”du vet precis vad problemet är, McCann. Och jag vill att du håller dig borta från Melanie.”
”och vad händer annars?”, frågade han, med ett flin på läpparna. Han trodde han var så mycket starkare och bättre än alla andra. När i verkligheten, var han bara en kille som kunde tillverka bomber. Jason behövde bli nertagen på jorden, och gjorde ingen annan det så fick det bli jag. 
Utan att yttra mig mer slog jag honom med knytnäven rätt i ansiktet så att Jason började blöda näsblod. 
Melanie reste sig förskräckt upp från bänken hon suttit på och såg på mig med oroliga ögon. ”är du helt från vettet, Justin?!”
”men jag…” började jag, men hon höll upp ena handen för att tystna mig.
”säg ingenting. Hör av dig när du vuxit upp, för det här har jag tröttnat på.”
Jag såg på medan hon gick iväg, och sedan på Jason som höll ena handen för näsan. Handen var alldeles blodig, och det måste ha gjort riktigt ont, men på något sätt lyckades han ändå behålla flinet på läpparna.
”snyggt jobbat Justin” sa Jason.

Melanies Perspektiv:

Jag slutade inte springa när jag kom ut på gatan. Utan att veta vart jag skulle lät jag mina ben styra, och snart såg jag ett hus jag kände igen. Snabbt torkade jag mina tårar och knackade på dörren. Strax därefter stod Ryan rakt framför mig med en förvånad blick.
”Mel? Vad gör du här?”
Jag svarade inte, utan kastade mig bara i hans famn och började gråta igen. Ryan stängde dörren bakom mig och ledde mig in till köket där jag fick slå mig ner på en stol.
”vill du ha något att äta eller dricka?” frågade han.
Jag skakade på huvudet och snyftade till. ”förlåt för att jag bara klampade in här, Ry. Jag visste inte vart jag skulle gå.”
”det är lugnt, Mel” svarade han och satte sig på stolen bredvid mig. ”vad har hänt?”
Jag bet i läppen och tittade ner. ”det är Justin…” började jag, och såg upp på Ryan. Hans ansiktsuttryck hade gått från oroligt till upprört.
”vad har han gjort?”
Jag drog en djup suck innan jag började berätta hela historien. ”jag tyckte han skulle sluta med det kriminella, eftersom om någonting hände med honom skulle jag aldrig klara av att hantera det. Han tänkte inte samma sak som jag. Jag vet inte, jag antar att jag hoppades för mycket.”
Ryan hade höjt sina ögonbryn så högt det bara gick, och jag såg frågande på honom. ”jag trodde Justin hade slutat med… det kriminella.”
”åh herregud” började jag men slutade prata när min hand täckte min mun. Jag täckte ansiktet i mina händer. ”fuck, helvete. Du visste inte det! Åh nej. Detta är det värsta som kunde hända. Jag måste gå, Ryan.”
Jag reste mig upp för att lämna hans hus, men Ryan hindrade mig genom att gripa tag i min handled. ”snälla, stanna.”
Med en suck satte jag mig ner igen.
”så Justin är en brottsling?”
Jag nickade långsamt.
”lade han aldrig av med det när han sa att han gjorde det?”
Jag skakade på huvudet. ”Ryan, du borde prata med Justin om det här. Jag är inte rätt person att prata med.”
”Mel, jag har inte pratat med Justin sedan skolan slutade. Något måste ha hänt, och det vore bra om du berättade vad.”
”okej då” svarade jag och suckade. ”Men du får inte föra vidare detta till någon annan. Förutom Chaz då.”
Ryan nickade förstående.
”jag visste inte heller om detta förrän nu på sommarlovet. Niall, om du kommer ihåg vem det är, berättade en historia som inte var sann om Justin, och dum som jag är trodde jag på den. Jag blev arg på Justin, och hoppade in i Nialls bil, för att bli hemkörd. Men istället kidnappade Niall mig. Så för att göra en lång historia kort, Justin kom och räddade mig och efter det antog jag att han skulle lägga av med det här. Och nu planerar han att spränga Nialls tillhåll.”
”blev du kidnappad?” frågade Ryan, och jag såg på honom hur förvånad han var.
Jag nickade. ”Niall ville mörda mig, för att hämnas på Justin.”
Ryan blev inte direkt mindre förvånad efter jag hade fått detta sagt. ”varför har du inte sagt något?”
Jag ryckte på axlarna. ”jag vet inte. Vi har knappt pratat sedan sommarlovet började.”
”Justin verkar inte vilja umgås med mig och Chaz längre” mumlade Ryan. Jag såg sorgset på honom, men skakade på huvudet. ”nej, så är det inte. Han har bara haft mycket att göra.”
Ryan höjde ögonbrynen och bet sig försiktigt i underläppen. ”med att spränga hus antar jag.”
”Ryan!” röt jag argt.
Han ryckte på axlarna. ”förlåt, jag tycker bara det är en riktigt dålig stil. Man gör bara inte så mot sina vänner. Visst tyckte jag och Chaz att det var underligt när han försvann några timmar eller någon dag då och då, men jag skulle aldrig kunna tänka mig att han höll på med sånt här. Tror du han kommer lägga av?”
”jag har ingen aning. Justin verkade vilja säga något till mig innan idag, men så slog han Jason, och då stack jag. Han tar alltid ut sin ilska på andra, och det är det som jag verkligen inte orkar med honom. Du och Chaz borde snacka med Justin. Ni har trots allt känt varandra större delen av livet.”
Ryan bara nickade långsamt.
”till exempel idag” sa jag.
”okej, du har väl rätt. Jag hör av mig sedan. Klarar du dig?” frågade Ryan.
Jag klistrade på ett leende på läpparna och reste mig upp från köksstolen. ”ja det gör jag.”
Sedan gick vi båda samtidigt­­­­­­­ ut ifrån Ryans hus och skildes åt på gatan. Ryan för att hämta upp Chaz, och jag för att gå hem. Även om mitt hem var det stället jag minst ville vistas på just nu, så hade jag inget val. Jag hade ingen annanstans att ta vägen trots allt.

