tyckte jag alltid det var jättecoolt att bo på två ställen, dubbelt upp med allt. Men nu när min pappa skaffat en egen familj och allt, känns det som han svikit mig och mamma. Som att han har glömt bort mig."

Han tystnade och mina armar kramade genast om honom hårt, "tänk inte så, Justin. Din pappa älskar dig, men det var kanske inte meningen att dina föräldrar skulle tillbringa resten av sitt liv tillsammans. Jag kan inte säga att jag förstår hur det känns, för det gör jag inte. Men jag kan tänka mig. Och det är okej att gråta om man vill det."

Efter jag sagt mitt sista ord lade Justin sina armar om min midja, "tack Mel. Lova att inte berätta för någon om detta, okej?"

Jag log stort, "okej."

När jag sagt detta gick allting så fort att min hjärna inte hängde med. Justin närmade sig mitt ansikte, och innan jag visste ordet av kraschade hans fuktiga läppar mot mina.

Lyssna medan nedanstående läses.

Då tyckte jag inte om Justin på det sättet, men se vad ett år kan göra. Nu sitter vi här, mer kära än någonsin, och firar första gången vi kysstes. Jag kom ihåg hur dåligt jag mådde över att behöva berätta för Justin att den kyssen inte betydde något och att jag bara ville vara vän med honom. På något sätt lyckades han få mig på fall i alla fall. Det kan ha varit hans oemotståndliga leende, eller hans tindrande ögon, eller sättet han brydde sig om en, kanske var det allt tillsammans. Men jag älskade honom idag, och det var allt som räknades.
”Grattis på ettårsdagen.”, sa jag, och ett klingande ljus ekade till när våra glas stötte ihop med varandra. Vi höll ögonkontakten när vi drack, och släppte den inte heller när vi ställde ner glasen på bordet igen.
”Jag har skrivit en låt om dig, Mel.”, sa Justin plötsligt.
”En till?”, svarade jag frågande och log. Han nickade och tog fram en gitarr som legat bredvid bordet. Jag hade inte ens märkt den förrän nu när Justin satte den i sitt knä.
”Du är väldigt inspirerande.”
”Jag hoppas att det är en bra sak.”, sa jag.
Justin log och nickade, ”Det är det.” Sedan såg han upp på mig, ”Melanie?”
”Ja?”, svarade jag.
”Jag älskar dig.”, sa Justin.
”Jag älskar dig också.”
Han började spela på sin gitarr, och när han öppnade sin mun för att sjunga såg han på mig med ett leende. Orden som kom ur hans mun lät underbara, och jag ville inget annat än att spela in denna stund för att kunna se den om och om igen. Låten var ingen lugn kärlekslåt, den handlade om mig rakt av. Det var otroligt vilken stor skillnad det är på de två personer Justin beter sig som. Ena stunden är han den livsfarliga brottslingen som hade kunnat skjuta huvudet av en om han kände för det, och den andra stunden är han denna mjuka kille som inte har något annat än sin gitarr och sångröst. Två helt olika killar i en och samma kropp, och jag älskar de båda otroligt mycket, hur olika de än må vara.Justin såg ner då och då för att se till att han höll rätt ackord på strängarna, men annars höll han sin blick riktad mot mig. Han såg varken nervös eller osäker ut, hela han var fylld av lycka och glädje, precis som jag. I den stunden kom jag och tänka på vilken tur jag hade haft att få en sådan underbar kille till pojkvän. Hur kunde jag blivit så lyckligt lottad?

Kortaste kapitlet på länge, jag vet. 

NÄR KAPITLET FÅTT 10 KOMMENTARER KOMMER KAPITEL 65!
/e

”Och en massa tv-spel.”
”Kommer du aldrig att växa upp ifrån det?”, frågade jag.
Justin skakade på huvudet och flinade. ”Nej, och det vill jag inte heller.”
”I så fall ska jag köpa alla kläder i alla butiker.”, sa jag.
”Har du råd med det?”, undrade Justin och höjde sitt ena ögonbryn.
”Nej.”, svarade jag och såg lurigt på honom. ”Men du har.”
Han skrattade till, ”Men tänk om jag inte vill dela med mig av min förmögenhet?”
”Det vill du. Vem kan säga nej till ett sådant här sockersött leende?”, sa jag utmanande och log för att visa mitt leende. Justin log och drog mig intill honom. ”Du har rätt.”, sa han. Han kysste mina leende läppar och såg mig sedan i ögonen. ”Ingen kan motstå ditt leende.” Efter att han sagt det kraschade mina läppar mot hans ännu en gång och jag kysste honom länge och väl.
”Jag älskar dig, Melanie.”, sa Justin. Hans bruna ögon såg djupt in i mina mörkblåa, och det lät som inget annat än sanning när han sa det. Jag drog ena handen genom hans lena hår. ”Jag älskar dig med, Justin.”

Man kunde nästan känna i luften att sommaren snart var över. Det hade blivit för kallt för att ha på sig shorts, och vinden blåste svalt. Om bara några dagar satt jag i skolbänken igen, denna gång som äldst på skolan. Denna sommar hade varit både den bästa och den värsta på så många olika sätt. Niall var åtminstone ute ur mitt och alla andras liv, något jag gladde mig åt otroligt. Justins dröm hade gått i uppfyllelse och Chloe och Ryan hade blivit ett par under denna sommar. Och jag, jag var vid liv. Vad mer hade jag att begära?
”Melanie!”
Jag drogs ur mina tankar där jag gick i min ensamhet i parken och vände mig om. Några meter bakom mig stod Jason med ett brett leende på läpparna. Han tog några raska steg emot mig och var innan jag visste ordet av precis framför mig.
”Hej Jason.”, sa jag och kramade om honom. ”Jag trodde du hade åkt tillbaka till Vegas.”
Jason skakade på huvudet och vi började gå igen, denna gång bredvid varandra. ”Jag och John hade lite affärer att göra upp, både med varandra och med andra. Så jag kommer att stanna i Stratford ett tag till i alla fall”, svarade han.
Jag svalde hårt när jag tänkte på vilka slags affärer Jason talade om. Hur mycket jag än tyckte om Jason, hatade jag det faktum att han höll på med sådana saker.
”Hurså, vill du att jag ska åka hem eller?”, frågade han, och jag lade märke till hans ironiska flin han hade på läpparna.
”Det vet du väl att jag inte vill!”, sa jag och puttade till honom på armen. Han höll balansen och rubbades inte alls. ”Jag var bara orolig att du hade åkt iväg utan att säga något till mig.”
Han skrattade, ”Jag skulle aldrig åka utan att säga till dig innan.”
Jag såg på honom med snäll blick, han hade precis likadana ögon som Justin. Och deras frisyrer var slående lika, hela dem påminde faktiskt lite om varandra.
”Hur är det med Justin?”, frågade Jason sedan. Det var nästan som om han kunde läsa mina tankar. Just när jag tänkte på Justin, frågade Jason om honom. Antingen det, eller så var det bara ett sammanträffande.
”Varför undrar du? Du hatar Justin.”, sa jag.
Han ryckte på axlarna och såg på en småbarnsfamilj lite längre bort. En pappa höll på att sätta ner sitt barn i en gunga medan modern försökte få ett annat barn att ligga stilla i barnvagnen.
”Jag är bara nyfiken.”, svarade Jason. Justin hatade Jason, och Justin var inte direkt Jasons favorit heller. Varje gång de ses bråkar dem, det är synd att Justin inte ser vilken person som gömmer sig under Jasons image.
”Han mår bra.”, svarade jag då på Jasons fråga. Sedan stannade jag abrupt. Jason, som hade fortsatt gå, vände sig om när han märkte att jag inte gick bredvid honom längre. Hela han såg ut som ett frågetecken, och jag höll ett leende inom mig.
”Vad gör du?”, undrade han och gick långsamt tillbaka till mig.
”Jag ska in hit. Min kompis bor här.”, sa jag och nickade mot huset vi stod på trottoarkanten till. Jason såg besviken ut, han hade antagligen trott att vi skulle gå tillsammans en längre tid. ”Jaha…”, muttrade han och omfamnade mig och tog sedan ett steg ifrån mig. ”Vi ses, Melanie.”
Jag log, ”Hejdå.” Sedan gick jag in på tomten och kom närmare ytterdörren för varje steg. Jag öppnade dörren utan att tänka och tittade inte ens upp på vad som befann sig framför mig. Därför försvann mitt leende snabbt när jag vred huvudet uppåt och såg Chloe några meter ifrån mig. Hennes armar var korsade över hennes bröst och hon såg på mig med skeptisk blick. Detta var ett tecken på att jag snart skulle bli utfrågad på något jag gjort.
”Hej Chloe!”, sa jag och försökte låta oskyldig. Hon bara skakade på huvudet åt mig och väntade på mig för att jag skulle få av mig mina skor och jacka.
”Vi måste prata.”, berättade Chloe för mig och vände sig om för att gå upp för trappan till andra våningen. Väl där uppe fortsatte hon in på sitt rum, hon lät mig komma in och stängde efter det dörren bakom mig. Jag slog mig ner i hennes fåtölj och iakttog Chloe medan hon också satte sig ner.
”Vem är den killen du umgås med?”, frågade hon. Chloe släppte mig inte med blicken, och hennes ögon riktigt brände på min hud bildligt talat.
”Han heter Jason.”, svarade jag lugnt.
Chloe höjde på ögonbrynen för att veta mer, men jag höll munnen stängd. Istället ställde hon ytterligare en fråga. ”Hur känner du honom?”
Han hjälpte till att bomba Justins fiendes hus, men förrådde honom. Sedan kidnappade han mig tillsammans med Justins fiende, och räddade mig även därifrån genom att skjuta honom.
Jag kunde omöjligt berätta hur jag kände Jason för Chloe. Gjorde jag det skulle jag behöva berätta att Justin fortfarande var kriminell under hela tiden. Och det skulle jag aldrig klara av att göra. Men en liten vit lögn gjorde väl inte så mycket, inte sant?
”Han är Justins kompis.”, sa jag.
Chloe verkade ha gått på det, för hennes stela ansiktsuttryck hade släppt och hennes blick på mig var betydligt mjukare och omtänksam än förut. ”Varför har jag inte fått träffa honom förut?”, undrade hon. Ett leende som hon misslyckades att dölja lekte på hennes läppar, vilket tydde på att hon skojade med mig.
”Han är inte härifrån.”, svarade jag enkelt och log tillbaka.
Hon nickade långsamt. ”Så hur är Jason som person?”
Jag skrattade, ”Jag antar att jag borde vara van vid din nyfikenhet och att du alltid frågar ut mig, men tycker du inte att du gått över gränsen en bit?”
Chloe bara ryckte på axlarna. ”Jag vill bara se till så att han är bra för dig och inte stjäl dig från Justin.”
Jag log och reste mig för att lägga armarna om henne. Vi hade känt varandra i ett år nu, men var bättre vänner med varandra än jag någonsin var med Jessica från Quebec.
”Tack, Chloe.”, sa jag och släppte taget om henne.
”Det var så lite så.”, svarade Chloe och reste sig även hon upp. ”The Notebook går på teve, ska vi se den?”
Jag nickade och vi gick ner till vardagsrummet och slog oss ner i soffan. Filmen hade precis börjat, så vi missade ingenting.

