”hej Melanie, var har du varit?”
Hela min familj satt i soffan och såg på ett tv-program när jag kom hem senare på kvällen.
”hos Justin och gjort engelska arbetet” svarade jag medan jag släppte min ryggsäck på golvet och snörade av mig mina skor.

”gick det bra?” frågade min mamma. Typiskt föräldrar att korsförhöra en direkt när man kommer innanför dörren.

”mhm” svarade jag och lutade mig mot dörrkarmen som ledde in till vardagsrummet där de satt.
Min pappa slet blicken från tv-skärmen och såg på mig, ”ska du ha något att äta? Det finns rester i kylen.” Jag nickade snabbt som svar och han vände sig mot tvn igen och jag stegade in i det becksvarta köket. Jag brydde mig inte om att tända, för kylskåpet skulle ändå lysa upp en del.

På mittersta hyllan stod en plastburk som innehöll panerad fisk och klyftpotatis. Mums, tänkte jag och nu insåg jag hur hungrig jag verkligen var.
Efter jag hade ätit slog jag mig ner i soffan och umgicks med min familj. Det kändes som evigheter sen, eftersom jag knappt varit hemma den senaste tiden. William, som hade brutit benet när han spelade fotboll, hade bara en vecka kvar innan han äntligen kunde ta av sitt gips. Han satt i läderfåtöljen bredvid soffan med sitt ben uppsatt på en mjuk pall.


”kan vi åka och shoppa idag? Snälla rara söta bästa snyggaste Mel?”

Jag skrattade och skakade på huvudet medan jag låste upp mitt skåp.

”nej har jag ju sagt. Jag och Justin ska bli klara med vårt arbete.”

Hon suckade och lutade sig mot skåpen, ”men det ska inte vara inne förrän på onsdag, alltså kan ni göra det imorgon.”

”Chloe. Inte idag har jag ju sagt. Åk in själv och handla om du nu är så desperat”, svarade jag och gav henne ett leende innan jag dök in i skåpet efter min religionsbok.

”värt ett försök i alla fall. Du är alltid med Justin nu för tiden.”

Jag såg förvånat på henne, ”och du sa vadå?”

”sanningen.”

”sluta, Chloe. Jag är med dig minst lika mycket. Och Justin är min vän precis som du, det är bara det att vi har ett skolarbete tillsammans som måste göras.”

”det förstår jag. Vad jag inte förstår är hur det kan ta upp så mycket tid. Ni är alltid hemma hos någon av er och arbetar, men ändå tycks ni aldrig bli klara med själva arbetet. Så, vad gör ni egentligen. Har ni en hemlig affär?”

Ända fram tills Chloe’s sista mening trodde jag att hon var allvarlig, men den sista meningen tillsammans med en blink avslöjade henne.

”haha” sa jag sarkastiskt, ”men nej. Vi pratar rätt mycket.”

”så pass asså”, svarade Chloe och fingrade på sina naglar ointresserad och sårad.

”aw, Chloe!” Jag kramade om henne. ”kom nu, vi har en lektion att hinna till.”

Jag tog hennes hand och drog med henne genom skolan korridorer.


”Äntligen! Förstår du hur länge jag har väntat på dig?”

Jag log stort och slöt upp vid Justin’s sida medan vi gick hem till honom.

”förlåt. Mr. Wilson höll kvar oss eftersom vi inte fått gjort allt vi skulle. Jag hatar den mannen.”

Han skrattade, ”jag håller med dig. Mr. Wilson är inte att leka med.”

”verkligen inte.”

”så, hur mycket har vi kvar på arbetet?” frågade Justin. Han låste upp ytterdörren till sitt hus och släppte in mig innan han stängde dörren efter sig.

”jag vet inte, inte mycket.” Svarade jag.

Med skolväskorna i händerna gick vi upp på Justin’s rum och slog oss ner på hans säng och gjorde det sista av arbetet.

Bara en halvtimme senare förklarade vi arbetet slutfört och klart, och med nöjda leenden stängde vi våra böcker.

”ska du spela låten för mig nu då?”

Justin nickade långsamt och bet sig i läppen innan han reste sig upp, ”jag ska bara fixa en sak först. Vänta här.”

Jag nickade och väntade på att han skulle försvinna ur sikte innan jag lade mig ner med ansiktet mot hans kudde. Den luktade Justin. Jag kramade kudden utan en egentlig anledning och kände då något under kudden.

Förvånat drog jag fram ett papper fyllt med ord och noter. Hade Justin skrivit denna låten själv?
Jag skummade igenom pappret snabbt, och visst hade han skrivit den själv?

Just då kom Justin in i rummet igen, och med chockad blick insåg han vad jag hade hittat.
Först såg det ut som om han skulle hoppa på mig, men han lugnade sig när han såg mitt leende.

”har du skrivit detta?” frågade jag tyst, men imponerat.

Han tvekade en stund och stampade med högerfoten i marken och såg ut genom fönstret innan han vågade möta min blick, ”ja..Men det är inget bra, bara något jag kom på.”

”det är inte dåligt. Inte på långa vägar. Spela den.”

”Nej, du kommer inte gilla den…”

Jag avbröt honom, ”det vet du inte om du inte prövar. Du har en gitarr där borta.”

Justin såg åt det hållet jag pekade och gick tillslut med långsamma steg och hämtade den. Jag gav honom pappret med låten på och satte mig i skräddarställning i sängen. Justin kom och satte sig bredvid mig på sängkanten och satte sina fingrar på gitarren. Innan han drog första ackordet vände han huvudet och såg på mig, ”den här är skriven till dig.”

How many I told ya's
And start overs and shoulders
Have you cried on before
How many promises be honest girl
How many tears you let hit the floor
How many bags you packed
Just to take 'em back, tell me that
How many either or's
But no more, 
If you let me inside of your world
There'll be one less lonely girl


Oh ah ah
I saw so many pretty faces
Before I saw you, you
Now all I see is you
I'm comin for you(I'm comin for you)
No no 
Don't need these other pretty faces
Like I need you
And when your mine in the world
There's gonna be one less lonely girl

Kommentera som galningar så blir jag riktigt glad!