Justins Perspektiv:

”Mamma?!” ropade jag. Inget svar. Jag knöt upp skorna och fortsatte in i huset. ”Mamma?!” skrek jag ytterligare en gång. När jag kom in i köket upptäckte jag en lapp på köksbordet från min mor. Hon var och jobbade, och skulle inte komma hem förrän imorgon. Jag var van vid detta, det var med jämna mellanrum min mamma behövde jobba extra länge. Men jag tog inte illa upp för det var ju trots allt hon som såg till att det stod mat på bordet varje kväll.
Just när jag hade tanken på att äta något, knackade det på dörren. Förbryllad gick jag bort mot ytterdörren och öppnade den. Framför mig stod Ryan och Chaz, mina bästa vänner som jag inte träffat sedan skolan slutade. Först blev jag glad över att se dem, men när jag såg deras ansiktsuttryck förstod jag att något var fel.
”hej killar” sa jag försiktigt.
”vi behöver prata med dig” svarade Ryan sammanbitet, och Chaz nickade i enighet med honom.
Jag nickade, och förstod nästan vad de syftade på. ”kom in.”
Alla tre satte sig i soffan, Ryan och Chaz en bit ifrån mig med sina allvarliga blickar riktade mot mig. Vi hade aldrig bråkat eller varit arga eller besvikna på varandra. Förrän nu. Jag visste inte hur jag skulle börja, men som tur var gjorde Ryan det åt mig.
”Melanie kom förbi mig idag” sa han. Jag nickade kort. ”hon grät på grund av dig.”
Genast kände jag ett sting av skuldkänslor, och ville inget annat än att kunna hålla om henne just nu. Jag ångrade grovt vad jag hade gjort.
”vad håller du på med Justin?” frågade Chaz.
Jag suckade och såg ner innan jag mötte deras blickar. ”ni anar inte hur ledsen jag är över att jag inte har berättat för er. Men jag kunde bara inte. Jag hade tänkt berätta det en gång, men det blev aldrig av. Sedan gick tiden, och allt fungerade väl utan att ni visste något. Ända tills Niall kom in i bilden.”
”du kunde ha berättat för oss, vi hade inte blivit sura” sa Ryan, och jag klämde fram ett litet tacksamt leende.
”jag kunde bara inte.”
”men tänkte du inte alls? Vad hade du gjort om Melanie hade mördats? Vad tror du Melanie hade gjort om du hamnade i fängelse?” frågade Chaz.
Jag ryckte på axlarna, och Ryan fnös. ”du måste ta dig ner på jorden innan jorden drar ner dig ner.”
”och vad ska det betyda?” frågade jag irriterat.
”att du borde lägga av med det här innan något allvarligt händer. Det har ju redan hänt, men denna gång klarade du dig.”
Jag suckade. ”du har väl rätt.”
”det är klart jag har! Jag har alltid rätt, Justin.”
Jag log lätt. ”tack.”
”så lite så. Kommer du sluta med detta nu då?” frågade Ryan.
Jag nickade självsäkert. ”så snabbt som möjligt.”
Chaz reste sig upp med ett leende på läpparna. ”bra. Vi ses, Justin.” Ryan reste sig upp efter honom, och sedan lämnade de mig ensam.
Mycket hade hänt denna dagen, och jag har fått se mitt liv från andras perspektiv. Jag trodde att jag gjorde det rätta med att hålla saker för mig själv, men jag hade fel. En sak var säker – jag skulle lägga kriminaliteten på hyllan. Men först var jag tvungen att prata med Melanie.

Jag är extra snäll och lägger ut kapitlet redan idag!

10 kommentarer så kommer kapitel 49 på fredag/lördag!

kram. 
/e.