Jag ryckte på axlarna, och Ryan fnös. ”du måste ta dig ner på jorden innan jorden drar ner dig.”
”och vad ska det betyda?” frågade jag irriterat.
”att du borde lägga av med det här innan något allvarligt händer. Det har ju redan hänt, men denna gång klarade du dig.”
Jag suckade. ”du har väl rätt.”
”det är klart jag har! Jag har alltid rätt, Justin.”
Jag log lätt. ”tack.”
”så lite så. Kommer du sluta med detta nu då?” frågade Ryan.
Jag nickade självsäkert. ”så snabbt som möjligt.”
Chaz reste sig upp med ett leende på läpparna. ”bra. Vi ses, Justin.” Ryan reste sig upp efter honom, och sedan lämnade de mig ensam.
Mycket hade hänt denna dagen, och jag har fått se mitt liv från andras perspektiv. Jag trodde att jag gjorde det rätta med att hålla saker för mig själv, men jag hade fel. En sak var säker – jag skulle lägga kriminaliteten på hyllan. Men först var jag tvungen att prata med Melanie.

”Justin, du måste komma hit. Nu.”
Jag suckade och reste mig upp från soffan jag suttit i den senaste timmen. ”jag kommer.” Utan att tänka på vad som kan ha hänt tog jag bilnycklarna från köksbänken och började småspringa genom duggregnet ut till min bil. Jag började backa ut från uppfarten till huset, och gasade sedan snabbt ner för vägen. Vindrutetorkarna gled långsamt längs med framrutan, och jag kunde bara tänka på två saker. Om Melanie fortfarande var arg på mig, och vad John kan ha för nyheter att berätta. Han lät allvarlig i telefonen när jag pratade med honom.
När jag parkerade utanför Johns hus lade jag märke till ännu en bil på hans uppfart. Jag smällde igen bildörren och gick snabbt in i huset.
”John?” ropade jag.
”vi är här inne!” hörde jag John svara från vardagsrummet.
Där inne satt John i en fåtölj, och mittemot honom i soffan satt Marco och Jason. Jag slog mig ner och gav Marco en blick som inte sa något vänligt. ”vad gör du här?”
”vilket trevligt bemötande man får! Hej på dig med” svarade Marco.
Jag struntade i hans sarkastiska svar och vände huvudet mot John istället. ”vad är det?” Han såg bort på Jason, och när även jag tittade på honom såg han upp från sina knogar där han hållit blicken fäst.
”bomben är klar” sa Jason. Det var antagligen de godaste nyheterna jag hört på två dagar.

Genast sken jag upp och smällde ihop handflatorna. ”perfekt! När ska vi göra det?”
”nu” sa John och reste sig upp. ”Niall och resten av hans gäng är i sitt tillhåll i detta nu. Vi kanske aldrig får en sådan här chans igen.”
Jag nickade i samförstånd.
”du och Jason åker i samma bil och jag och Marco följer efter er.”
Jag stirrade på John. ”vänta, va? Varför kan inte du och jag åka i samma bil?”
Han suckade. ”Justin, ni kan väl försöka hålla sams i en kvart? Hur svårt kan det vara.”
”riktigt svårt” mumlade jag, tillräckligt tyst för att ingen skulle höra, men John gav mig en hotfull blick ändå. Jag gav honom ett oskyldigt leende och han skakade på huvudet.


