”Jag tycker du ska lyssna på Justin, Mel. Niall verkar faktiskt inte så bra som du tror att han är. Du hörde inte samtalet igårkväll innan han stack. Men det var inte något roligt.”
Jag suckade, ”Niall är snäll mot mig och han bryr sig om mig.”
”om det får dig att sova om nätterna så”, fnös Chloe.
Jag ignorerade hennes sarkastiska mening, ”vad var det mer du ville säga?”
”okej, lova att inte säga detta till någon alls”, sa hon allvarligt.
”vem skulle jag säga det till?”, sa jag och log.
”jag… Jag tror jag gillar Ryan”, mumlade Chloe.

Jag höll på att tappa hakan. Sa hon precis det jag trodde hon sa? Jag stirrade på henne med uppspärrade ögon och öppen mun.
”du får gärna säga något”, sa Chloe besvärat.
Genast stängde jag munnen och drog en hårslinga som hamnat i ansiktet bakom örat, ”så, Ryan alltså?”
Hon nickade långsamt och klämde fram ett leende utan att visa tänderna.
”gulligt”, sa jag och nickade.
Chloe slängde sig bakåt på min huvudkudde och satte händerna för ansiktet, ”vad ska jag göra?”
Jag funderade en stund, ”kolla om han känner samma sak, och gör han inte det så får du honom att göra det!”
Hon satte sig upp så att hon lutade sig på armbågarna, ”vad menar du?”
Jag flinade, ”om han inte gillar dig på samma sätt som du så ska du få honom att göra det. Förför honom, eller vad det kallas.”
”jag vet inte om det är en så bra idé”, började hon men jag avbröt henne, ”klart det är! Du gillar honom så pass mycket väl?”
Chloe nickade långsamt innan hon log med hela ansiktet.
”ni kommer passa jättebra ihop”, konstaterade jag.
”ta inte ut något i förväg”, varnade hon innan hon kramade om mig.
”vi ska bowla ikväll, vill du följa med?”
Jag nickade ivrigt, ”vilka ska med?”
”än så länge är det jag, Ryan och Chaz. Och nu du också. Vi har inte fått tag på Justin.”
”jag hade faktiskt tänkt gå bort till honom senare, jag kan fråga honom då”, sa jag.
Hon nickade, ”jag måste ändå sticka nu, men vi ses ikväll då!” Hon reste sig upp för att gå men stannade till vid dörren, ”Melanie?”
”hm?”, svarade jag och vände huvudet mot henne.
Jag log, ”det var så lite så.”
Chloe log genuint tillbaka innan hon försvann nerför trappan. Direkt när jag hörde ytterdörren slå igen reste jag mig upp och gick bort till min mobiltelefon som låg på mitt skrivbord. Jag slog in siffrorna som ledde till Justins telefon, och de gick många signaler innan jag fick höra hans röst. Men till min besvikelse var det bara telefonsvararen.
Då sprang jag nerför trappan och tog på mig mina skor innan jag låste ytterdörren för att promenera bort till Justins hus. Han kan ju inte bara ha försvunnit sådär.
Efter ungefär femton minuter av snabb gång kom jag fram till det stora huset som Justin och hans mor bodde i. Jag knackade tre snabba slag på deras dörr och strax öppnades dörren. Pattie.
Hon log när hon såg att det var jag, ”hej Melanie!”
”hej Pattie, jag letar efter Justin”, svarade jag.
Hennes leende försvann när jag nämnde hennes sons namn, ”Justin? Han har jag inte sett sen igår, jag trodde han var med dig!”
Jag skakade på huvudet, ”jag kan inte få tag på honom. Har du någon aning om var han kan vara?”
Just då hoppade jag till av att en bildörr smälldes igen, hårt. Jag vände mig om och fick strax därefter syn på min pojkvän som kom gåendes ifrån sin svarta Range Rover. Hans ansikte var helt slätt, och han visade inga som helst tecken på känslor. Jag sprang fram till honom och kramade honom hårt, ”Justin! Var har du varit?”
Han lade armarna om min midja och höll om mig hårt, men jag kände inte värmen och kemin mellan oss som brukar finnas där. Istället släppte han taget om mig och lät mig följa med honom in i huset.
”vart har du varit, Justin?”, frågade Pattie som nu stod i köket.
Justin stannade till på väg upp i trappan till sitt rum, ”hos John.”
Pattie svarade inte, men jag förstod att hon hade hört, för det var knäpptyst i huset. Plötsligt började hon skramla med kastruller, och Justin fortsatte gå. Jag fick springa för att hinna med i hans fart.
När vi kom in på hans rum slog han sig direkt ner på sin säng, och jag gjorde precis samma sak.
”vem är John?”, frågade jag tyst och iakttog Justin som satt och fingrade på sina jeans, de hade ett hål på knät.
”bara en kompis.”
Jag nickade, desperat i att veta mer om denne John, men jag visste bättre än att dra igång en frågesport. Jag vet hur lätt Justin blossar upp i sådana.
”jag var orolig för dig”, sa jag istället.
I vanliga fall hade han kramat om mig och sagt något i stil med ”du är för söt” men nu rörde han inte på sig. Han bara satt och stirrade på hålet i sina jeans.
”varför svarade du inte när vi ringde?”, frågade jag.
”jag hade inte min mobil med mig”, muttrade han.
Jag suckade åt hans brist på ord.
”vad är det med dig idag?”
Han såg på mig och höjde ena ögonbrynet, ”vad menar du?”
”du är sur på allt och alla”, konstaterade jag.
Det var först då Justin mjuknade upp. Han log utan att visa tänderna och såg in i mina ögon.
”förlåt, baby. Det är inte meningen att vara sur på dig.”
Jag kände hur mina kinder blev varma när jag rodnade åt smeknamnet. Justin mungipor flög om möjligt ännu högre upp när han såg mina röda kinder och drog mitt hår bakom mina axlar. Sedan kysste han hela vägen längs mina nyckelben och upp längs min hals. Innan han kysste mina läppar lutade han sin panna mot min och såg med lycka in i mina ögon.
”du betyder så oerhört mycket för mig, Melanie.”

KOMMENTERA.