”du tycker säkert jag är den elakaste personen någonsin.”, sa han plötsligt.
Jag bet i min läpp medan jag funderade ut ett tillräckligt bra svar. ”inte någonsin.”, svarade jag tyst.
Jason såg upp på mig och skrattade till, men blev genast allvarlig igen. ”det var inte meningen att det skulle bli såhär egentligen. Jag var skyldig Niall sedan tidigare, och när han fick reda på att jag skulle samarbeta med Justin utnyttjade han det.”
Jag såg honom i ögonen. ”jag litade på dig, Jason. Jag berättade allt om mig och Justin för dig.”
”jag är fortfarande samma person, jag har bara lite trubbel som jag måste ta hand om.”
”och då utsätter du mig för fara?”, frågade jag skeptiskt.
Han suckade, ”det var inte meningen att det skulle bli såhär. Hade jag vetat vad som skulle hända hade jag inte gett mig in i det från första början.”
Jag fnös.
”förlåt, Melanie. Förlåt för vad jag gjort och för vad jag kommer att göra.

Justins Perspektiv:

”bra jobbat, Justin. Vi ses imorgon igen.”
Jag log innan jag vände mig om för att lämna rummet. Usher och jag hade suttit och kommit på låttexter hela dagen, och nu var jag alldeles trött i huvudet. Medan jag gick mot bilen som stod parkerad utanför byggnaden kände jag en regndroppe träffa min ena kind. Snart föll tunga droppar ner från skyn, och jag fick springa för att inte bli för blöt. När jag kom in i bilen och krängt av mig min dyngsura jacka ringde min mobiltelefon. Jag slog en snabb blick mot nummerpresentatören, men det var ett dolt nummer.
”hallå?”, sa jag försiktigt.
Det tog ett tag innan någon svarade. ”Justin.”
Jag rynkade ögonbrynen för mig själv. ”vem är det?”
”det är John.”, sa han. Jag bet mig i underläppen. Jag hade inte talat med John sedan Melanie och jag pratade ut och kom överrens om att jag skulle lägga av med kriminaliteten.
”jag vet att du inte har någon möjlighet att hjälpa till eller så, men jag tänkte att du kanske ville veta vad som har hänt.”
”fortsätt prata.”, sa jag barskt och lutade mig tillbaka i bilsätet. Regnet smattrade mot vindrutan, och det var svårt att se något utanför bilen.
”Jason ringde mig idag.”, berättade John. ”Niall lever fortfarande tack vare honom.”
Argheten byggde sig snabbt upp inom mig. ”den lilla… Jag ska döda honom!”
”lyssna på mig, Justin.”, sa han. ”Niall har Melanie, och Jason är där.
Allting bara liksom sjönk ihop inom mig när han nämnde Melanie. Jag kunde inget göra åt vad som hände borta i Stratford, och det gjorde mig bara med arg och ledsen. Jag lutade pannan mot ratten och blundade hårt medan jag funderade på vad jag skulle göra.
”jag kommer hem, John.”, sa jag tillslut. Det var den enda utvägen.
”nej, jag lovar att jag ska fixa det här. Ta det lugnt och bli klar med vad du än gör i Atlanta.”, svarade han.
”men Melanie behöver mig.”
”vad hon behöver, är att du ska stanna i Atlanta och fullfölja din dröm. Jag ska hämta henne, och hon kommer vara där när du kommer hem. Jag lovar dig, Justin.”
Jag suckade. När John väl kommit på en idé släppte han inte den, så det var värdelöst att försöka övertyga honom om motsatsen. ”okej, men ta det försiktigt. Du vet hur Melanie mådde förra gången.”
”jag vet. Oroa dig inte för mycket utan tänk på musiken. Vi ses när du kommer hem.”, sa han.
”hejdå John.”
Jag väntade på att få ett hejdå tillbaka, men istället började det pipa i andra änden. Han hade redan lagt på. Jag lade ifrån mig mobiltelefonen och satte i nyckeln och vred om den. Motorn gick igång med ett dovt brum och jag backade ut från parkeringen. Det skulle inte bli lätt att få någon sömn inatt när jag visste var Melanie var.


