Justin såg förbryllat på mig, ”vad menar du?”

Plötsligt blev jag väldigt ledsen, ”Justin, jag menar... Vi kan nog inte vara tillsammans längre.”

Jag bara krossade hans hjärta, mitt itu.

”varför?”, frågade Justin sorgset. Jag hade aldrig sett honom såhär sårbar, förutom när han berättade hela sin historia för mig.

”du har fört med dig inget annat än dåligt in i mitt liv, Justin. Vår saga tar dessvärre slut här.”, sa jag bestämt.

”förhastar du dig inte lite väl mycket nu, Melanie?”

Jag skakade på huvudet och tog min väska i handen, ”vi ses Justin.”

När jag såg tillbaka i tiden på vår relation kunde jag inte förstå varför eller hur jag kunde lämna Justin. Han var den som fick mig att må bra, trots alla dessa saker. Men då kände jag inte samma Justin som jag gör idag. Dagens Justin är nog dubbelt så underbar, och han blir mer underbar för varje dag som går, om det nu är möjligt.

När jag öppnade ögonen nästa morgon fick jag en stor chock och släppte nästan ut ett högt skrik. Mitt framför mig låg Justin, klarvaken, och kollade på mig. Han var inte skrämmande i sig, men att vakna upp och möta ett par ögon stirrande på en är inte lugnande precis. Justin bara skrattade och vände sig om så att han låg på rygg och kollade upp i taket.
”du måste sluta iaktta mig på det sättet, innan jag får en hjärtattack.”, sa jag medan jag kröp närmare intill hans kropp.

Justin lade sin arm om mig. ”det är inte mitt fel att du är så lättskrämd. Jag gillar att titta på dig. Du är så vacker.”
Jag bet mig hårt i läppen för att inte börja le stort och fånigt, och begravde mitt ansikte mellan hans axel och hals. Justin vred på sig och kysste mig på läpparna. ”god morgon, förresten.”, sa han och kysste mig ytterligare en gång.
Jag log. ”god morgon.”, svarade jag och tog sedan ett tag om hans nacke och drog honom närmare mina läppar igen.

