Justin flinade åt dem, och jag lutade huvudet mot hans axel.

”det var väl inte så farligt att campa, va?” frågade han och såg på mig.

Jag skakade på huvudet, ”det var faktiskt riktigt kul.”

Han log och kysste mig. ”Jag är riktigt glad att vi blev sams igen.”

Jag lyfte huvudet från hans axel där jag satt i hans knä, ”jag med.”

Justin lade sina armar om mig och kysste mig hårt och länge. Sedan lyfte han upp mig och bar in mig i tältet. Där inne låg två sovsäckar uppradade bredvid varandra. Han lade mig på den ena medan han drog av sig byxorna och kröp ner i den andra. Han kysste mig ytterligare en gång innan han lade sig tillrätta.

”sov gott Melanie.”

”god natt Justin.”

Nästa morgon när jag vaknade var sovsäcken bredvid mig tom. Jag kollade klockan på min mobiltelefon som visade 07.23. Det var inte direkt likt mig att vakna så här pass tidigt, men med ett hårt underlag och solen som lyser rätt in hade det varit svårt att sova längre.

Jag kravlade mig ur sovsäcken och kom på fötter utanför tältet där Justin och Ryan satt och verkade ha ett väldigt djupt samtal, för de såg förvånat upp på mig och slutade prata.

"god morgon sötnos" sa Justin och log mot mig. "sovit gott?"

Jag log nickandes och kom fram och satte mig bredvid dem.

"var är Chaz?" frågade jag och såg bort mot Ryan's och hans tält.

"han sover fortfarande, den sömntutan. Han hade kunnat sova ståendes, jag lovar." svarade Ryan och skrattade.

När Chaz äntligen vaknade åt vi frukost och packade ihop våra saker. Det var redan onsdag, och bara fem dagar kvar av påsklovet.

När Justin släppte av mig utanför mitt hus såg jag min pappa köra med gräsklipparen på framsidan av huset. Han märkte inte att vi kom, men när jag kom närmare stängde han av gräsklipparen och kramade mig.

"hur var det i skogen?"

Jag log, "det var kul, inte så hemskt som jag trodde faktiskt."

Pappa skrattade lite lätt medan han skakade på huvudet. Utan ett ord satte han igång gräsklipparen igen. Där tog vår konversation slut. Jag fortsatte in i huset och möttes av min mamma sittandes vid köksbordet med sin dator framför sig.

"hej mamma" sa jag och satte mig mitt emot henne.

”hej. Har du packat?”

Jag såg konstigt på henne, ”packat för vad?”

Mamma mötte min blick, ”vi ska åka upp till Quebec över påsken. Eller har du helt glömt bort det?”

”varför då? Jag stannar här istället.” svarade jag.

Hon suckade, ”Melanie, det är bara tre nätter. Plus att du får chansen att träffa dina gamla kompisar igen!”

Utan ett ord reste jag mig upp från bordet och klampade extra hårt på trappstegen på väg upp till mitt rum så att hon skulle förstå att jag var arg. Direkt när jag stängt dörren efter mig ringde jag Justin.

”hej älskling” svarade han.

”hej”

”vad är det?”

Jag suckade, ”vi ska åka bort i fyra dagar.”

”vilka vi?” frågade han förvånat.

”jag och min familj”

Jag hörde hur Justin blev besviken, ”men det blir väl kul. Och vi kan prata när vi vill, och det är ju bara fyra dagar.”

Jag nickade, även om han inte kunde se det. ”jag kommer att sakna dig, Justin.”

”och jag kommer att sakna dig, Mel. Ha det så bra.”

”hej då.”

Efter att jag hade lagt på hade jag inget annat val än att börja packa. Skulle jag tillbaka till Quebec kunde jag lika gärna komma tillbaka med stil.


Eftersom det tar mist tio timmar att köra till Quebec hade vi fått tag i överblivna flygbiljetter dit. Jag hatade egentligen att flyga, känslan av att veta att man befinner sig flera kilometer ovanför jorden gör mig livrädd. När vi landade en timme senare på flygplatsen möttes vi av min mormor och morfar. Jag hade inte träffat dem på mer än ett halvår.
Mormor och morfar bodde i vårt gamla bostadsområde, så innan vi flyttade träffades vi betydligt oftare. Huset var stort och öppet, och fem extra personer fick absolut plats.

Jag fick mitt egna rum. Direkt när jag stängt rumsdörren efter mig och slängde mig på sängen och tog upp min telefon för att ringa Chloe. Hon visste fortfarande inte att jag var i Quebec eftersom det kommit så plötsligt för mig.

”hej det är Chloe” svarade hon efter fyra signaler.

”Chloe, gissa var jag är!” utbrast jag i mobilen.

