”hej Justin.”, sa jag, och jag kunde inte sluta le. 
”Melanie, är det du?”, frågade Justin från andra sidan luren förvånat.
Jag skrattade lätt. ”ja.”
Justin stämde in i mitt skratt. Det var inget roligt skratt, det var ett lättat och lyckligt skratt som kom ifrån hans läppar. ”lever du?”
”ja, ägghuvud”, svarade jag och log. ”annars hade jag inte pratat med dig.”
Han suckade. ”när John ringde mig trodde jag att jag aldrig skulle få se dig igen.”
”men jag är här, och du får se mig direkt när du kommer hem. När kommer du tillbaka förresten?”, frågade jag.
”på söndag.”, sa han. 
Jag hade nog aldrig varit så lycklig av ett besked. Det var som om allt jag längtat efter som kändes så långt borta, nu var precis runt hörnet. Min pojkvän skulle komma tillbaka.

Ytterdörren smälldes igen hårt, och snart uppenbarade sig Jason i ingången till vardagsrummet där jag befann mig.
”Jason!”, ropade John ifrån köket. ”Är alla bevis borta?”
Han nickade och såg på mig. ”Du kan lita på mig.”, svarade han till John, men behöll blicken mot mig. Sedan gick han in i vardagsrummet och satte sig på huk vid mina fötter. Jason lade ena handen på mitt knä och såg in i mina ögon. ”Hur mår du?”, frågade han.
”Jag har mått bättre.”, svarade jag. ”Men jag lever i alla fall.”
Jason log och lät ett tyst skratt smita ut genom hans läppar. ”Du behöver aldrig oroa dig eller tänka på Niall igen. Han är borta, jag lovar dig det nu.” Han slickade sig om läpparna innan han fortsatte. ”Förlåt för att jag gjorde så här mot dig. Hade jag vetat att det var dig Niall ville…” Han vågade inte fortsätta på meningen.
Jag lade min hand på hans. ”Jason, be inte om ursäkt. Du vet själv att du begick ett misstag, men du räddade också mitt liv. Och det är mer värt än något annat.”
Han log. ”Tack, Melanie.”
Sedan reste han sig upp och tog några steg bakåt innan han landade i soffan några meter bort. I samma sekund kom John in i vardagsrummet.
”Vad sa Justin?”, frågade han och såg på mig medan han lutade sig mot en stol med armbågen.
”Han kommer hem på söndag.”, svarade jag med världens största leende på läpparna. John skrattade åt hur glad jag såg ut. ”Där ser du, allt ordnar sig till sist.”
”Var är Justin?”, frågade Jason och både jag och John vände blickarna mot honom.
”Han är i Atlanta och skaffar skivkontrakt.”, berättade jag.
Jason höjde på ögonbrynen förvånat. ”Verkligen? Det är ett stort steg! Från brottsling till superstjärna. Bra jobbat.”, sa han och skrattade för sig själv. Jag såg på honom med skeptisk blick. Jag visste inte om han skojade eller var hånfull, det var svårt att tyda hans beteende. När han märkte min blick på honom tystnade han.
”vad menar du?”, frågade jag med allvarlig blick.
Han öppnade munnen för att säga något, men det kom inte ut något. När jag höjde ena ögonbrynet i väntan på svar ryckte han på axlarna. ”Jag… Jag vet inte.”
John suckade. ”Melanie, jag kör hem dig nu.”
Jag nickade och reste mig upp ur stolen. ”tack, John.”


Söndag:

