Jag satte mig upp i sängen och såg på honom. Sedan såg jag runt i rummet och insåg hur lustigt allt var, och skrattade.

”jag mådde så mycket bättre innan du kom, Justin. Tänk på det, sedan jag blev tillsammans med dig, hur många gillar mig fortfarande? Du själv, Chloe, Ryan och Chaz. Ingen annan. Allting faller på plats nu!”

Justin såg förbryllat på mig, ”vad menar du?”

Plötsligt blev jag väldigt ledsen, ”Justin, jag menar..Vi kan nog inte vara tillsammans längre.”

Jag bara krossade hans hjärta, mitt itu.

”varför?”, frågade Justin sorgset. Jag hade aldrig sett honom såhär sårbar, förutom när han berättade hela sin historia för mig.

”du har fört med dig inget annat än dåligt in i mitt liv, Justin. Vår saga tar dessvärre slut här.”, sa jag bestämt.

”förhastar du dig inte lite väl mycket nu, Melanie?”

Jag skakade på huvudet och tog min väska i handen, ”vi ses Justin.”

Det var igår som jag lämnade Justin, och jag hade redan börjat ångra mig lite. Men detta var det enda rätta, jag hade aldrig klarat av att vara hatad av så många, även om det inte borde spela någon roll. Hur mycket jag älskade Justin så var det ingenting emot hur många som ogillade mig. Så det var såhär det fick bli. Jag har inte pratat med någon sedan jag gjorde slut med Justin, och ingen visste om det ännu, förutom vi själva.

Eftersom jag kände mig både instängd och ensam bestämde jag mig för att gå över till Chloe. Direkt när hon öppnade ytterdörren märkte hon att något var fel.

”vad har hänt?”, frågade hon.

Jag kände hur gråten satt som en klump i halsen när jag öppnade munnen för att berätta.

”jag och Justin har gjort slut, eller, jag gjorde slut” mumlade jag fram.

Chloe’s ansiktsuttryck gick från frågande till oroligt och hon kramade mig hårt och länge.

”vill du komma in?”

Jag nickade snyftande och följde efter henne upp till hennes rum.

Hon satte sig med korsade ben i sin säng och jag lutade mig mot väggen i sängen och såg ut genom hennes fönster som vette ut mot skogen. Vi satt tysta sådär i en stund innan Chloe vågade ta första ordet.

”vill du prata om det?”, fick hon fram.

Jag såg på henne med uttryckslös min, ”vad vill du veta?”

”varför ni gjorde slut.”

Jag tog ett djupt andetag och nickade.

”det var rätt konstigt egentligen, han tröstade mig och så insåg jag en sak. Jag älskar honom och han älskar mig, men sedan vi blev tillsammans är det ingen mer än han som gillar mig.”

”jag gillar dig. Och Ryan och Chaz, och din familj.”

”nej”, sa jag och skakade på huvudet, ”min mamma hatade mig för att jag var tillsammans med Justin på grund av hans bakgrund. Och hatar mamma mig får hon med pappa på sin sida också.”

Chloe svarade inte, hon hade inget att komma med.

”jag tror han blev ledsen.”, sa jag tillslut.

Hon såg på mig och höjde ena ögonbrynet, ”tror? Du är ändå den som gjorde slut, och se på dig själv! Tänk dig hur Justin måste må. Han tröstade dig när du var ledsen och du tackar honom genom att göra slut.”

”Kan du åtminstone vara på min sida?! Jag kom hit för att hitta stöd och du blir arg på mig!”, skrek jag.

Chloe suckade, ”jag är inte sur, jag tycker bara att ni två passar så bra tillsammans. Ni skulle kunna ha hållit ihop hela livet, men så går du och gör slut på grund av andras åsikt. Jag tycker inte det är bra, Melanie.”

Jag kände tårarna börja rinna nerför min kind, ”du har nog rätt. Herregud, vad har jag gjort?! Kan jag låna din telefon, jag måste ringa honom!”

Chloe drog upp mobiltelefonen ur sin ficka med ett stort leende på läpparna och gav den till mig. Snabbt slog jag in numret till Justin och väntade otåligt. Lönlöst kom jag fram till hans telefonsvarare och försökte igen. Den femte gången gav jag upp och ringde hem till honom, och inget svar där heller.

”Justin går ingenstans utan sin telefon.”, sa jag sorgset.

”ring Ryan!”, utbrast Chloe.

Om möjligt ännu snabbare tryckte jag in Ryan’s nummer, och lyckligtvis svarade han efter några signaler.

”Hallå?”, sa han försiktigt.

”Ryan? Det är Mel”, sa jag.

