Chloe la sin hand på min axel.

”vad säger läkarna?”, frågade hon.

Jag suckade, ”jag vet inte, de säger ingenting.”

”hur är det med dig då?”, frågade Chaz.

”kunde varit bättre.”

De stannade och pratade i några timmar, tills det blev alldeles för sent och de gick hem. Jag hade ingenstans att åka hem till, mitt hem var det värsta stället att vara på just nu. Det var en av två anledningar till att jag stannade på sjukhuset. Den andra var för att vara här när Justin vaknar.

För första gången på ett dygn såg jag på klockan och märkte att det var rätt sent, och jag var riktigt trött. Jag såg en tvåmannasoffa längs ena väggen och gick och la mig i den. Inte långt efter så somnade jag.

---

”Melanie?”, sa en svag röst. Jag öppnade mina ögon, men ingen var i rummet. Förbluffat satte jag mig upp i soffan och såg mig omkring igen.

”Melanie?”

Denna gång var jag helt säker på att det var någon här, och det var då jag såg det. I sjukhussängen, bara några meter ifrån mig låg inte samma Justin som innan. Förra Justin var blek och livlös, men han här hade ögonen öppna och såg rakt på mig. Min första reaktion var tårar, som jag inte kunde hindra. Tårarna, glädjetårarna, strömmade ner för mina kinder samtidigt som jag förde ena handen mot mitt ansikte och satte den för min mun.

”Justin”, fick jag fram mellan snyftningarna och reste mig upp. Ett stort leende bildades på hans läppar ju närmare jag kom.

”drömmer jag?”, viskade jag när jag var framme vid hans säng. Justin log om möjligt ännu större, men fortfarande svag, och tog min hand.

”nej, baby. Det här är verkligheten.”

Nu log jag också. Jag slog mig ner i stolen bredvid hans säng, som stått där i säkert ett dygn, och smekte hans hand varsamt.

Jag tittade upp från våra händer och mötte allvarligt hans blick. Med den lediga handen torkade jag mina tårar, ”Justin jag är så ledsen. Du anar inte hur mycket jag ångrar mig. Förlåt för att jag sårade dig, förlåt för att jag lämnade dig, förlåt för allt hemskt jag gjorde mot dig. Förlåter du mig?”

Han såg på mig oberoende och mumlade något.

”Justin?”, frågade jag nervöst.

Han kunde inte hålla sig längre och brast ut i ett flin, ”klart jag förlåter dig. Jag har saknat dig, Mel.”

Jag pustade ut, ”sluta skrämma mig så! Jag har saknat dig också.”

Sedan lutade jag mig fram och kramade honom.

”vi borde nog säga till doktorerna att du är vaken.”, konstaterade jag och sträckte på mig. Han nickade och satte sig upp i sin sjukhussäng.

Jag gick ut i korridoren, och när jag äntligen hittade en doktor så visade det sig att den var upptagen, så sökandet fick fortsätta. Men tillslut fann jag en ledig doktor som genast följde med mig tillbaka in till Justin.

”hur mår du?” frågade doktorn medan han kollade blodtrycket på Justin.

”jag mår riktigt bra, faktiskt”, svarade Justin i en glad ton.

Läkaren log varmt, ”så bra. Har du tur får du åka hem redan idag.” Sedan hängde han stetoskopet som han lyssnat på Justins hjärtslag med, och lämnade oss två ensamma.

”jag går och ringer din mamma”, sa jag. Han nickade och jag lämnade honom ensam i rummet.

 

Efter att jag ringt Pattie och hon kommit till sjukhuset för att träffa Justin kunde vi äntligen åka hem. Eller hem och hem, jag bodde ju hos Justin nu.

Det första jag gjorde var att duscha, något jag inte gjort på tre dagar. Sedan bjöd Pattie på en underbart god middag, och nu ligger jag och Justin i hans säng.

”vart var du på väg?”, viskade jag.

Justin såg på mig, ”va?”

”vart var du på väg när du råka ut för olyckan?”

”till sjön. Där jag träffade dem killarna som fick mig att göra... Du vet.”

”åh”, sa jag och nickade.

Han kramade om mig hårt, ”men jag lovar att jag aldrig ska göra om det.”

”och jag lovar att jag aldrig ska såra dig igen”, svarade jag.

Justin kysste mig på pannan, ”god natt Melanie.”

Nästa morgon vaknade jag med en snarkandes Justin vid min sida. Jag orkade inte ligga kvar och vänta på att han skulle vakna, så jag klättrade över honom och reste mig upp. När jag kommit ner för trappan och in i köket lade jag märke till en lapp på köksbordet. Jag gick fram och läste på den.

Hej!

Jag har åkt till jobbet och blir nog borta hela dagen. Ställ inte till med för mycket oreda! Frukost och annat finns i kylen.

Pattie.

Jag log lite åt lappen och fortsatte sedan bort mot kylskåpet. Det fanns mycket att välja på, men jag kände mig verkligen inte sugen på något, så jag bestämde mig för att laga pannkakor till Justin. Det var trots allt hans favoriträtt. Så jag tog fram ägg, mjölk och annat och började laga det. Även om jag bara gjort detta två gånger innan så gick det förvånansvärt bra. Jag hällde i lite smet i en stekpanna och såg på medan smeten koagulerade.

Plötsligt kände jag två armar runt min midja och jag hoppade till. Ett dovt skratt hördes från min vänstra sida samtidigt som en haka sattes på min axel.

”god morgon sötnos, det luktar gott.”

Jag vände mig om och flinade, ”vem sa att det var till dig?”

Justin såg förvånat på mig, ”va?”

”du måste förtjäna pannkakorna”, svarade jag med ett lurigt leende.

Han flinade och kysste mig på nacken, en rysning gick genom kroppen på mig och jag öppnade munnen av välbehag. Han fortsatte kyssa mig längs käkbenet tills han kom fram till mina läppar och bet försiktigt i dem. Då kunde jag inte hålla mig längre och kysste honom hårt.

”får jag pannkakor nu då?”, frågade han och såg på mig.

Jag log nickandes och han pussade mig snabbt på munnen.

”tack älskling!”, ropade han medan han sprang bort till badrummet.

Efter att vi ätit gick vi upp på Justins rum igen.

”kan vi inte spela in en till video till youtube?”, frågade jag och tog upp Justins gitarr.

”jag antar att vi kan det..”

---

Innan ni börjar klaga på att kapitlet aldrig kom upp igår kan jag berätta att min dator la av och gick inte att få igång istället. Så jag har fått skriva om hela kapitlet idag, och förstår om ni inte tycker det är så bra eller långt.