”vad vill ni göra idag?”, frågade jag killarna.
”fotboll!”, utropade Max, full med mat i munnen och mjölkmustach ovanför läpparna.
Jag skrattade, och Justin såg finurligt på honom.
”akta dig för mig”, sa han och flinade. ”jag är en riktig höjdare på fotboll.”
”nähä!”, sa William. ”jag är bäst!”
”fast jag är bättre än bäst”, svarade Max och såg på William som om han kunde klara allt här i världen.
”pax för att vara i Justins lag!”, skrek William sedan, fastän vi alla fyra satt mindre än en meter ifrån varandra. Justin bara skrattade som svar och lade besticken tillrätta på tallriken vilket signalerade att han hade ätit färdigt. Det var underligt på något sätt, hur Justin hade lyckats göra ett så stort och bra intryck på mina småbröder på så kort tid. Det var nästan som att de gillade honom mer än mig. Fast det är ju inte så konstigt, jag är tjej, och killar i tioårsåldern hatar tjejer.

”Justin, passa mig!”, ropade William över fotbollsplanen vi befann oss på. Justin och William var ett lag, och jag och Max spelade mot dem tillsammans. Max hade blivit irriterad på mig upprepade gånger då jag ofta gjorde något fel, men jag har knappt spelat någon fotboll innan, bara i skolan och någon gång med mina bröder. Justin däremot, trixade runt på planen och sköt in bollen nästan hela tiden i vårt mål.
När Justin nu gjorde ytterligare ett mål jublade han innan han såg på mig och Max med överlägsen blick, ”12-3 står det nu, när ska ni börja spela fotboll på riktigt?”
Jag suckade och öppnade munnen för att svara, men Max hann före mig.
”jag valde faktiskt inte laget själv! Och Melanie kan ju inte ens sparka på bollen.”
”va?! Det kan jag visst det!”, utropade jag och sprang fram till bollen för att skjuta den iväg hårt, men istället rullade den bara någon meter. Justin började gapskratta och kom fram till mig.
”du behöver inte vara bäst på allt, Mel”, sa han och drog en hårslinga bakom mitt öra innan han förminskade avståndet mellan våra läppar tills de mötte varandra i en mjuk kyss.
”usch!”, skrek Max och William i kör, och både jag och Justin flinade mot dem.
”kom så går vi hem.” Justins och mina fingrar hittade varandra, och vi gick hand i hand tillbaka till huset medan Max och William sprang fram och tillbaka.
När vi kom tillbaka försvann direkt mina småbröder in i huset, men Justin stannade på tröskeln.
”kom in, Justin”, sa jag och vinkade in honom.
Han skakade på huvudet, ”jag måste gå nu. Men vi ses imorgon väl?”
Jag nickade besviket medan jag lade armarna om hans nacke. ”måste du verkligen gå?”
Justin drog in läpparna i sin mun samtidigt som han nickade långsamt, ”John behöver mig.”
”okej”, svarade jag och såg ner på våra skor som stod mittemot varandra. Han lyfte upp mitt ansikte igen med hjälp av några fingrar på min haka och såg på mig, ”jag kommer att sakna dig.”
Jag skrattade tyst, ”jag kommer att sakna dig med.” Sedan lutade jag mig närmare honom och kysste honom länge. När våra läppar separerade tog Justin ett steg bakåt innan han vände sig om helt och började gå mot sin bil.
”jag älskar dig!”, ropade jag åt honom.
Justin vände sig om precis i tid innan han stängde sin bildörr, ”jag älskar dig mer.” Sedan stängde han dörren och backade ut från uppfarten och försvann längs ned längs vägen.

Justins Perspektiv:

