”snälla sluta”, fick jag fram samtidigt som ännu en tår flydde från mina ögon. Av någon anledning lyssnade Chris på mig, för han slutade, och när jag öppnade ögonen stod han bredvid Niall och en annan kille jag aldrig sett förut.
”vad vill ni?”, frågade jag och gjorde allt för att låta så modig som möjligt.
Alla flinade exakt likadant, men bara Niall öppnade munnen.
”är det inte synd att du sitter här endast på grund av din pojkvän?”
”Justin kommer och räddar mig!”, skrek jag förtvivlat.
Niall skrattade, ”nej, det kommer han inte. Tänk efter, Melanie. Skulle du åkt efter någon som anklagade dig för att vara en lögnaktig mördare?”
Jag svarade inte utan bet mig hårt i läppen, för Niall hade rätt. Justin skulle inte komma efter mig. Varför skulle han? Jag hade ju faktiskt sagt riktigt hemska ord till honom, som jag skulle, om jag kunde, ta tillbaka. Men det går inte. Jag är fast här.

Allt det här var mitt fel. Det var mitt fel att jag och Justin åkte till den där restaurangen från första början, och det var jag själv som gjorde så att jag hamnade här. Jag har ingen mindre än mig själv att skylla på för det här. Niall hade rätt. Varför skulle Justin komma och rädda mig? Han vet inte ens var jag är. Och efter vad jag sa till honom innan idag tvivlar jag starkt på att han kommer över huvudtaget leta efter mig. Jag kände hur en tår långsamt rann nerför min kind samtidigt som jag kom att tänka på att jag kanske aldrig skulle komma härifrån.
”gråter hon?”, frågade den tredje killen, som jag inte visste namnet på. Snabbt snörvlade jag till och tittade ner för att slippa möta deras blickar.
Snart tog ett par rejäla fingrar tag i min haka, och försökte dra upp mitt huvud för att möta min blick, men jag drog mig ur hans grepp. Som svar fick jag en hård handflata rätt på käken, och jag bet ihop hårt för att inte skrika. Fingrarna tog tag om min haka ännu en gång och tvingade mig att vända ansiktet uppåt.
”utmana inte ödet”, sa Niall och slog mig en gång till innan gick bort till andra änden av rummet. De två andra killarna lämnade oss ensamma och det var med stor skräck jag såg dörren stängas efter dem.
”jag litade på dig”, sa jag med blicken fäst på väggen. Niall tog några steg närmare mig och lutade sig mot ett bord.
”det var kanske inte en sådan bra idé, va?”, svarade han och jag kände hur han såg på mig.
Först nu vågade jag möta hans blick. ”så från första början, när vi träffades, så hade du planerat allt det här?”
”en del. Men du gjorde rätt så mycket själv också.”
Jag förbannade mig själv inombords för att jag var så otroligt korkad.
”och historien du berättade innan idag…?”, frågade jag.
”är till hälften sann”, avslutade Niall.
Jag suckade, ”skulle du kunna berätta sanningen?”
Han skrattade, ”det hade ju förstört det roliga.”
Jag svarade inte, mest för att jag inte visste vad det roliga i det här var.
Niall såg på mig, ”för att vara kidnappad så är du inte särskilt rädd.”
Jag fnös, ”jag är inte rädd för dig, Niall.”
”det borde du vara.”
Han stod nu väldigt nära mitt ansikte, och drog ena pekfingret över det öppna sår som Chris skurit upp i min kind. Jag bet i min läpp för att minska smärtan i kinden.
När Niall märkte detta såg han först på mina läppar och sedan på mina ögon, och innan jag visste ordet av kysste han mig på nacken. Jag kunde inte låta bli att släppa ut ett dovt ljud, och detta uppmuntrade Niall. Han kysste min nacke hårdare och började suga på min hud, antagligen lämnade han också ett sugmärke efter sig. Sedan placerade han kyssar längs mitt nyckelben ända tills han nådde min axel.
”Niall”, fick jag fram mellan mina djupa andetag, ”sluta, snälla.”
Han struntade helt i mig, och fortsatte till mina läppar istället. Hans händer omslöt mitt ansikte, och snart kände jag hans salivvåta läppar mot mina torra. Hade jag haft tillgång till händer eller ben hade jag slagit till honom för länge sedan, men nu satt jag här, hjälplös, och kunde inte göra någonting åt vad han gjorde mot mig.