Melanies Perspektiv:

Jag stirrade på honom och försökte förstå vad han menade. Jason mötte min blick med inget annat än ånger och sorg i sina ögon.
”vad menar du?”, frågade jag.
Han suckade och reste sig upp. Med en enda rörelse knöt han upp repet som höll båda mina armar bakom min rygg och sedan försvann han ut genom dörren och stängde dörren efter sig. Jag tittade på den stängda dörren. Mina handleder hade röda märken som repen hade skapat när de skavt mot min hud. Försiktigt reste jag mig upp och tog med mig vattenglaset Jason ställt bredvid mig. I ett enda svep drack jag upp innehållet och satte mig på sängkanten.
Just då kom Niall in i rummet, och jag kröp snabbt up med benen mot hakan och lutade mig mot väggen. Han såg på mig för någon sekund innan han vände sig om för att se på Jason som precis steg in i rummet. Jason såg på mig med skräckslagna ögon, som om han ville vara överallt förutom här just nu. Det var då jag såg pistolen han höll i sin hand, och jag skrek högt i panik samtidigt som jag gömde huvudet i händerna och började gråta. Jag vågade inte titta upp, utan väntade bara på skottet som skulle avsluta mitt liv. Under tiden jag väntade flög minnen från min barndom runt i mitt huvud. Bilder från när jag för första gången cyklade, och första dagen i skolan. Till slut visade sig Justins ansikte i mina tankar, och jag kom att tänka på hur jag hamnade här.
”så synd att ditt liv får sluta så tidigt och på ett sådant här sätt. Men det är väl priset man får betala, eller hur Melanie?”
Jag såg upp på honom med avsky i ögonen. ”jag hatar dig.”, väste jag mellan tänderna samtidigt som tårarna fortsatte rinna längd med kinderna. ”jag hatar dig mer än något annat, och jag hoppas du får ruttna i helvetet.”
Niall flinade mot mig som svar och vände sig mot Jason. ”gör det nu.”
Med ett knyck i nacken vände jag huvudet mot Jason som inte hunnit rikta vapnet mot mig än. ”och du, som påstod att allting var lugnt. Jag berättade allting för dig, och under hela den tiden visste du att Niall fortfarande levde. Hur kunde du?”, jag såg på honom sviket, och jag kunde se att han ångrade vad han hade gjort.
”Jason.”, sa Niall bestämt.



Jason vände blicken mot Niall med panikslagna ögon och tittade sedan på mig igen. Han laddade pistolen, och jag tog ett djupt andetag och väntade på det värsta. Jag stängde ögonen hårt, bara för att titta ytterliggare en gång och se vapnet riktat mot mig. Det var nu det hände. Nu skulle jag dö. Hela mitt liv, till ingen nytta. Jag tänkte på min familj, hur de skulle reagera när de fick reda på att deras enda dotter var mördad. Vad skulle mina vänner säga, när jag inte kom till skolan första dagen? Och Justin, han skulle antagligen sluta upp med John igen och bli Canadas mest efterlysta person. Jag fick sjutton år på denna jord, mer var det inte. Mina sjutton ynka år skulle inom mindre än en minut vara över. Tårarna strömmade nerför mina kinder och jag andades högt och hulkade väldigt. Varenda muskel i min kropp var stel och spänd.
Skottet avfyrades, och ett oerhört högt ljud ekade genom mina öron samtidigt som jag visste att kulan när som helst skulle tryckas igenom min hud och in i min kropp. Men ingen kula stötte emot min hud, jag hade inte ens en enda liten skråma. Försiktigt öppnade jag ögonen och satte handen för munnen. Framför mig stod Jason och andades ljudligt, men han var vänd åt höger istället för att vara vänd mot mig. Hans blick var riktad mot marken, och när jag märkte vad han stirrade på rusade en glädjefylld känsla genom min kropp. Niall låg livlös på golvet framför Jason, med en blodpöl som växte sig större och större för varje sekund under honom. Panikslaget såg jag upp på Jason, som mötte min blick med en minst lika panikslagen en. Sedan släppte han vapnet och kom närmare mig. När han lade armarna om mig beskyddande började jag gråta igen. Jag trodde han skulle döda mig, jag var hundra procent säker på det. Men han hade gjort tvärt emot och räddat mig.
Jason smekte min hjässa lugnande. ”såja. Allt är bra nu, Mel. Du lever.”
Jag kramade honom hårdare samtidigt som tårarna fortsatte rinna. ”tack, Jason.”
Ett högt brak fick oss att släppa greppet om varandra, och båda såg skräckslaget mot dörren som ledde in till rummet. John stod i dörröppningen med en laddad pistol i handen, och i hans blick fanns inget annat än ilska.
”släpp henne, Jason!”, skrek han.
Jag skakade hastigt på huvudet, ”nej, John!”
När han såg sig om i rummet lade han märke till Niall på golvet, och såg förvånat på Jason. ”har du…?”, började han. Men innan John hann avsluta meningen avbröt Jason honom. ”ja det har jag.”
I en enda rörelse satte John pistolen i sin byxlinning och nickade imponerat mot liket.
”det trodde jag inte om dig, Jason.”, sa han. Sedan gick han fram mot sängen där vi befann oss och satte sig på sängkanten.
”hur mår du Melanie?”, frågade han mig.
”jag mår bra, antar jag.”, svarade jag och klämde fram ett leende, men både John och Jason såg att det var falskt.
”kom så kör jag hem dig.”, sa John och reste sig upp.
Jag skakade bestämt på huvudet. ”nej”, sa jag. ”jag kan inte åka hem. Inte nu.”
”du kan få sova i gästrummet hos mig om du vill.”, svarade John. Jag nickade tacksamt som svar och tog Johns hand samtidigt som han sträckte fram den mot mig. Han hjälpte mig att resa mig upp och lade sedan min arm över hans axlar så att jag kunde stödja mig mot honom.
”ska du följa med, Jason?”, frågade John och vände på huvudet.
Jason skakade på huvudet och reste sig upp. ”någon måste ju städa upp här.”
John flinade och ledde mig sedan ut ur rummet.