”jag älskar dig!”, ropade Melanie ifrån ingången till sitt hus. Jag vände mig om för att se på henne efter att ha satt i bilnyckeln och log. ”jag älskar dig mer!”
Sedan lämnade jag Melanie ensam medan jag körde längre och längre ifrån henne.
Egentligen borde jag ha berättat exakt varför jag var tvungen att åka, men jag kunde inte förmå mig att göra Melanie orolig i onödan.
Snart var jag framme vid Johns hus, och hann knappt dra ur bilnycklarna innan jag öppnade hans ytterdörr. John var som vanligt placerad i soffan med ett glas coca-cola och fjärrkontrollen i handen.
”vad var det för jobb vi hade att göra?”, frågade jag direkt när jag kom in i vardagsrummet och slog mig ner i en fåtölj mittemot honom.
John stängde genast av teven och lutade sig fram i soffan samtidigt som han harklade sig. ”kommer du ihåg att jag pratade i telefon i förrgår kväll när du kom ner i köket?”
Jag nickade, och mindes natten mycket väl. Melanie hade somnat i min famn efter den antagligen värsta dagen i hennes liv, men jag kunde omöjligt sova på grund av alla tankar som flöt omkring i mitt huvud. Så jag hade gått ner till köket, där John pratade i telefon, men jag hade aldrig fått reda på vem det var han pratade med.
”vem var det du pratade med?”
John suckade, ”Marco.”
Mitt ansikte tappade uttryck och jag kände hur ett sting av ilska kröp igenom min kropp, ”jag trodde inte vi skulle prata med honom igen?”
”han kan hjälpa oss”, svarade han.
”med vad? Att försöka få fast oss igen?! Den killen ska inte sätta sin fot i Stratford igen, den saken är säker!”, väste jag och knöt nävarna hårt så att mina blodådror syntes.
”Justin”, sa John för att lugna ner mig, ”Marco känner till alla Nialls tillhåll, så med hans hjälp kan vi få stopp på honom. Jag trodde det var det du ville.”
”så vi ska bara gå in i alla hans tillhåll och skjuta runt hade du tänkt eller?”, frågade jag sarkastiskt.
John skakade på huvudet, ”vi ska inte använda vapen. Marcos kompis från Las Vegas råkar vara på besök, och han är känd för sin tillverkning av bomber. Så om vi får en bra överenskommelse och ett bra pris så…”
Jag höll upp handen i protest, ”vänta nu lite. Las Vegas? Säg inte att du pratar om McCann.”
Han suckade bara, ”Justin.”
”säg inte att McCann är här i Stratford i detta nu!”, röt jag högt.
”jo, det är han.”
Jag bankade min ena knytnäve hårt i fåtöljen, ”varför?! Vi klarar oss utan honom, att tillverka bomber kan inte vara så svårt, eller hur?”
”det spelar ingen roll vad du säger Justin, för Jason är villig att hjälpa oss mot en summa pengar. Och vi har inte direkt lite pengar, så se det som en vinst. Du behöver varken oroa dig för att bli ruinerad eller om Niall.”
Jag suckade, för John hade ännu en gång rätt. ”men varför just McCann? Finns det ingen annan som tillverkar bomber i hela USA eller Canada?”
”McCann är bäst i branschen. Och vi tar inga risker, eller hur? Dessutom känner vi honom sen tidigare, så det blir inte som att möta en främling.”
”okej, då. När ska vi göra det här då?”, frågade jag, mer avslappnad nu än innan.
”vi ska träffa dem ikväll”, svarade John.
Jag bet i min läpp och nickade långsamt.


Framåt kvällen började jag och John göra oss redo för vad som väntade. John hade packat ner en stor summa kontanter i en sportbag, och stod nu klar vid ytterdörren och väntade på mig.
”Justin, vi måste dra nu!”, ropade han.
Jag rusade ner för trappan med pistolen i handen, ”jag kommer!”
När jag kom inom synhåll för John stirrade han direkt på vad jag höll i handen. ”du behöver inte den där, bro.”
”jag tar inga risker”, svarade jag och satte pistolen i byxorna och drog t-shirten över.
Med en suck öppnade John dörren och började gå, och jag följde efter honom och satte mig i passagerarsätet i hans bil.
”vart ska vi?”, frågade jag.
”4100 Callaghan Lane”, svarade han och började gasa ner längs gatan.
Jag höjde på ögonbrynen, ”det ligger ju på andra sidan stan!”
Han nickade, ”vi vill inte ha vittnen.”
Jag sjönk ner i sätet och stirrade på den upplysta vägen vi körde fram på i hög hastighet.

Efter en stund saktade John in och drog ut bilnycklarna ur hålet och såg på mig, ”är du redo?”
Jag nickade medan jag spände loss mig och steg ut ur bilen. John tog sportbagen som legat i baksätet, och sedan gick vi bredvid varandra in i den ödsliga gränden. Endast en lyktstolpe lyste upp gränden, och jag kunde höra steg som kom närmare och närmare.
”Bieber, Rivera, så kul att ni kunde komma.” Jag kände direkt igen Marcos röst, och snart visade han sig och sitt ökända flin i ljuset av lyktstolpen. I skuggan av Marco stod Jason McCann, den bästa bombtillverkaren i Nordamerika.
Marco hade varit med mig och John några gånger tidigare, men när han förrådde oss mot Bruce Santos bröt vi kontakten, och höll honom utanför Stratfords gränser. Marco visste vad vi två var kapabla till, och han var smart, så han visste bättre än att starta strid med oss. Vi höll oss på en anonym nivå mot varandra, ända tills ikväll.
”det var ett tag sedan, Messina”, sa John högt så att det ekade i gränden.
Jason släppte ut ett tyst skratt från där han stod, och jag vände huvudet mot honom med ett knäck i nacken. ”något som är underhållande, McCann?”
Han log snett och tog två långsamma steg närmare oss. ”tycker inte ni det börjar bli tjatigt? Samma visa varje gång, välj ett öde ställe, kom dit på kvällen, och göra affärer?”
”har du problem med det, eller?”, frågade jag och höjde ena ögonbrynet.
Jason skrattade, ”nej, inte alls. Jag tycker bara det är töntigt, det är allt.”
Jag bet ihop hårt och väste mellan tänderna, ”passa dig, McCann. Om du har kommit hit för att göra narr av oss kan du lika gärna dra direkt.”
Han vinklade huvudet på sned, ”jaså? Lycka till att bomba Niall Reagans tillhåll då. Det ska bli kul att se hur du lyckas med det.”
”vi behöver inte dig”, sa jag.
Då steg John in, ”lugna ner er killar. Hur ska vi kunna jobba tillsammans om ni två hela tiden bråkar? Jag trodde ni hade växt upp.”
Genast lugnade jag ner mig och drog axlarna bakåt. ”du har rätt. Nu gör vi det här.”
”jag måste ju göra bomberna innan vi gör något annat”, sa Jason.
Jag såg frågande på honom, ”har du inte redan dem?”
”det behöver vara en speciell storlek på explosionen”, svarade han som om det vore den mest självklara saken i världen. Jag fnös åt hans intelligens, och han svarade med ett flin på läpparna.
”har ni pengarna?”, frågade Marco som stått tyst och iakttagit vårat bråk.
John nickade och höll upp sportbagen han hängt över axeln.
”är det den exakta summan?”
”ja, kontrollräknat också”, svarade John.
Marco nickade långsamt, ”då byter vi. Jag får pengarna, och ni får McCann. Jag kommer imorgon, du bor väl fortfarande på samma ställe, John?”
”ja det gör jag”, sa han och gav Marco väskan. Sedan vände han på klacken och började gå tillbaka till bilen utan ett ord, och jag gick med raska steg efter honom. Jasons fotsteg hördes också strax bakom mig.