Beep beep beep beep.
För första gången på flera månader hörde jag det irriterade ljudet från min alarmklocka. På morgnarna fanns det inget annat i hela världen jag avskydde mer än denna apparat. Trött slog jag till klockan på snooze-knappen och vände mig om i sängen och försökte somna om, jag ville inte till skolan.
Det dröjde tre minuter, sedan var alarmklockan igång igen. Denna gång svängde jag benen över sängkanten innan jag stängde av alarmet och reste mig upp. Jag blev alldeles yr i huvudet av att ha rest mig för fort och damp ner i sängen igen. Min telefon som legat på laddning under natten tog jag upp ifrån nattygsbordet och jag öppnade ett oläst meddelande som jag hade fått för inte så längesedan.

God morgon min vackra, hoppas du har sovit gott även om jag inte var där bredvid dig. Jag hämtar upp dig innan skolan, så försov dig inte som du brukar göra. – Justin.

Jag skrattade för mig själv åt Justins meddelande, han visste hur ofta jag försov mig på skoldagar. Det var för många gånger.
Utan att svara på hans sms reste jag mig upp och gick in i badrummet där jag tog en snabb dusch. Sedan öppnade jag min garderob, och blev genast osäker. Vad skulle jag ha på mig? Jag tvekade vid garderobsdörren i säkert fem minuter, iklädd endast en handduk innan jag valde en blus och ett par jeans. Efter det ställde jag mig framför spegeln för att sminka mig. Idag var ingen bra dag att gå utan smink, tänkte jag för mig själv innan jag spacklade på mascara på mina långa ögonfransar.
När jag var sminkad och påklädd tog jag ett steg bakåt för att inspektera mig själv i spegeln. Jag rättade till tröjan lite, och sedan lämnade jag mitt rum för att gå ner för trappan till köket. Där nere stod min pappa och bredde två mackor, en var till mina småsyskon. De satt bänkade vid köksbordet och läste varsin serietidning, och lade inte märke till att jag kommit.
”God morgon Melanie.”, sa min pappa till mig. Han var den enda som alltid kallade mig Melanie, alla andra sa Mel för det mesta.
”God morgon.”, svarade jag och gick fram till kylskåpet för att ta fram yoghurtpaketet. Jag tog ut en skål från ett skåp och hällde upp yoghurt i den. När jag sedan fått i flingor ovanpå yoghurten tog jag skålen i mina händer och satte mig vid köksbordet bredvid Max.
”Vad läser du?”, frågade jag och såg över hans axel på uppslaget i tidningen. Han rörde inte en min utan fortsatte läsa. Max var alldeles för koncentrerad och inne i sin serietidning för att höra att jag sa något till honom. Jag suckade och började äta min yoghurt i tystnad istället.
När min frukost var uppäten tog jag den tomma skålen till diskbänken, och just i rättan tid såg jag Justins bil stanna utanför mitt hus genom fönstret. Jag släppte genast skålen i diskhon och gick till hallen där mina vita converse stod och väntade på mig på skohyllan. Med skolväskan över axeln sprang jag ut till Justin där han satt och väntade på mig.
Jag smällde igen bildörren med en smäll vilket fick Justin att titta upp från sin mobil. Han såg upp på mig och log så fort han mötte min blick.
”Hej snygging.”, sa han och böjde sig över till mig för att ge mig en kyss som jag gladeligen tog emot. ”Är du redo att börja skolan igen?”
Jag skrattade, ”Redo kommer jag aldrig vara, men jag måste.”
Justin flinade och drog i växelspaken innan han trampade på gaspedalen.

