”vet dina föräldrar om det?”, frågade hon.
”nej”, sa jag och skakade på huvudet. ”de tror att jag ramlade i trappan hemma hos Justin, så säg ingenting om detta till någon.”
”jag lovar”, svarade Chloe och sträckte fram lillfingret för att visa att hon skulle behålla min hemlighet i säkert förvar. Jag tog fram mitt lillfinger också, och med den gesten hölls denna hemligheten mellan oss.  Och Justin.
Jag släppte ut nervositeten jag hade hållit inom mig över att berätta det här i en suck, ”har du några goda nyheter?”
Chloe svarade inte på frågan, utan log stort och bet sig i läppen. ”Chloe?”, frågade jag med ett leende lekandes på läpparna.
”jag kysste Ryan!”, sa hon plötsligt.
Jag log stort och kramade om henne, ”vad kul! Är det officiellt ännu?”
Hon skakade på huvudet, ”jag vet inte om han vill ha något seriöst, men med tanke på kyssen så tror jag han gillar mig.”

Justins Perspektiv:

Det kändes som hur länge som helst sedan jag träffade min mor och sov i min egen säng. Hon hade varit orolig för mig, men jag är faktiskt sjutton år gammal och kan klara mig själv. Ibland hade jag dåligt samvete över att jag alltid lämnade henne ensam, fast å andra sidan så hade ingen av oss något emot det. Min mamma gillade att vara ensam då och då, och jag klarade inte av att vara hemma för länge.
Jag låg i min säng och stirrade på de smala ljusstrimmorna som sipprade in genom rullgardinen som hängde ner över mitt fönster. Den digitala väckarklockan stod på 8:49, och jag kunde höra mamma skramla med kastruller nere i köket. Hon lagade alltid en stor frukost på lördagarna, vilket jag absolut inte sade nej till.
När jag kände lukten av nygräddade våfflor steg jag upp ur sängen och drog på mig ett par mysbyxor innan jag gick ner till min mor i köket.
Direkt när jag kom in i samma rum som min mamma vände hon sig om, antagligen hade hon hört mina fotsteg. ”god morgon Justin.”
”god morgon” svarade jag och gick fram till köksbordet där en del av maten redan stod uppdukad. ”behöver du hjälp med något?”
Hon gav mig ett leende men skakade på huvudet. ”allt är klart. Slå dig ner.”
Jag satte mig mittemot min mor och försedde mig med juice och en våffla.
”din pappa ringde igår kväll” sa hon plötsligt och jag var på väg att spotta ut maten jag hade i munnen. ”han ville att du skulle komma och hälsa på.”
Jag skakade nervöst på huvudet medan jag svalde. Det kändes som om min strupe förminskats på bara några sekunder, och jag hade problem att både andas och svälja. ”det kan han glömma. Jag vill aldrig mer se honom.”
Mamma suckade djupt. ”Justin, du har inte träffat honom på två år. Både din far och jag tycker det har gått för lång tid.”
”mamma, nej.”
”Men några dagar hos honom skadar väl inte? Han hade någon överraskning också” sa hon.
Jag bet på min underläpp. ”det spelar ingen roll, jag åker ändå inte dit.”
”du kan inte bara låtsas att din far inte existerar och leva som om du aldrig känt honom.”
”försvarar du honom?”
”jag tycker bara det skulle vara bra för dig om du kom bort från Stratford ett tag och lärde känna Jeremy på nytt igen.”
Jag reste mig upp samtidigt som jag drack upp det sista ur glaset jag höll i min hand. ”glöm det.” Sedan lämnade jag min mamma ensam för att åka hem till John.


Melanies Perspektiv:

Nästa morgon åkte Chloe hem nästan direkt, och lämnade mig helt ensam i huset. Efter att jag gjort mig i ordning började jag gå mot Justins hus, men kom snart på att han antagligen var hos John eftersom han varit där den senaste veckan.

