"Vad vill du göra nu då?" Justin tittade på min profil och drog bort några av mina hårslingor som låg över mitt ansikte. Jag vred på huvudet så att jag låg näsa mot näsa med honom. 
"Det jag vill göra vill inte du göra." sa jag och log finurligt. 
Justin gjorde en uttråkad min och stönade. "Shoppa?" 
Jag nickade och log stort. Han suckade och satte sig upp i sängen. "Okej då." sa han.
"Är det sant?!" utbrast jag och reste mig upp förvånat. Justin nickade långsamt och såg ner besviket, som om han hade förlorat en tävling. Jag tog tag i hans arm och drog honom så gott jag kunde med honom ut mot hissen. 
"Vänta jag måste ha min plånbok!" sa Justin plötsligt och började streta emot. Jag skrattade och släppte taget om hans arm, och såg honom försvinna runt hörnet bort mot sovrummet igen. 
Snart kom han tillbaka, denna gången såg man tydligt att han hade något i fickorna. 
"Har du allt nu?" frågade jag med ett leende. "Nästan" svarade han, och innan jag visste ordet av hade han kommit fram till mig och lagt läpparna mot mina. Jag var snabb på att reagera och lade mina armar om hans hals för att utveckla kyssen. 
Efter en stund släppte jag och Justin såg på mig nöjt. "Nu kan vi gå."

”Vad tycker du om denna?” frågade jag och höll upp en svart blus. Justin, som stod lutad mot en klädhängare, ryckte på axlarna. ”Du kan väl åtminstone svara på min fråga” suckade jag och hängde tillbaka blusen där den ursprungligen hängde.
”Förlåt” sa han och jag kände hans armar runt min midja, och hans andedräkt mot min nacke. Han kysste mig nätt en gång på halsen innan han fortsatte. ”Den var jättefin, men kan vi gå någon annanstans nu?”

Jag vände mig om, fortfarande i hans famn, och begravde händerna i hans hår. ”Som vart?”

Justin kysste mig på läpparna. ”Victorias Secret” mumlade han mot min mun, sedan kysste han mig ytterligare en gång. Jag log som svar och tog hans hand och ledde honom ut ur affären.
”Nej, inte ditåt Mel! Vi ska åt höger.” utbrast Justin när jag hade börjat gå åt fel håll. Han drog mig lätt åt rätt håll, då våra händer fortfarande var sammanlänkade.
Direkt när vi kommit in i affären stegade Justin fram till ett bord fullt av trosor i olika färger och modeller. Han vände sig om och såg förväntansfullt på mig, nästan som ett barn på julafton. Skillnaden här var att Justin var inget barn, men för honom kändes det nästan som julafton.
Jag skrattade åt hans blick och log. ”Kan du välja ut några åt mig?” Han flinade som svar. ”Lita på mig.” Jag fnissade och fortsatte för mig själv bort mot behåarna, då jag verkligen behövde en svart bh. Efter att ha hittat en jag gillade, och provat den, gick jag nöjd och belåten bort till Justin, som fortfarande var fast vid trosorna.
”Hur går det babe?” frågade jag och log.
Justin såg upp på mig med en blick som sa att jag hade stört hans koncentration. ”Jag är klar nu, ska vi ställa oss i kö?” Jag nickade, och vi gick bort till kassorna. Efter en stund var det vår tur, och vi närmade oss en kassörska med långt, brunt hår och ett leende på läpparna. Jag lämnade behån på disken och Justin lade en hög med trosor bredvid den. Hon slog in priserna i apparaten, och medan hon packade ner varorna i en söt, liten rosa påse, bad hon om pengar. Jag var precis på väg att ta upp mitt kreditkort ur min plånbok, men Justin hann före och gav tjejen bakom disken sitt kort. Jag stirrade konstigt på honom, och han log och pussade mig i pannan.
”Varsågoda, och välkomna tillbaka!” sa kassörskan och gav korten till Justin, och påsen till mig. Jag log vänligt och tackade innan vi gick ut ur affären. Då puttade jag lekfullt, men ändå allvarligt till Justin i sidan. ”Aj! Varför gjorde du så för?!” sa han och såg på mig med rynkade ögonbryn.
”Du ska inte betala för mig, Justin, det var ju inte dina saker!” svarade jag.
Justin suckade och lade armen om mina axlar medan vi lunkandes tog oss fram på gatan. ”Jag ville betala det för dig, var det olagligt eller? Dessutom ska jag ju ändå få nytta av dem sedan.” Han såg ner på mig med ett flin på läpparna, och jag kunde inte hjälpa att inte le tillbaks. Men sedan blev jag allvarlig igen. ”Det är bara det, att nu känns det som om jag är skyldig dig något.”
”Du kommer aldrig att vara skyldig mig något, Melanie.”
”Inte?” undrade jag förvånat.
Han skakade på huvudet. ”Det är jag som är skyldig dig. Det är du som gör mig lycklig var dag, och det är du som får mig att le. Utan dig, hade livet inte varit värt någonting.”
Jag stannade, mitt bland alla människor som passerade oss, och såg på Justin. Han såg ner på mig, och jag såg upp på honom. Vi stod så ett tag, utan att säga någonting, och utan att ens bry oss om allt folk som var tvungna att ta ett extra steg åt sidan för att fortsätta gå. Sedan lade jag armarna kring hans nacke, och kysste honom passionerat. Det var ingen lång kyss, men den var meningsfull.
”Jag älskar dig.” sa jag och tog hans hand, och vi började gå igen. Justin kramade om min hand hårdare. ”Jag älskar dig med.”