Niall började kyssa mig hårdare och tryckte in sin tunga i min mun. Det var då jag tog möjligheten att få honom och sluta, och bet hårt tag i hans tunga. Han blev överraskad, och såg ut att ha ont.
”Bitch!”, sa han och slog till mig på kinden, exakt samma ställe där han slog mig när jag vägrade se upp på honom.  Han lutade sig ner över mig igen, men stannade några centimeter ifrån mitt ansikte.
”gör inget motstånd, det blir bara värre då, gumman”, viskade han i mitt öra. Jag höll på att spy av hans smeknamn på mig, men jag rörde inte en min. Nialls tänder snuddade vid min öronsnibb innan hans läppar placerade sig gång på gång längs mitt käkben, ända tills han var precis vid min mun.
”snälla Niall, gör det inte”, flämtade jag. Till svar fick jag bara ett elakt flin, innan han kysste mig hårt på läpparna samtidigt som han tog tag i slutet av min t-shirt. Han kysste mig en gång till, och sedan drog han isär min tröja i två delar, så att han nu fick en blick av min blottade överkropp. Jag skrek högt och panikslaget, men Niall satte sin hand för min mun, ”håll käften!” Då bet jag tag i hans finger, och han gav ifrån sig ett mörkt skrik innan han slog mig i revbenen.
”att du aldrig lär dig!”, skrek han åt mig medan han höll sig för fingret jag bitit i. En droppe blod hamnade på hans tröja, och han såg på mig med hat i blicken.
”kan du inte bara släppa mig?!”, skrek jag med gråt i rösten.
”varför det?”, frågade han med egendomlig röst.
Jag kände hur tårarna började rinna, ”jag har inte gjort något, snälla bara låt mig gå!”
”det kan du glömma”, svarade Niall innan han kysste mig länge på halsen. Då attackerade jag honom och bet honom på nacken.
”aj! Vad fan är ditt problem?!”, röt Niall åt mig.
Just då steg Chris och den andra killen in i rummet, och såg först på mig i stolen med bara bh och shorts på mig, och sedan på Niall som höll sig för nacken.
”ta med tjejen ner i källaren”, sa Niall och pekade på mig.
Killarna såg på mig, och utan ett gick de fram till mig och började binda loss mina ben. Direkt när jag kom på fötter sparkade jag den ena killen, så att han tvingades släppa taget om mig. Sedan sparkade jag Chris, men han höll hårt om mig, och slängde ner mig på golvet. När jag hade tagit mig upp på händerna hängde mitt hår över mitt ansikte, vilket gjorde det omöjligt för mig att se vad som pågick runt omkring mig. Det var också därför jag inte hade en chans att skydda mig mot sparken jag fick i sidan av magen. Sparken gjorde så att jag föll ner på marken igen, och smärtan fick mig att börja gråta okontrollerbart. När jag med ena handen stödde mig och med den andra höll för smärtan såg upp på killarna, fick jag genast en knytnäve i ansiktet. Utan ett ord eller blick mot dem, försökte jag krypa därifrån, men jag kände hur någon tog tag i mitt ben och drog mig över golvet.
”släpp mig!”, skrek jag och tårarna rann längs med mina kinder. Som svar hörde jag någon skratta, och sedan fick jag ännu en hård spark, denna gången rätt i magen, vilket fick mig att hosta högt.
Ett par fingrar drog bort håret från mitt ansikte, och snart såg jag att det var Niall. Han var riktigt nära mitt ansikte, och hans ögon berättade att han var skadeglad.
”du vet Melanie, din pojkvän dödade min flickvän. Så jag tänkte ge igen, fast denna gång har jag kul samtidigt.” Han drog i mitt hår vilket fick mig att lägga mig ner på rygg. ”hämnd, ljuva hämnd”, sa han, och de tre killarna skrattade i kör. Sedan tog någon tag i mitt ben och körde det hårt in i väggen. Jag skrek högt i smärta och vred mig om så att jag låg på sidan.
”snälla, låt mig vara”, fick jag fram, men det lät mer som en viskning.
”förlåt, jag hörde dig inte”, sa Niall.
Jag var precis på väg att svara när jag kände något vasst stickas in i baksidan av mitt lår. Mitt skrik var en blandning av gråt, jämmer och smärta, och när jag vände huvudet fick jag se Chris med en kniv i handen.


