"Beep beep beep beep!"

Jag svängde armen över sängkanten för att trycka på snooze-knappen och somnade om. Trodde jag. Tio minuter senare ringde alarmklockan igen, och denna gången var jag verkligen tvungen att gå upp. Jag tog på mig mina morgonskor och hasade mig långsamt ner för trappan där mina föräldrar stod och förberedde sin egen frukost.

Mamma såg upp från sin macka, "godmorgon Mel!"

Jag gäspade högt, "godmorgon."

Pappa hällde upp kaffe i en mugg, "sovit gott?"

Jag nickade och gick fram till kylskåpet för att se vad jag kunde äta.

"Jag åker nu, vi ses till helgen." sa pappa sedan.

Jag sa hejdå till honom innan jag fortsatte göra min frukost. 

Mina slitna, ljusa jeans hängde redan på min skrivbordsstol och jag bestämde mig för en vit stickad tröja till och mitt turkosa armband som jag fått av Linda på min födelsedag förra året. Mitt mörkblonda hår hängde självlockigt ner över mina axlar när jag målade på lite mascara på mina ögonfransar. Jag kollade snabbt på klockan och insåg att jag hade fått bråttom.

"Hejdå, vi ses sen!" ropade jag medan jag med snabba steg gick ut genom ytterdörren. När jag kom fram till skolan hade jag fem minuter på mig innan min första lektion för dagen började, engelska. Jag slängde in min jacka i skåpet och tog mina böcker innan jag gick mot engelska salen. Tydligen var jag ändå i rätt god tid för bara hälften av klassen satt på sina platser och läraren hade inte ens kommit än. Jag tog en ledig plats och väntade på att lektionen skulle börja.

Efter ungefär två minuter kom engelskläraren, Mr. Wilson, inspringandes med svettpärlor rinnandes nerför pannan och väskan i ena handen, "godmorgon allihopa och förlåt för att jag är sen."

Mr. Wilson väntade sig antagligen att vi skulle säga något om att det var okej men alla satt tysta som möss. Med ett suck öppnade han sin väska och tog upp ett papper.

"Vi ska göra ett grupparbete två och två nu i några veckor från och med denna lektionen. Jag läser upp namnen."

Jag såg mig om i klassrummet. Jag kände knappt någon och så skulle jag göra ett grupparbete med denne personen som jag blivit parad ihop med.

"Elisabeth Sawyer och Anthon Noor." En tjej och en kille mötte varandras blickar och log mot varandra.

"Tom Hollister och Sophia Black."

"William Dawson och George Lockhart."

"Ryan Butler och Allison Barker."

Färre och färre personer var lediga, och jag kände på mig att jag skulle antingen bli glömd eller uppräknad sist.

"Diana Anderson och Naomi Ellert."

"Justin Bieber och Melanie Johnson."

Sa han just mitt namn? Jag såg förvånat upp och sneglade bort mot Justin som satt och log åt mig. Jag log halvt tillbaka innan jag lutade armbågen mot bordet och lyssnade på Mr. Wilson medan han läste upp de sista namnen.

"Arbetet ska vara klart om två veckor och då krävs det att ni träffas utanför skolan och jobbar med det. Jag räknar med er."

Jag satt ensam i matsalen och petade i det som skulle föreställa tomatsoppa, men verkligen inte såg ut som det, när jag såg en matbricka sättas ner mitt emot mig. Jag såg upp från min tallrik med röd sörja och möttes av ett stort leende som tillhörde Justin.

"Kan vi sitta här?" frågade han.

Jag såg mig omkring och märkte att den blonda killen från igår stod bredvid honom med sin bricka i handen och en annan kille som jag aldrig sett förut stod upp bredvid mig.

Jag log mot Justin och de andra två, "visst."

Genast satte sig alla ner.

"Jag heter Ryan om du undrar förresten." sa den blonda.

"Men kalla honom Butsy!" sköt Justin in.

Justin och den andra killen började skratta.

"Jag heter Butler i efternamn." suckade Ryan med ett svagt leende på läpparna.

Justin som nu slutat skratta förklarade det ytterligare, "och har man 'butt' i sitt namn kan man ju inte bara lämna det."

Jag skrattade.

"Jag är Chaz, förresten. Bara Chaz." sa den andra killen bredvid mig.

"Mel." svarade jag.

Justin svalde sin tugga, "Mel, det här arbetet, har du lust att komma hem till mig efter skolan idag och jobba med det?"

Jag nickade, "ja."

"När slutar du?"

"Tio över tre."

"Jag med. Vi ses utanför skolan då?" frågade han för att försökra sig.

Jag nickade som svar och skyfflade in en gaffel med sallad på i munnen.

"Vad har du för lektion nu?" frågade Ryan mig.

Jag funderade ett tag, "jag tror jag har matte. Hur så?"

"Det har jag med. Nu slipper du vara ensam i alla fall." svarade han och gav mig ett flin.

När vi hade ätit gick vi alla åt olika håll, och efter en stunds förvirring hade jag äntligen hittat till mitt skåp. Jag tog snabbt ut mina matteböcker innan jag fortsatte in till klassrum 14. Ryan satt redan i klassrummet vid ett ensamt bord, så jag slog mig ner bredvid honom.

"Hej." sa jag.

"hej du."

Det blev tyst en stund mellan oss eftersom läraren kom in i rummet och pratade. När han var upptagen med annat lutade sig Ryan närmare mig och sa lågt,

"du vet att jag sa igår att Justin tyckte du var snygg?"

Jag vände mig mot honom, "ja?"

"jag skojade bara. Han sa aldrig det. Inte för att du inte ser bra ut, för det gör du."

Jag skrattade nervöst, "okej."

Han sa inget mer utan tittade ner i sin bok, så jag struntade i det och återgick till att räkna.

"fast det gör han." hörde jag han viska.

---

Äckligt kort, och äckligt lång tid.