När jag kom fram till huset knackade jag lätt på dörren, och snart visade sig John.
”Melanie! Hej, kom in.”
Jag log och tog samtidigt steget över tröskeln. ”är Justin här?”
John hann inte svara, för strax därefter kom Justin fram till oss, ”hej älskling.”
”jag går och tittar till Jason” sa John och backade långsamt ifrån oss.
Justin såg på honom medan avståndet ökade mellan John och oss. ”ja gör det, man vet aldrig vad den killen kan hitta på.” Sedan vände han sig mot mig med ett leende. Han lade händerna på min midja och lutade sig närmare mig för att ge mig en kyss, men jag undanvärjde.
Justin höjde på ena ögonbrynet.
”vem är Jason?” frågade jag.
Justin kliade sig på nacken, uppenbarligen besvärad över situationen. När han såg på mitt ansiktsuttryck att jag inväntade ett svar harklade han sig. ”Jason ska hjälpa oss bli av med Niall.”
Jag nickade långsamt. ”hur då?”
Han hann inte svara, för just då avbröt någon oss med att ropa på Justin, och sedan komma in i samma rum. På något sätt verkade hans ansikte bekant, men jag kunde inte sätta fingret på varför han gjorde det. Killen, som antagligen var Jason kom fram till oss båda med ett flin på läpparna. När han såg mig blev hans flin ännu bredare och han sträckte fram handen i en hälsning. Justin höll sin arm om mina axlar, och höll så hårt att jag aldrig skulle kunna ta ett steg närmare Jason.
”hej snygging. Vad heter du?” frågade han.
Jag lät handen hänga vid min sida, mest för att Justin höll ett så hårt grepp om mig att det skulle göra ont att lyfta armen.
”hon heter Melanie”, sa Justin, och Jason ändrade blicken mot honom.
”fint namn på en fin tjej”, svarade Jason och gav mig ett snett leende. Jag kunde inte låta bli att le tillbaka.
Justin drog ett djupt och irriterat andetag, ”och hon är min flickvän.”
Jason höjde på ögonbrynen, ”har Justy skaffat tjej? Det hade jag ingen aning om.”
Jag såg på Justin att han försökte ignorera Jasons senaste mening, och han svalde hårt. ”vad vill du?”
Han ryckte på axlarna. ”jag var lite hungrig, och sedan såg jag er två turturduvor i hallen så jag tänkte vara vänlig och hälsa. Är det något fel med det?”
Justin skakade på huvudet. ”nej, inte alls.”
”då ska jag väl lämna er ifred” sa Jason och med det lämnade han oss ensamma.
Justin såg ner på mig, och märkte direkt mitt fundersamma uttryck. ”vad är det?”
”jag tycker jag känner igen den killen från någonstans” svarade jag samtidigt som jag ryckte på axlarna.
Han rullade in läpparna i munnen och jag såg på honom att han visste vart jag sett Jason innan. ”kom” sa han och jag följde efter honom in i vardagsrummet där vi satte oss mittemot varandra i soffan.
”Jason är…” började Justin och jag väntade spänt på resten av meningen. ”extremt duktig på explosioner och dylikt.”
Jag öppnade munnen i förvåning. ”gör han bomber?” mumlade jag.
Han nickade långsamt. ”du har antagligen sett honom på nyheterna, bland efterlysningarna. Han är bäst i Nordamerika.”
”så Jason ska hjälpa er spränga Nialls hus.”
Ännu en gång nickade han och såg ner på händerna han höll knäppta i sitt knä.
Jag suckade. ”varför är du så angelägen om att bli av med honom? Jag trodde du skulle lägga av med det här.”
”det är inte så enkelt som du tror, Melanie.”
”jo det är det! Bara sluta med vad du håller på med”, svarade jag.
Justin såg på mig med allvarlig blick. ”och de som är efter mig? Tror du de kommer ge upp bara för att jag rentvår mitt namn? Det är inte så enkelt.”
”du tänker bara på dig själv, eller hur? Hur hade du tänkt dig att jag skulle må om du hamnade i fängelse, eller dog? Din mamma, hur skulle hon reagera? Det är inte bara dig själv du sätter på spel när du håller på med det du gör.” Med de orden sagda reste jag mig upp och gick ut på baksidan av huset. Jag hade varit här förut, men det var först nu jag upptäckte hur stor gräsmattan verkligen var. Uteplatsen var stenlagd med ett stort trädbord i mitten och ett parasoll över bordet. En stor gasolgrill stod i hörnet, och själva uteplatsen var avskärmad med några buskar längs ena sidan. Jag fortsatte ner över gräsmattan tills jag kom fram till en bänk placerad under ett gammalt pilträd. Där satte jag mig ner och försökte lugna ner min ilska. Jag förstod inte hur jag kunde ha trott att Justin skulle lägga av med det olagliga. Om han hamnar i fängelse har jag inget att göra med mitt liv. Efter vad som hände förra veckan trodde jag faktiskt att Justin skulle förstå att det här var för farligt. Men det verkar som att jag hade fel.
Jag hade varit alldeles för upptagen i mina tankar för att märka att det stod någon vid bänken. Denna någon slog sig ner bredvid mig, och jag vände huvudet i hopp om att det var Justin som kommit efter mig. Men jag hade fel, det var Jason som satt bredvid mig. Jag ryggade tillbaka en bit, mest för att jag tänkte på samtalet jag och Justin hade för inte så längesedan om just Jason.
”vad har hänt? Jag såg att du sprang iväg från Justin, så jag tänkte kolla läget” sa han försiktigt. Jag trodde inte att han hade en mjuk sida, men jag verkade ha fel.
”det är inget” svarade jag och såg ner på mina skolösa fötter.
”det är fult att ljuga, Melanie.”
Jag såg upp och mötte hans blick för första gången. ”det är inget jag vill prata om i alla fall.”
Jason nickade förstående och lutade sig bakåt på bänken. Hans armar bredde ut sig längs med bänkryggens kant, vilket gjorde mig obekväm där jag satt med hans hand i mitt hår.
”det är lugnt, vi kan bara sitta här om du vill.”
Jag nickade som svar och gled ner lite på bänken, samtidigt som jag såg ur ögonvrån att Jason flyttade sig ett steg närmare mig. Jag bestämde mig för att strunta i det, hur farligt kunde det egentligen vara?