Taxin saktade in utanför mitt hus, det hade hunnit bli mörkt ute under resan från flygplatsen.
Jag betalade chauffören, som lyfte ut min resväska ur bagageluckan, och innan jag visste ordet av stod jag ensam på trottoaren med en väska bredvid mig. Hela mitt hus var släckt, och det stod ingen bil förutom min egen på uppfarten, så jag antog att jag skulle bli ensam hemma inatt med tanke på att det hunnit bli rätt sent. Jag drog upp handtaget på min väska, och rullade den bakom mig medan jag tog mig fram till verandan. Där lyfte jag den uppför trappan, och under de få steg jag hade kvar till ytterdörren, halade jag upp min nyckelknippa ur jackfickan. Jag fick upp dörren, och gick över tröskeln. Sedan snörade jag av mig mina skor, och hängde min skinnjacka på en galge. Nycklarna placerade jag på byrån intill väggen. Det kändes konstigt att stå ensam i mörkret i sitt eget hem, och ännu konstigare var det att ingen i min familj var hemma för att hälsa mig välkommen tillbaka.
Med resväskan i ena handen bestämde jag mig för att packa upp direkt, men inte utan att ha tänt upp lite. Jag var inte mörkrädd, men jag kände mig desto tryggare med ljuset tänt.
Jag tände kökslampan i köket, och den lilla lampan i fönstret i matrummet, och sedan gick jag in i vardagsrummet. Det stod en golvlampa i det bortre hörnet som jag skulle tända. Golvet knarrade medan jag gick över till lampan.
”Saknat mig?” sa en röst kusligt nära mig plötsligt. Jag fick hålla mig själv för munnen för att hindra mig från att skrika högt. Hastigt vände jag mig om, och fick se en gestalt sittandes i min fars fåtölj. Med tanke på rösten, bedömde jag snabbt att det var en ung kille som pratade med mig. Jag började andas oregelbundet och min puls gick i rekordfart, så vettskrämd var jag. Dessutom kunde jag inte se vem som satt i fåtöljen.
Gestalten skrattade. ”Lugna dig, Mel. Det är bara jag!”
”Jason?” sa jag försiktigt, då jag började känna igen rösten. Jag tände lampan, och mycket riktigt satt Jason där, med ett stort flin på läpparna.