”Alla elever samlas i aulan innan skoldagen börjar.”
Rektorns välkända röst ekade i högtalarna när vi steg in i skolan, som jag inte satt min fot i på tre månader. På ett sätt var det faktiskt kul att träffa alla igen som man inte sett på hela sommarlovet, men å andra sidan såg jag inte fram emot att spendera den mesta tiden framöver med huvudet i en läxbok. Med Justins hand i min följde vi strömmen av elever bort mot skolaulan. Aulan var det största rummet på hela skolan, och när den byggdes var det tänkt att alla elever skulle få plats att sitta, men allt eftersom åren gick blev eleverna fler, vilket ledde till att jag och Justin nu stod lutade mot en vägg precis som många andra.
Nu kom rektorn ut på scenen, och han fick en mikrofon av Mr. Wright som sekunden innan trasslat sig ur dess sladd. Han harklade sig högt i mikrofonen för att fånga allas uppmärksamhet, och långsamt började det högljudda sorlet i salen dö ut.
”Välkomna till ännu ett läsår på Stratford High!”, sa han när alla blivit tysta. ”Jag hoppas att ni kommer att trivas detta året, men vi har en del förändringar.”
Han började ropa upp några nya lärares namn som fick komma upp till honom på scenen och berätta om sig själva, och sedan ropade han upp de gamla lärarna. Alla stod uppställda på en lång rad och såg överdrivet glada ut över att se alla elever igen. Eller rättare sagt, de såg falskt glada ut. Jag sneglade på Justin som slutat lyssna efter rektorns första mening, och nu stod han med telefonen i handen och hade endast ögon på den. Jag lutade mitt huvud mot hans arm och viskade, ”Vad gör du?”
Genast släcktes telefonskärmen och Justin lade tillbaka telefonen i sin jeansficka. ”Ingenting.”
Jag fnös och slutade luta mig mot honom och lade uppmärksamheten tillbaka på rektorn istället. Justins fingrar smekte min kind för att bli sams igen, men jag drog mig bort ifrån honom. Dock gjorde jag det lite för hetsigt, eftersom jag råkade stöta till en kille som stod bredvid mig. Jag vände mig tafatt om mot killen samtidigt som jag kunde höra Justins låga skratt i bakgrunden.
”Oj, förlåt, det var inte meningen.”, sa jag och sköt iväg ett ursäktande leende mot honom. Först då såg jag honom i ögonen, de var lika djupt blåa som en ocean. Han hade halvtaskigt blont hår och en riktigt bra klädstil enligt mig.
Han log tillbaka, ”Det är lugnt.” Sedan sträckte han fram handen emot mig. ”Jag heter Adrian.”
Jag tog tag i hans hand och skakade den. ”Melanie. Är du ny här? Jag har inte sett dig förut.”
”Jag flyttade hit för två veckor sedan.”, svarade Adrian.
”Då kanske du behöver en liten rundtur?”, frågade jag tyst för att inte störa andra som fortfarande lyssnade på rektorns tal.
”Det vore jättesnällt.”, sa han.
Just då avslutade rektorn sitt tal och vi blev ivägskickade till klassrum. På väg ut ur aulan tog Justin tag i min arm. ”Vad var det där om?”, väste han irriterat.
”Vad var vad om?”, undrade jag och ryckte ovetandes på axlarna. Så vitt jag visste hade jag inte gjort något fel.
”Du och han där killen.”, förklarade Justin för mig med låg och dov röst. Den rösten var väldigt sexig om man tänkte efter, men det var uppenbarligen inte rätt sak att fokusera på. Istället tittade jag på samma person som Justin gjorde för att förstå vad han menade.
”Du menar Adrian?”, sa jag när jag upptäckt vem vi iakttog.
Justin nickade snabbt och såg på mig. Han ville att jag skulle förklara mig, men istället flinade jag bara åt honom. ”Är Justin lite avundsjuk?”, sa jag med sammetslen röst och sträckte på mig för att rufsa honom i håret.
Han fnös, ”Det är jag verkligen inte. Eller borde jag det?”
Jag skakade ivrigt på huvudet och gav honom en lurig blick som en dubbelsignal. ”You are my one and only.”, sa jag och ställde mig på tå och kysste honom på kinden. Detta verkade ha fått Justin att slappna av, eftersom han nu tog tag om min midja och kysste mig på läpparna.
Vi gick, efter kyssen, in i vårt klassrum där resten av vår klass väntade. Justin gick före mig medan vi passerade bänkarna, och jag log mot Chloe när jag passerade henne. Justin stannade inte förrän vi var framme vid den sista bänkraden längst ner i klassrummet. Där drog han ut en stol, först åt mig, och sedan ännu en åt sig själv som han slog sig ner på. På stolen gjorde han det minst sagt det bekvämt för sig, då han drog stolen en bit ifrån bordet innan han gled ner så långt han kunde på sitsen. Jag sneglade bak på honom, och han hade redan tagit upp sin mobil ur fickan. Den Justin jag kände igen från skolan innan jag kände honom så bra var tillbaka. Han såg upp på mig och flinade.
”Ni ska redan nu få era böcker, så att vi så snabbt som möjligt kan börja detta läsår.”, sa läraren som först nu fångade min uppmärksamhet. Jag spetsade öronen för att höra vad Ms. Elison, den nya engelskläraren, sa.
”Om ni kommer ihåg hur förra läsåret började, med grupparbetet som ni gjorde två och två, så hoppas jag att ni ska känna igen er i detta område också. Vi ska nämligen…” Jag orkade inte lyssna mer på henne, utan började istället pilla på mina naglar. Jag avbröts dock av det när dörren till klassrummet smälldes upp, och Adrian stod i dörröppningen.
”Förlåt att jag kom för sent.”, sa han samtidigt som han lämnade över en lapp till Ms. Elison. Detta scenario påminde mig väldigt mycket om min första dag på denna skolan, jag kom inrusandes i klassrummet efter att ha virrat runt på hela skolan när jag skulle hitta rätt. Nu var det inte mig som alla stirrade på, det var Adrian. Han verkade dock mycket mer avslappnad än jag var.
”Välkommen till Stratford, Adrian. Du kan väl presentera dig för klassen?”
Adrian nickade åt läraren och vände sig sedan mot klassen. Han såg helt lugn ut trots att han skulle berätta om sig själv inför en massa främlingar.
”Jag heter Adrian, och jag flyttade hit från Chicago. Jag är 18 år, och ja… Vad mer finns det att berätta? Jag spelade ishockey innan, men jag vet inte riktigt, har ni ett hockeylag här?”
”Stratford Kings!”, utbrast Chaz från sin plats och fick en mördarblick från Ms. Elison. Vi hade inte haft en hel lektion med denna lärare än, men hon visste ändå hur Chaz betedde sig.
Adrian flinade åt Chaz och gick sedan och satte sig på den enda lediga platsen i klassrummet – bänken bredvid min och Justins. När jag sneglade på Justin märkte jag att han iakttog Adrian med skeptisk blick, något han alltid gör när han försöker lära känna en person för sig själv på avstånd. Adrian slog sig ner och log mot mig. ”Hej igen.”, sa han.
”Hej.”, svarade jag.
”Hur blir det med rundturen?”, frågade Adrian. Jag log och tittade snabbt på Ms. Elison, men hon var upptagen med annat och brydde sig inte om mig och Adrian.
”Vi kan börja vid lunch, skolan har faktiskt riktigt bra mat.”, sa jag tyst.
Adrian flinade. ”Tur att jag är hungrig då.”

Nu vill jag höra era tankar om Adrian! Kommentera!

Mer kommentarer innebär mer motivation till mig. :)
kram. /e

Chloe bet sig i överläppen och såg sig om i badrummet. Hon gav mig en tröstande blick innan hon öppnade munnen igen. ”varför gråter du?”
”För att Justin alltid ska åka iväg, och jag klarar inte det. Du förstår inte hur jobbigt det är att vara ifrån honom så länge, och tanken på att det kommer att hända regelbundet framöver är avskyvärd.”, svarade jag och suckade.
”Jag är säker på att Justin tycker det är minst lika jobbigt…”, började hon.
”Jag ser inte honom sitta gråtandes på ett badrumsgolv.”, avbröt jag irriterat.
Chloe stönade åt mig för att hon inte fick prata till punkt, men fortsatte sedan. ”Men du vill lika väl som han att hans dröm ska gå i uppfyllelse. Och om jag känner er rätt, kommer ni få det här att funka. Hur svårt det än är.”
”Men jag vill inte få det att funka.”, sa jag och kände hur tårarna brände innanför ögonlocken. Jag blundade hårt för att inte börja gråta igen, men misslyckades. När jag öppnade ögonen igen började tårarna flöda okontrollerbart. ”Jag vill bara att Justin ska vara med mig hela tiden.”

