Jag satt på en stol bredvid Chaz's säng. Jag kunde inte tro att det var min bästa vän som låg där, blek och orörlig på sjukhussängen. Han rörde inte en min.

Plötsligt kände jag en hand på min rygg.

"Vi måste gå nu älskling." Justin's sammetslena röst gjorde att min blick slets från Chaz och upp till honom. Jag såg på honom och nickade sedan kramade jag Chaz's hand och reste mig upp.

Vi gick med långsamma steg ut från sjukhuset. Det hade hunnit bli mörkt ute. Vi satte oss i Justin's bil och körde hem.

Han bromsade in utanför mitt hus.

"Vi ses snart igen." sa Justin och log ett leende som inte nådde hans ögon.

"Följ med mig?" frågade jag försiktigt.

Nu log Justin på riktigt. Han steg ur bilen och jag gjorde det samma.

"Är någon hemma?" ropade jag försiktigt när vi gick in genom dörren.

Min mammas gestalt visade sig i köksdörren. Hon gick fram till mig och kramade mig hårt.

"Hur är det?" frågade hon och inspekterade mig.

"Det kunde varit bättre." svarade jag.

Mamma tittade upp på Justin.

"Hur mår Chaz?"

"De opererade honom men han har ännu inte vaknat. Vi åker dit imorgonbitti igen." svarade han och försökte le.

Mamma suckade. "Ni måste vara utsvultna! Ska jag göra några varma mackor?"

"Det låter jättegott. Tack Mrs. Andrews." svarade Justin tacksamt.

Mamma log och gick tillbaka in i köket.

Justin krängde av sig sin jacka och hjälpte sedan mig av med min. Vi gick in i köket där mamma precis gjort klart mackorna.

"Jag måste åka till jobbet nu, och kommer inte hem förräns sent. Klarar ni er själva?" sa mamma och tog sin väska och nycklar på bänken.

"Jag tar hand om henne." svarade Justin och log. Min mamma log snällt.

"Tack Justin, du är så snäll. Ha det bra ni två då!"

Jag hörde mamma stänga ytterdörren.

"Hur mår du Sarah?"

Justin såg oroligt på mig.

"Varför är det bara jag som inte mår bra? Du har känt Chaz hur länge som helst och visar inga känslor alls. Vad är det? Vågar du inte?"

Det var det längsta jag sagt under det senaste dygnet.

"Klart jag är ledsen, jag vill bara inte visa det för dig, du skulle bara bli ännu deppigare." svarade Justin.

"Justin, om du är ledsen måste du visa det."

"Förlåt. Jag ska." Justin log mot mig. "Ska vi gå upp?"

Jag nickade och satte undan min tallrik och följde efter Justin upp för trappan in på mitt rum. Justin satte sig på sängen och jag gick direkt fram och lade mig på den. Han lutade sig ner och lade sig bredvid mig. Han vände sig på sidan så att låg mot mig. Sedan smekte han mig på kinden och kysste mig. Han tittade på mig och jag log stort. Sedan närmade han sig mig igen och vi började hångla.
Efter det somnade jag vid Justin's sida.

Justin's Perspektiv:

Jag vaknade av att solen lös in genom fönstret. Sarah låg bredvid mig och andades djupt. Hon var så söt när hon sov. Jag lutade närmade mig henne och kysste henne lät på pannan.

Hennes djupa andetag upphörde och hon öppnade långsamt sina ögon och kisade mot solljuset.

"Godmorgon sötnos." viskade jag.

"Godmorgon. Vad är klockan?"

"Åtta."

"Ska vi åka till Chaz?" frågade hon och satte sig upp i sängen.

"Vill du det?"

"Jag vill vara där när han vaknar." svarade hon. Jag närmade mig henne för en kyss. Hon besvarade den.

"Kom, vi drar." sa jag sedan och drog mig ur sängen.

När vi kom fram till sjukhuset satt Chaz's föräldrar precis där dem suttit när vi gick igårkväll. Ryan syntes inte till. Vi hälsade på dem och slog oss ner på andra sidan väntrummet.

"Har något nytt hänt?" frågade Justin oroligt.

"Nej, ingenting." suckade Mr. Somers till svar.

Sarah lutade sig mot min axel och suckade.

Jag tog upp min telefon och gick in på twitter. Jag hade inte varit inne på ett tag på grund av allt som hänt.

Nästan alla mina mentions handlade om Chaz, men jag orkade inte retweeta eller något. Jag loggade ut och lade ner min mobil i fickan.

Vi hade suttit i väntrummet i ungefär fyra timmar snart. Varje gång en läkare eller sjuksköterska gick förbi ryckte jag till i hopp om att de hade några goda nyheter om Chaz. Men de bara rusade förbi. Jag skönk ner i stolen och suckade.

Plötsligt kom en läkare som faktiskt stannade. Han tog ett djupt andetag innan han började prata.

"Chaz har vaknat. Han är väldigt svag, men ni får gärna hälsa på honom."

"Tack gode gud!" utbrast Chaz's mamma.

Vi reste oss upp, väldigt lättade, och följde efter doktorn in i Chaz's rum. Och där låg han, med öppna ögon.

Hans föräldrar gick fram och kramade honom.

Sedan gick jag och Sarah fram till honom. Chaz försökte le så gott han kunde.

"Hej Chaz." viskade Sarah med gråt i halsen. Hon böjde sig ner och kramade honom hårt. "Jag har saknat dig."

"Hej Sarah." han log tacksamt mot henne.

Sen gick jag fram till honom och gav honom en kram.

"Sovit gott?" sa jag och försökte lätta upp stämningen. Sarah boxade mig lätt på armen.

Chaz log igen innan han svarade. "Jag har sovit helt okej."

"När får du komma hem?" frågade Sarah vid min sida.

"Imorgon tror jag. De vill ha kvar mig för observation över natten, vilket jag tycker vi verkligen inte behöver." svarade Chaz.

"Du har i alla fall vaknat. Tänk om du inte gjort det, allt är mitt fel för detta ju." sa hon och såg ner på sina skor i skuld.

Jag lade mina armar om henne.

"Sarah, detta är inte på något sätt ditt fel. Du kan inte hjälpa att Eric är ett kräk, han kommer ändå hamna i fängelse. Du tänker väl stämma honom?" sa jag och släppte taget om Sarah när jag sa det sista.

"Jag vet inte, det är ju taskigt mot honom." mumlade Chaz.

Typiskt Chaz att alltid vara så snäll.

"Chaz, sluta vara så omtänksam. Han ska ångra att han gjorde såhär, annars kan han ju göra det igen." svarade jag allvarligt.

"Vi får se. Det är mitt beslut, men tack." Han log.

Jag log snabbt tillbaka.

"Vi måste gå nu, men vi ses imorgon!"

"Hej då Chaz." Sarah gick fram och gav honom en snabb kram.

"Hejdå!"

Han såg så ynklig ut där han låg på sjukhussängen, men han var vaken. Han hade vaknat, och jag var så glad. Han överlevde.

________________________________________________________________________________________________