Arg gick jag till min bil och tog direkt upp mobilen ur fickan för att slå ett av de få nummer jag faktiskt kunde utantill.
”John? Jag tror Niall vill hämnas på mig för vad jag gjorde mot Amber, är du hemma? Jag är på väg.”


Melanies Perspektiv:

 

”dåvar vi här. Madison Lane”, sa Niall och stannade bilen.
Jag knäppte upp mitt bilbälte och vände mig sedan mot honom, ”tack så mycket för allt. Jag menar det verkligen.”
Han log, ”vi ses, Mel.”
”hejdå”, sa jag och öppnade bildörren, men när jag kommit ut kände jag inte alls igen mig. Det här var inte Madison Lane. Förvirrat vände jag mig om mot Niall, ”det här är inte mitt område.”
Han flinade bara som svar. Plötsligt drogs en säck över mitt huvud och allt blev mörkt.

---

 

Justin’s Perspektiv:

Jag trampade så hårt jag kunde på gaspedalen och struntade totalt i vad det stod på hastighetsmätaren eller vad de bilar jag passerade tyckte. När jag kom fram till Johns hus efter vad som känts som en evighet, trots alla de kilometrar i timmen jag körde, sprang jag fram till ytterdörren och öppnade dörren.
”hallå? Är det någon hemma?”, ropade jag försiktigt. Jag gick in i huset halvt framåtlutad, som om jag försökte smyga, och stannade till vid öppningen in till vardagsrummet. Där satt John i soffan med benen på det låga bordet framför sig och såg på tv. Direkt sträckte jag på mig och harklade mig.
När John märkte att jag stod lutad mot väggen stängde han direkt av tv:n.
”hey bro. Hur är det?”, sa han och reste sig upp.
Jag himlade med ögonen, ”vad tror du?” John bara ryckte på axlarna.
”har du allt jag bad om?”, frågade jag.
”ja, det har jag”, svarade han och gick förbi mig. Det tog en stund innan jag förstod att jag skulle följa efter honom, så jag sprang några steg och slöt upp strax bakom honom. John öppnade en dörr och började med snabba steg gå ner för trappan som uppenbarade sig direkt efter. Snart stod vi båda på Johns kalla källargolv.
”vilket vapen ska vi ha?”, frågade John som om det vore den mest självklara saken i världen.

Jag såg mig omkring innan jag tog upp ett vapen och kände på det i min hand, ”är den laddad?”
Han skakade på huvudet och skrockade, ”tror du jag är dum eller? Vem som helst kan ju ta sig in och hämta upp ett vapen här nere för att döda mig.”
Jag skrattade och såg på medan John vände sig om och öppnade ett säkerhetsskåp med hjälp av en kod. När han öppnat skåpet tog han ut ammunition och gav det till mig.
”det borde nog räcka”, sa han och tog några kulor till sig själv som han lade i en pistol. ”är du redo?”
Jag laddade mitt vapen så att det gav ifrån sig ett litet klickljud och såg sedan på John, ”aldrig varit mer redo än såhär.”
John nickade bestämt och tillsammans gick vi ut till min bil, jag i förarsätet och John i passagerarsätet.
”vad gjorde Niall exakt?”, frågade John medan jag backade ut från uppfarten.
Jag hade nästan blivit av med all ilska, men när John nämnde Nialls namn grep jag hårt tag i ratten och lät mina naglar gräva in i lädret.
”jag vet inte. Jag gick på toaletten, och när jag kom tillbaka var Melanie arg på mig. Och inte bara lite sur, utan så arg att hon skulle kunna döda mig. Så Niall hade sagt något om mig, men jag har ingen aning om vad.”
”han har verkligen väntat länge på sin hämnd”, muttrade John.
Jag svarade inte, utan höll ögonen på vägen medan jag försökte trycka bort tankarna om vad Niall kan tänkas göra mot Melanie.

