Jag såg bort mot Melanie. Hon stod lutad mot väggen bredvid dörren, så långt ifrån mamma och jag. Jag gav henne en konstig blick, och hon tittade tillbaka likgiltigt. Efter en tyst övertalning tog Melanie några steg fram mot min mor och försökte le så gott hon kunde.
”hur gick olyckan till?”, frågade hon försiktigt.
Mamma satte sig upp i sängen med rakare rygg och drog tillbaka axlarna en bit. ”jag hade precis varit och handlat, och är på väg hem när en bil kommer upp från ingenstans i en väldig fart. Med tanke på allt ljud motorn förde såg jag mig om för att se varifrån bilen kom ifrån, men jag hann bara se två strålkastare innan bilen körde rätt in i mig. Jag flög några meter av den kraftiga smällen, och när jag försökte resa mig upp såg jag hur bilen tryckte på gasen och körde iväg. En massa människor kom fram till mig, och innan jag visste ordet av låg jag i en ambulans och fick sprutor.
”jag är glad att du överlevde, Pattie.”, fick Melanie fram och böjde sig ner för att krama om henne.

Melanies Perspektiv:

”så du är hemma nu?”, frågade Chloe genom telefonen.
Jag nickade automatiskt, även om hon inte kunde se mig. ”japp, ska vi träffas?”
”jag är på väg till Chaz, men kom du också!”
Direkt efter att jag lagt på luren klädde jag på mig och började gå mot Chaz’s hus. Han bodde inte alls så långt ifrån mig, så promenaden dit gick ganska snabbt.
När jag knackat på dörren flera gånger på Chaz’s veranda klev jag in i huset.
”hallå?!”, ropade jag. Jag fick inget svar, men hörde istället ljud komma från ovanvåningen. Efter att jag hade fått av mig skorna började jag gå upp för trappan som ledde rakt upp till ett sällskapsrum. Där, utspridda på tre soffor, satt Ryan, Chloe och Chaz. Ryan och Chaz höll i varsin spelkontroll, och på tv:n framför dem visades ett krigsspel.
”tack för att ni öppnade.”, sa jag sarkastiskt och damp ner i samma soffa som Chloe.
Chloe satte sig upp för att ge mig mer utrymme. ”det är faktiskt inte så lätt att höra något annat än deras skrik här uppifrån.”
Jag skrattade till när jag lade märke till Chaz’s sura blick mot Chloe innan han snabbt såg tillbaka mot spelet igen.
”hur var det uppe i norr, Mel?”, frågade Ryan utan att släppa ögonen från tv-skärmen.
Jag bet mig i läppen innan jag svarade på hans fråga. ”det var hur bra som helst. Justin var skeptisk i början, men allt fixade sig. Synd bara att vi inte stannade lite längre. Jeremy och Justin skulle ha blivit riktigt tajta.”
”Just det.”, mumlade Chaz. ”hur gick det med Pattie?”
”hon mår bra, men hon måste stanna på sjukhuset tills imorgon. Justin är med henne nu.”
”hur tog Justin det här med både Jeremy och Pattie?”, frågade Chaz.
Jag suckade irriterat. ”pratar ni aldrig med Justin längre? Konfrontera honom istället för mig.”
Ryan gav ifrån sig ett lågt skratt. ”men när du ändå är här passar vi på att konfrontera så mycket som möjligt. Man får mer ut från dig än vad man får från Justin.” Han slängde ifrån sig tv-spelskontrollen. ”din tur att spela.”, sa han och gav den sedan till mig.
Jag höjde ögonbrynen förvånat mot Ryan. ”Jag? Jag har aldrig spelat i hela mitt liv, Ryan. Någon annan får spela.”
”du kan alltid försöka.”, sa han och lade sig ner i soffan.
Med en suck såg jag ner på kontrollen. Den hade en massa knappar, och det var inte någon av dem jag visste vad de gjorde. Chaz satte igång spelet igen, och jag började trycka frenetiskt på alla knappar som fanns. Ett litet skrik försvann ur min mun varje gång jag dog i spelet, vilket var nästan hela tiden.


