”har du skrivit detta?” frågade jag tyst, men imponerat.

Han tvekade en stund och stampade med högerfoten i marken och såg ut genom fönstret innan han vågade möta min blick, ”ja..Men det är inget bra, bara något jag kom på.”

”det är inte dåligt. Inte på långa vägar. Spela den.”

”Nej, du kommer inte gilla den…”

Jag avbröt honom, ”det vet du inte om du inte prövar. Du har en gitarr där borta.”

Justin såg åt det hållet jag pekade och gick tillslut med långsamma steg och hämtade den. Jag gav honom pappret med låten på och satte mig i skräddarställning i sängen. Justin kom och satte sig bredvid mig på sängkanten och satte sina fingrar på gitarren. Innan han drog första ackordet vände han huvudet och såg på mig, ”den här är skriven till dig.”

När han hade sjungit klart satt vi båda tysta en stund på sängkanten bredvid varandra. Jag lutade mitt huvud mot hans axel, som förblev stilla precis som hans blick som var fäst på golvet.

"det var jättefint." viskade jag.

Han svarade inte, men jag kunde se hur han log för sig själv.

"skrev du den till mig?" fortsatte jag, i hopp om att han skulle svara.

Denna gången nickade Justin, "ja."

Jag tog tag i hans gitarr och ställde den på golvet bredvid honom. Sedan klättrade jag fram till honom och satte mig i hans knä med armarna runt hans hals. Justin's ögon tindrade av förväntan. Jag log brett och såg in i hans ögon innan jag såg på hans röda läppar och närmade mig dem.

Hey I heard you were a wild one, oohh oohh, if I took you home it'd be a homerun

Jag var ungefär tre ynka centimeter från hans läppar när jag hoppade till av den plötsliga ringsignalen från min ficka. Jag skymtade Justin's halvöppna mun innan jag studsade upp på golvet och svarade. Justin såg uppgivet på mig och slängde sig bakåt i sängen och såg upp i taket.¨
Jag suckade och svarade i mobiltelefonen istället, "hej det är Mel."
"Mel, var är du?! Maten står på bordet. Kom hem genast." nästan skrek min mamma i telefonen.
"jaja, jag är hos Justin. Jag är på väg nu. Hejdå," svarade jag och lade på innan hon hann svara.
"Justin, jag måste verkligen gå." berättade jag nedstämt. Justin's min speglade mina känslor. "Men vi får göra om detta någon gång." fortsatte jag, med en glimt i ögat. Hela han lyste upp och log stort.
"vi ses imorgon, Mel."
Jag log tillbaka och gick ut från hans rum och fortsatte ner för trappan och ut ur huset. 


"vänta nu..va?!" Chloe spottade nästan ut maten ur munnen när hon hörde vad jag sagt. Jag såg mig snabbt om i matsalen för att se om någon hört vårt samtal, men alla verkade upptagna med sitt eget.
Jag nickade.
"men..Hur coolt är inte det?! Ska ni bli tillsammans nu eller?" frågade hon uppspelt.
Jag flinade, "jag vet inte. Men jag menar, han skrev en låt till mig!"
Chloe nickade och höll med, "jag visste inte ens att han kunde spela."
"han är grymt bra på det. Jag såg att han hade piano, trumpet och trummor också."
"undra varför han håller det hemligt?"
"jag vet inte." svarade jag och tog en tugga av maten som jag knappt rört och nu hunnit bli kall under tiden vi pratade. Äcklad lade jag ner besticken på tallriken igen och fortsatte prata med Chloe istället.
"det är helt klart något på gång mellan er två. Hundra procent!" konstaterade hon.
Jag vände ner blicken och kände hettan runt kinderna blossa upp. Jag log generat.
"och du gillar honom."
Jag svarade inte, för hon visste redan svaret. Det var ingen fråga.
"ska vi gå? Kemin börjar snart." sa jag som om inget hade hänt, men ett litet leende lekte på mina läppar.
Chloe fattade vinkeln direkt, "okej, jag förstår. Vi pratar inte om det mer nu."
Jag log tacksamt mot henne och hon mötte det med samma sak.


Äntligen fredag. Arbetet som jag och Justin kämpat med redovisades i onsdags, och veckan hade flytit på bra. Det var den första april idag, och även om jag gick runt och tänkte på att jag inte skulle bli lurad så blev jag det. Hela tiden. Vissa människor tycker helt enkelt det är roligt att skämma ut, skrämma och skoja med folk. 
Jag stod i hallspegeln och såg på mig själv. Sedan jag flyttade till Stratford hade jag förändrats en hel del. Mina vänner i Quebec hade, precis som jag sa, slutat höra av sig till mig. Jag skyller inte på dem, för jag hade lika gärna kunnat ringa dem. Men jag hade aldrig fått för mig att göra det. Varför? För att jag hade det så mycket bättre nu med de vänner som fanns här. Fyra bästa vänner räcker gott och väl för mig.
Mina betyg hade också höjts sig rejält sedan vi flyttade. När man är lycklig går allting bara så mycket bättre. Medan jag stod där och tänkte insåg jag plötsligt hur lyckligt lottad jag verkligen var - med familj, vänner och hela livet. Det var det där småsakerna som lyfte upp det hela. Till exempel att det äntligen blivit vår. 
Jag hade, efter många om och men lyckats rota fram min skinnjacka längst bak ur garderoben och mina converse hade jag haft på mig hela tiden. Mitt långa hår var uppsatt i en stram, hög hästsvans och mina polariserade pilotglasögon satt på nästippen.
Perfekt.
Jag steg ut i den skinande solen och log upp mot himlen innan jag började gå mot skolan med nästan hoppande steg.
När jag kom fram till skolan föll mitt leende. Mitt framför mig stod Chaz och Chloe med oroliga blickar. När de fick syn på mig mötte de mig med raska steg.
"Mel, vet du vad som har hänt med honom?" frågade Chaz.
Jag såg ut om ett stort chockat frågetecken, "vem? vad?!"
"Justin, såklart. Det stod en ambulans utanför hans hus imorse och Pattie stod bredvid med orolig blick." svarade Chloe.
"Va?! Vad har hänt med honom? Han är väl inte.." sa jag, men avbröt mig mitt i meningen.
"de säger att han ramlade ut från sitt fönster inatt. Antagligen gick han i sömnen." sa Ryan som kom fram till oss efter att ha stått lite längre bort och pratat med några andra.
"herregud. Men det är typ tio meters fallhöjd ifrån hans fönster!" skrek jag.
Alla nickade.
"vi borde gå in, lektionen börjar snart." sa Chaz och gick med tunga steg mot entrén. Vi andra följde efter. 
När jag kommit fram till mitt skåp och slagit in koden öppnade sig skåpet av sig själv. Eller smällde upp är nog ett mer passande ord. Jag blev så chockad att jag hoppade bakåt snabbt. 
Inuti skåpet satt Justin flinandes. Han klättrade ur skåpet och höll på att skratta ihjäl sig. Jag andades häftigt och höll handen för hjärtat.
"gör aldrig så igen. Jag trodde du var död!" utropade jag.
"April april!" skrek Justin skrattandes, och de andra som kommit fram skrattade också.
"ni.." väste jag.
"Att du gick på den!" skrattade Ryan, "gå i sömnen och falla ut genom ett fönster! Vem gör det?"
Jag började också skratta, "man vet aldrig vad han gör." svarade jag och pekade på Justin.
"hur visste ni att jag var så lättlurad?" frågade jag, men kom på det så snart jag ställt frågan.
"tjugo frågor." sa jag och Justin samtidigt.