Jag skrattade till, och Usher hälsade på min mamma innan jag skulle börja sjunga. Jag slog mig ner på en pall, och drog det första ackordet på min gitarr. Sedan började jag sjunga Be Alright. Jag vet inte varför jag gjorde det, jag bara tog ett ackord och började spela. Den låten hade jag skrivit till Melanie när vi bråkade, så den betydde en hel del för mig. Även om vi under den tiden bråkade, visste jag att allting skulle bli bra igen och att vi skulle bli sams igen. Och om hon inte hade förlåtit mig, hade jag kämpat för att få tillbaka henne. Ett liv utan Melanie, är inget liv alls.

Cause everything’s gonna be alright, ai-ai-ai-aight. Be alright, ai-ai-ai-aight. Through your sorrow, and the fights, don’t you worry. Cause everything’s gonna be alright.

Usher applåderade. Jag kunde inte fatta det, han applåderade faktiskt. Han gillade det jag nyss framfört. Jag kunde inte låta bli att le stort.
”du har talang, Bieber.”, sa han. ”jag ska se vad jag kan göra. Men jag vet att om du går rätt väg, kommer du kunna nå toppen.”

Melanies Perspektiv:

”hur har det gått?”, frågade jag och såg in i webbkameran på min dator. Justin syntes på datorskärmen, och han hade ett stort leende på läpparna.
”det gick bra. Usher tyckte om mig, och han sa…”, han avbröt mitt i meningen och stirrade på sin dator. ”kan du sluta hålla på med ditt hår? Det ser fint ut som det är.”
Jag såg ner på min hand som höll på med några hårtestar och skrattade. ”förlåt. Fortsätt nu.”
Justin flinade. ”han tyckte om mig, och imorgon ska jag träffa LA Reid, mannen som signade Usher från första början.”
”vad roligt! När kommer du hem?” Jag inspekterade hela han i väntan på svar. Justin bar en grå YMCMB-hoodie och var alldeles rufsig i håret, som om han precis hade vaknat.
”jag vet inte.”, svarade han med en suck. ”det beror på om Reid gillar mig. Gör han det tar det nog ett tag innan jag kommer hem. Men tiden kommer att rusa förbi, och innan du vet ordet av står jag framför dig igen.”
”jag hoppas det.”, mumlade jag besviket.
”Melanie…”, sa Justin.
Jag såg upp. ”vad?”
”det är inte för evigt. Jag saknar dig, men vi kan ju prata här.”, sa han.
Jag suckade. ”men jag kan inte vara i din famn.”
Justin bet sig i läppen. ”jag vet. Men hur mycket jag än vill ha dig här, så går det inte.”
”jag förstår.”, sa jag. ”jag måste gå nu, Justin. Lycka till imorgon.”
Han log. ”tack, jag ska tänka på dig. Jag älskar dig. Sov gott min älskling.”
”god natt Justin.”, svarade jag och log.

Jag kunde inte sova den natten. Allt för många tankar cirkulerade i mitt huvud för att jag skulle kunna slappna av. Vad skulle hända om LA Reid gillade Justin och gjorde honom till stjärna? Hur skulle hans, och mitt liv se ut då? Och skulle jag ens få möjligheten att träffa honom om han blev känd? Egentligen ville jag att allting skulle återgå till det normala igen, och att Justin skulle komma tillbaka som vanligt. Han skulle aldrig vara hemma om han blev känd, och jag skulle antagligen inte få ha honom för mig själv längre.
Men å andra sidan ville jag inget hellre än att se Justin lycklig. Och det var faktiskt min idé att börja lägga ut videor på You Tube, så jag får skylla mig själv. Jag hoppas bara på att han fortfarande kommer vara den vanliga Justin om han blir känd. Det är det jag är orolig över.

