Efter matchen, som Stratford för övrigt vann med 5-2, stod jag med Chloe utanför idrottshallen och väntade på att spelarna skulle komma ut. Snart började det myllra ut killar med hockeybagar och snart kunde jag se Justin, Chaz och Ryan komma ut från hallen. De upptäckte oss snart och gick fram till oss med leenden.

"Grattis till vinsten!" sa jag.

De log och tackade.

"Jag måste gå nu, Mel. Men vi ses på måndag?" sa Chloe och började långsamt gå iväg.

Jag log, "okej, hejdå!"

Medan Chloe gick sin väg började de andra också röra på sig, "ska du åt samma håll som mig, Mel?" frågade Justin och pekade åt höger.

"Ja" svarade jag med ett leende och följde efter honom.

"Ses vi imorgon?!" ropade Justin efter Ryan och Chaz samtidigt som vi gick.

Ryan höjde upp sin hand och vinkade och Chaz svarade, "hos mig!"

Jag och Justin gick tysta sida vid sida utan att ha något att säga tills Justin sken upp och såg på mig, "ska vi fortsätta med de tjugo frågorna?"

Mitt uttryckslösa ansikte som såg på honom ändrade sig till ett enda stort leende, "visst, du börjar."

Justin funderade ett tag, "hur många pojkvänner har du haft?"

"En." svarade jag ärligt. "okej, min tur. Samma fråga, fast flickvänner."

Justin flinade och tittade framåt, "tre."

Jag nickade för mig själv och försökte komma på en bra fråga, men Justin hann fråga innan mig.

"var bor du?"

Jag såg på honom, "det kan du väl få se snart."

Han log, "jag antar det."

"Bästa ämnet i skolan?" frågade jag.

"Idrott helt klart. Ditt?"

Jag skrattade för mig själv, "inte idrott i alla fall. Engelska eller bild."

Han nickade och vi fortsatte att ställa frågor till varandra på vägen hem.

"Här bor jag." sa jag och pekade på mitt hus som vi nu stod utanför.

Han såg mig djupt i ögonen, "en sista fråga."

Jag nickade för att han skulle fortsätta.

"Kan jag få ditt nummer?" frågade han och bet sig i läppen.

Jag log lättat och sa mitt nummer till honom.

"Tack, vi ses." sa han och gav mig en snabb kram innan han gick.

"hejdå" svarade jag och såg på medan han försvann längre och längre bort.

Direkt när jag kom in genom dörren hoppade min mamma på mig.

"Mel, kan du vara barnvakt åt Max och William imorgon?"

Jag böjde mig ner för att knyta upp mina skor samtidigt som jag svarade, "okej. Hela dagen eller?"

Hon suckade som om en enorm tyngd hade släppts från henne axlar, "nästan. Vi kommer hem ungefär vid sex. Går det bra?"

"Det är lugnt mamma." försäkrade jag henne.

Hon log avslappnat, "tack. Hur gick det i matchen förresten?"

Jag stannade mitt I trappan, "vi vann."

"Så kul. Jag är så glad att du har skaffat vänner så snabbt." svarade hon med en typsik mamma-stil.

Jag log tacksamt mot henne innan jag sprang upp och stängde in mig på mitt rum.

Min pyjamas hängde på min skrivbordsstol, och min säng såg otroligt inbjudande ut, så jag drog pyjamaströjan och byxorna på mig och kröp ner under mitt varma duntäcke innan jag somnade.

"Mel, Mel, Mel!"

Jag vred mig långsamt runt i sängen och öppnade ögonen. Blev jag förvånad? Nej. Mina bröder stod vid min säng och upprepade mitt namn om och om igen.

"vad?" muttrade jag och satte mig upp i sängen.

"vi är hungriga." svarade William.

"kan du göra frukost till oss?" Max gjorde sin bedjande hund-min som var omöjlig att motstå.

Med en suck gick jag upp ur min säng och traskade långsamt ner för trappan efter mina två bröder. Jag gjorde i ordning frukost till dem och medan de åt gick jag och duschade och klädde på mig.

