”Melanie, kan jag komma in?”, hörde jag Justin fråga på andra sidan min dörr. Han knackade försiktigt på dörren och öppnade sedan den långsamt. Jag såg upp på honom med rödgråtna ögon. ”gå.”, sa jag tyst. Justin rörde sig inte ur fläcken. Först när ag kände hans tyngd sätta sig på min sängkant visste jag att han inte hade gått. Hans hand smekte mig långsamt över ryggen.
”förlåt mig. Jag trodde du skulle bli glad.”, mumlade Justin.
”jag är glad.”, sa jag med ansiktet mot min kudde.
”nej, det är du inte.”
Justin lade sig ner på sängen bredvid mig och tvingade mig att se på honom. ”jag kanske inte ens blir känd, och då kommer allting att bli som vanligt igen.”
”och om du blir känd då? Då kommer du aldrig vara här med mig, och vi kommer att göra slut. Jag vill inte att det ska hända.”, sa jag.
”det kommer inte att hända, för jag kommer inte att tillåta det. Tror du inte att jag har tänkt på konsekvenserna också, Melanie? Men jag vet att vi kommer klara det. Vet du varför?”, frågade Justin. Jag skakade på huvudet.
”för att det är du och jag. Tillsammans klarar vi allt.”

Justins Perspektiv:

Två dagar senare stod jag på Melanies veranda och sa adjö. Till höger om hennes hus, stod en taxi med min mamma i som väntade på att jag skulle komma tillbaka. Men jag var inte redo att säga hejdå till Melanie ännu. Jag hade hållit mina armar om henne i säkert flera minuter och viskat saker som ”jag kommer sakna dig” och ”jag älskar dig” i hennes öra. Det var på obestämd tid vi åkte iväg till Atlanta. Såklart behövde jag komma tillbaka innan nästa skolår började, men det var en och en halv månad kvar till dess.
”du måste åka nu, Justin.”, sa Melanie och släppte taget om mig. Jag gjorde samma sak, men lade händerna om hennes kinder istället.
”lova att ta hand om dig.” Jag såg rätt in i hennes ögon, med inget annat än oro i blicken.
Melanie log. ”jag lovar, åk nu innan du missar din flight.”
Jag kysste henne en lång stund på läpparna, och kom att tänka på hur mycket jag skulle sakna dem läpparna. Om Melanie hade fått plats i en resväska, hade jag helt klart packat ner henne i den istället för kläder.
”jag älskar dig.”, sa jag och tog ett steg bakåt nedför den korta trappan som ledde ner på uppfarten till huset.
”jag älskar dig också, lycka till!”
Melanie vinkade av mig medan taxin började köra iväg. Jag såg bakåt på henne medan hon blev mindre och mindre ju längre bort ifrån vi kom. Till slut svängde vägen, och jag såg inte henne mer, det skulle jag inte få göra på några veckor.
”jag vet att du kommer sakna henne, men detta är kanske den enda chansen du får att göra det du alltid velat. Ta chansen, för Melanie finns kvar här när du kommer tillbaka.”, sa min mamma och iakttog mig medan jag suckande lutade mig tillbaka i bilsätet. Jag vände mig om för att le mot henne.
”jag vet. Tack mamma.”

När vi landade på Atlanta International Airport några timmar senare var jag så uppspelt att jag knappt kunde sitta still i flygplansstolen. Bara tanken på att mannen som kanske skulle komma att bli min manager var nära mig var overklig. Direkt när våra väskor rullat ut på bagagebandet började vi gå mot utgången. Jag iakttog många människor vi passerade utifall att någon av dem skulle vara Scooter Braun.
Just när jag var på väg att ge upp, upptäckte jag en skylt med mitt eget namn på. Jag drog försiktigt i min mors tröjärm för att få hennes uppmärksamhet, och sedan styrde vi stegen mot honom.
”Justin Bieber?”, frågade killen som jag antog var Scooter.
När jag nickade log han stort och sträckte fram handen. ”Jag är Scooter Braun.” När han skakat min hand fortsatte han till min mamma. ”och du måste vara Pattie Mallette.”
”det är jag det.”, sa hon och log.
”jag har bilen precis utanför, kom med här.” Scooter tog en av våra väskor i sin ena hand medan han med den andra fiskade upp ett par bilnycklarna.
”wow! Vilken bil!”, utbrast jag när vi kom ut från flygplatsen och fick syn på Scooters bil. Framför oss stod en Fisker Karma, en av de snyggaste bilarna som någonsin funnits enligt min åsikt. Jag har alltid velat ha en, och nu ska jag få åka i en.
Scooter skrattade. ”hoppa in så åker vi.”
Jag och mamma gjorde som han sa, och snart var vi ute på en motorväg.
”hur är det tänkt att det här ska gå till?”, frågade min mamma.
”jag har bokat tid till några olika skivbolag, som Justin ska få sjunga för. Gillar dem honom tillräckligt mycket kan han få ett skivkontrakt. Men man måste alltid vara förberedd för all kritik och resultat. Det är inte säkert att någon av bolagen vill signa honom, men jag har tänkt ut en annan plan utifall att det skulle hända.”
Hon nickade. ”och hur lång tid kommer detta ta?”
Scooter ryckte på axlarna. ”det kan ta dagar och det kan ta veckor.”


