"Kom nu pappa, jag kommer missa flyget!" ropade jag precis innan jag fick se honom komma gåendes mot mig från köket. Binycklarna skramlade i hans högerhand. "Har du allt du behöver nu? Har du ditt pass?" Jag nickade snabbt. "Har du ditt boardingkort?" Ännu en gång nickade jag, och innan han hann ställa ännu en fråga, öppnade jag munnen. "Jag har dubbelkollat allting två gånger, och jag har inte missat att packa ner någonting alls."

Min far slappnade av och log med stängd mun. "Bäst att vi tar oss mot flygplatsen då."

 

Efter att ha sagt hejdå till pappa utanför flygplatsen, lämnat mitt bagage vid incheckningsdisken och nästan blivit kroppsvisiterad vid säkerhetskontrollen, stod jag nu i kö för att komma ombord på planet. Det var ingen lång flygresa, men jag fasade ändå att sitta instängd i ett flygplan i två timmar. Det var bland det värsta jag visste, att flyga alltså. Man kunde inte ta sig därifrån, och man var fast på det lilla utrymmet flera hundra meter upp i luften. 

En flygvärdinna bad om mitt pass och boardingkort, som jag med skakiga händer lade ifrån mig på disken mellan oss. Hon tog emot det och granskade mig en kort sekund för att jämföra mig med mitt passfoto, innan jag fick tillbaka mina tillhörigheter och släpptes ombord. 

 

"Vi har nu landat i Chicago. Var god res er inte förrän lampan ovanför er har släckts. Hoppas ni njöt av flygresan, och tack för att ni flyger med JetBlue."

Trots flygvärdinnans uppmaning i planets högtalare, började folk resa på sig direkt när planet stannade till. Jag själv satt kvar på min plats för att undvika att behöva trängas bland människor som skulle ta sitt handbagage. 

Snart började det bli mer plats runt om mig, och jag greppade min handväska innan jag följde strömmen ut ur flygplanet. Jag behövde inte läsa på skyltarna om åt vilket håll bagagebandet låg åt, den stora, rörande folkmassan ledde mig åt rätt håll.

Min väska kom ut på bandet rätt fort, och jag skyndade mig bort för att ta den, för att så snabbt som möjligt komma ut till mötesplatsen. Med snabba steg och min väska rullandes strax bakom mig, kom jag snart fram till dörrarna som skiljde oss åt. Nu var vi bara en vägg ifrån att ses igen efter en vecka ifrån varandra. 

Dörrarna öppnades automatiskt, och mina ögon mötte på en gång hans. De var lika djupt bruna och vackra som alltid, och han log mot mig med sina perfekta tänder som formade ett perfekt leende. Jag sprang fram till honom och han öppnade sin famn mot mig. Precis innan jag nådde fram till honom, släppte jag taget om min väska för att kunna krama honom med båda armarna. 

Hans händer tryckte mig tätt intill hans bröst, och jag andades in den bekanta doften från honom. Jag tittade upp samtidigt som han såg ner på mig, och han log med stängd mun. "Hej älskling." sa jag och närmade mig hans läppar. Vi förenades i en passionerad kyss, och sedan släppte han taget om mig och plockade upp min väska från marken. Han lade ena armen runt om min midja och började fösa mig mot utgången. Med den andra handen drog han min resväska. 

"Vad har du i den här? Den väger hur mycket som helst!" utbrast Justin och suckade utmattat när vi kom fram till bilen och han lämnade väskan till chauffören. Jag skrattade till. "Jag är ju inte säker på vad jag vill ha på mig, då är det bäst att ha flera alternativ." svarade jag uppriktigt medan jag satte mig i baksätet bredvid Justin. Han skakade på huvudet. "Tjejer..."

"Är du redo att åka tillbaka till hotellet, Mr. Bieber?" frågade chauffören som just satt sig bakom ratten med mexikansk brytning.