Chloe hade lämnat mig ensam i badrummet för några minuter sedan, och jag tvivlade på att någon skulle komma in hit igen. Just då hördes en lätt knackning på dörren och Justin öppnade den. Han såg på mig en stund innan han tog ett steg in i badrummet och stängde dörren bakom sig. Han gled ner för väggen för att sätta sig bredvid mig. Jag förväntade mig att han skulle börja läxa upp mig och ge mig en vuxen och ansvarsfull blick för att jag skulle förstå, men han öppnade inte munnen. Inte ett ord kom ifrån honom. Jag sneglade på honom diskret utan att han märkte det, och han satt bara och tittade framför sig på den marinblåa mattan på badrumsgolvet.
”Det här kommer att bli jobbigt för mig också, ska du veta.”, sa han plötsligt. När jag inte svarade vred han på huvudet och iakttog mig. Jag vägrade att se in i hans ögon och visa min sorg, så jag stirrade istället på en fläck på ett skåp på motsatta väggen. Justins blick på mig gjorde mig ytterst obekväm.
”Kan du sluta stirra på mig?”, frågade jag utan att varken röra en muskel eller min.
Justin skrattade tyst och satte sig tillbaka i sin ursprungsposition.
”Jag saknar dig minst lika mycket, om inte mer, när vi är ifrån varandra. Så kom inte hit och tro att det är så jävla synd om dig.” Det han sa lät argsint och negativt, men sättet han sa det på var omtänksamt.
”Jag tycker inte synd om mig själv.”, sa jag utan att flytta min blick en centimeter. ”Jag tycker synd om oss.”
Justin suckade. ”Vad tycker du vi ska göra då?” Jag ryckte på axlarna och såg för första gången sedan han kom in i badrummet honom i ögonen. De var lika bruna som alltid, men hade något förvirrat i sig.
”Leva med det. Det är svårt för mig att acceptera, men jag lär mig.”, berättade jag. Efter att jag hade sagt de orden sjönk det även in i mig. Det var inget jag kunde göra åt att Justin skulle åka iväg upprepade gånger, jag var helt enkelt tvungen att acceptera det. Både för min egen del, och för att underlätta för Justin. Om jag var positiv till att han skulle åka iväg, var det också lättare för Justin att lämna med gott samvete.
”Det kommer att bli jobbigt, Melanie. Men det är något vi kommer klara av.”, sa Justin och lade sin ena arm om mina axlar.
Mina mungipor gled uppåt samtidigt som Justin satte sina händer på mina kinder. Han kysste mig mjukt på läpparna och såg mig sedan i ögonen. ”Det är du och jag mot världen.”
Jag kunde inte låta bli att le, och när mitt leende återspeglades hos Justin började jag skratta.
”Det där lät jättefånigt”, sa jag mitt i skrattanfallet. Nu började Justin också skratta. Hela scenen såg antagligen väldigt konstig ut, vi hade precis varit deppiga och nu satt vi och gapskrattade – allt på ett badrumsgolv.
”Vad skrattar ni för?”, frågade Ryan. Jag slutade genast skratta och såg upp på honom. Ryans blick vandrade mellan mig och Justin samtidigt som vi båda såg på varandra.
”Inget.”, svarade jag sedan.
Ryan skakade på huvudet åt oss men log sedan. ”Vi hade tänkt spela tv-spel. Kommer ni?”
Justin nickade. ”Vi kommer snart.” Ryan lämnade oss, och Justin reste sig upp från golvet. Jag sträckte ut min hand, och Justin fattade den med ett stadigt tag för att sedan dra mig upp på fötter. Utan att släppa min hand gick vi tillbaka in i vardagsrummet där Chloe, Chaz och Ryan satt och spelade ett krigsspel på teven. Ingen sa ett ord om att jag hade varit borta vilket var väldigt skönt, eftersom det sista jag ville just nu var att prata allvar.
”Mel! Din tur att spela.”, tjöt Chaz så fort jag satt mig ner i soffan och han sträckte fram en spelkontroll till mig. Jag tog emot den med ett leende och började spela. Även om jag bara hade spelat detta spel ett fåtal gånger, var jag otroligt duktig på det. Kul tyckte jag också att det var, speciellt var det för att jag fick spela det med mina vänner som brydde sig om mig och tyckte om mig för den jag var. De kände mig, och behövde inte fråga om jag mådde dåligt – de visste det redan.

”Jag kommer snart till dig.”, sa Justin samtidigt som jag steg ur hans bil.
Jag vände mig om innan jag stängde bildörren. ”Justin, jag tror inte mina föräldrar vill att du gör det, speciellt inte på kvällen.”
Justin flinade. ”Vem sa att de behövde få reda på något? Se till att ha fönstret öppet ikväll.”
Jag skrattade och stängde dörren, och såg efter Justin när han körde iväg. Sedan vände jag mig om och gick in i mitt hus.
Där, i hallen väntade till min förvåning min mamma med armarna i kors. Hon såg på mig med en blick som hade kunnat döda vem som helst.
”Vi måste prata, Melanie.”, sa hon allvarligt. Jag nickade långsamt som svar och krängde av mig mina converse. Sedan följde jag efter henne in i köket och vi satte oss på var sin sida av köksbordet.
”Skolan börjar om en vecka.”
Jag nickade och undrade varför hon hade sagt det, det är något som knappast hade kunnat undgå mig. ”Jag vet.”, svarade jag.
”Jag vill att du fokuserar på skolan, eftersom detta är sista året. Sabbar du det nu, kommer du att sabba hela ditt liv.”, fortsatte min mor. Jag suckade ljudligt.
”Mamma, sen när har jag slutat bry mig om skolan tror du?”
Hon ryckte på axlarna. ”Jag vet att du bryr dig om skolan, men sedan du och Justin blev tillsammans har du blivit mer och mer nonchalant.”
”Vart vill du komma?”, frågade jag. Mina ögonbryn var spända och de hade sänkts ner närmare mina ögon.
”När skolan börjar, får du inte träffa Justin på vardagar.” Jag öppnade munnen i protest, men hon höjde sin hand för att säga till mig att hålla munnen stängd. ”Detta är för ditt eget bästa, jag vill inte att du ska tro att vi gör detta för att vi hatar Justin. Jag och din far kom överrens om att du ska fokusera på dina studier på vardagarna, och inget annat.”
”Hatar du mig?”, viskade jag och såg ner i bordet.
”Vad sa du?”, frågade hon, och jag mötte hennes blick med hat i blicken.
”Hatar du mig?” Jag reste mig upp och föste in stolen mot bordet med en smäll.
Mamma skakade på huvudet. ”Självklart inte, hur kan du få för dig något sådant?”
Jag svalde hårt för att inte börja skrika på henne. Jag hade nog aldrig varit så här arg på min mamma förut. ”Okej, låt mig fråga så här då. Hatar du Justin?”
”Nej, Melanie, det vet du.”
”Jag vet inte det, mamma.”, svarade jag och skakade på huvudet. ”Det verkar som om du och pappa vill att jag och Justin ska göra slut.”
”Det vill vi inte, vi vill bara att du ska gå ut skolan med bra betyg.”, sa hon.
Jag fnös. ”I så fall var det ett otroligt dumt sätt att framföra det på. Justin kommer inte vara hemma så mycket, om du inte visste det.”, berättade jag för henne. ”Glömde du att han har fått ett skivkontrakt i USA?”
”Det…”, började min mamma, men jag lät henne inte fortsätta. ”Det betyder att jag kommer få träffa Justin betydligt mindre än innan. Och ni menar att jag, utöver att vara ifrån Justin många gånger, ska behöva hålla mig borta ifrån honom fem dagar utav sju i veckan? Jag kommer aldrig få se honom igen i så fall.”
”Melanie.”, sa hon och reste sig upp. En hade fallit ner för min kind samtidigt som jag talade, och det hade mamma märkt. Hon var väldigt svag när det gällde bråk, jag vann nästan alltid. Annat var det med min far, honom var jag rädd för när han var arg. Man ville inte vara orsaken till att ha retat upp honom.
Mamma kom runt bordet och omfamnade mig. Jag kände mig som ett litet barn som ville bli tröstad. ”Förlåt, jag visste inte att han skulle resa iväg så ofta.”
Jag torkade undan tårarna och tog ett steg tillbaka. ”Så jag kommer att få träffa Justin ändå?”
Hon nickade, men höjde högerhanden med pekfingret i spetsen. ”Om du lovar att fokusera på skolan.”
Jag log stort och nickade ivrigt och gick med på hennes villkor. ”Tack mamma!”, ropade jag medan jag började rusa upp för trappan.
”Det är middag snart!”, skrek hon efter mig, men jag var inte hungrig. Istället slängde jag mig på min säng. Den var alldeles nybäddad med nya, tvättade lakan som luktade fräscht. Jag såg ut genom det stora fönstret som prydde nästan halva väggen i mitt rum. Då kom jag på att Justin lovat att hälsa på mig senare och jag tog mig genast fram till fönstret och låste upp det. Nu kunde han klättra in bäst han ville. Jag lade huvudet på huvudkudden och såg upp i taket. Där hade jag sedan nästan ett år tillbaka satt upp en lapp i taket. Jag läste den högt för mig själv.
”I know I’m good at something, I just haven’t found it yet.”
”I have found it.”, sa plötsligt en röst som lät alldeles för bekant, och denna röst kom från någon som stod väldigt nära mig. Jag satte mig upp i sängen och fick se en leendes Justin stå precis vid fönstret som nu stod vidöppet. Mina gardiner fladdrade i vinden och jag kände hur min hud började frysa. När jag lät handen smeka min överarm kände jag gåshuden och de resta hårstråna. Justin stängde fönstret och gick fram och satte sig på sängen bredvid mig.
”Hej.”, sa han och böjde sig fram mot mig. Jag mötte honom halvvägs och kysste honom mjukt på läpparna. ”Hej.”, svarade jag sedan och log.
Justin lutade sig tillbaka i sängen och landade på mina lakan. ”Har du någonsin tänkt på vad som kommer att hända sedan?”, frågade han samtidigt som han lade armarna bakom huvudet och såg på mig.
”Vadå sedan?”, sa jag förvirrat och lade mig ner bredvid honom.
Justin ryckte på axlarna, ”Du vet, om ett år eller något. Vad har hänt då?”
”Då är du världens kändaste kille.”, svarade jag och log.
Han skrattade. ”Och vi två bor i ett stort hus i L.A.”
”Med pool.”, avslutade jag Justins mening.
”Och en massa tv-spel.”
”Kommer du aldrig att växa upp ifrån det?”, frågade jag.
Justin skakade på huvudet och flinade. ”Nej, och det vill jag inte heller.”
”I så fall ska jag köpa alla kläder i alla butiker.”, sa jag.
”Har du råd med det?”, undrade Justin och höjde sitt ena ögonbryn.
”Nej.”, svarade jag och såg lurigt på honom. ”Men du har.”
Han skrattade till, ”Men tänk om jag inte vill dela med mig av min förmögenhet?”
”Det vill du. Vem kan säga nej till ett sådant här sockersött leende?”, sa jag utmanande och log för att visa mitt leende. Justin log och drog mig intill honom. ”Du har rätt.”, sa han. Han kysste mina leende läppar och såg mig sedan i ögonen. ”Ingen kan motstå ditt leende.” Efter att han sagt det kraschade mina läppar mot hans ännu en gång och jag kysste honom länge och väl.
”Jag älskar dig, Melanie.”, sa Justin. Hans bruna ögon såg djupt in i mina mörkblåa, och det lät som inget annat än sanning när han sa det. Jag drog ena handen genom hans lena hår. ”Jag älskar dig med, Justin.”