Några timmar senare var jag och Chloe på väg hem från Chaz. Vi gick bredvid varandra längs trottoaren utan att säga ett ljud, så vi båda hoppade till rätt rejält när vi hörde ett dovt muller. Först brydde vi oss inte om var det kom ifrån, men när det hördes igen och det blixtrade till i himlen förstod vi. Strax därefter kom ösregnet.
”vi springer hem till mig, kom igen!”, skrek Chloe mellan de stora, tunga regndropparna samtidigt som hon började springa längs trottoaren. Jag var inte sen att reagera, utan drog luvan som satt fast i min munkjacka över huvudet innan jag började röra på benen fortare än kvickt.
Vi kunde äntligen pusta ut när vi kommit innanför dörren och stod och droppade av regnvatten i Chloes hall. Båda två var helt dyngsura av regnet, och även om jag inte sett mig själv i spegeln än, visste jag att min mascara hade runnit och att jag antagligen såg ut som ett spöke just nu.
”Chloe?”, ropade hennes mamma innan hon kom oss till mötes i hallen. ”men herregud! Var ni ute i regnet?”
”vad tror du, mamma?”, frågade Chloe sin mor och höll menande upp armarna. Hon gav ifrån sig ett kort skratt innan hon blev allvarlig igen. ”gå och sätt på dig något torrt. Melanie, det ser inte ut som om du kommer att kunna ta dig hem på ett tag. Men du är mer än välkommen att stanna över natten.”
Jag log. ”tack så mycket.”
Sedan följde jag min vän upp för trappan och in på badrummet på andra våningen. Chloe kastade en handduk mot mig och jag tog emot den och började genast torka mitt hår innan jag sköljde ur mitt ansikte för att få bort allt utsmetat smink. Man kunde fortfarande höra åskdundret, och då och då blixtrade det till. Regnet smattrade hårt mot fönsterrutan.
Chloe försvann från badrummet en stund och kom strax tillbaka med en hood-tröja och ett par mjukisbyxor. ”här, testa om de passar.”
”tack, Chloe.”, sa jag och klädde genast om. När jag bytt om gick jag in i Chloes rum, där Chloe själv redan befann sig. Hon hade ett stort rum med ljusrosa väggar, som var hennes favoritfärg, och en bred dubbelsäng i mitten av ena väggen. Ovanför Chloes säng hängde ett stort collage av bilder, både med citat på och bilder som fick henne att bli glad. Jag var med på några av dem. I ett hörn av rummet, precis mellan ett stort fönster med en grön växt i och en inbyggd garderob, stod ett skrivbord i vitt lackerat trä. Chloe hade sin bärbara dator placerad mitt på skrivbordet, exakt framför skrivbordsstolen. En tv var uppsatt på väggen mittemot sängen, och det var just den Chloe nu låg och tittade på. Jag slängde mig på sängen bredvid henne.
”vet du vad Ryan sa till mig om dig?”, frågade jag henne utan att flytta blicken från tv-skärmen. Ur ögonvrån kunde jag urskilja hur Chloe förvånat vände sig om mot mig med uppspelta ögon.
”vad sa han?”
Jag kunde inte låta bli att inte skratta, hela situationen var så komisk. ”ingenting, jag ville bara se hur du reagerade. Det börjar bli tjatigt att fråga gång på gång om det hänt något mellan er när det aldrig gör det.”
Chloe puttade ilsket till mig så att jag var tvungen att hålla i mig för att inte ramla av sängen medan jag fortfarande skrattade.
”du får ha lite tålamod, Mel.”, svarade hon och log.


Två dagar senare ringde min mobiltelefon. Jag satt ute i solen och njöt av det fina vädret som Stratford för en gångs skulle hade att bjuda på. Irriterad på den som störde min solning tryckte jag extra hårt på ”svara”-knappen.
”hallå?”, sa jag och insåg sekunden efter jag sagt det hur fånigt det lät.
”Melanie?”, hördes den röst jag längtat efter att höra i flera dagar från andra sidan luren.
Jag kunde inte låta bli att le för mig själv. ”hej Justin!”, utbrast jag.
”kan jag komma hem till dig? Jag har stora nyheter att berätta.”
”självklart, vad är det för nyheter?”, frågade jag nyfiket.
Han skrattade. ”du och överraskningar går helt enkelt inte ihop. Men vänta och se, jag kommer när som helst.”
Jag suckade besviket, ”okej. Vi ses snart då.”
”puss.”
Jag lade ifrån mig mobilen och fortsatte sola. Men det enda jag kunde tänka på var vad Justin hade att berätta. Jag hade aldrig kunnat klara av att handskas med överraskningar, men ändå så ska han tvunget gång på gång hitta på en massa. Det var nästan som om han ville plåga mig.