Jag hade inte sovit någonting på hela natten, eftersom bara tanken på att jag skulle få hålla om min pojkvän dagen efter var för exalterande. Med stora påsar under ögonen kom jag till Johns hus och knackade försiktigt på dörren. Snart öppnades den och John uppenbarade sig inför min åsyn med ett stort leende på läpparna.
”hej, Melanie.”, sa han och klev åt sidan så att jag skulle kunna komma in i huset.
Jag log. ”god morgon, John.”
”har du sovit något i natt?”, frågade han.
Jag skakade på huvudet. ”inte en blund, det har varit helt omöjligt.”
”han landar 14.50, så det är bara en halvtimme kvar tills vi ska åka.”, sa John och följde efter mig in i köket. Där, på en barstol, satt Jason. När han fick syn på oss två reste han sig upp och gick fram och gav mig en kram.
”hur är läget?”, frågade han och gick tillbaka till barstolen när han släppt greppet om mig. Jag slog mig ner mittemot honom.
”jag är trött.”, svarade jag.
Jason log utan att visa sina perfekta tänder. Under veckan som gått hade jag och Jason kommit allt närmare varandra. Det var som om han förstod exakt hur jag kände om att Justin var iväg från mig så länge. Han var alltid mitt stöd, och vi hade suttit uppe flera nätter och bara pratat med varandra. John hade gått och lagt sig en kväll och hittat oss på samma ställe nästa morgon. Jason hade fått reda på mer om mig på en vecka än vad Justin fick på två månader. Det verkade naturligt att prata med honom, trots allt han orsakat och sårat. Han visste allt om mig, men jag visste inget om honom. Jag visste nog inte mer än vad Justin gjorde om honom, skillnaden var att jag tyckte om honom, medan Justin tyckte motsatsen. Allt jag visste om Jason var att han kom från Las Vegas och var Nordamerikas mest ökände bombtillverkare. Trots allt dåligt jag visste om honom, kände jag att jag kunde lita på Jason. När jag talade med honom var det som om alla hans dåliga sidor försvann, och hans vänliga sida kom fram.
”Är ni redo att fara?”, frågade John oss två.
Jag reste mig direkt upp från stolen och skyndade mig ut i hallen för att få på mig skorna. John och Jason kom skrattandes efter mig och började även de göra sig i ordning för att ge sig av. När alla var klara satte vi oss i Johns bil. Den var en rätt stor bil, med plats för fem personer. Jason satte sig i passagerarsätet bredvid John vilket ledde till att jag blev tvungen att sitta ensam i baksätet.
”när är vi framme?”, frågade jag samtidigt som John började trampa på gaspedalen och körde mot Stratfords östra stadsgräns.
”det tar nog en och en halv timme åtminstone.” svarade John oberört. Med en besviken suck lutade jag huvudet mot nackstödet.
”Pattie!”, utbrast jag plötsligt. Jason vände sig om och såg förvirrat på mig, och jag mötte Johns minst lika förvånade blick i backspegeln.
”va?”, sa Jason.
”Pattie kan inte träffa er, då kommer hon bli vansinnig.”, förklarade jag med panik i rösten.
John skrockade. ”Lugna ner dig, Melanie. Pattie är kvar i Atlanta för att skriva på några papper och andra avtal och affärsmässiga saker.”
”jaha…”, svarade jag och kände mig genast dum.
Jag lutade mig tillbaka igen och såg ut genom fönstret. Vi körde ganska snabbt nu. Träd och mötande bilar susade förbi så pass fort att man knappt han se dem. Bara några enstaka bensinstationer låg längs vägkanten, och avfarterna mot minde städer och byar stod tomma. Himlen var för en gångs skull blå, och solen sken starkt mot bilen. Det var ovanligt med sol i Stratford, även på sommaren. Det var antingen mulet, eller mulet med regn. Sällan såg man en klarblå himmel utan några moln över huvudtaget. Jag antog att idag måste vara en speciell dag.
Jag och Justin hade varit separerade i exakt en månad, en vecka och en dag nu. Även om vi hållit kontakten med hjälp av video- och telefonsamtal, kändes det som att vi glidit isär mer och mer för varje dag som gått. Innan Justin åkte iväg hade vi aldrig spenderat mer än två dagar iväg från varandra, så detta var otroligt svårt för både mig och honom. Jag såg framför mig hur det skulle bli på flygplatsen, hur jag skulle få syn på honom när han kom ut med resväskan i ena handen och när jag sprang honom till mötes. Hans stora, lyckliga leende som skulle leka på hans läppar när jag kramade om honom och kysste honom. Stunden då han berättade för mig hur mycket han älskade mig och hur mycket han hade saknat mig hade jag spelat in och sett på om och om igen om jag kunde. Jag kunde inte vänta tills alla dessa ögonblick blev verklighet. Jag saknade Justin så.

