”saknar du honom?”, frågade min mamma och såg sorgset på mig. Det såg ut som om hon tittade ner på mig, som om jag var sårbar ur hennes synvinkel.
Jag nickade.
”han kommer vara hemma innan du vet ordet av.”, sa hon stöttande.
”jo, jag hoppas det.”

Senare på kvällen ringde min mobil. Jag hann se Chloes namn på skärmen innan jag svarade.
”hej.”, sa jag.
”tack.”, sa Chloe från andra sidan luren. ”även om det var världens sämsta lögn så är du världens bästa vän.”
Jag försökte kväva ett skratt, men misslyckades. ”vad menar du?”
”du vet exakt vad jag menar, Mel.”, svarade Chloe, och jag visste att hon hade ett leende på läpparna.
Det var tyst i luren ett tag, och jag trodde att hon hade försvunnit tills jag hörde hennes andetag. ”jag och Ryan är tillsammans nu förresten.”

Ytterligare en vecka hade gått, men Justin var fortfarande inte tillbaka i Stratford. Jag saknade honom mer för varje minut som gick, och att bara tänka på honom gjorde ont i hjärtat. Allt jag ville var att känna hans armar runt min midja och kunna luta mitt huvud mot hans bröst och känna hans hjärtslag.
Chloe och Ryan hade inte haft öga för något annat än dem själva den senaste veckan, och att se de två tillsammans och lyckliga, påminner mig bara ännu mer om Justin. När jag lämnade honom ute på min veranda trodde jag att tiden skulle rinna iväg, och att Justin snart skulle komma tillbaka. Men jag hade fel. Hittills hade det känts som en evighet som han hade varit borta, och han skulle vara kvar i USA i säkert en hel vecka till. Vid denna tidpunkt kändes det meningslöst att vänta på att han skulle komma hem igen. Det hade till och med gått så långt att jag tittat på billiga flygbiljetter till Atlanta för att träffa Justin, men både min pappa och mamma hade stoppat mig.
Att Justin skulle lägga armarna om mig igen var som att någon skulle kunna flyga. Det skulle aldrig hända. Det var exakt så det kändes i alla fall.
”Melanie!”, ropade min mamma från undervåningen. ”Vi åker och handlar i London, och kommer hem ikväll!”
Jag suckade och satte mig upp i sängen. Egentligen hade jag mer än gärna följt med dem och fått några nya klädesplagg på köpet, men jag hade ingen ork för det. Bara Justin kunde få upp mitt humör i detta läge, och vi vet alla att det inte skulle gå. Jag drog på mig ett par gråa mjukisbyxor och lät det randiga linnet jag sovit i, sitta kvar på kroppen. Mitt hår satte jag upp i en slarvig knut, och sedan gick jag ner för trappan. Jag hann precis träffa min familj då de alla fyra stod i hallen, redo att ge sig av.
”det finns gott om mat i kylen, så du slipper laga mat.”, sa min pappa och flinade och syftade på mina matlagningskunskaper. Jag kunde knappt koka upp pasta. Det slutade alltid med att pastan antingen blev alldeles mjuk, eller på tok för hård.
”okej, ha det så kul.”, svarade jag och sträckte fram handen för att vinka av dem.
Så fort de stängt dörren bakom sig gick jag in i köket för att ta fram pålägg och bröd. Jag ställde upp allting på köksbänken, och tog fram två skivor bröd, och började göra i ordning dem. Även om jag såg ner och var fullt koncentrerad på att bre mina mackor, kunde jag ur ögonvrån urskilja någon som rörde sig. Jag tittade hastigt upp och såg mig omkring, men beslöt mig för att det bara var inbillning. Osthyveln tog jag fram ur en av lådorna bredvid kylskåpet och började skära. Det var då jag hörde ett knak. Som om någon gick på en lös bräda i golvet eller något liknande. Nu var jag övertygad om att någon var här inne. Skräckslagen släppte jag allt jag höll i mina händer och började gå med försiktiga steg ut i vardagsrummet. Mina tår nuddade golvbrädorna, en efter en när jag satte i fötterna. När jag kom in i vardagsrummet verkade allting lugnt. Allt var precis som vanligt, och ingenting såg annorlunda ut.
”hallå?”, sa jag för säkerhets skull. Jag tog ett steg fram. Om det var någon ville något väl, hade den personen svarat. Men inte ett ljud fick jag till svar. Jag blev både lättad och mer rädd på samma gång. Tänk om det var någon i huset?
Plötsligt sattes en hand för min mun, och jag skrek högt men det kvävdes och kom istället ut som en viskning. Jag famlade frenetiskt med händerna runt om mig och försökte få bort händerna från min mun, men då tog några andra händer tag i dem och drog dem bakom min rygg. Jag kände hur de knöts fast med ett rep där, och det enda jag kunde göra var att sparka, vilket var precis vad jag gjorde, men till ingen nytta. Någon satte en ögonbindel för mina ögon, och genast blev allt svart. Jag skrek så högt jag kunde trots handen för min mun, och vred mig och rörde på varenda kroppsdel jag kunde. Ett par starka händer tog tag om mina vrister och lyfte mina ben som om de vore lätta som fjädrar. Jag fortsatte sparka och skrika på hjälp, men det var inget som hände. De bar ut mig ur mitt hus, och slängde in mig i vad jag trodde var baksätet av en bil. Så fort bilen började rulla släppte jag ut ett högt och gällt skrik. Snart kände jag en handflata mot min kind, och smärtan efter var olidlig.
”håll käften, annars kommer något riktigt otrevligt att hända.”
Jag stannade helt upp när jag hörde rösten. Den kändes bekant på något vis, men jag kunde inte lista ut vem det var. Jag hade hört den rösten innan, det var jag helt säker på, men vem den tillhörde hade jag helt glömt bort.