”hej älskling.”, sa en killröst alldeles bakom mig, och jag hoppade till av den plötsliga beröring jag fick av Justin. Han lade sina händer om mina bara axlar bakifrån och kysste mig på läpparna. Sedan tog han fram en stol och satte sig bredvid mig.
”hur har du haft det?”, frågade han, och jag såg på hans egendomliga flin att han endast gjorde detta för att plåga mig ännu mer.
”jag har haft det bra. Berätta nu nyheterna!”, sa jag och log.
Justin skrattade till. ”okej. Så mamma fick ett telefonsamtal imorse. Det var från en kille som ringt runt till många andra innan han hittade rätt. Först när mamma svarade i telefonen, men allt efter som denna kille pratade, mjuknade hon upp. När hon säkert flera timmar senare lagt på telefonen hade hon ett större leende på läpparna än vad jag någonsin sett. Gissa vad hon sa?”
”jag har ingen aning. Vad sa hon?”, frågade jag ivrigt.
”Killen heter Scooter Braun, och är en talangscout. Han letar efter talangfulla individer, för att göra dem kända, och han ringde min mamma idag. Han sa att jag hade en enorm talang och stor framtid som soloartist, och han vill att vi ska komma till honom i slutet av veckan!”
”komma vart?”, frågade jag.
”till Atlanta.”, svarade Justin, denna gång lite mer nedstämt.
”hur länge kommer du vara borta?”
”jag vet inte, tills jag fått ett skivbolag antagligen.”
Jag nickade långsamt, och försökte ta in all information som Justin nyss hällt över mig. Det var en stor blandning av negativt och positivt. Jag visste hur gärna och länge han velat att detta skulle hända, och jag var obeskrivligt glad för hans skull. Men å andra sidan kunde jag inte låta bli att tänka på hur svårt det skulle bli och hur länge han skulle behöva vara borta.
När jag mötte Justins förvirrade blick, såg jag på honom att han väntade på någon sorts reaktion från min sida, så jag klistrade på ett leende och kramade om honom hårt. ”grattis Justin, jag vet hur länge du velat detta.”
Han nickade. ”detta är min chans, jag får inte låta den rinna ur genom mina fingrar.
”tänk om du blir världskänd! Då kommer jag bli känd som Justin Biebers flickvän.”, sa jag och såg drömmande på Justin som log stort.
”alla kommer att älska dig.”, sade han och kysste mig på munnen.
”hur vet du det?”, frågade jag och såg på honom med stora ögon. Justin placerade sina händer längs mina käkben och såg in i mina blåa ögon.
”jag bara vet det.”
”när åker du?”
Han höjde kort på ögonbrynen som om han inte förstått frågan.
”till Atlanta.”, rättade jag.
Justin såg ut som om han inte ville svara på frågan jag ställt. ”om tre dagar.”
”och du vet inte hur länge du kommer bli borta.”, konstaterade jag och såg besviket ner i marken. Justin skakade långsamt på huvudet.
Jag orkade inte mer. Jag började gå in i huset och upp för trappan, och när jag hörde att Justin följde efter mig började jag springa. Gråten kom ofrivilligt, och jag stängde in mig på mitt rum och slängde mig på sängen. Först då började jag egentligen hulka på riktigt.
”Melanie, kan jag komma in?”, hörde jag Justin fråga på andra sidan min dörr. Han knackade försiktigt på dörren och öppnade sedan den långsamt. Jag såg upp på honom med rödgråtna ögon. ”gå.”, sa jag tyst. Justin rörde sig inte ur fläcken. Först när ag kände hans tyngd sätta sig på min sängkant visste jag att han inte hade gått. Hans hand smekte mig långsamt över ryggen.
”förlåt mig. Jag trodde du skulle bli glad.”, mumlade Justin.
”jag är glad.”, sa jag med ansiktet mot min kudde.
”nej, det är du inte.”
Justin lade sig ner på sängen bredvid mig och tvingade mig att se på honom. ”jag kanske inte ens blir känd, och då kommer allting att bli som vanligt igen.”
”och om du blir känd då? Då kommer du aldrig vara här med mig, och vi kommer att göra slut. Jag vill inte att det ska hända.”, sa jag.
”det kommer inte att hända, för jag kommer inte att tillåta det. Tror du inte att jag har tänkt på konsekvenserna också, Melanie? Men jag vet att vi kommer klara det. Vet du varför?”, frågade Justin. Jag skakade på huvudet.
”för att det är du och jag. Tillsammans klarar vi allt.”

WOOOHOOOO BERÄTTA EXAKT VAD NI TYCKER NU!!

10 KOMMENTARER SÅ KOMMER NÄSTA PÅ TISDAG!

/e.