Melanies Perspektiv:

När jag öppnade ögonen kände jag inte igen mig alls. Det tog en stund för mig innan jag uppfattade vad som hade hänt och jag drogs tillbaka till verkligheten. Jag försökte resa mig upp, men märkte genast att det var helt omöjligt. Mina händer var fastknutna bakom stolsryggen och anklarna satt fast i två av stolsbenen. Suckandes lutade jag huvudet bakåt och såg upp i taket. Jag hade ingen aning om vart jag var, och jag ville inte tänka på vem som kunde ha gjort det här.
Rummet jag befann mig i såg rätt vanligt ut. Bakom stolen jag satt i fanns ett litet kök, och framför mig var två soffor ställda mittemot varandra. Jag försökte lirka mig ur den hårda knuten runt mina handleder, men just då öppnades dörren in till rummet. Snabbt satte jag mig rak i ryggen och kisade för att se vem det var i skuggan. När personen tog ett steg fram såg jag vem det var.
”Niall?”, frågade jag förvånat. ”hjälp mig av med repen, snabbt!”
Han svarade inte, men hans flin gjorde mig orolig. Niall började gå mot mig, och mina ögon blev större ju närmare han kom.
”varför lyssnar du inte på din pojkvän?”, frågade han lugnt och smekte mig långsamt över kinden.
”du skulle ju köra hem mig!”, utropade jag förtvivlat. Hur kunde jag vara så dum, att se igenom Niall. Jag hade vetat hela tiden att jag skulle ha lyssnat på Chloe när hon sa att det var något skumt med honom. Jag förbannade mig själv mentalt över det stora misstag jag gjort.
Niall bara fortsatte att flina, ”men det ser inte ut som att jag gjorde det, eller hur? Vad sägs om att vi har lite kul istället här?”
Jag blängde argt på honom.
”är du hungrig förresten?”, frågade han. Jag svarade inte, men inombords var jag utsvulten. ”Chris kan komma och ge dig något.”
Och med de orden, gick han och lämnade mig ensam i rummet igen. Jag kämpade hårt för att hålla tårarna inne, det fanns inte en chans att jag skulle slösa tårar på någon så hemsk som Niall.
”nämen, om det inte är lilla Mel...”, hördes en röst från andra sidan av rummet. Jag vände på huvudet och fick se en kille i samma ålder som Niall. Han hade korpsvart hår och mörkblåa ögon. Om jag inte hade varit i denna situation när jag såg honom hade jag tyckt han var riktigt snygg. Nu kände jag inget mer än hat mot honom.
”kalla mig inte det”, väste jag och såg på honom med smalnade ögon.
Han höjde sina ögonbryn och putade med munnen, ”och vad ska lilla Mel göra åt det?”
Ingenting. Jag kunde inte göra någonting alls, så istället såg jag bara på honom med en arg blick. Chris stack ner ena handen i byxfickan och drog upp en kniv. Jag drog efter andan och såg först på kniven och sedan på Chris med skräckslagna ögon. Han kom riktigt nära mitt ansikte och lade knivseggen mot min kind. Den var kall och jag kände hur hela jag darrade.
”vilket fint ansikte”, sa han. ”det vore synd om det kom till skada, eller hur?”
Jag bet mig hårt i läppen för att inte börja gråta, ”snälla gör det inte.”
Chris log och jag kände hur kniven långsamt skar in i min hud. Jag stängde ögonen så hårt jag kunde, och mina tårar brände innanför ögonlocken. En tår rann nerför min kind, vilket verkade roa Chris, för han drog kniven längs min kind ännu än gång, och skar upp ännu mer av min hud.
”snälla sluta”, fick jag fram samtidigt som ännu en tår flydde från mina ögon. Av någon anledning lyssnade Chris på mig, för han slutade, och när jag öppnade ögonen stod han bredvid Niall och en annan kille jag aldrig sett förut.
”vad vill ni?”, frågade jag och gjorde allt för att låta så modig som möjligt.
Alla flinade exakt likadant, men bara Niall öppnade munnen.
”är det inte synd att du sitter här endast på grund av din pojkvän?”
”Justin kommer och räddar mig!”, skrek jag förtvivlat.
Niall skrattade, ”nej, det kommer han inte. Tänk efter, Melanie. Skulle du åkt efter någon som anklagade dig för att vara en lögnaktig mördare?”
Jag svarade inte utan bet mig hårt i läppen, för Niall hade rätt. Justin skulle inte komma efter mig. Varför skulle han? Jag hade ju faktiskt sagt riktigt hemska ord till honom, som jag skulle, om jag kunde, ta tillbaka. Men det går inte. Jag är fast här.

---

Förlåt för att inlägget kom upp först nu, men jag har som sagt varit sjuk och hållt på med designen som inte riktigt är klar.

kommentera vad ni tycker om designen!
/e.