"Hej Chaz." sa jag och satte mig bredvid honom.

"Hej Sarah, allt bra?" frågade han.

"Jadå, jag pratade med Justin i morse. Han kommer sakna oss." sa jag och log ett glatt men samtidigt ledsamt leende.

"Han kommer om en vecka, Sarah. Det är bara 7 dagar, du klarar dig." sa han och såg på mig.

Jag log på riktigt nu.

"Tack Chaz."
_________________________________________________________________________________________________

När jag kom hem efter skolan ringde jag Justin. Han svarade efter två signaler.

"Hej Sarah!" sa han lyckligt.

"Hej Justin, jag ville bara höra din röst." sa jag.

"Jag saknar dig så mycket, Sarah."

"Jag saknar dig också. Är du framme i New York?" frågade jag.

"Ja,det är jag. Det är en skitcool stad! Du borde komma hit." sa han.

"Jag kan ju inte, jag har skola och allt. Vad har du för dig?" sa jag sorgset.

"Det är sant. Jag ska snart iväg på presskonferens. Du då?"

"Jag har precis kommit hem från skolan."

"Du..Jag måste gå nu, men jag ringer dig på skype imorgonkväll så att jag får se ditt fina ansikte. Älskar dig."sa han.

"Jag älskar dig också Justin." sa jag och han lade på.

Nästa morgon väcktes jag av min telefon som ringde.

"Hej det är Sarah" sa jag yrvaket.

"Jag visste att du inte var vaken!" Det var Hanna.

"Vad är klockan?" sa jag och satte mig på sängkanten.

"Lite över tio, vi åker om en timme, jag kommer och hämtar dig då, så åker vi och shoppar." sa hon.

"Då måste jag skynda mig, vad snackar vi här för? Vi ses om en timme." sa jag och lade på.

Jag rusade runt i hela huset och gjorde mig i ordning, letade pengar och annat. Jag var nästan klar när Hanna kom, så snart satt vi i bilen på väg till ett köpcenter.

"Vart vill du gå först?" frågade jag henne.

"Jag har hört att Forever 21 finns här, ska vi leta upp den?" sa hon.

"Jag älskar deras kläder!" sa jag och vi började gå och leta efter butiken.

Vid lunch bar både jag och Hanna på minst fem påsar var och vi var väldigt trötta och hungriga så vi bestämde oss för att äta.

"Saknar du Justin?" frågade Hanna.

"Ja, det är sjukt. Jag har inte känt honom alls länge, men jag är så jävla kär." sa jag.

"Jag förstår, det har hänt mig också." sa Hanna.

"Berätta."

"Det är inget egentligen." sa hon.

"Berätta." sa jag igen.

"Okej.Det var i våras. Jag träffade en kille som heter Dylan. Han var snygg och jättesnäll, och vi började snacka. Vi gick inte på samma skola, så vi sågs typ varje dag efter skolan och på helgerna. Under den tiden brydde jag mig inte om mina vänner eller skolan, jag hade bara honom i mina tankar. Efter ungefär en månad slutade han höraav sig till mig. Jag smsade honom och ringde då och då, jag ville ju inte verka besatt eller något. Han svarade aldrig, och jag var förkrossad. Nu brydde jag mig ännu mindre om skolan och mina vänner. Jag hade sämst betyg och var ensam. Efter ytterligare en månad tog jag mod till mig och ringde honom. Han svarade och verkade totalt glömt bort mig. Jag frågade ut honom, och han sa att han hade hittat en ny, och inte gillade mig. Men nät jag frågade varför han slutade höra av mig lade han bara på. Det var då jag förstod. Han var en falsk player. När jag väl hade insett det lämnade jag mig dem senaste månaderna bakom mig och började om på nytt." berättade Hanna.

"Jag är ledsen Hanna, det finns skitkillar. Du måste bara träffa några till innan du träffar den rätta." sa jag och log.

"Du vet verkligen hur man gör en ledsen situation rolig, Sarah." sa Hanna ochsåg upp från sin mat och log.

"Men en sak fattar jag inte. Varför tog du upp detta just nu? Det känns som att du försöker passa in det på mig och Justin." sa jag och blev allvarlig.

"Nej Sarah. Jag vill bara att du ska veta att man aldrig vet hur killar är. Justin kan vara falsk, man vet aldrig."

"Justin är inte falsk. Det vet jag." sa jag upprört och reste mig upp från bordet. Jag traskade iväg bort från Hanna, och ut från köpcentret. Jag bestämde mig för att ta bussen hem, även om jag inte visste om det ens gick någon buss hem.

Efter att jag väntat ett tag på bussen kom den. Jag betalade biljetten och åkte ända till slutstationen.

"Var är jag?" frågade jag busschauffören innan jag gick av.

"Du är i Kitchener." svarade han nonchalant. Jag gick av och märkte att bussstationen låg mitt ute på landet. Jag tog upp min telefon och gick igenom mina kontakter. Jag bestämde mig för att ringa Chaz.

"Hej det är Chaz." sa han när han svarade.

"Hej Chaz, var är du?" sa jag.

"Jag är hemma, var är du då?" sa han förvirrat.

"Jag är i Kitchener. Kan du komma och hämta mig?" frågade jag.

"Vad gör du där?" frågade han.

"Fråga inte. Jag berättar sen."

"Jag är redan påväg.

_______________________________________________________________________________________________