Ett högt knack på ytterdörren väckte mig ur min sömn. Jag vände mig om i sängen och såg på klockan. 11.33. Hade jag verkligen sovit så länge? Jag svängde benen över sängkanten och släpade mig ner för trappan medan knackningarna fortsatte.
”ja ja, jag kommer.”, sa jag och låste upp dörren. ”Chaz?” Jag såg förvånat på hans irriterade ansikte.
”hur lång tid kan det ta att öppna en dörr?”, frågade han och trängde sig förbi mig för att komma in i huset.
”du väckte mig, faktiskt.”
Chaz vände sig om och såg ursäktande på mig. Han var alltid så oskyldig. ”förlåt.”
Jag skrattade till. ”det är lugnt, jag hade nog sovit hela dagen om det inte varit för dig. Vad gör du här?”
Han gick in i köket och slog sig ner på en av barstolarna. ”kan jag få ett glas juice eller något?”
”visst.”, svarade jag och gick fram och öppnade kylskåpet och tog fram ett apelsinjuicepaket. Ur ett av de övre skåpen bredvid ugnen tog jag ut två glas och fyllde dem till bredden. Sedan gav jag det ena till Chaz medan jag tog en stor klunk ur det andra.
”så varför kom du hit utan förvarning?”, frågade jag.
Han satte ner glaset på marmorbänken framför sig. ”Det är Ryan och Chloe. Vi måste göra något åt dem två, jag står inte ut längre.”
”menar du att vi ska para ihop dem eller sära på dem?”
”para ihop dem såklart.”, svarade Chaz.
Jag nickade. ”hur ska vi göra då?”
Chaz ryckte på axlarna. ”jag vet inte. Men vi måste få dem att spendera mer tid ensamma. Annars funkar det aldrig.”
”så du har också märkt att de gillar varandra?”, frågade jag.
Han fnös. ”märkt? Chloe är allt Ryan pratar om nuförtiden. Han är precis som Justin var innan ni två blev tillsammans.”
Chaz sa det så alldagligt som om han inte tyckte det var något speciellt. För mig var det en nyhet att Justin ens pratat om mig med hans kompisar. Jag tänkte tillbaka på första dagen jag träffade Justin, den dagen var också min första dag i skolan i Stratford.

"Du kan sätta dig vid en ledig bänk. Välkommen till Stratford förresten!", sa han medan jag gick bort mot en ledig fönsterplats. "Tack.", svarade jag.

Tur nog satt det ingen bredvid mig, så jag slapp vara tvungen att prata med någon. Jag tog upp mina böcker som jag fått på rektorsexpeditionen och fösökte lyssna på vad läraren sa.

Det var rätt svårt eftersom jag hela tiden hörde två killar bakom mig viska högt. Jag kunde till och med höra att de sa mitt namn upprepande gånger.

Till slut orkade jag inte med att de pratade om mig längre så jag tog mod till mig och vände mig om, "vad är det om mig?"

Killarna, som suttit vända mot varandra vände nu sina huvuden mot mig. Den ena av dem hade djupa, hasselbruna ögon att drunkna i och brunt hår. Den andra killen var lite blondare med grönblåa ögon. Han såg på mig en stund innan han öppnade munnen, "ingenting. Han tycker du är snygg."

Jag såg förvånat på den blonda och sedan på han andra som jag tycktes se ha lite röda kinder. Jag log och vände mig om för att återgå till lektionen.

"Vafan säger du det för?" hörde jag den brunhåriga killen säga och slå till den andra. Jag gled lite längre ner på stolen, generad. "Jag sa sanningen ju?" svarade den andra självklart. Den brunhåriga svarade inte men jag kunde höra en djup suck från honom.

"Så, då tar ni sida 54-57 läxa tills nästa gång. Tack för idag."

Efter att läraren sagt sina sista ord reste sig alla snabbt upp och började gå ut från klassrummet. Jag följde strömmen och var snart ute i korridoren.

"Mel, Vänta! Melanie!"

Vem ropar på mig? Det måste vara någon annan som den ropar på, helt klart. Jag skakade av mig tanken av att någon ville mig något och fortsatte gå genom korridoren som om ingenting hade hänt. "Mel!" Någon grep tag i min tröjärm vilket gjorde att jag vände mig om.

"du" sa jag eftersom jag inte visste hans namn.

Han log, "Justin."

Jag log tillbaka mot honom och var precis på väg att säga något när han fortsatte. "vi kom nog lite på fel fot från början. Kan vi börja om?" Jag nickade som svar och han sträckte fram handen och skakade min, "jag heter Justin. Och du är?"

Jag skrattade lätt, "Melanie, men du kan kalla mig Mel."