”åh, hej Mel. Hur är det?”

”sådär, men det blir nog bättre snart om du svarar på min fråga.”, svarade jag. ”var är Justin?”

Det blev tyst i telefonen i några sekunder innan han öppnade munnen. ”har du inte hört?”

Nu blev jag riktigt orolig, ”nej, vad har hänt?”

”Mel, Justin har varit med om en bilolycka. Han körde av vägen och voltade två varv. Han är på sjukhuset nu.”

Jag svarade inte utan lade bara på och reste mig snabbt upp ur sängen, ”Chloe, vi ska till sjukhuset.”

Hon följde efter mig när jag sprang ner för trappan, ”vad är det som har hänt?”

”Justin var med om en bilolycka”, svarade jag och tog på mig mina skor och struntade i att knyta dem.

Snart satt vi i Chloe’s bil och jag uppmanade henne gång på gång att köra snabbare även om vi redan körde på tok för fort.

När vi kom in på sjukhuset rusade jag fram till receptionsdisken och receptionisten såg konstigt på mig medan jag hämtade andan.

”Jag ska träffa Justin Bieber, tack”, sa jag när jag fått ner pulsen.

Hon nickade och såg igenom sina papper, ”får jag fråga vilken relation du har till Mr. Bieber?”

”jag är hans… Flickvän”, bestämde jag mig för att säga efter en stund.

Receptionisten nickade ännu en gång och rullade fram och tillbaka på sin stol tills hon hittat rätt papper.

”Han är i rum 506, men han är medvetslös så förvänta dig inte för mycket.”

Jag nickade och sa tack innan jag gick med raska steg mot rum 506. Chloe hade åkt hem igen och därmed lämnat mig ensam på ett sjukhus jag aldrig varit på förut. Men när jag började närma mig rätt nummer lugnade jag ner mig samtidigt som en ny nervositet bildades. Tänk om Justin inte skulle överleva? Då hade allt varit mitt fel. Hade inte jag gjort slut så hade han aldrig kört med bilen.

Här var det, rum 506. Jag kunde urskilja en kille i en sjukhussäng inne i rummet genom det rutade fönstret. Sedan såg jag på rumsnumret igen innan jag tryckte ner dörrhandtaget.

Luften kändes väldigt kvav inuti rummet, som om fönstret inte varit öppet på länge. Justin låg ensam i sin säng omgiven av slangar instuckna bland annat i hans näsa och armveck för att kontrollera blodet och andningen. Det var alldeles tyst i rummet om man inte räknade med det pipande ljudet från apparaten som visade Justin’s puls.

Bredvid hans säng stod en blombukett med massvis av blommor i. Jag läste på kortet till buketten, det var från hans pappa.

Min älskade son, du anar inte hur ledsen jag är här borta. Dina småsyskon är oroliga för dig och vi ber alla att du ska bli bra så fort som möjligt. Vi saknar dig. Jazzy och Jaxon vill höra ditt gitarrspelande varje kväll innan de somnar, och jag säger hela tiden att de får dem snart.

Bli bättre snart, älskar dig.

Pappa

Det stack till i hjärtat när jag påmindes om att Justin låg medvetslös och kämpade för sitt liv när jag några dagar innan krossat hans hjärta. Jag drog en stol till sidan av Justin’s säng och slog mig ner. Hans hand som jag nu kramade om hårt låg precis som den andra livlös vid hans sida, och var nästan helt vit.

Mina ögon började tåras igen, och de började rinna okontrollerbart samtidigt som jag stirrade på Justins livlösa men perfekta ansikte. Just i det ögonblicket insåg jag vilket otroligt misstag jag gjort genom att göra slut med honom. Visst, alla hatade mig för att han var min pojkvän, men jag älskade det och var stolt över att säga att jag var Justin Biebers flickvän. Min mammas samtal med mig den natten påverkade nog mig lite. Men hon ska inte kunna få stå i vägen för mig och Justin. Bara han vaknar upp snart.

Jag smekte hans kind med min hand som var blöt av mina tårar.
”Justin, snälla vakna. Jag är så ledsen, jag skulle aldrig ha lämnat dig. Kom tillbaka.” Jag bara grät och grät, men han låg fortfarande bara där uttryckslöst. Det var inte så konstigt med tanke på att han vad medvetslös. ”Jag... Jag älskar dig. Jag älskar dig för mycket för att släppa taget om dig. Snälla vakna så vi kan börja om på nytt.”

Jag vilade huvudet mot Justins säng och stängde ögonen medan tårarna fortsatte rinna. Sedan somnade jag.

Massor av kramar,

/e.