”jag hoppas verkligen du kan hantera den så att du inte spränger hela bilen i luften” sa jag med ena handen på ratten och såg menande på den lilla rektangulära saken Jason höll stadigt i sina händer.
”tvivlar du på mig?” frågade Jason.
”jag tvivlar alltid på dig.”
Han svarade inte, och vi fortsatte köra i tystnad ända tills Jason bestämde sig för att öppna sin mun. ”din flickvän verkar riktigt trevlig.”
Jag bytte hand och styrde nu med högerhanden istället. ”ja.”
”vill du ha ett tips?” frågade han.
”från dig? Helst inte” svarade jag och sneglade skeptiskt på honom innan min blick återgick till vägen som lystes upp av framljusen på bilen.
Jason ignorerade mitt svar och berättade ändå. ”säg aldrig emot din tjej, ljug aldrig för henne och lova aldrig något som inte kommer att ske. Och framförallt, gör henne aldrig besviken.”
När han sagt det kände jag hans blick krypa på mig som en insekt. Inombords gick jag i bitar eftersom det han sade var sant, men på utsidan höll jag en sammanbiten min. Jag såg på Jason att han flinade nöjt, antagligen för att han visste vilken inverkan det hade på mig. Jag hade gjort allt det där mot Melanie, inte med mening såklart, men jag hade ändå gjort det.
”vi är framme” muttrade jag och saktade in. Jason och jag steg ur bilen samtidigt, och stängde dörrarna tyst efter oss. Vi befann oss i ett fuktigt och blött buskage, perfekt avstånd och skydd för vad som var på väg att hända. John och Marco kom fram till mig och Jason, deras bil stod strax bakom vår.
”gör det du ska, Jason” sa Marco, och utan ett ord började Jason smyga närmare och närmare huset.
”fortsätter han så kommer de upptäcka honom innan han hunnit fram” sa jag.
John gav mig en sur blick. ”låt honom göra sitt nu, Justin.”
Jag hukade mig ner bakom buskarna bredvid John och Marco och fortsatte iaktta Jasons handlingar.
Han var nästan framme vid husknuten nu. När han kommit fram böjde han sig mot väggen och gjorde något med bomben. Ett högt klick-ljud hördes ända bort till oss, och allt frös till i några sekunder. Jason reste sig försiktigt upp och kikade in genom ett fönster. Sedan gav han oss en tumme upp, som tecken på att Niall och hans kumpaner inte hade märkt något. Han återgick till bomben, och satte den så försiktigt han kunde fast den på husväggen. Sedan, så snabbt han kunde började han röra sig tillbaka till buskaget och mot oss. Inuti huset kunde man se några skuggor som rörde sig. Skuggor som just nu var levande, men om några minuter skulle vara döda. Det var både en lättande och en hemsk känsla att se detta hända.
”tror du de såg dig?” frågade John när Jason kom tillbaka till oss. Han skakade på huvudet andfått och satte sig på huk.
”hur lång tid tar det innan huset sprängs?” viskade jag.
Jason såg på sin klocka han bar på sin vänstra handled. ”fem, fyra, tre, två, ett.” Innan han hann säga noll hördes ett dovt knall och hela huset sprängdes i bitar. Det bildades ett stort moln blandat av rök och eld. Inte en människa kan ha överlevt det där.
Jason skrattade tyst. ”det kanske var en lite för stor explosion.”
”kom så drar vi innan polisen kommer” sa Marco och reste sig upp. Vi andra gjorde likadant, och jag kastade en sista blick mot det som varit Nialls tillhåll. Nu låg det brädor från huset lite överallt, och platsen där huset stått stod i små lågor, men det mesta var fyllt av rök. Jag log åt tanken att faran var över. Jag skulle aldrig behöva oroa mig för Niall någonsin igen. Nu kunde jag slappna av.


Jag släppte av Jason vid tågstationen, då han direkt skulle ta sig hemåt mot Las Vegas igen.
”uh, Jason” började jag, och Jason som var på väg ut ur bilen stannade upp och vände sig mot mig. ”jag vet att vi är långt ifrån vänner, och att vi inte alls gillar varandra.” Jason skrattade tyst och höll med. ”men, tack. Tack för hjälpen med Niall, och för de egentligen värdelösa men ändå värdefulla råden. Jag vill också be om ursäkt för att jag slog dig.”
Jason flinade. ”så lite så. Jag hoppas vi ses igen någon dag. Farväl, Justin.”
”hejdå Jason.”
Han stängde bildörren och vinkade en kort stund medan jag körde iväg. Jag visste exakt vart jag skulle, men det var varken hem eller till John. Jag behövde prata med Melanie, och det nu.
Snart stannade jag till utanför hennes hus och gick snabbt fram till ytterdörren och gav den en lätt knackning. Dörren öppnades, och där stod Melanie. Hon bar ett par gråa mjukisbyxor med numret 7 på ena benet, och ett löst rosa linne på överkroppen.
”Justin?” sa hon förvånat.
Jag bet i läppen och nickade. ”jag behöver prata med dig.”
Melanie tittade bakom sig. ”mamma, jag går ut en stund!” ropade hon.
”okej, hejdå!” hördes hennes mors röst som svar. Melanie drog på sig ett par skor och kom ut på verandan till mig. Vi började gå längs vägkanten i tystnad.
”jag pratade med Ryan och Chaz” började jag.
Melanie reagerade inte utan såg bara ner på sina skor som rörde sig fram och tillbaka för varje steg hon tog.
”jag har bestämt mig för att lägga av med kriminaliteten.”
Hon svarade fortfarande inte. I ren ilska stannade jag och tog tag i hennes handled vilket fick henne att vända sig om mot mig.
”hörde du vad jag sa?” frågade jag. Melanie såg mig blankt i ögonen och visade ingen som helst känsla. ”Melanie, jag gör det här för dig, då kan du väl för fan ta och svara mig!” röt jag.
Hon såg ner på sina skor, och sedan upp på mig igen, denna gång med en tår rinnandes ner för hennes kind. ”jag vill inte att du slutar för min skull, Justin. Du ska vilja sluta också.”
”varför ska du göra allt så svårt?” frågade jag. ”jag gjorde som du ville, vad mer begär du?”
”som jag ville, Justin? Tror du att det här var vad jag ville?!” skrek hon gråtandes. ”jag ville inte att något av det här skulle hända. Det minsta jag kan be om är en ursäkt från dig för att du har betett dig som ett as mot mig och alla andra du känner denna sommaren!”
Jag bet hårt i min läpp och såg lidande på Melanie medan hon grät. Långsamt tog jag ett steg närmare henne och drog in henne i min famn. Först försökte hon ta sig loss, men till slut slappnade hon av i mina armar och slutade göra motstånd. Jag smekte hennes hår och kysste henne på hjässan. ”förlåt mig. Jag gör det inte för din skull, jag gör det för vår skull.”
För första gången idag såg hon på mig med lyckliga ögon, även om det fortfarande fanns tårar i dem. ”jag älskar dig, det vet du va?”
Jag log och drog med översidan av min hand längs hennes ena kind. ”jag vet. Jag älskar dig med.”
Melanie tog min hand och vi gick tillbaka till hennes hus. ”Jason gjorde inget mot mig, bara så du vet.”
”det har jag förstått. Jag pratade med honom innan han åkte tillbaka till Las Vegas.”
”har han åkt?” frågade Melanie pafft.
Jag nickade. ”Niall har också åkt. Fast till helvetet.”
Hon såg på mig med chockade ögon, ”sprängde ni hans tillhåll?”
”ja” svarade jag och log. ”du behöver inte oroa dig för honom något mer.” Melanie log och lutade huvudet mot min axel medan vi gick.