”Du har ju ingen mat hemma!”, utbrast jag efter att jag hade gått igenom hela Justins kök och öppnat vartenda skafferi och kylskåp.
Justin skrattade. ”Vad förväntade du dig? Ingen har varit hemma på mer än en månad, trodde du att all mat skulle ligga kvar, färsk och redo att äta?”
Jag såg med trumpen min på honom samtidigt som han gick mot mig. ”Kanske…”, mumlade jag och lät Justin lägga sina armar om min midja. Han såg ner på mig med road blick.
”Du är söt.”, sa han och böjde sig ner för att kyssa mig, men jag vek undan.
”Söt?”, frågade jag skeptiskt. ”Är jag inget mer än söt i dina ögon?”
”Jo.”, svarade Justin och log. Han kysste mig på läpparna och lutade sedan sitt pannben mot mitt. ”du är sexig.”
Jag kunde inte låta bli att le. ”du är ännu sexigare.”, sa jag och lade armarna om hans hals. Justin flyttade sina händer till precis under min rumpa och lyfte upp mig på köksön.  Sedan kysste han mig länge och nafsade på min underläpp för att få tillgång till insidan av min mun. Hans tunga nuddade vid min och de båda virvlade runt i varandras munnar.
Kyssarna avbröts av att Justins mobiltelefon började ringa i hans ficka. Han slet sig från mina läppar för att svara. När han märkte att jag gjorde en ledsen min flinade han och pussade mig lätt på kinden innan han svarade.
”hej det är Justin.”, sa han.
Ett ljudlöst skratt slapp ut från Justins läppar samtidigt som han talade. Han verkade positivt överraskad över vem som hade ringt. Man kunde se i hans ögon hur glad han var, de riktigt lyste.
Efter en stunds samtal lade Justin på och tryckte ner sin mobiltelefon i byxfickan innan han mötte min blick. ”vem var det?”, frågade jag nyfiket, även fast jag redan hade mina aningar.
”Det var Ryan.”, svarade Justin och lade sina händer på mina lår eftersom jag fortfarande satt uppe på köksön. ”vi ska köra dit nu.” Han försökte dölja hur glad han var över att säga det, men misslyckades. Jag skrattade och smekte honom på kinden. ”du är alldeles lycklig.”
”Varför skulle jag inte vara det? Min dröm har gått i uppfyllelse, jag ska träffa mina vänner som jag inte sett på flera veckor, och jag har världens finaste tjej.”
Jag pussade honom snabbt på munnen och hoppade ner från köksön i ett skutt och fortsatte gå. När jag var framme vid hallen vände jag mig om och såg på Justin som fortfarande stod i köket. ”ska vi åka eller?”
Han nickade och joggade fram till mig och knöt på sig ett par skor. Sedan fixade han till håret i en spegel som hängde längs ena väggen och log sedan nöjt mot sin spegelbild. Jag suckade åt hans enorma ego och puttade honom närmare ytterdörren. ”förlåt mig om jag vill se bra ut?!”, utbrast han medan jag låste ytterdörren åt honom.
Jag bara skrattade medan jag gick fram till honom. ”du ser alltid bra ut älskling.”
Justin pussade mig på hjässan. ”inte lika bra som du, babe.” 
Jag hoppade in i passagerarsätet på Justins bil, och Justin tog plats bakom ratten. Även om det inte var alls långt till Ryans hus, var både jag och Justin för lata för att gå. Dessutom gick det mer än dubbelt så snabbt att åka bil än att promenera.
När vi några minuter senare stannade utanför Ryans villa hann Justin knappt bromsa innan han öppnade bildörren och hoppade ut. Med snabba och ivriga steg tog han sig fram till dörren, och det var omöjligt för mig att hänga på i hans takt, så jag hamnade säkert tio meter efter honom. Justin struntade i att knacka på, utan steg rätt in i huset.
”Hallå?! Vi är här nu!”, skrek han, och samtidigt slöt jag upp vid hans sida. 
Snart hördes steg som kom närmare och närmare, och därefter såg man Ryan uppenbara sig runt ett hörn. ”Justin!”, utropade Ryan och slog ut med armarna och gav honom en kram. ”hur var det i Atlanta?”
Justin log stort. ”det var fantastiskt. Vi hade…”, längre på den meningen hann inte Justin, för både Chaz och Chloe kom rusandes fram till oss samtidigt som det skrek Justins namn. Justin skrattade och kramade om de båda.
Chloe kom fram till mig och omfamnade mig. Sedan inspekterade hon mig en stund och log sitt egendomliga leende som bara hon kunde. ”det var ett tag sedan man såg dig såhär glad.”, sa hon.
”Jag kan inte sluta le.”, svarade jag med ett skratt. Det Chloe sa var sant. Innan Justin kom hem hade jag så mycket bekymmer i mitt liv som jag brydde mig mer om än de saker som egentligen betydde mer. Jag var alltid på dåligt humör och var hela tiden på gränsen att börja gråta så fort något känsligt samtalsämne kom upp, som till exempel Justin. Han var anledningen till att jag mått så dåligt, det var precis som om jag inte kunde andas utan honom. Med honom var jag hel, jag behöver inget annat än honom för att vara lycklig. Från och med den sekund då jag fick syn på Justin på flygplatsen hade jag haft ett leende på läpparna. Förutom då Justin och Jason bråkade, men det var ett undantag. Justin gör mig glad bara genom att finnas där. Jag trodde aldrig att man skulle kunna känna så för någon innan jag träffade honom. 
”tur att Justin är hemma nu då.”, sa Chloe och skrattade till. Sedan tog hon ett steg bakåt så att hon hamnade bredvid Ryan. Han lade armen om hennes axlar och hon lutade sitt huvud mot hans axel.
Justin som var mitt uppe i att berätta något från sin resa stannade upp förvånat. Han pekade på de båda och höjde sina ögonbryn så högt att man trodde att de skulle få liv och flyga iväg.
”är ni två… ett par?”, frågade han chockat och försökte ta in det han såg framför sina ögon.
Ryan skrattade. ”du har missat en del under tiden du var borta. De var de här två som fixade ihop oss.” Chloe nickade instämmande.
Justin såg först på mig och sedan på Chaz, vi båda mötte hans förvånade blick med stora, nöjda flin. 
”Jag ska aldrig resa bort såhär länge igen. Man missar för mycket.”, konstaterade Justin sedan och suckade. ”Grattis till er båda.”
”Ska vi sätta oss ner och prata istället för att stå och trängas i hallen?”, föreslog Ryan och började direkt efter att han pratat klart gå in i vardagsrummet med Chloe vid sin sida. Justin, Chaz och jag följde efter dem och vi satte oss i en stor soffa. 
”Skolan börjar om en vecka.”, sa Chaz när alla satt sig ner.
Justin stönade högt. ”Var du tvungen att påminna oss?”
Chaz log oskyldigt och ryckte på axlarna. ”vi går ju sista året. Vi är äldst på skolan!”
Chloe skrattade. ”Det är den enda positiva med att börja skolan igen.”
”Hur ska du göra, Justin?”, frågade Chaz och stämningen blev allvarlig.
Justin försökte muntra upp det hela med ett skratt, men det lät bara pressat och nervöst. ”Vad menar du?”
”Ja, ska inte du bli känd och sådant?”
Han ryckte på axlarna och sneglade på mig. Jag gav honom en tom blick som svar, och jag kunde se på honom att han suckade för sig själv. ”Det är inte säkert. Jag kommer ju att gå i skolan som vanligt.”, sa han. ”hoppas jag.”, viskade han sedan. 
”Jag måste gå på toaletten.”, sa jag snabbt och reste mig från soffan. Kvickt tog jag mig ut ur vardagsrummet och låste in mig på badrummet. Väl där inne kunde jag släppa ut alla mina känslor. Jag såg på min spegelbild. Varför skulle jag reagera så starkt på det här? Jag hade inte tänkt på att Justin skulle behöva åka iväg även på skoltid, men även om det var rätt uppenbart, kunde jag inte låta bli att inte bli ledsen när det konstaterades. Tiden utan honom hade varit svår, och att nu bara få se honom några gånger i månaden skulle såra mig ännu mer. Fast inget var säkert ännu, så jag förstod egentligen inte varför min hjärna och mitt hjärta bestämde sig för att reagera på detta viset. 

