Snabbt kladdade hon ner något på sitt lilla block hon hade i handen innan hon lämnade oss ifred.
”tänk om jag inte gillar hamburgare?”, sa jag med ett flin.
”alla gillar hamburgare, Mel”, svarade Justin.
Sedan reste han sig upp, ”jag kommer snart.”

Justins Perspektiv: 

Jag reste mig upp och lämnade Melanie ensam vid vårt bord för att gå på toaletten. Just när jag öppnade dörren till båsen stötte jag in i någon.
”oj, förlåt”, mumlade jag innan jag såg vem det var.
”Bieber? Lustigt att se dig här, på mitt territorium.”

Jag frös till när jag hörde rösten, och kände genast igen den. Långsamt vände jag mig så jag kunde se personen i ögonen.
”jag går väl vart jag vill, Reagan”, svarade jag hotfullt.
Han skrockade och såg ut i restaurangen tills hans blick fastnade vid något.
”jag ser att du tog med din tjej? Är det inte lite väl riskfyllt, du vet att detta är vårt område.”
Jag skakade på huvudet, ”ser det ut som om jag bryr mig? Jag kan väl inte komma ihåg alla gränser exakt. Och rör du henne är du död, det lovar jag dig.”
Han bara skrattade, ”dina hot betyder ingenting för mig, Bieber, ha det klart för dig. Det ska bli kul att berätta sanningen för henne om dig.”
Nu var jag riktigt irriterad. Jag tog ett hårt tag om hans tröjärm och drog med honom in på herrtoaletten och tryckte upp honom mot väggen.
”säg ett ord om mig till Melanie och jag skär halsen av dig utan några problem”, väste jag upp i hans ansikte.
”jag är inte rädd för dig. I själva verket tror jag det är mig du ska vara rädd för. Melanie litar antagligen mer på mig än dig.”
Jag skakade på huvudet och smällde upp honom längs väggen så att hans huvud dunkade i hårt innan jag vände mig om, ”hoppas inte för mycket.”
”hälsa Melanie från mig, förresten”, sa han med ett stort flin.
Jag fnös och öppnade dörren, ”hejdå Niall.”