”så om vi träffas alla fyra från början och sedan drar vi två, fixar det nog sig.”, sa Chaz och väckte mig från min dagdröm.
”låter som en bra idé.”
Chaz nickade och drack upp det sista ur sitt glas. ”när ska vi skrida till verket?”
Jag skrattade åt hans ordval, och Chaz kunde inte låta bli att flina tillbaka. ”idag?”, frågade jag.


Några timmar senare satt jag och Chloe på ett café i Stratfords centrum. Båda väntade på att Ryan och Chaz skulle anlända, men bara jag och Chaz visste vad som skulle hända. Vi hade planerat allt in i minsta detalj, det kunde bara inte gå fel. Det beror delvis på hur Chloe och Ryan resonerar och gör, men de båda gillar varandra riktigt mycket, så det skulle inte bli något problem.
”nu kommer dem!”, utbrast Chloe och höll blicken på två killar som kom lunkandes mot entrén till kaféet. Så snart de kom innanför dörren sken hon upp och log stort, ett leende som var riktat mot Ryan. Ryan log tillbaka mot henne och Chaz gav mig en menande blick medan han slog sig ner mittemot mig på andra sidan bordet.
”vad ska ni beställa?”, frågade Ryan.
”jag vill ha en cheesecake, men jag kommer aldrig att kunna äta upp den själv.”, sa Chloe.
Ryan log. ”vi kan dela på en om du vill.”
Hon nickade glatt. ”vad ska ni två ha?”, frågade hon sedan och vände sig mot mig och Chaz.
Jag ryckte på axlarna. ”jag ska nog bara ha en latte.”
”och du Chaz? Vad ska du ha?”
Chaz såg ut att fundera en stund. ”jag vet inte riktigt. Allt ser så got ut.”
   Så snart alla fått vad de beställde och ätit lite skred jag och Chaz till verket. Diskret satte jag igång min ringsignal, och låtsades prata i telefonen. När jag lade på såg jag till att jag hade ett chockat ansiktsuttryck och såg på Chaz.
”Chaz… Din hund… Påkörd… Min mammas bil…”, sa jag och såg på Chaz att han höll på att börja skratta. ”vi måste åka!”
Han reste sig snabbt upp. ”vi ses sen!” Sedan sprang vi båda ut ur kaféet med skratt i halsen.
”det där kan ha varit världens sämsta lögn.”, konstaterade han.
Jag nickade instämmande. ”men de är ensamma i alla fall. De kommer tacka oss i slutändan.”
Vi sa hejdå till varandra, och sedan gick båda hem till sig.
”Hallå?!”, ropade jag när jag kom in genom ytterdörren.
”här inne!”, svarade min mamma ifrån köket. Jag gick genast dit och slog mig ner mitt emot henne där hon satt med sin dator framför sig vid köksbordet.
”var har du varit?”, frågade hon utan att slita blicken från datorskärmen.
”jag har varit ute med Chloe, Chaz och Ryan.”
Mamma nickade ointresserat, och jag tvivlade på att hon hade lyssnat på vad jag sagt. ”hur går det för Justin i Atlanta?”
”bra.”, svarade jag. ”Han fick sjunga för Usher.”
När jag nämnde Ushers namn tittade mamma upp på mig med höjda ögonbryn. ”verkligen? Vad roligt för honom!”
”ja.”, sa jag.
”saknar du honom?”, frågade min mamma och såg sorgset på mig. Det såg ut som om hon tittade ner på mig, som om jag var sårbar ur hennes synvinkel.
Jag nickade.
”han kommer vara hemma innan du vet ordet av.”, sa hon stöttande.
”jo, jag hoppas det.”

Senare på kvällen ringde min mobil. Jag hann se Chloes namn på skärmen innan jag svarade.
”hej.”, sa jag.
”tack.”, sa Chloe från andra sidan luren. ”även om det var världens sämsta lögn så är du världens bästa vän.”
Jag försökte kväva ett skratt, men misslyckades. ”vad menar du?”
”du vet exakt vad jag menar, Mel.”, svarade Chloe, och jag visste att hon hade ett leende på läpparna.
Det var tyst i luren ett tag, och jag trodde att hon hade försvunnit tills jag hörde hennes andetag. ”jag och Ryan är tillsammans nu förresten.”

Lite flashback-kapitel. Vad tycker ni om det? Gillar ni att läsa lite om det förflutna då och då eller ska jag dumpa det?

KOMMENTERA.