”tack för att du hjälpte mig förresten.”
”det var inget. Jag vet att du skulle ha gjort samma sak för mig”, svarade John.
Jag nickade instämmande och vände mig om för att få en glimt av Melanie, och till min förvåning låg hon och sov tungt i soffan. Jag gick bort till henne och lyfte så försiktigt jag kunde upp henne från soffan. Sedan gick jag upp för trappan och in i gästrummet som hade en stor dubbelsäng som jag brukade sova i. Jag lade Melanie på sängen och drog långsamt täcket över hennes lilla kropp och kysste henne på pannan innan jag rätade på mig och började gå ut ur rummet.
”Justin?”, hörde jag en svag röst säga. Jag vände mig om och fick se Melanie titta på mig med trötta ögon.
”ja?”, frågade jag.
”kan du komma och ligga bredvid mig? Jag vill inte sova ensam.”
Jag log genuint och gick tillbaka till sängen och kröp upp bredvid henne.
”god natt älskling”, sa jag och kysste henne bakifrån på axeln samtidigt som jag lade armarna om hennes midja. Hon kröp in i min famn och begravde huvudet mot mitt bröst.
”jag älskar dig.”

Jag kunde inte sova. Tankarna snurrade runt i mitt huvud om vad som skulle ha hänt om jag inte kommit och räddat Melanie. Tänk om det hade gått så långt att han hade dödat henne. Tänk om jag inte visste var Niall höll till. Tänk om jag inte ens brytt mig om att leta upp henne, och antagit att Niall körde hem henne. Hela min hjärna var full av otaliga ”tänk om”, och det var just på grund av dem jag inte kunde sova. Jag såg ner på Melanie som låg och sov tyst i min famn. Hon var vid liv, och låg bredvid mig, mer kunde jag inte önska.
Långsamt drog jag ut min arm som Melanie låg på och reste mig upp från sängen. Jag drog på mig en t-shirt som hängde slarvigt över en stol innan jag lämnade rummet och gick ner för trappan.
På nedervåningen var det fortfarande tänt, och även om jag inte hade någon tidsuppfattning överhuvudtaget, så visste jag att det var sent på kvällen. Jag gick in i köket och fann John sitta på en av de tre barstolarna vid köksön med sin mobiltelefon mot örat. När han såg mig mumlade han något ohörbart i telefonen innan han lade på.
”jag trodde du sov”, sa John och placerade mobilen på köksön.
Jag skakade på huvudet.
”vem pratade du med?”, frågade jag sedan.
Han ryckte på axlarna, ”ingen speciell.”
För en gångs skull släppte jag det och slog mig ner på barstolen bredvid John samtidigt som han reste sig och gick fram till kylskåpet.
”är du hungrig?”, frågade han medan han tog fram äpplejuice och hällde upp i ett glas.
”ganska”, svarade jag och såg ut i det becksvarta mörkret utanför fönstret.
John tog en klunk ur glaset, ”ta för dig”, sa han och nickade mot kylskåpet.
Utan ett ord reste jag mig och tog fram något som såg ut som rester från en tidigare måltid. Jag lade upp det på en tallrik och lade in den i mikrovågsugnen.
”tror du Niall överlevde?”, frågade jag andlöst.
Han vände sig om och lutade sig mot ett skåp, ”jag vet inte, Justin. Han var inte död när vi lämnade honom i alla fall.”
Jag nickade, ”precis vad jag också funderade på.”
John bet sig i underläppen och såg ut att tänka en stund innan han svarade. ”men om han är klok lämnar han oss ifred efter detta. Han visste redan innan vad vi var kapabla till, och nu är han ännu mer medveten.”
Mikrovågsugnen gav ifrån sig ett pip och signalerade att maten var klar.
”i vilket fall som helst tycker jag vi borde döda honom, så vi slipper oroa oss för honom”, sa jag och slog mig ner vid köksön igen med tallriken framför mig.
John drack upp det sista ur glaset och gav ifrån sig ett smackande ljud, ”jag tror inte det är en så bra idé. Poliserna har dig redan i sitt register, och åker du fast för detta får du utan tvekan ett antal års fängelse.”
”John, poliserna har inte tagit mig för de andra två gångerna, så varför skulle de göra det nu?”, svarade jag och flinade, men John tyckte inte det var roande alls.
”jag bara säger, om de gör det så kommer du ångra dig djupt. Tänk på Melanie också, Justin.”
”hon kommer bara att bli lättad när hon slipper oroa sig för Niall.”
Han höjde på ögonbrynen, ”eller, så blir hon förkrossad när du hamnar i fängelse. Tänk på konsekvenserna innan du handlar.”
Jag höll munnen stängd, för John hade rätt. Han hade oftast rätt, faktiskt.
”jag ska nog gå och lägga mig igen”, sa jag och ställde tallriken i diskhon.
John nickade kort, ”god natt.”