Sju dagar, och fyra skivbolag senare började jag tappa hoppet. Alla bolag vi träffat och haft möte hade nekat till ett skivkontrakt till mig. Att vara i Atlanta hade gått från riktigt roligt till riktigt tråkigt. Den mesta tiden spenderade jag på mitt rum med min gitarr och försökte spela olika låtar.
Innan vi åkte hit hade jag för höga förhoppningar. Jag trodde att det första skivbolaget skulle vilja signa mig, men det visade sig vara minst hundra gånger så svårt som jag väntade mig. Varken Scooter eller mamma visade det, men jag visste att även de började tappa hoppet. De var inte lika glada över att åka och träffa ett nytt skivbolag. Det var i och för sig inte jag heller, men jag var långt ifrån beredd att ge upp. Om jag hade åkt ända till Atlanta för detta, skulle jag inte komma hem tomhänt.
”Justin, är du redo?”
Jag såg upp från mobilen jag höll i min hand. Scooter stod och lutade sig mot dörrkarmen in till mitt rum, och jag låg på mage i dubbelsängen jag hade helt för mig själv.
”redo för vad?”, frågade jag.
”plan B.”, sa Scooter och sträckte på sig. Jag sken genast upp, den lilla gnuttan hopp det fanns kvar i mig hade fått liv. ”vad är plan B då?”
”det kan jag inte säga, du får se det med dina egna ögon.”
Nu förstod jag hur jobbigt Melanie hade det när jag höll överraskningar hemliga för henne. Under hela bilresan till vår destination satt jag som på nålar och tänkte på vad plan B skulle kunna vara.
Scooter saktade in på en parkeringsplats. Parkeringen var väldigt liten, och endast två bilar stod här. Jag och mamma följde efter Scooter in i en byggnad precis vid parkeringen. När vi kom in i byggnaden möttes vi av en sal med några röda fåtöljer här och var och några gröna krukväxter. En receptionsdisk fanns några meter framför oss och bakom disken satt en kvinna i trettioårsåldern i rött hår och kavaj. Hon såg ner i ett papper och tittade hastigt upp på oss när vi kom fram till henne.
”god dag, vad kan jag hjälpa er med?”, frågade hon.
”hej, jag heter Scooter Braun. Vi har bokat möte.”
Kvinnan nickade medan hon letade upp bekräftelsen på att Scooter faktiskt bokat tid. Sedan såg hon upp på oss igen med ett leende. ”följ korridoren tills den tar slut. Mr. Raymond väntar på er.”
Scooter log lite, jag också. ”tack.”
Vi började gå, och allt jag kunde tänka på vem som väntade bakom dörren längst bort i korridoren. Namnet Raymond låter bekant, men jag kunde inte sätta fingret på vem det var. Plötsligt stannade jag mitt i ett steg och såg chockat framför mig. Scooter vände sig om och såg förvånat på mig.
”vad är det Justin?”
Jag öppnade munnen för att svara, men funderade lite till på mitt svar. ”Raymond… Är det den jag tror att det är?”
Scooter och min mamma började skratta. ”ja, det är det. Men lugna ner dig, han är precis som vilken person som helst.”
Jag höjde ögonbrynen för att ta in det Scooter precis sagt. ”vilken person som helst? Usher Raymond är långt ifrån ’vilken person som helst’.”, sa jag och gjorde citattecken i luften.
Precis när jag avslutat meningen tog Scooter tag i handtaget till dörren bakom sig. ”kom nu, Justin.”
Jag drog ett djupt andetag och gjorde som han sa och följde efter honom in i rummet.
”Usher?”, sa Scooter högt.
Jag såg mig om i rummet. Där hängde gitarrer över en hel vägg, och tavlor med Ushers gamla album i på en annan. Ett trumset stod i ena hörnet, och bredvid det stod en blank, svart flygel placerad fylld av papper med ackord och noter på. Ett stort fönster längs ena kortväggen gav en otrolig utsikt över Atlanta, och framför fönstret stod ett skrivbord, som inte syntes så bra under de högar av papper som täckte det. När jag analyserat rummet lade jag märke hur en dörr öppnades i ögonvrån, och in i rummet och gåendes mot oss kom Usher Raymond. Jag blev helt starstruck och stod bara och såg på honom med öppen mun medan han kom mot oss med ett stort leende på läpparna.
”Scooter! Hur är läget?”, sa Usher och hälsade på Scooter.
Scooter log och gestikulerade med handen framför mig. ”detta är Justin Bieber.”
Jag stängde snabbt munnen och sträckte fram handen för att hälsa på Usher. ”det är riktigt kul att träffa dig.”, fick jag fram. ”jag älskar din musik.”
Usher log. ”tack grabben. Jag hoppas jag älskar din också.”
Jag skrattade till, och Usher hälsade på min mamma innan jag skulle börja sjunga. Jag slog mig ner på en pall, och drog det första ackordet på min gitarr. Sedan började jag sjunga Be Alright. Jag vet inte varför jag gjorde det, jag bara tog ett ackord och började spela. Den låten hade jag skrivit till Melanie när vi bråkade, så den betydde en hel del för mig. Även om vi under den tiden bråkade, visste jag att allting skulle bli bra igen och att vi skulle bli sams igen. Och om hon inte hade förlåtit mig, hade jag kämpat för att få tillbaka henne. Ett liv utan Melanie, är inget liv alls.

Cause everything’s gonna be alright, ai-ai-ai-aight. Be alright, ai-ai-ai-aight. Through your sorrow, and the fights, don’t you worry. Cause everything’s gonna be alright.

Usher applåderade. Jag kunde inte fatta det, han applåderade faktiskt. Han gillade det jag nyss framfört. Jag kunde inte låta bli att le stort.
”du har talang, Bieber.”, sa han. ”jag ska se vad jag kan göra. Men jag vet att om du går rätt väg, kommer du kunna nå toppen.”

Lovar att nästa kapitel kommer vara bättre. För detta... Sög. Jag vet. Jag är inte stolt över att lägga ut det, men det måste finnas dåliga kapitel för att det ska komma bra. Am I right? ;)

10 KOMMENTARER SÅ KOMMER NÄSTA PÅ SÖNDAG.
/e.