Förlåt förlåt förlåt för att kapitlet inte kommit upp tidigare!!

10 kommentarer så kommer kapitel 62 på torsdag!
/e.

Jag har märkt att det är fel på något med kommentarerna, folk skriver och jag godkänner, men det syns inte mer än två just nu. Kommer ni ihåg när jag hade det problemet innan?
Vet någon hur man fixar detta kan ni ju slänga in en kommentar (hahah). Men jag ser dem, de publiceras bara inte. Annars får jag försöka fixa det själv.
Kram!
/e.

Först några sekunder efter att jag fått syn på honom började min kropp fungera igen, och jag försökte febrilt ta mig fram till honom. Just då såg han åt mitt håll. Från att ha munnen halvöppen, ändrades hans ansiktsuttryck till full lycka när han upptäckte mig och han log stort. Justin släppte väskan han höll i sin hand och sträckte ut armarna längs sidorna samtidigt som jag kom springandes mot honom. När jag slöt upp vid honom och andades in hans välbekanta och goda doft, lyfte han upp mig och snurrade runt några varv. Han satte ner mig försiktigt på marken igen utan att släppa mig med blicken. När jag stod på golvet igen tog jag ett nytt grepp om hans hals och drog ner honom till min höjd. Hans händer passade perfekt på mina höftben.
”Justin…”, började jag, men hann inte längre, då hans läppar kraschade mot mina. Jag var inte sen på att reagera, utan kysste genast honom tillbaka.
När Justin efter en stund rätade på ryggen började han flina. ”förlåt, jag kunde inte hålla mig längre.”
Jag skrattade. ”jag har saknat dig, Justin.”
”jag har saknat dig också, älskling.”

Jag kramade om honom hårt, och ville aldrig släppa honom igen. Han var äntligen hemma, efter så lång tid. Allting kändes bara så himla bra nu. Justin tog min hand och lyfte upp sin resväska i den andra, sedan började vi gå mot John och Jason. När Justin fick syn på inte bara John, utan också Jason, lutade han sig mot mitt öra medan vi kom närmare dem. ”vad gör han här?”, frågade han i barsk ton.
”Justin…”, började jag men hann inte längre då vi var framme vid de två killarna och Justin bestämde sig för att ställa frågan direkt till Jason istället.
”Vad gör du här?”
”Hämtar upp dig.”, svarade Jason oberört. Han insåg uppenbarligen inte allvarligheten i denna situation. Jag mötte Johns menande blick på mig, och jag tog ett djupt andetag. ”släpp det, Justin.”
Han vände sig om och såg på mig med ett höjt ögonbryn. ”vill du att jag ska släppa att han praktiskt taget försökte döda dig? Han ljög för oss alla, hur kan ni förlåta honom?” Nu pratade han inte bara med mig, utan han växlade sina argsinta blickar mellan mig och John.
Jag lade ena handen lugnande på Justins axel, men han skakade snabbt bort den. Det fick mig att inse. Det var verkligen inte såhär det skulle ha gått till. Alla skulle ha varit glada, och sedan skulle vi ha åkt direkt hem. Mina förutseenden var långt ifrån det här.
”Jason begick ett misstag.”, sa jag för att försvara honom. ”Hade han vetat att det var mig Niall ville åt, hade han aldrig gjort det här.”
”Han gjorde illa dig, Melanie. Ska du bara lägga det bakom dig utan att tveka?”, frågade Justin.
”jag är faktiskt här.”, sköt Jason in.
Justin gav honom en irriterad blick innan han vände sig mot mig och väntade på mitt svar.
”kom, så åker vi hem.”, avbröt John, och jag var lättad över att slippa svara på Justins fråga.