”Det där var inte roligt, du skrämde livet ur mig!” erkände jag samtidigt som Jason reste sig upp och kramade om mig. ”Borde inte du vara i Las Vegas förresten?”
Jason satte sig ner igen, och jag tände lampan och satte mig sedan mittemot honom i soffan. ”Jo, det borde jag, om det inte vore för samtalet jag fick av John häromdagen.” Hans röst lät inte lika glad längre.
”Vad har hänt?” frågade jag automatiskt. Om Jason hade rest ända från Las Vegas till Stratford på grund av ett telefonsamtal, så måste det vara allvarligt. Och även om jag var livrädd för att höra svaret på min fråga, så var min nyfikenhet för stor. Jag ville veta, fast ändå inte.

Han suckade och såg ner på sina knäppta händer i knäet. ”Det är komplicerat.” sa han. Jag bet mig försiktigt i läppen, något jag alltid gjorde när jag funderade över något.
”Vadå komplicerat?” Jag försökte få ut mer information av honom, men Jason var lika lätt att läsa som en stängd bok.
”John har blivit misstänksam, av en rad olika anledningar som jag inte kan berätta nu. Han ringde och bad mig komma hit för att se efter dig.”
Jag satt tyst en stund för att ta in allt Jason hade sagt. Varför behövde han se efter mig? Var jag i fara? Eller var Justin i fara?
Jag reste mig snabbt upp ur soffan och gjorde en gest åt Jason att resa sig upp han med. ”Har du jacka med dig?” frågade jag medan jag gick mot ytterdörren med Jason tätt bakom mig. ”Nej, hurså? Vart ska vi? Mel, jag tror det är bäst om vi stannar inne.”
Jag ignorerade totalt det han sa, och gick ut på verandan. Jason, som inte hade något annat val än att följa med, väntade på att jag skulle låsa dörren efter mig. När jag gjort det gick jag raka vägen till bilen som stod parkerad på uppfarten. Precis innan jag öppnade bildörren till förarsätet, kände jag hur en hand tog ett stadigt tag om min överarm. Jason.
”Berätta vart vi ska, annars får jag dra dig in i huset igen.”
Jag fnös. ”Vi ska till John.”
”För att..?” sa Jason för att få mig att fortsätta.
”För att han har en hel del att förklara. Och jag vet att du aldrig kommer berätta för mig. Så antingen sätter du dig i passagerarsätet, eller så drar du hem till Las Vegas igen. Det är ditt val, grabben.” svarade jag och gav honom ett leende innan jag öppnade dörren och hoppade in i bilen. Precis innan jag skulle vrida om bilnycklarna, öppnades den andra bildörren, och Jason satte sig bredvid mig. Jag log nöjt för mig själv över att jag lyckats övertala självaste Jason McCann samtidigt som jag startade motorn.
”För det första, kalla mig aldrig, aldrig, för grabben igen. Det låter som om jag är såhär stor.” Han mätte ett litet avstånd mellan sin tumme och pekfinger för att visa exakt hur liten han kände sig, och jag skrattade högt. Jason log och fortsatte prata, denna gång med lägre och mer allvarlig röst. ”Och för det andra. Så borde du ta detta på större allvar, Melanie. John hade aldrig bett mig att komma hit och skydda dig om det inte vore nödvändigt.”
Jag svarade inte utan såg på vägen framför mig. Visst visste jag att det var allvarligt, men jag ville inte tänka på det. Speciellt inte när Justin var hemma för att ta hand om mig och berätta att allt skulle bli bra till slut. Han visste säkert inte om att Jason var här, John skulle aldrig våga berätta det för Justin eftersom han hatar Jason. Dessutom tvivlade jag på att John och Justin fortfarande hade bra kontakt med varandra.

Det tog inte lång tid innan vi var framme utanför Johns hus. Både Jason och jag stängde bildörrarna samtidigt, och utan att knacka gick Jason före mig in i huset.