"Ja tack, Don-Juan, kör oss tillbaka nu." svarade Justin i allvarlig ton. Så allvarlig att jag fick hålla för munnen för att inte brista ut i gapskratt. Justin gav mig en irriterad blick och jag flinade och räckte ut tungan åt honom. 

Han skrattade bara och lutade sig över mittensätet för att kyssa mig. Jag gav honom en snabb puss på läpparna och lutade mig sedan tillbaka i sätet igen. Justin såg besviket på mig och jag log finurligt. "Vänta till senare." viskade jag, vilket fick honom att flina stort. 

Bilen stannade, och Don-Juan vände sig om mot oss i förarsätet. "Nu är vi framme."

"Tack så mycket för skjutsen." sa jag och log innan jag hoppade ut ut bilen.

Väl ute hade en hotellanställd redan hunnit ta min väska ur bagageluckan, och var nu på väg före mig och Justin in i lobbyn. Han gick direkt till hissen, tydligen visste han att jag inte behövde checka in i något rum.

"Vilken våning, herrn?" undrade han artigt. "Penthouse, tack." svarade Justin och lutade sig mot husväggen. 

En kort stund senare öppnades dörrarna igen och vi hamnade direkt in i hotellsuiten. Killen lämnade väskan innanför dörren innan hissen stängdes igen, och jag och Justin blev ensamma. 

Jag såg mig omkring hotellrummet. "Wow! Detta är enormt!"

Han skrattade. "Kom, så visar jag dig runt."

 

Det visade sig att takvåningen innehöll två sovrum med varsin stor dubbelsäng, tre badrum som var så stora att det ekade i dem när man talade, ett kök, ett vardagsrum och en balkong. Balkongen hade en underbar utsikt med en jacuzzi i ena hörnet. Det var synd att jag bara skulle tillbringa tre dagar här, för jag hade gärna stannat och bott här hela livet.

"Är det Scooter som betalar för det här?" frågade jag Justin medan vi stod och såg ut över balkongen. 

Han nickade. "Och Usher."

"Wow..." upprepade jag i brist på ord.

Jag kände hur hans arm slingrade sig runt min midja och drog mig tätt intill honom. Han kysste mig länge på läpparna, och höll sig sedan nära mitt ansikte. Så nära att jag både kunde höra och känna hans andetag. 

"Du har ingen aning om hur mycket jag har saknat dessa läpparna" sa han och kysste mig än en gång. "Ungefär lika mycket som jag har saknat dina" svarade jag och rörde lätt vid hans läppar med mina. Kyssen hettade till och snart stod vi och brottades om övertag med våra tungor i varandras munnar. 

Till slut drog Justin sig ifrån och han såg på mig med ett leende som var svårt att tyda. "Kom så ska du få träffa de andra!" sa han och tog tag i min arm och ledde mig genom rummet och ut till hissen igen.

"Bor du helt ensam i takvåningen?" frågade jag förvånat när Justin tryckte på knappen som ledde till våning 15, våningen under oss. 

Han nickade medan han fixade till håret i spegeln. Hela hissens väggar var av spegelglas, så utrymmet kändes mycket större än vad det egentligen var. "Scooter och Usher bor i varsitt rum på våning 15, och det gör Dan och Ryan också."

"Dan? Ryan?" sa jag frågande och såg på Justin med höjda ögonbryn. Han log bara tillbaka mot mig. "Du får snart se."

Just då plingade hissen till, och dörrarna öppnades. Vi stod nu i en korridor full av olika dörrar. Justin vände genast åt höger, och jag fick gå snabbt för att hålla hans takt. 

Snart stannade han och knackade på en dörr, och det dröjde inte länge förrän en man i ungefär samma längd som Justin öppnade dörren. Han hade kort, brunt hår, lika bruna ögon och skäggstubb som precis syntes.

Hans ögon sökte sig direkt till mig, och han visade sina tänder i ett stort leende. "Du måste vara Melanie!" sa han och sträckte fram handen för att hälsa på mig. "Scooter Braun." 

