Jag smekte hans kind med min hand som var blöt av mina tårar.
”Justin, snälla vakna. Jag är så ledsen, jag skulle aldrig ha lämnat dig. Kom tillbaka.” Jag bara grät och grät, men han låg fortfarande bara där uttryckslöst. Det var inte så konstigt med tanke på att han vad medvetslös. ”Jag... Jag älskar dig. Jag älskar dig för mycket för att släppa taget om dig. Snälla vakna så vi kan börja om på nytt.”

Jag vilade huvudet mot Justins säng och stängde ögonen medan tårarna fortsatte rinna. Sedan somnade jag.

Jag kände att någon ruskade om mina axlar och långsamt öppnade jag ögonen för att se vem som väckte mig. Min hand höll fortfarande ett hårt grepp om Justins hand, och han låg i exakt samma position som innan jag somnade.

Jag satte mig rak i ryggen i stolen och såg yrvaket på kvinnan i lång, vit läkarrock.

”du måste tyvärr gå ut nu, vi ska köra några tester på Justin. Kan jag kalla på dig igen när vi är klara? Du ser ut att behöva få i dig lite mat. Vad heter du?”

Jag drog handen genom mitt nu rufsiga och självlockiga hår, ”Melanie Johnson. Vad är klockan förresten?”

”klockan är nio. Frukost serveras på tredje våningen.”

”okej, tack”, sa jag. Jag såg på Justins stängda ögon en sista gång innan jag lämnade rummet för att åka ner till tredje våningen.

Det var fullt av människor i cafeterian, både patienter, besökare och läkare. Vissa hade den där hoppfulla glimten i ögat och andra suckade bara och såg ner på maten de hade på brickan. Jag tog en baguette från serveringen och hittade ett avskilt litet bord där jag slog mig ner. Hur hungrig jag än var kunde jag inte förmå mig att få i mig en enda tugga, så jag satt bara och såg ut genom fönstret och tänkte på Justin.

”hej, är det ledigt här?”, hördes en killröst inte långt ifrån mig.

Jag vände mig hastigt om och blev glatt förvånad när jag såg vem det var.

”Niall?!”, utbrast jag.

Niall kisade och brast sedan ut i ett leende medan han slog sig ner på stolen mitt emot mig.

”Mel! Jag trodde inte jag skulle få se dig igen. Någonsin.”

Jag log, ”men här är jag.” Niall tog en tugga från sin mat och jag iakttog honom innan jag fortsatte. ”Vad gör du här?”

Niall tuggade färdigt innan han svarade, ”jag körde hit min mamma, hon ska få sina cellgifter.”

”åh”, var det enda jag fick fram. ”jag är så ledsen.”

”var inte det”, sa Niall och klämde fram ett leende. ”Det var tur att vi upptäckte cancern tidigt, så hon kommer bli frisk. Varför är du här då?”

”Justin, min pojkvän, var med om en bilolycka.”

Han såg medlidande på mig, ”hur mår han?”

Jag suckade, ”inte så bra. Han ligger medvetslös och läkarna tar tester på honom just nu.”

”han blir bra snart ska du se”, muntrade Niall upp mig och log halvt. Jag log tillbaka.

”jag hoppas det.”

Niall svarade inte, utan åt en stund i tystnad.

”hur har du haft det sedan vi träffades sist?”, frågade han.

”både bra och dåligt, men mest bra”, svarade jag. ”hur är det med dig då?”

”bra, jag har slutat med de dåliga vanorna att sitta på Ray’s Diner hela nätterna.”

Jag skrattade.

”jag måste nog gå nu, men det var riktigt kul att träffas igen”, sa jag.

”ja, skulle jag kunna få ditt mobilnummer så vi kan höras lite oftare?”, frågade Niall.

Jag log och vi bytte telefonnummer, och sedan gick jag och slängde min orörda baguette i soptunnan för att gå tillbaka till Justin.

Under tiden jag pratat med Niall hade jag helt glömt bort Justin och var jag var någonstans. Han muntrade verkligen upp mig och fick mig att känna mig bra.