Justins Perspektiv:

”du tänker bara på dig själv, eller hur? Hur hade du tänkt dig att jag skulle må om du hamnade i fängelse, eller dog? Din mamma, hur skulle hon reagera? Det är inte bara dig själv du sätter på spel när du håller på med det du gör.”
Jag satt bara och lyssnade på Melanie medan hon rabblade upp alla nackdelar med att vara kriminell. På ett sätt hade hon rätt, men samtidigt så hade hon ingen aning om hur svårt det var för mig. Både att hålla på med det och att sluta.
Hon reste sig upp och lämnade mig ensam i vardagsrummet. Jag tänkte ropa efter henne, men jag var för arg för det, så istället slängde jag mig bakåt i soffan och gned händerna över ansiktet. Melanie har ingen aning om hur jag känner mig. Om jag hade kunnat så är det självklart att jag hade lagt av, med tanke på mina nära och kära. Efter att ha varit i hennes närhet i mer än ett halvår, så har jag lärt mig att hon alltid ser det negativa i saker. Detta är ju bara ett exempel.
Jag vill bara det som är bäst för Melanie, men i detta fallet kunde jag inte ge henne mitt bästa. Det visste jag redan nu, det skulle komma att ta ett tag innan jag var fri från det kriminella registret och var utan fiender. Men det skadade inte att försöka. Och försöka var just vad jag skulle göra – efter att jag blivit av med Niall.
Full av skuld reste jag mig upp och gick samma väg ut på baksidan som Melanie gjort några minuter tidigare. Jag ville be om ursäkt, och låta henne veta att jag kommer att göra allt för att bli hederlig. Jag stannade automatiskt när jag såg Melanie sittandes på en bänk i trädgården, men hon var inte ensam. Jag knöt nävarna så hårt att knogarna vitnade, och gick sedan med bestämda steg bort till dem. Medan jag kom närmare såg jag att Jason höll armen runt om Melanies axlar, vilket inte direkt lugnade ner mig om jag ska vara ärlig. Med en enda knuff puttade jag Jason så att han nästan föll av bänken. Han såg upp på mig med ögonen fulla av förvåning.
”vad vill du?” frågade Jason.
Jag såg snabbt på Melanie som såg på mig med samma förvånade blick, fast hon såg faktiskt lite rädd ut.
”håll dig borta från henne” väste jag argsint.
Jason reste sig upp, och hans ögon såg inte längre förvånade ut. De lyste tillfredställdhet. ”vad är problemet? Vi satt bara bredvid varandra.”
”du vet precis vad problemet är, McCann. Och jag vill att du håller dig borta från Melanie.”
”och vad händer annars?”, frågade han, med ett flin på läpparna. Han trodde han var så mycket starkare och bättre än alla andra. När i verkligheten, var han bara en kille som kunde tillverka bomber. Jason behövde bli nertagen på jorden, och gjorde ingen annan det så fick det bli jag.
Utan att yttra mig mer slog jag honom med knytnäven rätt i ansiktet så att Jason började blöda näsblod.
Melanie reste sig förskräckt upp från bänken hon suttit på och såg på mig med oroliga ögon. ”är du helt från vettet, Justin?!”
”men jag…” började jag, men hon höll upp ena handen för att tystna mig.
”säg ingenting. Hör av dig när du vuxit upp, för det här har jag tröttnat på.”
Jag såg på medan hon gick iväg, och sedan på Jason som höll ena handen för näsan. Handen var alldeles blodig, och det måste ha gjort riktigt ont, men på något sätt lyckades han ändå behålla flinet på läpparna.
”snyggt jobbat Justin” sa Jason.

Förlåååååååt för att kapitlet inte kommit tidigare! Men till mitt försvar så har jag njutit av de sista sommardagarna, då jag började skolan igen idag. Så imorgon börjar allaret på riktigt.

I alla fall, snart 50 kapitel! Vad tycker ni hittills om denna novellen? Personligen gillar jag denna mer, då jag är snäppet "erfaren". Förra var ju min allra första.

10 kommentarer så kommer nästa på torsdag!

/e.