Melanies Perspektiv:

”tack för maten, pappa”, sa jag och reste mig upp från middagsbordet.
Min far log snällt mot mig, ”varsågod.”
Jag ställde min tallrik på diskbänken innan jag sprang upp för trappan och in på mitt rum och stängde dörren efter mig. Mobilen som legat i min byxficka tog jag nu upp och slog in numret till Chloe och slängde mig på sängen i väntan på att hon skulle svara.
”hallå?”, hördes Chloes röst i telefonen.
”Chloe!”, utropade jag glatt. Det var ett tag sedan jag hörde hennes röst, och jag insåg att jag hade saknat henne.
”Mel? Var har du varit de senaste dagarna?”, frågade hon.
Jag suckade lyckligt, över att kunna tala med min bästa vän. ”kan du sova över här ikväll? Jag har en massa att berätta.”
”jag kommer om en kvart, okej?”
Jag skrattade, ”okej. Vi ses!”
”hejdå!”
Så snart jag lagt på gick jag in i badrummet och tog en snabbdusch, och var klar precis i tid till när Chloe kom in på mitt rum. Direkt omfamnade jag henne, och sedan satte vi oss i min säng.
”okej, vad är det som har hänt?”, frågade hon nyfiket.
Utan ett ord drog jag upp tröjan och visade blåmärket på revbenen.
Chloe satte handen för munnen, ”har Justin gjort det där?”
Jag spärrade upp ögonen och skakade snabbt på huvudet. ”Gud, nej! Han skulle aldrig göra så mot mig, det vet jag.”
”men vad har hänt då?”
Innan jag började berätta tog jag ett djupt andetag och behöll ögonkontakten med Chloe. ”du vet om Justins ’bakgrund’?”
Hon nickade.
”han var inte riktigt ur det. Han håller fortfarande på med sådana saker.”
”är det sant?”, frågade Chloe.
”ja, det är det. Niall är också sådan”, erkände jag.
Chloe gjorde en vad-var-det-jag-sa-min mot mig. ”jag visste att det var något lurt med honom.”
”han…”, jag visste inte om jag vågade säga det, men jag tvingade det ur mig så snabbt som möjligt, ”kidnappade mig för att hämnas på Justin som dödade Nialls flickvän.”
Hon spärrade upp ögonen i förvåning. ”Men herregud, Melanie! Är du okej?”
Jag nickade, glad över att hon brydde sig om mig.
”vet dina föräldrar om det?”, frågade hon.
”nej”, sa jag och skakade på huvudet. ”de tror att jag ramlade i trappan hemma hos Justin, så säg ingenting om detta till någon.”
”jag lovar”, svarade Chloe och sträckte fram lillfingret för att visa att hon skulle behålla min hemlighet i säkert förvar. Jag tog fram mitt lillfinger också, och med den gesten hölls denna hemligheten mellan oss.  Och Justin.
Jag släppte ut nervositeten jag hade hållit inom mig över att berätta det här i en suck, ”har du några goda nyheter?”
Chloe svarade inte på frågan, utan log stort och bet sig i läppen. ”Chloe?”, frågade jag med ett leende lekandes på läpparna.
”jag kysste Ryan!”, sa hon plötsligt.
Jag log stort och kramade om henne, ”vad kul! Är det officiellt ännu?”
Hon skakade på huvudet, ”jag vet inte om han vill ha något seriöst, men med tanke på kyssen så tror jag han gillar mig.”

10 kommentarer så kommer nästa på fredag!