En grå tår färgad av min mascara rann nerför min kind och lämnade ett grått spår i rännilen efter sig. Personen i spegeln som jag stod och tittade på verkade så långt ifrån. Mitt bruna hår som jag färgat för bara någon vecka sedan såg slitet ut där det hängde längs med min överkropp. Jag saknade mitt blonda hårsvall, men var ändå nöjd med att bli mörkhårig.
Ytterligare en tår rann ner längs min kind och droppade ner på handfatet vid mina bens början. Nu hade jag två gråa mascarastreck på min kind. Jag tog ett steg bakåt, och ett till, tills jag kände den kalla kakelbelagda väggen mot min rygg. Mina knän vek sig och jag gled långsamt ner för väggen tills jag landade på golvet med min rumpa. Jag virade armarna om mina vikta ben och lutade huvudet mot mina knän. Sedan började tårarna rinna, och jag gav ifrån mig små snyftningar då och då.
Plötsligt hördes en knackning mot badrumsdörren, följt av en välbekant röst.
”Melanie? Är du där inne?”
Jag svarade inte, utan fortsatte gråta i min ensamhet. Det var tyst ett tag, men sedan såg jag hur låset vreds om från utsidan och dörren öppnades.
”Hur kom du in?”, frågade jag förvånat.
Chloe flinade och höll upp en tesked som hon hade i sin högra hand. ”funkar alltid när man ska låsa upp toalettdörrar.” Hon slutade prata för att ta ett nytt andetag och stängde dörren efter sig. Sedan kom hon fram till mig och slog sig ner mitt emot mig på badrumsgolvet.
”hur är det?”
Jag såg på henne och höjde ögonbrynen. ”Hur tror du det är?”
Chloe bet sig i överläppen och såg sig om i badrummet. Hon gav mig en tröstande blick innan hon öppnade munnen igen. ”varför gråter du?”
”För att Justin alltid ska åka iväg, och jag klarar inte det. Du förstår inte hur jobbigt det är att vara ifrån honom så länge, och tanken på att det kommer att hända regelbundet framöver är avskyvärd.”, svarade jag och suckade.
”Jag är säker på att Justin tycker det är minst lika jobbigt…”, började hon.
”Jag ser inte honom sitta gråtandes på ett badrumsgolv.”, avbröt jag irriterat.
Chloe stönade åt mig för att hon inte fick prata till punkt, men fortsatte sedan. ”Men du vill lika väl som han att hans dröm ska gå i uppfyllelse. Och om jag känner er rätt, kommer ni få det här att funka. Hur svårt det än är.”
”Men jag vill inte få det att funka.”, sa jag och kände hur tårarna brände innanför ögonlocken. Jag blundade hårt för att inte börja gråta igen, men misslyckades. När jag öppnade ögonen igen började tårarna flöda okontrollerbart. ”Jag vill bara att Justin ska vara med mig hela tiden.”