Jag skakade hans hand och log och hälsade vänligt. Sedan greppade jag Justins hand medan vi gick längre in i hotellrummet. Där satt ytterligare två killar i varsin fåtölj och pratade med varandra. De avbröt direkt när vi kom in i rummet och reste sig upp. 

"Melanie, det här är Ryan, och han här heter Dan." 

Ryan och Dan hälsade på precis samma sätt som Scooter gjort för bara någon minut sedan, och sedan satte vi alla oss ner.

"Ryan är min stylist, han ska se till att jag inte går ut och ser ut som en sophög." Alla skrattade, och jag log åt Ryan som satt och flinade.

"Det är rätt enkelt egentligen, för Justin vet redan hur man ska klä sig." erkände Ryan. Justin fick ett otroligt stort och stolt flin på läpparna, och jag pussade honom på kinden. 

"Dan är gitarrist. Han spelar åt mig när inte jag kan, vilket blir rätt ofta." fortsatte Justin sedan och pekade på Dan. Han bar en hatt på huvudet och hade långt hår ner till axlarna som slingrade sig neråt i små lockar. "Han är helt sjukt grym på gitarr!" sa Justin och log mot Dan som log tacksamt tillbaka.

"Grym vet jag inte om jag är..." började Dan, men avbröts av Ryan som knuffade till honom i sidan. "Var inte blyg nu, Dan! Spela lite för oss." 

Dan gick med på det och tog fram sin gitarr och började spela. Jag märkte snart att det var en av Justins låtar, för Justin började nästan direkt att sjunga med. Jag hade aldrig hört låten förut, så det måste vara någon ny. Bra var den i alla fall.

 

"Vad är det? Har jag något i ansiktet?" frågade han när han kände mina ögon på sig. Utan att släppa greppet eller blicken från telefonen, drog han sin ena handflata över kinden för att få bor det han trodde jag kollade på.

"Nej." sa jag bara.

Nu lade Justin ifrån sig mobilen och lade sig på sidan för att se på mig. Hans armbåge trycktes ner i huvudkudden när han lutade sig mot handen. "Vad är det då?"

Jag suckade och såg upp i taket. "Jag tänkte bara lite. På dig. Och på oss." Sedan vände jag huvudet mot honom, och jag möttes av en frågande blick. "Vadå?"

Nu satte jag mig upp för att kunna se honom bättre. Hans blick följde varenda rörelse jag gjorde.

"Om du ska vara borta såhär länge hela tiden-" sa jag och tog en kort paus för att andas ut. "-så kommer jag inte klara av att vara i en relation med dig."

Justin suckade djupt. Han förstod mig, även fast han inte ville tro att det var sant. "Det är bara nu i början det är så, efter att mitt album har släppts kommer jag få en paus så att vi kan gå ut skolan tillsammans. Och sedan, kan du följa med på turné med mig i sommar."

Jag log. "Du har allt höga tankar om dig själv, Justin."

"Det är Scooters ord och framtidsplaner, jag bara citerar honom" svarade Justin med ett flin på läpparna. Jag lutade mig framåt och kysste hans leende läppar innan jag lade mig under täcket med huvudet på kudden.

"Tänk dig bara, en hel sommar i en turnébuss!" utbrast Justin precis när jag stängt mina ögon för att försöka sova. "Vi åker runt i hela USA och jag uppträder på scen varje kväll, och sedan när jag kommer tillbaka efter konserten, ligger du redo i sängen för att ta hand om mig."

Jag log och skrattade, fortfarande med stängda ögon. "Dröm vidare, gubben."

---

 

Hoppas ni inte har hunnit dö på grund av de stora mellanrummen mellan kapitlena! Nu är jag i alla fall på banan igen. Det är sommarlov och jag har (äntligen) gått ut nian, och jag är grymt taggad på att skriva. Let's go!

 

KOMMENTERA OM VAD NI TYCKER OCH VAD NI VILL SE MER AV!