”Mel? Var är du?”

Jag skrattade lite, mest på grund av vilken chock hon hade att vänta sig. ”Jag är i Quebec.”

”jag hoppas du skojar. Varför är du där?”

”Tyvärr så gör jag inte det. Vi ska fira påsk här. Det enda jag hoppas på är att jag inte råkar träffa någon jag känner medan jag är här.”

Chloe skrattade, ”ändå rätt kul om du hade träffat någon. Jag hade velat det.”

”Men det är du, Chloe.” sa jag.

”jag måste gå nu, men jag ringer dig imorgon, okej?”

Jag nickade för mig själv samtidigt som jag svarade, ”okej, vi ses.”
När hon lagt på lade jag ifrån mig telefonen på bordet och kröp ner under täcket. Klockan var inte så mycket, men det hade varit en lång dag och jag var alldeles utmattad. En kort stund efter att jag stängt ögonlocken somnade jag.

Nästa morgon när jag vaknade kände jag mig ovanligt pigg. Jag hade sovit i nästan tolv timmar, så klockan var redan tio. När jag ändå kände mig så bra kunde jag ändå dra nytta av det. Jag tog på mig träningskläder och snörade på mig löparskorna. Innan jag visste ordet av sprang jag min gamla vanliga runda som jag alltid brukade springa när jag fortfarande bodde här.

Det var en underbar känsla att känna vinden ta tag i håret och gruset under skorna. Det var ett tag sedan jag var ute och sprang, det hade bara inte blivit av sedan jag flyttade till Stratford. Men nu var det nästan som att komma hem. Jag insåg hur mycket jag älskade det.

”Melanie?!” Hörde jag en röst ropa bakifrån.

Jag vände mig tafatt om och såg en figur raskt komma närmare mig. När den var ungefär tio meter ifrån mig såg jag vem det var. Jessica.

”Mel, det är ju du!” utbrast hon leendes och gick fram till mig. Hon kramade mig hårt, och jag kramade henne förvånat tillbaka.

”Vad gör du här?” frågade hon.

Jag log, ”jag är här över påsken hos mina morföräldrar.”

Jessica nickade förståendes, ”kul. Du, jag måste gå, men kan vi ses senare idag? Vi har så mycket att prata om!”

”visst! Du har fortfarande mitt nummer, va?” frågade jag.

Hon nickade och började gå, ”vi ses sen!”

Jag vinkade tillbaka till henne och sedan gick vi skilda vägar.

När hon hade gått kom jag och tänka på allt vi har gjort tillsammans. Vi var bästa vänner i sju år, gick i samma skola och träffades minst en gång varje vecka utanför skolan. Hon var den som visste allt om mig, och så hade vi bara tappat kontakten så där. Man kan tycka att en sådan stark relation som vår inte kunde vara så lätt att släppa taget om, men träffas man inte varje dag som vi brukade göra blir kontakten svårare och svårare att hålla fast om. Inte för att vi kämpade så värst mycket för att hålla den vid liv, men ändå.
När jag kom tillbaka till min mormor och morfars hur tog jag en lång dusch innan jag åt frukost tillsammans med resten av min familj.

Efter lunch ringde Jessica. Hon tyckte att vi skulle träffas, så jag gick ut för att möta henne i parken. Vi satte oss på en bänk och pratade.

”hur är det nere i Stratford?” frågade hon.

”det är jättebra. Jag trivs riktigt mycket” svarade jag med ett leende.

Jessica nickade bara.

”hur är det här?”

”det är väl samma sak som förut, du vet hur det är. Jag saknar dig, det är inte alls samma sak här utan dig. Linda och Anne förstår mig inte lika bra som du, Mel.”

Jag svarade inte, men det hon just sa fick mig och tänka. Hur jag bara kunde flytta ifrån allt detta.

”hur mår Linda och Anne?” frågade jag.

Jessica suckade, ”de mår fint. Men du, du måste ju ha många nya vänner! Berätta lite.”

Jag flinade, ”inte så många. Jag har faktiskt bara en riktigt nära vän som är tjej där nere, men det räcker gott och väl. Hon heter Chloe, och är faktiskt nästan precis som du. Ni har samma humor och långa bruna lockar.”

Jessica log ärligt.

Jag fortsatte, ”sedan är det Ryan och Chaz, de är helt underbara. Både fåniga och lätta att prata med. Och deras bästa vän Justin, han är min pojkvän.” Den meningen fick avsluta det hela.

Jag såg hur Jessica sken upp, ”en pojkvän?! Hur är Justin då?”

”Han har brunt hår och nästan lika bruna ögon, och han är riktigt snygg. Och han är godhjärtad och snäll. Helt underbar.”

kommentera.