När jag öppnade dörren till Justins rum var jag till min förvåning inte den enda i rummet. Vid sidan av Justins säng satt Pattie i samma stol som jag sovit i för bara någon timme sedan. Hon såg upp på mig med rödsprängda ögon och fuktiga kinder.

”åh, förlåt mig. Jag ska kanske gå igen”, började jag och vände mig om för att gå ut genom dörren igen, men Pattie hindrade mig.

”nej Melanie, stanna snälla.”

Jag såg på henne, och sedan på Justin innan jag gick in i rummet igen och drog fram en till stol bredvid henne.

”tror du han vaknar snart?”, viskade hon efter en stund av tystnad.

Jag såg på Justin, ”jag hoppas det.”

Hon torkade sig med baksidan av handen under ögat och snyftade till. Jag grät inte längre, för jag kände inte att tårarna räckte till. Istället la jag min hand ovanpå Patties för att trösta henne.

”hur hände det?” frågade jag sedan.

Hon flyttade blicken från sin son till mig, ”jag vet inte. Han hade tydligen varit ute och kört på motorvägen på väg mot Toronto, men vad hade han att göra där? Har han verkat bete sig konstigt de senaste dagarna?”

Jag suckade, hon visste antagligen inte om det än. Jag såg på Justin och förbannade honom för att han lämnat mig åt att berätta detta, men tittade sedan stint in i den vita tapeten på väggen för att slippa möta Pattie’s blick.

”vi gjorde liksom slut i lördags.”, erkände jag.

Pattie drog efter andan, ”tror du det är därför han…”

Jag såg på henne med ängslig min, ”jag vet inte, jag försökte få tag på honom igår för att ångra mig, men så fick jag reda på vad som hade hänt och har varit här sedan dess.”

”men oj, Mel. Du borde åka hem och vila”, sa hon och lade ena handen på min vänstra axel.

Jag skakade bara på huvudet, ”nej, jag måste vara här när han vaknar.”

Pattie suckade åt min bestämdhet och reste sig upp.

”jag måste åka till jobbet, men kan du vara snäll och ringa mig när han vaknar?”

Jag log givmilt, ”självklart.”

Hon log tillbaka och gick ut genom dörren.

Om han vaknar, tänkte jag och såg på Justin’s bleka ansikte. Jag saknar att ligga bredvid honom och ha hans armar om min midja. Att känna hans mjuka läppar försiktigt möta mina, och att veta att han älskar mig. Jag saknar det, och därför måste han vakna upp. Nu.

Jag kände hur tårar började rinna längs med mina kinder, och jag lutade mig över Justins ansikte och kysste honom. Hans läppar var kalla och ljust rosa, men de var fortfarande de mjuka, softa läpparna jag var van vi. Jag log mot honom samtidigt som jag började gråta ännu mer.

Min mobil började vibrera i min ficka. Jag torkade tårarna och tryckte på svara.

”hallå?”, sa jag.

Genast hörde jag Chloes oroliga röst i andra luren, ”Melanie? Hur är det?”

”sådär, Justin har fortfarande inte vaknat.”, svarade jag och kände hur gråten ville komma fram igen.

”Jag och killarna är på väg till sjukhuset nu.”

”okej.”

”vi ses”, sa hon. Jag lade på och tog Justins hand och smekte den långsamt.

“hej Mel”, sa Ryan när han kom in i rummet följd av Chaz och Chloe.

Jag såg upp på dem där jag satt vi Justin’s säng och klämde fram ett leende. Alla tre ställde sig vid mig och tittade på Justin som låg lealös i sjukhussängen. Chloe la sin hand på min axel.

”vad säger läkarna?”, frågade hon.

Jag suckade, ”jag vet inte, de säger ingenting.”

”hur är det med dig då?”, frågade Chaz.

”kunde varit bättre.”

De stannade och pratade i några timmar, tills det blev alldeles för sent och de gick hem. Jag hade ingenstans att åka hem till, mitt hem var det värsta stället att vara på just nu. Det var en av två anledningar till att jag stannade på sjukhuset. Den andra var för att vara här när Justin vaknar.

För första gången på ett dygn såg jag på klockan och märkte att det var rätt sent, och jag var riktigt trött. Jag såg en tvåmannasoffa längs ena väggen och gick och la mig i den och stängde ögonen.