"vad ska vi göra idag då?" frågade jag när jag kom tillbaka till dem.

Max gick och satte sin tallrik i diskmaskinen, "vi har fotbollsmatch idag."

Jag såg chockad ut och blev direkt stressad, "va?! När?!"

"om en timme." svarade William lugnt.

"men gå och gör er i ordning då! Var spelar ni?"

"på fotbollsplanen." svarade William sarkastiskt och sprang upp för trappan.

Snart kom de ner igen, och så åkte vi till fotbollsmatchen.

"lycka till killar!" ropade jag efter dem samtidigt som Max och William sprang bort mot resten av sitt lag. Jag tog ett säte på läktaren och slog mig ner i väntan på att matchen skulle börja. Ganska snart kom båda lagen ut på planen i släptåg av domarna. De blåste igång matchen och alla små killarna började virra runt på fotbollsplanen. Jag var inte direkt intresserad av matchen, utan satt mer och bara tittade framför mig. Just därför hoppade jag till när min mobil gav ifrån sig ett ljud och en vibration. Jag såg mig omkring för att se om någon märkte mitt plötsliga hopp, men alla verkade väldigt insatta i matchen så jag tog lugnt upp min mobil ur jeansfickan.

Ett nytt sms.

Okänt nummer: "var är du? :)"

Jag såg förbryllat på skärmen innan jag knappade in ett svar.

Jag: "vem är du?"

Jag behöll mobilen i handen, och ganska snart fick jag ett svar.

Okänt nummer: "Justin. ;)"

Nu såg jag säkert riktigt knäpp ut som satt och log åt min mobil som en galning.

Jag: "jaha. Jag är på fotbollsplanen, mina bröder spelar och jag måste vara barnvakt. :)"

Ett jubel steg från vår läktare som tydde på att vi gjort mål. Max sprang fram till sidlinjen och höll upp armarna över huvudet. Hans lagkamrater hann snart ifatt honom och alla förenades i en enda stor gruppkram. Jag log och applåderade stolt.

Justin: "tänkte väl det. Titta åt höger. ;)"

Jag såg snabbt upp från min mobil och upptäckte en brunhårig kille nedanför läktaren. Jag gick med ett stort leende fram till honom.

"vad gör du här?" frågade jag.

"jag var och tränade." svarade han och pekade på ett stort hus lite längre bort som såg ut som ett gym.

"du, skulle du vilja.." Hans röst slutade tvärt när det hördes ett gällt skrik bortåt planen. Domaren blåste hårt i visselpipan och det bildades en ring runt killen som låg och skrek på marken.

"Mel! Kom!" ropade Max. Jag såg skräckslaget på Max och sedan på Justin. "jag måste gå."

Jag kom springandes fram till folksamlingen och fick se min egen bror ligga där, "William! Vad gör det ont?" Jag föll ner på knä vid hans sida där han vred sig i smärta.

"mitt ben. Aj!" fick han fram.

"Jag ringer ambulans." sa en förälder.

"William..Allt kommer bli bra. De ringer efter ambulans nu, allt kommer ordna sig."

Jag vände mig mot Max och gav honom min mobil, "ring mamma och pappa."

Max nickade förskräckt och tog stelt emot min telefon.

"Mel, hur är det?" Jag såg upp och möttes av ett par oroliga ögon som tillhörde Justin.

"Han har jätteont i benet."

Justin satte sig ner på huk bredvid mig och kände försiktigt på William's ben, "gör detta ont?"

William nickade i smärta och Justin släppte hans ben, "jag tror han har brutit det."

Genast började William skrikgråta, "jag vill inte bryta benet, jag vill inte!"

Jag hyssjade åt William, "det kommer bli bra, du får ju ett coolt gips!"

"Ambulansen är här." sa domaren. Jag reste mig upp och lät ambulansmännen komma fram och lyfta över William på en bår.

"vi ses på sjukhuset." sa jag till William och såg på när fördes bort.

---

kommentera. :)