”hur tänkte du?”
Alla utom John satt i vardagsrummet, men det var omöjligt att föra en normal konversation när Justin och Jason befann sig i samma rum.
”Han gav mig pengar, bro. Vad skulle jag ha gjort?”, sa Jason och svarade på Justins fråga.
Justin stirrade på honom. ”vi gav dig också pengar.”
Jason svarade inte, utan höll munnen rak som ett streck.
”Lyssna på mig nu, Jason. Du vet att jag inte gillar dig, och jag vet att du inte gillar mig, men vi hade en överenskommelse. Och man bryter inte mot sådana. Du svek oss, ljög för oss, och dödade nästan min flickvän.”
Jag hade inte lyssnat ordentligt på deras bråk, eftersom jag var trött på att höra samma tjat om och om igen. De hade bråkat hela vägen hem också, och det verkar inte finnas något slut på det. Men när jag nu hörde ordet flickvän, spetsade jag öronen.
”Jag var aldrig på väg att döda henne.”, svarade Jason.
”Men du höll ett vapen framför henne.”, avslutade Justin.
Jason suckade, uppenbarligen trött på att argumentera mot Justin. ”Niall är död nu, Justin. Var glad över det istället.”
”Hur ska jag vara glad över det när jag vet att du ljög mig rätt upp i ansiktet och satte Melanie i fara?!”, röt Justin med höjd röst.
”Jag var här för henne när du inte var det.”, sa Jason lugnt. ”Utan mig hade hon dött, du borde vara tacksam istället.”
”Om det inte hade varit för dig så hade Niall redan varit död och då hade vi sluppit allt det här.”
Jason lutade sig framåt i fåtöljen där han satt och hängde ångerfullt med huvudet. ”förlåt.”, mumlade han.
”vad sa du?”, frågade Justin även om han hade hört exakt vad han sa.
”du hörde vad jag sa.”, svarade Jason.
Justin försökte dölja leendet som lekte på hans läppar. ”Nej, det gjorde jag inte. Kan du upprepa det?”
”Jag sa förlåt, är du nöjd nu?” Jason började bli redigt irriterad på Justin, och hans ögon gnistrade av ilska samtidigt som han spände knogarna så att hans blodådror tydligt syntes.
Justin flinade bara.
”du tigger stryk.”, väste Jason och genast reste sig Justin upp.
”vad sa du?”, skrek han.
Jag reste mig också upp och ställde mig emellan de två så att de inte skulle kunna komma för nära varandra. ”sluta nu! Det får vara slut på ert konstanta bråk någon gång. Tröttnar ni aldrig? Ni ska höra på er själva som ni håller på, det är bara fånigt. Jag orkar inte med er två längre.”
Sedan släppte jag allt och vände mig om och gick. Jag stannade bara upp för att ta på mig mina skor, och under den tiden kunde jag höra de två prata i vardagsrummet.
”jag följer efter henne.”, sa Jason.
”nej, jag är hennes pojkvän. Du stannar här så följer jag efter henne.”
Efter att jag hört de orden stängde jag ytterdörren efter mig och gick bort ifrån Johns tomt.
”Melanie, vänta!”, hördes Justins röst som kom närmare och närmare mig. Jag saktade inte av på takten, utan gjorde tvärt om och började gå snabbare. Men snart tog en hand ett kraftfullt tag om min handled och drog till sig den vilket ledde till att jag vände mig om och dunkade rätt in i Justins bröstkorg. Jag tog snabbt ett steg bakåt.
”förlåt mig, Mel.”, mumlade han under sin andedräkt.
Jag höjde skeptiskt på ena ögonbrynet. ”Ber du om ursäkt till mig när det är du och Jason som har bråkat hela eftermiddagen?”
”Ja.”, suckade han.
”Justin.”, sa jag besvärat. ”Jag är trött på att du och Jason alltid ska bråka, speciellt nu när han och jag kommit närmare varann.” Justin gav ifrån sig ett ogillande ljud, men jag ignorerade honom. ”det var han som räddade mitt liv, och inte du. Ha det i åtanke när du säger sådana saker om Jason.”
Han suckade djupt. ”Hade jag varit här hade jag inte tvekat att komma och rädda dig, men John sa till mig att stanna i Atlanta, och att jag inte behövde oroa mig.”
Jag bet mig i läppen, vilket Justin visste betydde att jag inte hade något mer att säga.
”får jag krama dig nu?”, frågade han försiktigt med ett lätt leende på läpparna. Jag såg på honom en stund först, sedan nickade jag leendes och innan jag visste ordet av hade jag hans armar om min kropp, och jag kände mig hemma igen.
När Justin efter en evighet släppte taget om mig tog han min hand. ”har du lust att sova hos mig ikväll?”
”Ja.”, svarade jag med ett leende och kysste honom på kinden. Sedan började vi gå långsamt tills vi efter inte så lång tid kom fram till Justins tomma hus. Det såg väldigt mörkt och dystert ut, vilket inte var så konstigt med tanke på att ingen varit där inne på en hel månad. Justin låste upp dörren och började tända i huset så gott det gick, och snart såg det väldigt hemtrevligt ut. Han uppenbarade sig i dörröppningen till köket och lutade sig mot dörrkarmen. På läpparna hade han ett leende på läpparna som återspeglades i hans ögon. Med ena pekfingret gjorde han en gest som sa till mig att komma närmare honom. Jag gjorde som han ville och tog långsamt några steg mot honom tills jag stod så pass nära att mina tår nuddade hans.
Justin drog min överkropp närmare honom och kysste mig på nacken. ”äntligen ensamma.”, mumlade han i mitt hår innan han kysste min nacke ytterligare en gång. Han placerade varsamt kyssar längs min axel och nacke, tills jag gav ut ett stön som tydde på att han hittat min svaga punkt. Justin log emot min hud och började kyssa mer intensivt på min svaga punkt. Hans tunga började bearbeta också och jag började dra i hans hår desperat. Efter en stund slutade han suga på min nacke och kysste mig istället soft längs mitt nyckelben och upp för min hals tills han kom fram till mina läppar. Han bet lätt i min underläpp och jag öppnade den gladeligen för honom. Justins tunga virvlade runt i min mun, och min i hans. Mina händer rörde sig och begravdes i hans mjuka, bruna hår. Plötsligt kände jag hur ett par händer tog tag i mig och lyfte upp mig från marken. Jag avbröt kyssen för någon sekund för att se vad som hände, men när jag märkte att det var Justin som lyfte upp mig i brudstil, förenade jag mina läppar med hans läppar igen. Justin bar mig upp för trappan och in på hans rum. Utan att bry sig om att tända eller något annat slängde han mig på sängen och gav mig en djup kyss. Sedan krånglade han av mig min tröja så att jag blev liggandes i endast bh och jeans i sängen. Justin log belåtet och drog själv av sig sin t-shirt. Jag vände på oss så att jag gränslade honom som nu låg under mig. Långsamt smekte jag över hans magmuskler och log mot Justin. Jag kysste honom på läpparna länge och placerade nästa kyss på hakan. Sedan fortsatte jag att placera kyssar längs med hans kropp, ner för halsen, och på hans bröst och revben. Jag kysste extra länge vid hans bringa och kom närmare och närmare byxorna. Jag lät båda pekfingrarna glida längs med hans överkropp med start vid hans axlar, tills de kom fram till hans gylf. Så långsamt som jag kunde knäppte jag upp hans byxor och klev av honom och ställde mig på golvet för att dra av honom dem. Sedan knäppte jag själv upp mina jeans och tog av mig dem medan Justin iakttog mig. Det var omöjligt att undgå bulan i hans kalsonger och jag log nöjt över vad jag åstadkommit. Justin reste sig även han upp och lade händerna på min midja och kysste mig passionerat innan han varsamt lade mig på hans säng igen. Han trädde av oss de resterande kläderna vi bar på våra kroppar försiktigt. ”är du redo?”, frågade han.
Jag nickade och bet mig i läppen och gjorde mig beredd på vad som var på väg att hända.
”säg till om det gör ont.”, sa Justin.
I början bet jag mig hårt i läppen för att bli av med smärtan, men snart övergick smärtorna till njutningar.
Efteråt lade sig Justin bredvid mig i sängen och drog täcket över oss. ”jag älskar dig, Melanie.”
Han hade sagt det förut, men det hade aldrig känts så verkligt. Kanske var det för att vi precis haft sex för första gången, eller så var det för att vi varit ifrån varandra så länge. De fyra orden som försvann från hans läppar hade aldrig låtit så äkta förut.
”och jag vill aldrig förlora dig.”, fortsatte han.
Jag höll min hand på hans bröstkorg och kunde känna hans hjärtslag. De var lugna, som om han trivdes exakt där han var just nu, och som om han aldrig skulle vilja lämna detta stället någonsin.
”jag älskar dig också, Justin. Så otroligt mycket.”, svarade jag och såg in i hans ögon.
”lova att aldrig lämna mig.”, sa han och smekte mitt hår som vilade mot madrassen eftersom jag låg på sidan.
Jag nickade bestämt och log lite. ”jag kommer aldrig att lämna dig. Om du aldrig lämnar mig.”
”jag lämnar inte dig för alla pengar på jorden.”


Justin andades ut i en djup suck, ”är du hungrig?”

Jag släppte blicken från kaffekokaren som jag tittat på den senaste minuten och såg på honom istället.

”jag vet inte.”

Sedan, med de orden sagda reste jag mig från köksstolen och lämnade Justin ensam i köket. Jag gick långsamt och tyst upp för trappan till Justins rum och begravde mig under hans duntäcke. Allt gick bara fel nu, och jag får inte ens vara med den jag älskar av min egen mamma. Min mamma, som är den personen som egentligen ska förstå mig bäst och alltid hjälpa mig. Istället hatar hon nu min pojkvän som är den bästa i världen för mig.