Jag kom in i gästrummet igen och fann Melanie sovandes i exakt samma position som jag lämnade henne. Jag log för mig själv innan jag drog av mig jeansen och t-shirten jag bar på kroppen innan jag lade mig under täcket bredvid henne. Hon var så söt när hon sov.

Denna gången somnade jag faktiskt, men det blev ingen lång sömn då jag väcktes av ett öronbedövande skrik. Jag öppnade ögonen och fick se Melanie gråtskrika i sömnen bredvid mig. Hon slog med händerna omkring sig, som om hon försökte komma bort från något.
Genast satte jag mig upp i sängen och lade händerna på Melanies axlar för att ruska om henne. Hon öppnade rätt snabbt ögonen, men började skrika och stängde dem hårt igen.
”shh, Melanie”, sa jag tröstande och smekte hennes kind.
Hon hade slutat skrika, men grät fortfarande. När hon återigen öppnade ögonen och såg mig hängandes över henne slängde hon armarna om mig.
”Justin!”, utbrast hon och grät i min axel. ”j-jag drömde att Niall…”
Mer hann hon inte säga innan hon började gråta igen.
”allt är bra Melanie, ingen ska göra illa dig”, sa jag och kramade henne hårt. ”speciellt inte Niall.”
Jag smekte hennes hår med min ena hand samtidigt som jag såg henne i ögonen. ”Niall kommer aldrig igen komma i närheten av dig.”
Allt efter som tiden gick tystnade Melanies snyftningar, och snart hade hon somnat igen.

Melanies Perspektiv:

Jag vaknade innan Justin nästa morgon, så jag bestämde mig för att ta en dusch och bli av med känslan av att Niall rört vid mig. När jag reste mig upp kände jag direkt att smärtan i revbenen satte i, och när jag tog första steget kände jag hur ont jag hade i benet Chris slagit in i väggen. Haltandes tog jag mig fram till badrummet, och efter jag stängt dörren bakom mig började jag krångla mig ur den alldeles för stora tröjan jag sovit i.
Det var en chock att se mig själv i spegeln, jag kände inte igen mig. Flickan jag tittade på såg sorgsen ut, och hade två skärsår på kinden samt ett sugmärke på halsen. Jag ryste åt tanken över vem som orsakat det. På revbenen syntes ett stort blåmärke, och jag hade ett stort sår på magen. Fläckar av blod befann sig lite här och var, och mina ben var också dem täckta med blåmärken. Mitt hår var stripigt, och min mascara som jag bar hade runnit och låg nu som en skugga under mina ögon, vilket fick mig att se ut som ett spöke. Noggrant tvättade jag ansiktet i handfatet, och såg genast lite fräschare ut. Sedan klev jag in i duschen och tvättade håret två gånger och skrubbade min kropp ren från allt som hade hänt under det senaste dygnet.
När jag kom ut ur badrummet igen med mitt blöta hår droppandes ner på golvet och en handduk virad runt min kropp fann jag Justin sittandes upp i sängen med sin mobil i handen. Han såg upp på mig och mötte mig med ett stort leende.
”god morgon min älskade”, sa han och reste sig upp och gick fram till mig. Han lade sina händer på mina höfter och drog mig närmare sig.
”god morgon”, svarade jag och log tillbaka mot honom.
Justin böjde sig ner och kysste mig på läpparna och lutade sedan sin panna mot min. ”jag måste nog köra hem dig innan dina föräldrar tror att jag har dödat dig.”
Jag skrattade tyst och nickade.

Justin stannade bilen utanför mitt hus och gav mig en snabb puss på munnen innan jag öppnade bildörren och gick mot ytterdörren.
”mamma, pappa! Jag är hemma!”, ropade jag när jag stängt dörren bakom mig. Snart uppenbarade sig min mor vid ingången till köket med en allvarlig min.
”var har du varit, unga fröken?”, frågade hon.
”hos Justin.”
”och du tänkte inte på att höra av dig? Vi har varit oroliga för dig, Melanie. Och vad är det du har på kinden?”, frågade hon och syftade på mitt knivsår. Hon tog ett steg närmare mig och höjde ögonbrynet.
Nu skulle det vara bra att vara snabbtänkt, och ljuga ihop något riktigt snabbt.
”ehm… Jag ramlade ner för Justins trappa och slog mig, så Justin tyckte det var bättre för mig om jag stannade över natten."
Min mamma nickade långsamt, inte helt övertygad. ”mår du bra nu då?”
Jag nickade.
”jag och din far skulle gärna vilja träffa den här Justin någon gång. Bjud hit honom på middag.”
”javisst!”, svarade jag glatt.
Hon log vänligt, ”bra. Gå och vila lite nu, om du har slagit dig så hårt behöver du vila upp dig.”

Förlåt för att kapitlet inte är så långt, men det får bli så här. Jag kommer åka bort i två dagar, så förvänta er inte ett kapitel förrän lördag/söndag. 

Kommentera så blir jag mer motiverad att skriva! 
kram.
/e.