Resten av bilfärden satt jag stilla utan att säga någonting. Mest för att de hade hotat att döda mig om jag yttrade något, men också för att ingen skulle höra mig hur högt jag än skrek. Bilen saktade in och jag kände direkt hur min puls blev starkare och snabbare. Några bildörrar stängdes och snart lyfte någon upp mig över sina axlar så att jag hängde som en säck ner över personens rygg. Jag var livrädd över vad som skulle hända härnäst. Jag kunde varken se något eller röra på mig.
”lås dörren efter dig.”, hörde jag en kille säga och strax därefter sattes jag ner på ett golv. En dörr stängdes igen och någon vred om låset på andra sidan dörren. Det var först nu den stora paniken kom. Vad ville de med mig att göra, vad kunde jag någonsin ha gjort mot dem? Jag hade vaknat för mindre än en timme sedan, och nu satt jag här, ensam. Lämnad på ett kallt golv med bakbundna händer och ögonbindel av främlingar som jag gissade på, inte ville mig något gott. Justin var i Atlanta, flera timmar härifrån. Han sitter säkert och pratar med sin nya manager medan jag blivit kidnappad. Och han har ingen aning om vad som har hänt. Jag kände tårarna bränna innanför ögonlocken när jag tänkte på mitt öde. Jag skulle dö här, för ingen visste vart jag var någonstans, inte ens jag själv. En tår rann nerför min kind och det började klia irriterat där den nyss runnit. Faktumet att jag inte kunde göra något åt det irriterande gjorde mig bara mer ledsen. Jag lutade huvudet mot mina uppdragna knän och började gråta.
Just då hörde jag dörren till rummet öppnas, och fotsteg som kom allt närmare mig. Jag satt på helspänn och väntade på vad som skulle hända. Ur en liten glimta i ögonbindeln kunde jag se ett par skor som stannat precis vid mig. Jag tittade snabbt bort för att slippa se dem.
En hand smekte långsamt över min kind, och jag vände bort ansiktet.
”har du saknat mig, Melanie?”
Blodet i mina ådror frös till is och mitt hjärta slutade slå. Min hjärna slutade fungera, och det kändes som om hela världen hade stannat till. Den rösten var exakt samma röst jag hört och känt igen i bilen, skillnaden var då att jag inte kunde sätta fingret på vem det var som pratade. Men nu kunde jag.
Han knöt upp knuten som höll ögonbindeln för mina ögon och lät den falla ner på golvet.
”jag trodde du var död.”, sa jag förskräckt.
Han flinade mot mig medan han ställde sig upp efter att ha suttit på knä mittemot mig. ”vissa i sin närhet ska man inte lita på.”
”vad menar du?”, frågade jag. Han log och såg bort mot dörröppningen.
”Jason!”, ropade han. Jag bet mig så hårt i läppen att jag trodde jag skulle börja blöda. Ropade han precis det namnet jag tror han gjorde?
Snart fick jag svaret på min fråga, då Jason själv uppenbarade sig och lutade sig mot dörrkarmen. Han gav mig en obeskrivlig blick innan han såg på Niall.
Niall tog tag i en hårslinga som satt i mitt hår och började tvinna det mellan sina fingrar. ”du förstår, Mel, Jason och jag hade en överenskommelse som inte din pojkvän visste om. Jason jobbade för mig i själva verket.”
Jag satt tyst med sammanbitna läppar och försökte att inte koncentrera mig på det faktum att han rörde vid mitt hår.

