"Justin, du är snäll och gå och köper lite mat."

"Visst, vad vill du ha?"

Jag satt vid mormors köksbord och lekte med min mobil. Mormor som precis diskat efter lunchen stod och torkade av diskbänken. Hon räckte mig en lista med matvaror att köpa. Det kändes nästan som förr, innan jag blev känd. Jag tryckte ner den lilla lappen i min byxficka och gick ut med mina sneakers och hoodtröja på mig. Jag hade keps på mig med huvan över och solglasögon för att så få som möjligt skulle känna igen mig. Normalt skulle Kenny följa med mig men han var hemma med sin familj denna veckan så jag fick klara mig själv med paparazzis och galna fans. Jag har klarat det innan, så varför inte nu?

Efter att ha gått en bit i den friska vårvinden kom jag fram till centrum. Det såg ut precis som det alltid har gjort. Jag såg mig omkring och märkte till min förvåning Sarah genom ett fönster. Hon satt i ett café tillsammans med en kille. Killen kunde ha varit Chaz, men han var mycket mindre. Jag bestämde mig för att gå dit, vem var killen?

Det plingade till i en klocka när jag öppnade dörren till caféet och Sarah's blick riktades direkt mot mig. Först såg hon frågande på mig som om hon undrade vad jag gjorde här men sen lättade hon och log vänligt. Killen som suttit med ryggen mot mig vände sig om för att se på vad Sarah kollade på.

Killen hade bruna, nästan svarta ögon och nästan lika mörkt hår. Han såg smal ut, men hade muskler. Jag gick fram till dem, "hej Sarah."

Hon reste sig upp och gav mig en kram, "hej!" Hon flyttade sitt ansikte från att ha haft det vilande på min axel till att möta mitt och sedan kysste hon mig.

Jag släppte taget om henne och hon gjorde detsamma och satte sig ner igen. Jag tog av mig mina solglasögon och satte mig ner bredvid henne.

"Luke, det här är Justin, min pojkvän." sa hon och log, "Justin, detta är Luke."

"Hey." nickade jag.

Han nickade kort tillbaka och försökte sig på något som skulle se ut som ett leende.

Jag satte mig tillrätta och såg på de båda, "hur träffades ni?"

Sarah såg först på mig och sedan på Luke, "vi träffades i skolan, Luke var ny." Hon log sitt vackra leende.

Luke log för att hålla med, han reste sig upp, "jag ska nog gå, tack för idag Sarah." Han gav henne ett varmt leende innan han vände sig mot mig. "Kul att träffas."

Jag nickade, "detsamma."

"Vi ses imorgon, Luke!" sa Sarah innan Luke gick ut genom dörren. Jag vände mig direkt mot Sarah, "vad var det med den killen?"

Hon såg frågande på mig, "vem? Luke?"

Jag såg ut som om det vore den självklaraste saken, "han var ju hur sur och vrång som helst."

"Ja, jag vet inte. Han var helt som vanligt innan du kom. Han kanske blev starstruck!" svarade hon och log stort.

Hon såg ut som att hon drunknade i sina funderingar, "ja, jag vet inte. Jag frågar honom imorgon, han verkade verkligen sur. Och det brukade han inte vara."

Jag log mot henne och lutade mig närmare henne. Mina läppar mötte hennes, de var som gjorda för varandra.

"Vad sägs om att vi ses imorgon?" viskade jag till henne.

"Jag kommer till dig efter skolan." sa hon och kysste mig en gång till innan vi reste oss, gick ut ur caféet och skildes åt.

Sarah's Perspektiv:

Jag stängde igen ytterdörren med en smäll och tog av mig skorna. Jag tog direkt min tunga skolväska för att göra läxor. Men istället för att gå in på mitt eget rum gick jag in på min systers rum. Hon satt mitt på sängen med sin laptop i knät.

Hon tittade upp när dörren öppnades,"hej Sarah!"

"Hej Joanie." svarade jag och släpade med mig min tunga väska in på hennes rum. Jag satte mig mitt emot henne och tog upp några läxböcker.

"Var är mamma?" frågade jag.

Hon såg upp från datorskärmen, "hon kommer inte förräns sent. Såg du inte lappen på köksbordet?"

Jag hann inte så långt." flinade jag.

Hon log och såg ned på skärmen igen och jag återgick till läxorna.

Efter ungefär en timmes av pluggande ringde hemtelefonen. Jag sprang ner och svarade.

"Hej det är Sarah."

En mansröst svarade i andra änden, "hej, har jag kommit till familjen Andrews?"

"Ja."

"Har du din mamma eller pappa hemma?"

Jag suckade, "nej."

Mannen i andra änden tog ett djupt andetag, "jag ringer från Chicago hospital, det gäller Mr. Gregory Andrew. Känner du honom?"

Jag började bli riktigt rädd, "det är min morfar. Vad har hänt?"

Han tog ytterligare ett djupt andetag. Detta ledde inte åt rätt håll.

"Jag är rädd att Mr. Andrews avled i morse."

Jag tappade telefonen i marken och trillade ihop. Jag kunde fortfarande höra mansrösten från telefonen svagt, men jag var helt borta, jag kunde inte styra min kropp.

"Hallå? Är det någon där? Jag är hemskt ledsen för bortgången, är ni kvar?"

Jag kunde inte ta upp telefonen igen, mina armar lät sig inte styras längre.

Dem få orden räckte för att bekräfta att min morfar inte längre fanns på jorden. Jag skulle aldrig någonsin mer få känna hans björnkramar när vi knackade på på julafton, aldrig mer höra hans bullrande skratt eller hans lena röst. Aldrig mer hans goda frukost som han alltid gjorde när vi besökte honom.

Jag kände mig helt borta. Jag hörde steg springades nerför trappan.

"Sarah?" ropade min syster.

Hon kom ner för trappan och tog upp telefonen.

Joanies Perspektiv:

"Hallå?"

"Ja, hallå? Vem är det jag talar med?" sa en mansröst i telefonen.

"Joanie Andrews. Vad har hänt? Min syster ligger här och gråter." sa jag till honom.

Mannen suckade och berättade, "det gäller er morfar. Mr. Gregory Andrews avled tyvärr tidigt i morse."

"Va?!" var det enda jag kunde få ur mig.

"Jag behöver prata med er målsman, vet ni hur jag skulle kunna få tag på någon?"

Jag famlade ur mig mammas mobilnummer, livrädd för hur hon skulle reagera. Hennes pappa var död, min fina morfar. Världens bästa, snällaste, roligaste person. Varför just han?

"Tack, jag är ledsen."

Jag lade på och lade tillbaka telefonen på min plats. Sedan gick jag och satte mig i trappan med ansiktet i händerna och grät.

Sarah's Perspektiv:

Alla dör ju förr eller senare. Men jag trodde bara inte att det skulle bli just han. Jag hade aldrig tänkt mig min morfar död.

Jag låg och hulkade på golvet, lät tårarna rinna. Dörren smälldes upp, jag tittade upp och såg mammas nedgråtna ansikte.

_______________________________________________________________________________________________