”John!” skrek han. Snart hördes steg som kom springandes ner för trappan, och sedan uppenbarade sig John runt hörnet. Han såg förvånat på oss båda. ”Vad gör ni här?”
”Du har en nyfiken tjej som vill ha information. Och tro mig, jag försökte hålla henne inne i huset. Men hon är omöjlig.”
John flinade och såg först på Jason, och sedan på mig. Sen närmade han sig mig, och lade armarna om mig. ”Det var ett tag sedan, Melanie. Hur är det?”
”Kunde ha varit bättre” svarade jag och såg på honom när han backat ett steg. John log medlidsamt och visade oss sedan till vardagsrummet, där vi alla tre slog oss ner.
”Jag förstår att du är förvirrad och rädd, Mel” började John. Jag tog ett djupt andetag och förberedde mig för vad som skulle komma ut ur Johns mun. ”Det har börjat hända saker i Stratford igen. Nialls så kallade kompisar har kommit hit då de vet vad vi gjorde med honom. Men det är inte allt.”
Jag vågade inte röra så mycket som en muskel medan John berättade. Jag var inte bara rädd, jag var livrädd.
”Niall lever.”
Han sa det som en viskning, som om han var rädd att någon skulle höra det han sa. Från början kunde jag inte tro mina öron, jag hade själv sett Niall liggandes livlös på golvet i stugan med en blodpöl runt omkring sig. Det fanns inte en chans att han hade överlevt skottet Jason avfyrade mot honom. Men på ett sätt, vågade jag inte tro att John ljög. Det var det som gjorde mig ännu mer vettskrämd.
”Men Jason dödade honom! Jag såg det själv! Visst gjorde du det, Jason?”
Orden flög ur min mun i all hast, och det var helt obegripligt att förstå vad jag flamsande försökte säga. Jag såg på Jason som satt tyst bredvid mig i soffan. Han såg på mig med uppgiven blick. ”Jason, berätta” sa jag med gråt i halsen. Tårarna började långsamt rinna längs med mina kinder då jag insåg vilken fara jag var i. ”Jason…” försökte jag. ”Berätta för John att du dödade honom. Säg det.”
”Melanie…” sa Jason vädjande och harklade sig, men jag avbröt honom.

”Niall är död! Jag såg det själv! Han kan inte ha överlevt!” Nu strömmade tårarna nerför mina kinder, och det fanns ingen chans i världen att jag skulle kunna stoppa dem. Jag kände Jasons armar omfamna mig för att försöka lugna ner mig, men det var ingen annan förutom Justin som skulle kunna få mig att känna mig trygg just nu. Min pojkvän, som befann sig på andra sidan av kontinenten. Och han hade ingen aning om vad som pågick i hans hemstad.
Långsamt men säkert började mina hulkningar avta, allt eftersom jag intalade mig själv att gråt och tårar inte skulle göra situationen bättre. Efter en stund blev det alldeles tyst i rummet, och allt som hördes var mina sakta avtagande andetag. Både Jason och John var skygga för att yttra sig överhuvudtaget.
”Så… Vad händer nu?” frågade jag försiktigt efter ett tag. Mina salta tårar hade torkat in i min hud, och jag var nästan helt säker på att min mascara hade kladdat runt om mina klarblåa ögon. Jag såg på Jason, som rätade på ryggen och tittade på John för att han ville att han skulle svara på min fråga. ”Som det är tänkt, så ska Jason vaka över dig dygnet runt. Detta är endast för ditt eget bästa. Såvida Niall inte ändrat sin inställning och måltavla helt, så är du hans främsta mål. Och du vet varför.”
”För att Justin mördade Nialls tjej” konstaterade jag och såg ner på mina skor.
”Du behöver inte vara orolig, Melanie. Jag kommer alltid vara där, och vi ska berätta allt för Justin. När han kommer hem, känner du dig antagligen desto tryggare.” sa Jason och smekte lugnande mitt lår.