”så medan Justin och hans kompisar bombade ett av mina tillhåll där de trodde jag befann mig, satt jag helt säker i andra delen av stan.”
Hela tiden hade jag trott att Niall var död, och att jag inte skulle behöva oroa mig för honom längre. Men just när jag höll på att glömma bort honom, kommer han fram igen. Och denna gången med Jason vid sin sida. Jason som jag har berättat nästan alla mina och Justins problem för. Jag såg bort mot Jason. Han hade ett konstigt ansiktsuttryck som var omöjligt för mig att tyda. Det var som om han inte ville vara på samma sida som Niall, men ändå var det.

”vad vill du mig?”, frågade jag. Jag gjorde allt för att låta självsäker och orädd, men min röst sprack.
Niall flinade. ”det vet du väl redan?”
”det är Justin du vill hämnas på, inte mig!”, utbrast jag desperat.
Hans ögon smalnade. ”Men Justin är inte här.”
Det var då jag också insåg det. Hur skulle jag komma härifrån? Mina föräldrar skulle sakna mig och oroa sig eftersom jag inte var hemma när de kom hem, men hur skulle de veta att Justins fiende hade kidnappat mig? Och mina vänner, inte dem heller skulle någonsin kunna hitta mig. De enda som visste om att det här hade hänt var Justin och John. Justin var långt härifrån och hade ingen aning om vad som försiggick, och John hade jag inte hört ett ord ifrån sedan Justin beslöt sig för att lämna det kriminella. Jag var fast här, och det fanns ingen som skulle kunna hjälpa mig.
Niall började gå ut ifrån rummet, och trängde sig förbi Jason på vägen ut som fortfarande stod i dörren och iakttog den hela situationen. Han gav mig en uttryckslös blick, och sedan stängde han dörren efter sig och lämnade mig ensam åter igen. Jag suckade och lutade mig mot väggen bakom mig. I rummet jag befann mig fanns nästan inga möbler, bara en smal säng i ena hörnet med ett litet bord bredvid och en gammal lampa på. Det fanns en inbyggd garderob bredvid dörren, men jag tvivlade på att det fanns något inuti den. Väggarna hade en gång i tiden varit helt vita, men de hade blekts av solen och såg nu ut som en blandning mellan gult och vitt.
”du berättade aldrig att det var henne du skulle kidnappa!”, hörde jag en argsint röst. Jag stelnade till eftersom det var mig de pratade om, och väntade på svaret.
”lugna dig, bro. Vad spelar det för roll vem det är? Det är inte så att hon är din tjej. Jag trodde vi hade kommit överrens om det här redan?”, svarade Niall lugnt.
Det hördes ett högt klirr, som om någon kastade en lampa i golvet eller något liknande. ”vi kom överrens om detta utan att jag visste vem det var. Den här tjejen är inte vem som helst, Niall.”
”jag bryr mig inte, bara du gör ditt jobb. Annars blir du av med både pengarna och livet.”
En ringsignal från en mobiltelefon hördes, och det blev tyst ett tag.
”jag måste iväg ett tag, och jag vill att du håller koll på henne. Är allt inte som det ska när jag återvänder så är det du som får skulden.”
Jason svarade inte, och snart hördes ljudet av en bilmotor som startade utanför huset. Strax därefter kom Jason in i rummet med ett vattenglas i handen.
”jag tänkte att du kanske var törstig.”, sa han och satte sig ner på huk vid min sida. Jag såg på honom en kort sekund innan jag vände bort huvudet. Jason suckade och ställde ner vattenglaset på golvet. Sedan gick han och satte sig på den lilla sängen och begravde ansiktet i sina händer samtidigt som hans armbågar stödde sig på hans knän. Jag iakttog honom vaksamt där han satt utan att göra den minsta rörelse.
”du tycker säkert jag är den elakaste personen någonsin.”, sa han plötsligt.
Jag bet i min läpp medan jag funderade ut ett tillräckligt bra svar. ”inte någonsin.”, svarade jag tyst.
Jason såg upp på mig och skrattade till, men blev genast allvarlig igen. ”det var inte meningen att det skulle bli såhär egentligen. Jag var skyldig Niall sedan tidigare, och när han fick reda på att jag skulle samarbeta med Justin utnyttjade han det.”
Jag såg honom i ögonen. ”jag litade på dig, Jason. Jag berättade allt om mig och Justin för dig.”
”jag är fortfarande samma person, jag har bara lite trubbel som jag måste ta hand om.”
”och då utsätter du mig för fara?”, frågade jag skeptiskt.
Han suckade, ”det var inte meningen att det skulle bli såhär. Hade jag vetat vad som skulle hända hade jag inte gett mig in i det från första början.”
Jag fnös.
”förlåt, Melanie. Förlåt för vad jag gjort och för vad jag kommer att göra.

Niall är tillbaka! Vad tycker ni om det? ;)

10 KOMMENTARER SÅ KOMMER NÄSTA PÅ ONSDAG.