Jag tog av mig skorna när vi kommit innanför dörren i Melanies hus och hängde av mig jackan. Sedan började jag följa efter Melanie uppför trappan, men stannade när jag hörde någon ropa mitt namn. Jag gick ner igen och kom in i vardagsrummet där resten av Melanies familj satt.
”hej” sa jag och hälsade.
Max och William sprang direkt mot mig och började dra i mina jeans. Jag skrattade bara, men deras mor blev irriterad.
”hur är läget?” frågade Melanies pappa mig.
”det är bara bra, Mr. Johnson.”
Han log, men skakade på huvudet. ”snälla, kalla mig Patrick.”
När jag inte svarade tog han upp ett nytt ämne. ”vad gör du på fritiden, Justin?”
”jag spelar musik, och så gillar jag sport” svarade jag.
”pappa, snälla.” Både jag och Patrick vred på huvudena och fick se Melanie stå lutandes mot väggen med en uttråkad blick. ”intervjua inte honom nu.”
Patrick skrattade. ”förlåt mig. Gå ni för all del.”
”kul att träffa dig, Patrick” sa jag innan jag följde med Melanie upp på hennes rum. Hon lade sig direkt på sängen och stirrade upp i taket.
”vad är det?” frågade jag försiktigt.
”inget, de är bara lite för mycket ibland.”
”jag tycker de är trevliga” sa jag.
Hon lutade sig upp på armbågarna och mötte min blick. ”det säger du bara.”
Jag skakade på huvudet och satte mig ner på en stol. ”jag gillar din familj. Du har tur som får ha en sådan som bryr sig om dig och stöttar dig i alla lägen.”
Melanie kom fram till mig med ett oroligt ansiktsuttryck och satte sig i mitt knä. ”du har också en familj, Justin.”
Jag fnös bara, och hon såg konstigt på mig. ”vad är det?”
”det är inget.”
”jag ser på dig att du ljuger, så bara berätta för mig” sa Melanie.
Jag suckade. ”Min pappa vill att jag ska komma och bo hos honom några dagar.”
Hon sken upp, ”vad är det att vara sur för? Gör det!”
Jag skakade på huvudet.
Melanie såg ut att fundera en stund, och sedan såg hon finurligt på mig. ”men om jag följer med då?”
”vill du verkligen det?” frågade jag.
Hon nickade, och på bara en halv minut hade hon lyckats övertala mig att åka och hälsa på min far. Melanie kysste mig på kinden upprepade gånger, och kom närmare och närmare mina läppar för varje kyss hon planterade. Snart möttes våra läppar i en passionerad kyss, och jag höll om henne hårt. Jag ville inte att denna stunden skulle ta slut. Någonsin.
Min mobil började ringa mitt i kyssarna. Jag kysste Melanie ytterligare en gång innan jag tog upp telefonen ur fickan.
”hej det är Justin” andades jag.
”Justin?” frågade en mansröst i andra änden av luren.
”ja” sa jag.
”det är din far.”

CLIFFHANGER!
haha nej, men typ. 
Tycker ni har blivit lite dåliga på att kommentera, kom igen nu då!

10 KOMMENTARER SÅ KOMMER NÄSTA PÅ TISDAG!

kram.
/e.