Jag såg på honom. ”Berätta inget för Justin, snälla.” Johns ögonbryn vek sig förvirrat. ”Han måste fokusera på musiken nu. Om ni berättar det här för honom, finns det ingen chans i världen att han inte avbryter hela resan och kommer hem till Stratford igen. Så snälla, säg inget.”
John suckade ljudligt, och utbytte en blick med Jason innan han såg på mig igen. ”Om det verkligen är vad du vill, så visst. Vi säger inget.”
För första gången sedan jag kom tillbaka till Stratford log jag. Det var inte ett stort leende, men det visade i alla fall tacksamhet.

”Hur var det i skolan idag?”
Jag vände mig om och fick syn på Jason lutandes mot skolans fasad när jag kom ut genom entrén. Han fimpade cigaretten han höll mellan sitt ena pekfinger och långfinger mot en tegelsten i väggen, och släppte den sedan på marken innan han tog några snabba steg för att hinna ifatt mig. Jason hade varit i min närhet konstant det senaste dygnet, och det började gå mig på nerverna. Jag behövde vara ensam, om så bara för en sekund, och då menar jag inte bara när jag duschar eller byter om, utan ensam på riktigt. Fast samtidigt visste jag allvaret i situationen jag befann mig i, och därför gick jag med på allt det här.

”Det var som vanligt.”, svarade jag. ”Långtråkigt.”
Jag hörde hur Jason skrattade till från min högersida, men jag ignorerade det, och sekunden efter var han tyst igen.
”Ska jag köra?” sa han, då han fick syn på min svarta bil på parkeringen som vi nu närmade. Jag nickade och tog utan problem upp bilnycklarna ur min skolväska innan jag gick i riktning mot passagerarsidan. Jason hoppade in och lade ena handen på ratten, och den andra vilade stadigt på fönsterbrädan medan han backade ut från parkeringsplatsen och började köra iväg från skolan. Jag såg ur min ögonvrå hur han rotade fram sitt cigarettpaket ur byxfickan, och jag gav honom en irriterad blick när han satte cigaretten mellan sina läppar.
”Vadå? Vill du ha en eller?” frågade Jason förvånat precis när han satte tummen mot tändaren. Jag skakade på huvudet. ”Nej, men jag skulle uppskatta om du inte rökte i min bil.”

Jason fnös, men jag ignorerade och såg rakt fram istället. Just då var vi framme vid mitt hus, och jag steg snabbt ut ur bilen och smällde igen bildörren efter mig. Jason var mig hack i häl ända fram till ytterdörren, som jag utan problem öppnade med mina husnycklar.
”Jag är hungrig. Är det okej om jag tar något att äta?” frågade Jason när vi kommit innanför dörren. Jag log som svar. ”Ta för dig. Du hittar till köket, hoppas jag.”
”Köket är alltid det första jag memorerar när jag kommer till ett nytt ställe” berättade han med ett flin på läpparna. Jag skrattade och började gå upp för trappan till mitt rum.
Min vita dörr var stängd, så jag vred om handtaget och öppnade den. Det jag fick se när jag kom in, var inte vad jag hade förväntat mig. Mina lakan var utrivna från sängen och låg numera på golvet, hela min bokhylla såg ut som om någon hade kommit och slängt ner alla saker som befann sig i den, min skrivbordsstol låg upp och ner och halva min garderob låg utspridd över mitt rum. Jag hade inte lämnat det såhär imorse, det var jag säker på.
”Jason!” skrek jag. Några få sekunder senare hördes steg i trappan, och strax därefter kom Jason in i rummet med en tjock macka i händerna. ”Vad är d…”, började han tills han såg hur det såg ut i rummet.
”Han har varit här.”

Vad tycker ni om att Niall är tillbaka? Och vad tror ni kommer hända med Melanie? Och när kommer Justin hem igen? Många frågor, men svaren kommer senare!

Kommentera.