Jag vaknade till av att bilen stannade. När jag såg ut genom bilfönstret och läste på den stora skylten bort, kunde jag inte bli mer lycklig. ”Welcome to Toronto Airport.” Så snabbt som jag kunde slingrade jag mig ur bilbältet och öppnade dörren. När jag stod utanför bilen märkte jag att John och Jason fortfarande satt kvar i bilen.
”Kommer ni eller?”, ropade jag exalterat. Jason, som hoppade ut på samma sida som jag kom fram till mig med ett flin på läpparna. Han lade armarna om mig. ”lugna ner dig, Mel.”
Jag skrattade till. ”det går tyvärr inte, Jason. Justin är i samma byggnad som oss just nu.”, svarade jag medan vi gick in genom de roterande dörrarna som ledde in på flygplatsen. Inuti flygplatsen var det kaos. Människor sprang förbi oss med rullväskor efter sig, och då och då hördes en röst i högtalarna som talade om att de saknade Mr. Sanchez på flight 348, eller att femåriga Amanda väntade på sina föräldrar vid informationsdisken. Till höger om entrén fanns ett litet Starbucks, som endast var till att man skulle kunna köpa något på vägen, inte för att slå sig ner. Ytterligare lite längre åt höger fanns oändligt många incheckningsdiskar, och de fortsatte säkert 200 meter bortåt. Gick man rakt fram kom man fram till rulltrappor som tog en till andra våningen där säkerhetskontroller och tax-free fanns. Struntade man i att åka upp för rulltrapporna kom man till säkerhetsavdelningen, där alla vakter hade sina kontor och tog in möjliga brottslingar och illegala invandrare.
John började gå åt vänster under skylten där det stod ”arrivals”. Jag kände mig pirrig i hela kroppen och ville bara att Justin skulle uppenbara sig framför mig. Jason tog min hand medan vi kom närmare och närmare stället där alla ankommande resenärer kom ut.
”hur känns det?”, frågade han och log mot mig. Han var lika lång som Justin, upptäckte jag.
”bra, tror jag.”, svarade jag.
John hade stannat längst bak i en folkmassa, och jag släppte Jasons hand när vi kom ifatt honom.
”det står på den skärmen att bagaget från Justins flight är på bagagebandet, så han kommer nog när som helst nu.”, berättade John med ögonen på en tv-skärm som hängde ner från taket. Jag svarade inte honom, utan började tränga mig förbi människor i folkmassan som stod och väntade. Mina armbågar banade väg för mig, och jag struntade i vad folket runt omkring mig tyckte och tänkte. Jag hade blicken fäst mot ingången, där två kvinnor och en man i fyrtioårsåldern nu kom ut ifrån. Jag var nästan på första raden bland människorna när jag såg honom. Han bar en vit t-shirt och gråa mjukisbyxor samt en svart mössa där det stod ”Supreme” på. Hans hår såg perfekt ut i mössor, när luggen stack ut och ner i pannan. Hans bruna ögon sökte sig igenom folkmassan, och man såg att han letade efter någon medan han långsamt traskade framåt med sin resväska i högerhanden. Först några sekunder efter att jag fått syn på honom började min kropp fungera igen, och jag försökte febrilt ta mig fram till honom. Just då såg han åt mitt håll. Från att ha munnen halvöppen, ändrades hans ansiktsuttryck till full lycka när han upptäckte mig och han log stort. Justin släppte väskan han höll i sin hand och sträckte ut armarna längs sidorna samtidigt som jag kom springandes mot honom. När jag slöt upp vid honom och andades in hans välbekanta och goda doft, lyfte han upp mig och snurrade runt några varv. Han satte ner mig försiktigt på marken igen utan att släppa mig med blicken. När jag stod på golvet igen tog jag ett nytt grepp om hans hals och drog ner honom till min höjd. Hans händer passade perfekt på mina höftben.
”Justin…”, började jag, men hann inte längre, då hans läppar kraschade mot mina. Jag var inte sen på att reagera, utan kysste genast honom tillbaka.
När Justin efter en stund rätade på ryggen började han flina. ”förlåt, jag kunde inte hålla mig längre.”
Jag skrattade. ”jag har saknat dig, Justin.”
”jag har saknat dig också, älskling.”

Förlåt för att det tagit så lång tid att skriva kapitlet, jag har haft en del annat för mig. 
Men nu är Justin tillbaka, så bomba med kommentarer!

10 KOMMENTARER SÅ KOMMER NÄSTA I HELGEN.