whenever you need me - kapitel 7
"Mel." sa Justin bestämt.
"Justin, kan vi glömma det som hände i lördags? Jag vill hellre vara din vän."
Det var inte meningen att jag skulle säga det så plötsligt. Jag såg tveksamt på Justin och hur hans ansiktsuttryck långsamt föll, och jag kunde inget göra. Orden var redan ute från min mun, och jag kunde inte ta tillbaka dem.
"visst. Okej. Det gör inget, spelar ingen roll." mumlade Justin med ögonen i marken.
Jag tog ett steg närmare honom för att lägga en hand på hans axel, "säkert?"
Han lyfte huvudet för att se mig i ögonen och fick fram ett leende, "ja."
Jag log lent och kramade honom.
"kom nu, vi har engelska." sa Justin och gick ut ifrån det mörka utrymme vi varit i. Jag nästan skuttade ut för jag var så glad. Det kändes som att en stor börda lyfts från mina axlar.
Jag studsade nästan upp ur sängen och tog en lång dusch med en grundlig hårtvätt.
Två timmar senare var jag på väg till skolan.
Lunch. Justin hade inte synts till på hela dagen och jag hade fått arbeta på vår engelska ensam. Chloe mötte upp mig vid mitt skåp när jag kom från matten och stampade otåligt i marken medan jag lade in böckerna i skåpet.
"vad bjuder mattanterna på idag då?" frågade jag med viss vits i rösten.
"ett oförskämt humör antar jag. Som vanligt."
Vi såg på varandra innan vi båda brast ut i gapskratt mitt i korridoren. Det bästa med Chloe var antagligen att hon hade samma humor som mig och förstod när jag var allvarlig eller skojade. Det och att hon var så lätt att bli vän med och lita på.
När vi fått våran mat upplastad på våra brickor började vi röra oss till ett ledigt bord. Det gick ju förstås inte, för alla bord var redan upptagna av en massa människor som pratade, skrattade och åt så det hördes ordentligt.
"ska vi sätta oss bredvid Ryan och Chaz?" frågade Chloe tveksamt.
Jag gick med på det, och med Chloe i sällskap satte vi ner våra matbrickor mitt emot Chaz och Ryan som glufsade i sig maten som om det vore en gourmémiddag. Jag och Chloe utbytte en äcklad min innan vi satte oss ner på stolarna.
"är det gott?" frågade jag med ett leende.
Ryan säg upp från sin mat, "sådär." Sedan återgick han till att äta precis som om ingenting hade hänt. Jag suckade och tog kniv och gaffel i vardera hand för att börja äta.
"har någon av er sett Justin förresten?" undrade jag efter ett tag.
Chaz mötte Ryan's blick för en halv sekund innan han såg på mig, "han är sjuk."
Hans blick vacklade fram och tillbaka och hans läppar darrade. Han ljög.
"Chaz, du är urdålig på att ljuga. Berätta."
Chaz gav Ryan en blick som antagligen betydde att han skulle ta över.
"men vi vet inte." svarade Ryan kort och såg snabbt ner i maten igen.
Jag såg på Chloe som också hade märkt att det var något skumt på gång, men hon skakade på huvudet i en gest för att jag inte skulle bry mig. Jag gjorde som hon ville och åt upp min mat på tallriken istället.
Justin hade kommit tillbaka till skolan redan nästa dag, men brydde sig inte alls om mig förutom när han behövde. Vi hade inte jobbat med engelska arbetet efter skoltid, och vi låg redan efter. Jag tänker inte bry mig, Justin får bete sig hur han vill, bara han inte är taskig. Fast, jag vill inte att han ska vara anledningen till att mitt betyg sänks. Bollen låg alltså på min planhalva, jag var tvungen att ta kontakt med Justin.
I fyra dagar hade Justin praktiskt taget ignorerat mig av absolut ingen anledning. Vad har jag gjort honom?
Jag tog upp min telefon från jeansfickan och tryckte upp ett nytt meddelande.
Till Justin: hej. jag vet inte varför du ignorerar mig, för jag har inte gjort något. men jag ville bara säga att vi borde jobba på engelskan om vi ska hinna klart i tid.