När jag kom tillbaka ut i restaurangen tog jag mig inte ens tid att slå mig ner igen utan drog upp Melanie ur stolen hon satt på och började gå med henne ut.
”Justin vad gör du?”, frågade hon. ”vi har inte ens fått vår mat än!”
”vi kan äta var du vill, bara inte här”, väste jag och öppnade entrédörren och gick ut. Väl ute släppte jag greppet om Melanies arm och hon drog den snabbt till sig och höll ena handen på smärtan. Jag hade dragit i henne för hårt.
Försiktigt tog jag bort hennes hand som dolde smärtan och fick se ett stort rött märke orsakat av mig.
Jag såg upp på hennes smärtfyllda ansikte med ånger i mina ögon, ”jag är så ledsen, Mel”, sa jag samtidigt som jag lät mina fingrar smeka hennes arm.
”det är lugnt Justin, jag vet bara inte vad som har fallit i dig. Först igår, och sedan detta. Vad har hänt?”
Jag skakade bekymrat på huvudet, ”det är inget, Mel. Jag har bara ett dåligt dygn, antar jag.” Jag kunde inte förmå mig att berätta sanningen för henne.
Hon lade händerna längs mina käkben och såg på mig med oskuldsfulla ögon, ”är det säkert? För jag lyssnar mer än gärna om det är något.” Jag log tacksamt men skakade kort på huvudet, ”det är säkert.”
Melanie ställde sig på tå och stängde ögonen innan hon snuddade vid mina läppar snabbt. Jag gjorde samma sak som hon och tryckte henne närmare mig. Hon kysste mig länge och jag började kyssas tillbaka. Mina tänder bet till vid hennes underläpp och hon flämtade till. Sedan förde hon sina händer längs med min hals och när dem nådde mitt bröst puttade hon lätt iväg mig med ett flin på läpparna. Jag bet mig i läppen med en road blick innan jag lade ena armen om henne och ledde henne tillbaka till bilen.
”Melanie!”, ropade en allt för igenkänd röst. Mina fingrar krossade nästan dörrhandtaget som jag höll i.
Melanie vände sig snabbt om så att hennes hår flög, ”Niall?!” Hon öppnade armarna och kramade om honom. Han gav mig ett elakt flin samtidigt som han andades in min flickväns doft. När Melanie tog ett steg tillbaka höll hon fortfarande kvar ena handen på hans arm, vilket jag måste erkänna, irriterade mig. Sedan såg hon tillbaka på mig och gestikulerade åt mig att komma fram, ”du har träffat Justin väl? Min pojkvän.”
Niall flinade och nickade.
”vi träffades på festen, om du kommer ihåg”, förklarade jag för henne.
Melanie rodnade, ”åh just det!”
Jag lade min vänstra arm om henne beskyddande så hon blev tvungen att ta bort handen från Niall.
”I alla fall, vi var precis på väg att åka. Vi ses”, sa jag och vände mig om med Melanie.
Hon vände sig om och log mot Niall, ”hejdå Niall.” Hon tog upp ena handen och vinkade snabbt, och hoppade snabbt in i bilen efter att jag öppnat bildörren åt henne. När jag kom runt bilen vid billuckan stod Niall fortfarande kvar, på exakt samma ställe.
”du kan inte skydda henne för evigt ifrån mig, Bieber. Jag kommer komma åt henne någon gång. Och när den dagen kommer, så ska du få känna på hur mycket jag fick lida.” Nu stod han så pass nära att jag kunde känna hans andedräkt mot min mun.
”du kommer inte att få komma nära henne, aldrig någonsin”, väste jag.
Niall bara flinade, ”vi får väl se hur det blir med det”, sa han och trampade mig hårt på högerfoten innan han lämnade mig.
Hoppandes på ett ben kom jag in i bilen och spände fast mig.
”vad var det där om?”, frågade Melanie oroligt.
Jag svarade inte men lät en hög suck försvinna från mina lungor medan jag trampade på gasen.
Melanie trummade otåligt med sina fingrar på ena knäet, och hennes läppar var formade som ett streck. Efter en stund av tystnad vred hon sig om i sätet mot mig, ”Justin.”
Jag ignorerade hennes tilltal och fortsatte köra. Min vänstra arm lutade sig mot fönsterbläcket och min högra styrde bilen från högsta punkten av ratten.
”Justin!”, skrek Melanie vilket ledde till att jag hoppade till i mitt säte. Hon fnissade till men blev sedan allvarlig igen, ”vad pratade du och Niall om? Och låtsas inte som om du inte vet vad jag pratar om, för det gör du.”
Jag bytte arm att styra med och tryckte ytterligare lite till på gasen.
”kan du lova mig en sak?”, frågade jag försiktigt.
Melanie nickade blankt, ”visst, vadå?”
Jag svalde djupt innan jag svarade, ”lova mig att aldrig träffa Niall igen.”
Hon svarade inte utan sjönk långsamt ner i bilsätet igen och stirrade på vägen. Efter en stund öppnade hon munnen, ”det kan jag inte.”
”du sa att du lovade”, försvarade jag.
”Justin, han är min vän. Varför skulle jag inte få träffa honom mer?”
Jag suckade, ”jag kan inte berätta varför, men kan du lova mig det?”
Melanie skakade på huvudet, ”nej det kan jag inte. Ge mig en bra anledning.”
”men jag kan ju inte ge dig en anledning!”
”varför inte?”, frågade hon.
Jag tog ett djupt andetag, ”för om jag berättar varför, så kommer du inte vilja vara med mig längre."

Kapitlet är kort och ni har fått vänta någon dag för länge, och jag ber så hemskt mycket om ursäkt. 
Jag ska resa bort på måndag, men ska nu under veckan kämpa med att skriva en massa så ni får några kapitel under de två veckor jag är bortrest. 
Men ni får faktiskt börja kommentera mer, för jag vet att ni kan bättre!

10 kommentarer så kommer nästa på torsdag!

Ni är bäst.
/e.