Justins Perspektiv:

Jag bromsade hårt in utanför huset, och klev ut ur bilen tillsammans med John. Direkt hörde vi ett skrik inifrån huset, och jag kände direkt skuld och såg på John. Han tittade tillbaka på mig med tom blick innan han nickade mot ytterdörren, som tecken på att vi skulle gå in. Efter en hård spark slogs ytterdörren upp och jag klev in i huset med mitt vapen i händerna framför mig och John strax bakom mig.
”vi går upp”, viskade jag så tyst jag kunde innan jag började smyga upp för trappan med så tysta steg som möjligt.

På ovanvåningen fanns endast en lång korridor med fem dörrar som alla ledde in till olika rum. Jag lyssnade stint medan jag passerade det första rummet, men det var knäpptyst. Nästa dörr jag gick förbi var också helt tyst, men vid det tredje rummet kunde jag höra ett gällt skrik och gråt på andra sidan dörren. Jag pekade på dörren, och John nickade snabbt innan jag tog tag i handtaget och vred om. När jag öppnade dörren fick jag se Melanie liggandes på golvet i fosterställning medan tre killar stod upp runt om henne. En av dem var Niall. Killarna vände sig snabbt om och såg på mig med chockade ögon, och snart attackerade de både mig och John.



Melanies Perspektiv:

Just när jag var på väg att få ännu en spark av Chris, öppnades dörren, och in kom Justin. Jag har nog aldrig varit så glad att se honom. Genast gick killarna emot Justin och den andra som befann sig bakom honom, och jag försökte resa mig upp, men det gick inte. Så jag kröp så gott jag kunde in till ett hörn och drog upp benen, trots smärtan, mot min haka och begravde ansiktet mellan mina knän och grät.


Justins Perspektiv:

En kille låg död på golvet med en kula skjuten i hans hjärta, och den andra hade flytt. Niall låg och kämpade för att andas medan han blödde konstant från ett sår i sin panna. Jag själv och John hade kommit undan ganska lindrigt med några sår här och där.
Det var först nu jag fick chansen att se mig om i rummet. Lite längre bort stod en ensam stol, och på golvet framför den låg en grön tröja, sönderriven i två delar. Min blick vandrade över rep som låg fritt i närheten av stolen, och fortsatte till ena hörnet av rummet. Där, ihopkrupen med ansiktet mellan knäna, satt Melanie. Hon hade inget annat än jeans shorts och bh på kroppen, och hennes hår hängde fritt över hennes axlar och rygg. Långsamt gick jag fram till henne och satte mig på huk framför henne. Jag lyfte min hand och lade den på hennes överarm, och Melanie ryckte till och drog armen till sig. Hon såg på mig med skräckslagen blick, och hela hon skakade av rädsla. Hennes mascara hade smetats ut över hennes kinder av tårar, och genast kände jag ett sting av skuld. Hur kunde jag låta detta hända?
”Melanie, allt är bra. Jag är här nu”, sa jag lugnt och såg in i hennes ögon. Jag sträckte fram handen för att smeka hennes kind, som alltid brukade lugna ner henne, men hon drog sig undan och stirrade ner i marken.
Jag suckade, ”vill du låna min jacka?”
När hon inte svarade tog jag av mig den och trädde den försiktigt på henne. Hennes ansiktsuttryck sa smärta, men hon gav inte ifrån sig ett ljud.
”kom så åker vi hem”, sa jag och lyfte upp henne, med ena armen i hennes knäveck och andra på hennes rygg.
Jag började gå ner för trappan med Melanie i min famn och John precis före mig, och han hjälpte mig genom att öppna bildörren åt mig så att jag kunde lägga in Melanie. När jag hade satt ner henne i bilsätet såg jag att min vänsterarm var full av blod.
”Melanie, blöder du?!”, fick jag fram, och sedan såg jag såret på hennes lår. ”herrejävlar”, mumlade jag. ”John! Har du en näsduk eller något?”
Genast kom han mot mig med en tygbit, och jag lindade den runt hennes ben för att stoppa blodflödet. Sedan hoppade jag in i förarsätet och körde så snabbt jag kunde därifrån.
”uhm, bro”, mumlade John och jag vände snabbt huvudet mot honom. Han pekade diskret mot baksätet och jag vände mig om och fick se Melanie sitta i exakt samma ställning som innan i rummet. Hon grät tyst för sig själv och såg ut genom fönstret. 

Förlåt för att kapitlet inte har kommit tidigare, men jag har inte haft tid! Men jag har faktiskt kämpat riktigt hårt med detta, inte lätt att föreställa sig som kidnappad.

10 KOMMENTARER SÅ KOMMER NÄSTA PÅ FREDAG/LÖRDAG!