Jag tryckte på 'skicka' och slängde mobilen på min säng med en suck. Min dator som stod på skrivbordet hade jag inte rört på flera veckor. Det var nästan som om jag var isolerad, eller det kändes så i alla fall. Jag fällde upp locket och startade datorn.
Just då hördes ett ljud bortifrån sängen, ett nytt meddelande. Jag reste mig snabbt upp från skrivbordsstolen och rusade fram till telefonen.
Från Justin: okej, kom till mig om en timme.
Jaha, sur eller något? Han bad inte om ursäkt eller någonting. Fast han vill att jag ska komma dit ju. Men det är för arbetets skull, han hatar väl mig ändå.
Med min hjärna full av konstiga tankar gjorde jag mig i ordning för att gå bort till Justin. Nu var han tvungen att prata med mig, och att berätta vad jag gjort för fel.
"mamma, jag går till Justin och gör ett skolarbete. Hejdå!"
Hon svarade något jag inte hörde precis innan jag stängde ytterdörren efter mig och traskade ut på gatan.
Efter ungefär en kvarts tid av gång stod jag utanför Justin's hus. Jag knackade på, och efter en stund öppnade en kvinna i ungefär samma längd som jag dörren och log mot mig.
"hej, du måste vara Melanie! Jag heter Pattie, Justin's mamma. Kom in."
Jag log snällt mot henne och tog ett steg in i hallen.
"tack, men kalla mig Mel." svarade jag tacksamt.
Hon log förstående, "okej, Mel. Justin är där uppe på sitt rum."
Jag nickade och snörande av mig mina converse innan jag med snabba steg gick upp för trappan.
Snart var jag framme vid Justin's dörr. Den var täckt av klistermärken från hans barndom med Batman och andra superhjältar på. En stor skylt fastnade i min blick. "KEEP OUT."
Jag struntade i alla tankar som kom upp i mitt bakhuvud och knackade försiktigt på istället.
"kom in." hördes en röst inifrån.
Jag tryckte ner handtaget och steg in i rummet. Justin visade sig där han kom fram ifrån hörnan där hans instrument fanns.
"hej. Har du dina böcker med dig?" frågade han.
Jag nickade och höll upp min väska. Han visade mig till sängen där vi suttit förra gången jag var här. Justin satte sig på andra sidan sängen och slog upp son bok.
"vart var vi?"
I timmar satt vi och pluggade och gjorde faktiskt stora framsteg. När han stängde igen sin engelskbok och log snett mot mig tog jag chansen.
"varför har du ignorerat mig hela veckan?"
Justin som hunnit bort till sitt skrivbord för att lägga ner sin bok stod nu med ryggen mot mig. Han svarade inte, men jag såg på hans kropp att han suckade djupt.
"jag ställde en fråga." fortsatte jag.
Han vände sig om mot mig, men mötte inte min blick, "för att jag var besviken."
"besviken på vad?" jag pressade ut allt från honom.
"sluta vara så nyfiken!" väste han och såg på mig med arg blick.
Jag öppnade förvånat munnen innan jag snabbt lade ner mina böcker i väskan och öppnade hans rumsdörr för att gå iväg.
"Mel, vänta! Förlåt, jag menade det inte."
Jag vände mig om, och han fortsatte.
"stanna ett tag till, snälla?"
Rätt kort, men åter igen - jag hinner inte. Kommentera så jag blir glad tills nästa gång det är dags att skriva.
MUCH LOVE.
/e.
Kommentarer
Postat av: emelie
awww så bra! vill ha mer EBBA!!!!!
Postat av: Becka
Bra :)
Postat av: Anonym
åhh! braaaaaaa
Postat av: Anonym
jättebra!!! :)
Postat av: Anonym
hmmm, vad hände på slutet?;)
Postat av: Isabell
Fiiiint:))
Postat av: Anonym
gölligt:')
Postat av: Anonym
vill ha meeeeeeeeeeeeeeer
Postat av: Isabell
Du får lägga upp ett ikväll!!!:)
Postat av: Anonym
bra kaptiel. kanske justin vill vara mer än bara vänner? och vet melanie om att han är en känd popstjärna världen över? ;)
Trackback
/>