”kom så åker vi hem”, sa jag och lyfte upp henne, med ena armen i hennes knäveck och andra på hennes rygg.
Jag började gå ner för trappan med Melanie i min famn och John precis före mig, och han hjälpte mig genom att öppna bildörren åt mig så att jag kunde lägga in Melanie. När jag hade satt ner henne i bilsätet såg jag att min vänsterarm var full av blod.
”Melanie, blöder du?!”, fick jag fram, och sedan såg jag såret på hennes lår. ”herrejävlar”, mumlade jag. ”John! Har du en näsduk eller något?”
Genast kom han mot mig med en tygbit, och jag lindade den runt hennes ben för att stoppa blodflödet. Sedan hoppade jag in i förarsätet och körde så snabbt jag kunde därifrån.
”uhm, bro”, mumlade John och jag vände snabbt huvudet mot honom. Han pekade diskret mot baksätet och jag vände mig om och fick se Melanie sitta i exakt samma ställning som innan i rummet. Hon grät tyst för sig själv och såg ut genom fönstret.

Jag suckade och körde utan att tänka hem till John igen. Hans hus hade varit som mitt hem för två år sedan, och John var som en bror till mig. Han var två år äldre än mig, alltså tjugo år vid detta laget, men han betedde sig precis som om han vore jämngammal med mig. Det var John som hade tagit hand om mig ända sedan den dagen vid sjön. Jag hade berättat allt om min pappa som skulle gifta om sig, och han tröstade mig och stöttade mig. Han hade lärt mig allt jag kan, till och med hur man använde knytnävarna på bästa sätt i ett slagsmål. John ställde alltid upp för mig, vad det än var, och jag ställde alltid upp för honom.
Jag bromsade in på uppfarten till Johns hus, och han gick direkt mot ytterdörren medan jag öppnade bildörren till baksätet.
”klarar du av att gå själv?”, frågade jag Melanie med höjda ögonbryn. Hon torkade bort en tår under ena ögat med handflatan innan hon tog ett tag om bildörren som stöd när hon reste sig upp. Jag såg direkt på henne att hon hade ont, och hon höll sig med ena handen för revbenen medan hon haltandes gick över gräsmattan. Jag klarade inte av att se henne såhär, så jag gick ifatt henne och bar henne resten av vägen in i huset och lade henne på soffan.
”jag ska hämta lite saker, jag kommer snart igen”, sa jag och började gå mot trappan.
”Justin?”, hörde jag Melanie säga, och jag vände mig om. ”Förlåt.”
Jag suckade, ”det är inte ditt fel.” Sedan vände jag mig om och sprang upp för trappan till andra våningen där jag i badrummet hämtade saker att vårda Melanie med.
När jag kom ner igen till Melanie mötte hon mig med ett svagt leende, men jag såg att hon försökte dölja smärtan inom sig. Jag drog försiktigt upp hennes ben som vilade i soffan, satte mig ner där de legat, och lade benen i mitt knä. Efter det gjorde jag rent såret på Melanies lår, och hon bet hårt i sin läpp av svedan.
När såret var rent lindade jag ett bandage hårt runt om hennes ben, och sedan fortsatte jag till hennes sår i ansiktet. Hon hade två stora märken efter en kniv som skurit upp hennes kind. Att någon ens hade tanken på att förstöra hennes perfekta ansikte.
Sedan öppnade jag försiktigt min jacka som jag gett till henne. Jag blev chockad när de otäcka blåmärkena visade sig för mig.
Hade jag verkligen låtit det här hända mot den som betydde mest för mig i hela världen?

Melanies Perspektiv:

Justin öppnade långsamt jackan jag hade på mig eftersom Niall dragit sönder min tröja, och när han såg blåmärkena på min överkropp ändrades hans ansiktsuttryck helt. Han rynkade ögonbrynen, och hans läppar blev som ett streck. Utan ett ord sträckte han på ryggen och gick ut ur rummet.
”Justin?”, ropade jag efter honom, men som svar hörde jag hur ytterdörren smälldes igen. Jag försökte resa mig upp för att följa efter honom, men smärtan i mina revben tog för hårt på mig och jag fick lägga mig ner igen.
”oroa dig inte för honom, han blir sådan ibland”, sa en röst och jag vände snabbt huvudet mot var rösten kom ifrån. En kille, som såg ut att vara i Justins och min ålder, stod lutad mot dörrkarmen in till vardagsrummet där jag befann mig. Han hade mörkblåa ögon och brunt, rufsigt hår. På hans arm hade blod torkat in, och han hade skrapsår lite överallt på sin blottade hud. Jag höjde ena ögonbrynet frågandes mot honom, och han skrattade tyst.
”jag heter John.”
Mitt ögonbryn sänktes igen, ”jag har hört talas om dig.”
John log utan att visa tänderna medan han slog sig ner på en pall på andra sidan soffbordet, och vi delade en tyst stund tillsammans.
”tack. För att du räddade mig alltså”, sa jag och såg ner på mina naglar.
”det var inget. Jag gör allt för Justin.”
Jag log lite smått mot honom innan jag såg ner igen.
”han gillar dig, Melanie. Det ser jag på honom. Han pratar inte om något annat än dig.”
Just då kom Justin tillbaka in i rummet. Han såg först på mig, och sedan på John med en förvånad blick.
”vad gör ni?”, frågade han.
”pratar”, svarade John.
Justin höjde ögonbrynet som om han ville ha mer svar, ”om vad?”, sa han och satte sig ner i en fåtölj.
”om dig”, sa jag och log mot honom. Han besvarade mitt leende och drog ena handen genom sitt hår.
”jag ska laga lite middag, du måste vara utsvulten, Melanie”, sa John och reste sig upp. Jag hade inte tänkt på det innan, men jag hade inte ätit på sju timmar, och först nu kände jag hungern i min mage.
Jag vände huvudet mot Justin efter att ha tittat på medan John lämnade oss, och märkte att han hade iakttagit mig hela tiden.
”hur mår du?”, frågade han när jag mötte hans blick.
”jag har ont”, svarade jag utan att röra en min.
Justin suckade tungt och knäppte händerna och lutade armbågarna mot sina knän. ”förlåt, Melanie. Jag borde ha berättat för dig, men allt gick så bra, och jag hittade inget bra tillfälle för det. Egentligen borde jag bara sagt det när jag berättade resten, men jag kunde inte. Allt det här är mitt fel, och..”
”lägg av Justin. Jag förlåter dig. Hade det inte varit för dig så hade jag varit död nu”, sa jag.
Han skakade på huvudet för att få bort den tanken, ”säg inte så, det skulle aldrig ha hänt.”
”Niall sa ju själv att han skulle döda mig.”
”sluta!”, skrek Justin ilsket och reste sig hastigt upp ur fåtöljen. Han började vanka av och an medan han drog i sitt hår.
Jag vet inte om det var på grund av smärta, att jag var känslig, eller om det var både och, men jag kände hur en tår rann ner för min kind och lämnade en liten fläck på Justins jacka. Justin måste ha blivit väldigt förvånad när han såg att jag grät, för han höjde ögonbrynen och öppnade munnen innan han satte sig på huk vid soffan som jag låg i.
”det var inte meningen att få dig att gråta, Mel”, sa han och kramade om mig mjukt.
Jag skakade på huvudet och snyftade, ”nej, det är inte du. Jag kom bara att tänka på vad han gjorde mot mig.”
Justin suckade och såg mig djupt i ögonen, ”Niall kommer aldrig röra vid dig igen, det lovar jag”, sa han och torkade bort tårarna från mina kinder. ”jag kommer snart igen.”
Jag nickade och såg på medan Justin reste sig upp och gick in till John i köket. Innan jag visste ordet av hade jag stängt ögonen och somnat.

Justins Perspektiv:

När jag kom in till John i köket var han mitt uppe i att steka något på spisen.
”aye, bro?”, sa jag för att få hans uppmärksamhet. Han vände sig hastigt om och såg på mig.
”hej, hur mår hon?”
Jag ryckte på axlarna, ”hon har ont säger hon.”
Han nickade och vände på en köttbit i stekpannan.
”tack för att du hjälpte mig förresten.”
”det var inget. Jag vet att du skulle ha gjort samma sak för mig”, svarade John.
Jag nickade instämmande och vände mig om för att få en glimt av Melanie, och till min förvåning låg hon och sov tungt i soffan. Jag gick bort till henne och lyfte så försiktigt jag kunde upp henne från soffan. Sedan gick jag upp för trappan och in i gästrummet som hade en stor dubbelsäng som jag brukade sova i. Jag lade Melanie på sängen och drog långsamt täcket över hennes lilla kropp och kysste henne på pannan innan jag rätade på mig och började gå ut ur rummet.
”Justin?”, hörde jag en svag röst säga. Jag vände mig om och fick se Melanie titta på mig med trötta ögon.
”ja?”, frågade jag.
”kan du komma och ligga bredvid mig? Jag vill inte sova ensam.”
Jag log genuint och gick tillbaka till sängen och kröp upp bredvid henne.
”god natt älskling”, sa jag och kysste henne bakifrån på axeln samtidigt som jag lade armarna om hennes midja. Hon kröp in i min famn och begravde huvudet mot mitt bröst.
”jag älskar dig.”

Förlåt för att alla kapitel kommer mitt i natten, men jag skriver bäst då. Och så får ni ju något trevligt att läsa vid frukosten, haha!

10 KOMMENTARER SÅ KOMMER NÄSTA PÅ TISDAG!