Nu kunde jag inte hejda tårarna längre, jag storgrät och skrek så tårarna rann. I detta ögonblick hade jag hellre stannat under Justins täcke för alltid istället för att leva.

”Melanie!”, hörde jag hur Justin utbrast när han kom in i sitt rum. Jag kunde inte se honom eftersom jag låg under täcket, men snart kände jag hur han satte sig på sängkanten och smekte min rygg. Det hjälpte inte mycket, jag fortsatte gråta, bara nu lite tystare.

Han kröp ner under täcket tillsammans med mig och höll om mig bakifrån. Jag grät och grät och grät tills tårarna tog slut och jag bara snyftade. Då hade vi legat där i mer än en halvtimme, i exakt samma position.

När Justin märkte att jag äntligen slutat gråta kramade han mig hårdare och kysste mig på nacken. Jag rös till av välbehag, men det välbehaget försvann lika snabbt som det kom.

Jag snyftade till och torkade min dyngblöta kind med baksidan av handen innan jag tog Justin’s hand som låg vid min bröstkorg.

”vad ska jag göra, Justin?”, sa jag, men det kom ut med som en viskning.

Han öppnade sin mun för att säga något riktigt klyftigt, men han visste inte vad han skulle säga.

”jag vet inte, Mel. Du kanske borde prata ut med din mamma, utan mig.”

Jag svarade inte, det förslaget var nog det mest dåliga jag hört. Aldrig i livet att jag skulle prata med min mor så länge hon betedde sig såhär.

Jag snyftade till, ”det tänker jag inte göra. Jag kommer att hata henne ända tills hon slutar hata dig.”

Han suckade.

Jag blundade, ”ingenting blir rätt nuförtiden. Alla i Stratford hatar redan mig, och till råga på allt så har min egen mor börjat hata mig! Allting på grund av en enda sak.” Jag fattade inte att jag var på väg att säga detta.

”dig.”

Jag satte mig upp i sängen och såg på honom. Sedan såg jag runt i rummet och insåg hur lustigt allt var, och skrattade.

”jag mådde så mycket bättre innan du kom, Justin. Tänk på det, sedan jag blev tillsammans med dig, hur många gillar mig fortfarande? Du själv, Chloe, Ryan och Chaz. Ingen annan. Allting faller på plats nu!”

Justin såg förbryllat på mig, ”vad menar du?”

Plötsligt blev jag väldigt ledsen, ”Justin, jag menar... Vi kan nog inte vara tillsammans längre.”

Jag bara krossade hans hjärta, mitt itu.

”varför?”, frågade Justin sorgset. Jag hade aldrig sett honom såhär sårbar, förutom när han berättade hela sin historia för mig.

”du har fört med dig inget annat än dåligt in i mitt liv, Justin. Vår saga tar dessvärre slut här.”, sa jag bestämt.

”förhastar du dig inte lite väl mycket nu, Melanie?”

Jag skakade på huvudet och tog min väska i handen, ”vi ses Justin.”

När jag såg tillbaka i tiden på vår relation kunde jag inte förstå varför eller hur jag kunde lämna Justin. Han var den som fick mig att må bra, trots alla dessa saker. Men då kände jag inte samma Justin som jag gör idag. Dagens Justin är nog dubbelt så underbar, och han blir mer underbar för varje dag som går, om det nu är möjligt.

”hej Justin.”, sa jag, och jag kunde inte sluta le. 
”Melanie, är det du?”, frågade Justin från andra sidan luren förvånat.
Jag skrattade lätt. ”ja.”
Justin stämde in i mitt skratt. Det var inget roligt skratt, det var ett lättat och lyckligt skratt som kom ifrån hans läppar. ”lever du?”
”ja, ägghuvud”, svarade jag och log. ”annars hade jag inte pratat med dig.”
Han suckade. ”när John ringde mig trodde jag att jag aldrig skulle få se dig igen.”
”men jag är här, och du får se mig direkt när du kommer hem. När kommer du tillbaka förresten?”, frågade jag.
”på söndag.”, sa han. 
Jag hade nog aldrig varit så lycklig av ett besked. Det var som om allt jag längtat efter som kändes så långt borta, nu var precis runt hörnet. Min pojkvän skulle komma tillbaka.

Ytterdörren smälldes igen hårt, och snart uppenbarade sig Jason i ingången till vardagsrummet där jag befann mig.
”Jason!”, ropade John ifrån köket. ”Är alla bevis borta?”
Han nickade och såg på mig. ”Du kan lita på mig.”, svarade han till John, men behöll blicken mot mig. Sedan gick han in i vardagsrummet och satte sig på huk vid mina fötter. Jason lade ena handen på mitt knä och såg in i mina ögon. ”Hur mår du?”, frågade han.
”Jag har mått bättre.”, svarade jag. ”Men jag lever i alla fall.”
Jason log och lät ett tyst skratt smita ut genom hans läppar. ”Du behöver aldrig oroa dig eller tänka på Niall igen. Han är borta, jag lovar dig det nu.” Han slickade sig om läpparna innan han fortsatte. ”Förlåt för att jag gjorde så här mot dig. Hade jag vetat att det var dig Niall ville…” Han vågade inte fortsätta på meningen.
Jag lade min hand på hans. ”Jason, be inte om ursäkt. Du vet själv att du begick ett misstag, men du räddade också mitt liv. Och det är mer värt än något annat.”
Han log. ”Tack, Melanie.”
Sedan reste han sig upp och tog några steg bakåt innan han landade i soffan några meter bort. I samma sekund kom John in i vardagsrummet.
”Vad sa Justin?”, frågade han och såg på mig medan han lutade sig mot en stol med armbågen.
”Han kommer hem på söndag.”, svarade jag med världens största leende på läpparna. John skrattade åt hur glad jag såg ut. ”Där ser du, allt ordnar sig till sist.”
”Var är Justin?”, frågade Jason och både jag och John vände blickarna mot honom.
”Han är i Atlanta och skaffar skivkontrakt.”, berättade jag.
Jason höjde på ögonbrynen förvånat. ”Verkligen? Det är ett stort steg! Från brottsling till superstjärna. Bra jobbat.”, sa han och skrattade för sig själv. Jag såg på honom med skeptisk blick. Jag visste inte om han skojade eller var hånfull, det var svårt att tyda hans beteende. När han märkte min blick på honom tystnade han.
”vad menar du?”, frågade jag med allvarlig blick.
Han öppnade munnen för att säga något, men det kom inte ut något. När jag höjde ena ögonbrynet i väntan på svar ryckte han på axlarna. ”Jag… Jag vet inte.”
John suckade. ”Melanie, jag kör hem dig nu.”
Jag nickade och reste mig upp ur stolen. ”tack, John.”


Söndag:

Jag hade inte sovit någonting på hela natten, eftersom bara tanken på att jag skulle få hålla om min pojkvän dagen efter var för exalterande. Med stora påsar under ögonen kom jag till Johns hus och knackade försiktigt på dörren. Snart öppnades den och John uppenbarade sig inför min åsyn med ett stort leende på läpparna.
”hej, Melanie.”, sa han och klev åt sidan så att jag skulle kunna komma in i huset.
Jag log. ”god morgon, John.”
”har du sovit något i natt?”, frågade han.
Jag skakade på huvudet. ”inte en blund, det har varit helt omöjligt.”
”han landar 14.50, så det är bara en halvtimme kvar tills vi ska åka.”, sa John och följde efter mig in i köket. Där, på en barstol, satt Jason. När han fick syn på oss två reste han sig upp och gick fram och gav mig en kram.
”hur är läget?”, frågade han och gick tillbaka till barstolen när han släppt greppet om mig. Jag slog mig ner mittemot honom.
”jag är trött.”, svarade jag.
Jason log utan att visa sina perfekta tänder. Under veckan som gått hade jag och Jason kommit allt närmare varandra. Det var som om han förstod exakt hur jag kände om att Justin var iväg från mig så länge. Han var alltid mitt stöd, och vi hade suttit uppe flera nätter och bara pratat med varandra. John hade gått och lagt sig en kväll och hittat oss på samma ställe nästa morgon. Jason hade fått reda på mer om mig på en vecka än vad Justin fick på två månader. Det verkade naturligt att prata med honom, trots allt han orsakat och sårat. Han visste allt om mig, men jag visste inget om honom. Jag visste nog inte mer än vad Justin gjorde om honom, skillnaden var att jag tyckte om honom, medan Justin tyckte motsatsen. Allt jag visste om Jason var att han kom från Las Vegas och var Nordamerikas mest ökände bombtillverkare. Trots allt dåligt jag visste om honom, kände jag att jag kunde lita på Jason. När jag talade med honom var det som om alla hans dåliga sidor försvann, och hans vänliga sida kom fram.
”Är ni redo att fara?”, frågade John oss två.
Jag reste mig direkt upp från stolen och skyndade mig ut i hallen för att få på mig skorna. John och Jason kom skrattandes efter mig och började även de göra sig i ordning för att ge sig av. När alla var klara satte vi oss i Johns bil. Den var en rätt stor bil, med plats för fem personer. Jason satte sig i passagerarsätet bredvid John vilket ledde till att jag blev tvungen att sitta ensam i baksätet.
”när är vi framme?”, frågade jag samtidigt som John började trampa på gaspedalen och körde mot Stratfords östra stadsgräns.
”det tar nog en och en halv timme åtminstone.” svarade John oberört. Med en besviken suck lutade jag huvudet mot nackstödet.
”Pattie!”, utbrast jag plötsligt. Jason vände sig om och såg förvirrat på mig, och jag mötte Johns minst lika förvånade blick i backspegeln.
”va?”, sa Jason.
”Pattie kan inte träffa er, då kommer hon bli vansinnig.”, förklarade jag med panik i rösten.
John skrockade. ”Lugna ner dig, Melanie. Pattie är kvar i Atlanta för att skriva på några papper och andra avtal och affärsmässiga saker.”
”jaha…”, svarade jag och kände mig genast dum.
Jag lutade mig tillbaka igen och såg ut genom fönstret. Vi körde ganska snabbt nu. Träd och mötande bilar susade förbi så pass fort att man knappt han se dem. Bara några enstaka bensinstationer låg längs vägkanten, och avfarterna mot minde städer och byar stod tomma. Himlen var för en gångs skull blå, och solen sken starkt mot bilen. Det var ovanligt med sol i Stratford, även på sommaren. Det var antingen mulet, eller mulet med regn. Sällan såg man en klarblå himmel utan några moln över huvudtaget. Jag antog att idag måste vara en speciell dag.
Jag och Justin hade varit separerade i exakt en månad, en vecka och en dag nu. Även om vi hållit kontakten med hjälp av video- och telefonsamtal, kändes det som att vi glidit isär mer och mer för varje dag som gått. Innan Justin åkte iväg hade vi aldrig spenderat mer än två dagar iväg från varandra, så detta var otroligt svårt för både mig och honom. Jag såg framför mig hur det skulle bli på flygplatsen, hur jag skulle få syn på honom när han kom ut med resväskan i ena handen och när jag sprang honom till mötes. Hans stora, lyckliga leende som skulle leka på hans läppar när jag kramade om honom och kysste honom. Stunden då han berättade för mig hur mycket han älskade mig och hur mycket han hade saknat mig hade jag spelat in och sett på om och om igen om jag kunde. Jag kunde inte vänta tills alla dessa ögonblick blev verklighet. Jag saknade Justin så.

Jag vaknade till av att bilen stannade. När jag såg ut genom bilfönstret och läste på den stora skylten bort, kunde jag inte bli mer lycklig. ”Welcome to Toronto Airport.” Så snabbt som jag kunde slingrade jag mig ur bilbältet och öppnade dörren. När jag stod utanför bilen märkte jag att John och Jason fortfarande satt kvar i bilen.
”Kommer ni eller?”, ropade jag exalterat. Jason, som hoppade ut på samma sida som jag kom fram till mig med ett flin på läpparna. Han lade armarna om mig. ”lugna ner dig, Mel.”
Jag skrattade till. ”det går tyvärr inte, Jason. Justin är i samma byggnad som oss just nu.”, svarade jag medan vi gick in genom de roterande dörrarna som ledde in på flygplatsen. Inuti flygplatsen var det kaos. Människor sprang förbi oss med rullväskor efter sig, och då och då hördes en röst i högtalarna som talade om att de saknade Mr. Sanchez på flight 348, eller att femåriga Amanda väntade på sina föräldrar vid informationsdisken. Till höger om entrén fanns ett litet Starbucks, som endast var till att man skulle kunna köpa något på vägen, inte för att slå sig ner. Ytterligare lite längre åt höger fanns oändligt många incheckningsdiskar, och de fortsatte säkert 200 meter bortåt. Gick man rakt fram kom man fram till rulltrappor som tog en till andra våningen där säkerhetskontroller och tax-free fanns. Struntade man i att åka upp för rulltrapporna kom man till säkerhetsavdelningen, där alla vakter hade sina kontor och tog in möjliga brottslingar och illegala invandrare.
John började gå åt vänster under skylten där det stod ”arrivals”. Jag kände mig pirrig i hela kroppen och ville bara att Justin skulle uppenbara sig framför mig. Jason tog min hand medan vi kom närmare och närmare stället där alla ankommande resenärer kom ut.
”hur känns det?”, frågade han och log mot mig. Han var lika lång som Justin, upptäckte jag.
”bra, tror jag.”, svarade jag.
John hade stannat längst bak i en folkmassa, och jag släppte Jasons hand när vi kom ifatt honom.
”det står på den skärmen att bagaget från Justins flight är på bagagebandet, så han kommer nog när som helst nu.”, berättade John med ögonen på en tv-skärm som hängde ner från taket. Jag svarade inte honom, utan började tränga mig förbi människor i folkmassan som stod och väntade. Mina armbågar banade väg för mig, och jag struntade i vad folket runt omkring mig tyckte och tänkte. Jag hade blicken fäst mot ingången, där två kvinnor och en man i fyrtioårsåldern nu kom ut ifrån. Jag var nästan på första raden bland människorna när jag såg honom. Han bar en vit t-shirt och gråa mjukisbyxor samt en svart mössa där det stod ”Supreme” på. Hans hår såg perfekt ut i mössor, när luggen stack ut och ner i pannan. Hans bruna ögon sökte sig igenom folkmassan, och man såg att han letade efter någon medan han långsamt traskade framåt med sin resväska i högerhanden. Först några sekunder efter att jag fått syn på honom började min kropp fungera igen, och jag försökte febrilt ta mig fram till honom. Just då såg han åt mitt håll. Från att ha munnen halvöppen, ändrades hans ansiktsuttryck till full lycka när han upptäckte mig och han log stort. Justin släppte väskan han höll i sin hand och sträckte ut armarna längs sidorna samtidigt som jag kom springandes mot honom. När jag slöt upp vid honom och andades in hans välbekanta och goda doft, lyfte han upp mig och snurrade runt några varv. Han satte ner mig försiktigt på marken igen utan att släppa mig med blicken. När jag stod på golvet igen tog jag ett nytt grepp om hans hals och drog ner honom till min höjd. Hans händer passade perfekt på mina höftben.
”Justin…”, började jag, men hann inte längre, då hans läppar kraschade mot mina. Jag var inte sen på att reagera, utan kysste genast honom tillbaka.
När Justin efter en stund rätade på ryggen började han flina. ”förlåt, jag kunde inte hålla mig längre.”
Jag skrattade. ”jag har saknat dig, Justin.”
”jag har saknat dig också, älskling.”

Förlåt för att det tagit så lång tid att skriva kapitlet, jag har haft en del annat för mig. 
Men nu är Justin tillbaka, så bomba med kommentarer!

10 KOMMENTARER SÅ KOMMER NÄSTA I HELGEN.

Hej! Fick en kommentar om vart alla kommentarer hade tagit vägen, och gick genast in och kollade. Alla är borta? Jag har ingen aning om vad som har hänt, men jag vet att kommentarerna fanns där.

Ska försöka hinna bli klar med kapitel 59 imorgon förresten, så stay tuned! ;)
kram.
/e.