”ta på dig dessa och kom ner igen.”
John slängde en tröja och ett par mysbyxor på sängen och stängde dörren efter sig så att han lämnade mig ensam i gästrummet. Jag höll upp tröjan framför mig och kände genast igen den. Tröjan tillhörde Justin. Jag drog den tätt intill min kropp och drog in ett djupt andetag och kände Justins lukt. Jag saknade honom så otroligt mycket. Just nu ville jag bara hoppa på nästa plan till Atlanta och krama om honom och berätta att jag lever.
Snabbt drog jag tröjan över huvudet och trädde benen i byxorna innan jag tassade ner för trappan till John. Han satt i soffan med sin mobil framför sig och såg inte upp på mig förrän jag var precis vid honom och satte mig i en fåtölj.
”hur är det?”, frågade han och lade genast ifrån sig mobilen.
Jag ryckte på axlarna.
”gjorde de illa dig?” Han såg på mig med oroat uttryck och såg medlidande ut.
”fysiskt? Nej. Mentalt? Ja.”, svarade jag oberört.
John granskade mig för en stund, och fick mig att känna mig obekväm. Jag harklade mig för att få honom att slita bort sin blick ifrån mig.
”du borde nog höra av dig till Justin.”, sa han och reste sig upp. Jag nickade och väntade på att John skulle komma tillbaka med en telefon. När han gjorde det tog jag tacksamt emot den och slog snabbt in Justins nummer.
Det kändes som en evighet innan han svarade, och att bara höra hans röst fick mig att le töntigt.
”hej Justin.”, sa jag, och jag kunde inte sluta le.
”Melanie, är det du?”, frågade Justin från andra sidan luren förvånat.
Jag skrattade lätt. ”ja.”
Justin stämde in i mitt skratt. Det var inget roligt skratt, det var ett lättat och lyckligt skratt som kom ifrån hans läppar. ”lever du?”
”ja, ägghuvud”, svarade jag och log. ”annars hade jag inte pratat med dig.”
Han suckade. ”när John ringde mig trodde jag att jag aldrig skulle få se dig igen.”
”men jag är här, och du får se mig direkt när du kommer hem. När kommer du tillbaka förresten?”, frågade jag.
”på söndag.”, sa han.
Jag hade nog aldrig varit så lycklig av ett besked. Det var som om allt jag längtat efter som kändes så långt borta, nu var precis runt hörnet. Min pojkvän skulle komma tillbaka.