”hur tog du dig in?” Jag satte mig så att jag kunde luta mig mot väggen och såg på honom där han halvlåg med stöd av armbågarna.

Justin flinade stort, ”ditt fönster var öppet, så jag bara klättrade in.”

Jag bara satt och såg på honom med ett förvånat ansiktsuttrck, ”vad är du? En apa?”

Han skrattade, ”bara galet förälskad.”

Jag svarade inte, de orden hade tagit mig med storm. Han var så otroligt underbar. Han satte sig bredvid mig och kysste mig på munnen.

”du betyder riktigt mycket för mig, Melanie.”

---

 

 

Det finns nog inte något bättre än att vakna upp vid Justin’s sida. Att känna hans andetag mot sitt hår och att ha hans armar om en. Så här kunde jag ha det för alltid. Jag tryckte mig närmare Justin.

 

”är du vaken?” mumlade han och såg ner på mig. Jag nickade som svar, men rörde mig inte ur fläcken. Justin log och kysste mig på huvudet. Vi låg så ett tag, tills vi hörde ett högt rop från nedervåningen.

”det är frukost!”

Mammas röst skar genom mina öron. Med en gäsp satte jag mig upp i sängen och iakttog Justin medan han tog på sig sina kläder. När han knäppte sina jeans mötte han min blick och flinade, ”ska du inte klä på dig?”

Utan ett ord satte jag på mig ett par gråa joggingbyxor och gav honom en snabb kyss mitt på munnen innan jag gick ut ur mitt eget rum med Justin i släptåg. När vi kom ner i köket stod min mamma och hällde upp juice till mina småbröder. Hon såg upp med ett leende på mig, men när hon lade märke till Justin blev hon förvånad.

”Justin? När och hur kom du hit?” frågade hon.

Justin bara log genuint, ”igår.” Mer behövde hon inte veta, att han hade klättrat in genom mitt fönster på andra våningen och bland annat råkat bryta ner en och annan trädgren på vägen.

”Justin!” skrek Max och sprang fram och kramade om Justin. Han var inte längre än att han nådde upp till slutet av Justin’s ben, så han kramade i stort sett bara hans knäveck.

”hej lillen”, svarade Justin med ett leende.

Min mamma slet blicken från sin son och såg på mig, ”det finns varma mackor om ni vill ha.”

Jag såg på Justin som nickade exalterat, ”ja tack”, svarade jag.

Efter att vi hade ätit gick vi ut till lekparken med mina lillebröder. De verkade ha oändlig energi och sprang runt och lekte med allt och alla. Under tiden satt jag och Justin och tittade på från en bänk på området.

”nu är lovet nästan slut”, sa Justin.

Jag slutade iaktta Max och William för att se på Justin. Han såg inte på mig, utan tittade ner på sina händer som nästan lekte tumkrig i hans knä.

”ja”, svarade jag bara.

Han såg upp på mig, ”är du nervös?”

Jag log, ”om jag ska vara ärlig; lite.” Justin lade ena armen om mig och jag lutade mitt huvud mot hans axel och såg på barnen som sprang runt på lekplatsen.

”Jag har förresten skrivit en ny låt. Till dig.” Han sa det så plötsligt, så mitt ansiktsuttryck var en blandning av ett lyckligt leende och förvånade ögon.

”Är det sant? När gjorde du det?” frågade jag.

Han log åt min reaktion, ”när du var i Quebec.”

”vad heter den?”

Justin bara flinade, ”sluta vara så nyfiken!”

Då lutade jag mig tillbaka på bänken och lade armarna i kors utan att göra en enda min.

”blev du sur nu?” frågade Justin lumpet.

Jag skakade på huvudet, fortfarande utan någon min. Justin bestämde då sig för att göra precis som jag, så han lutade sig mot bänkryggen och såg ut över lekplatsen. Det var tyst ett tag innan någon av oss sa något.

”Where are you now”, sa Justin.

Jag tittade på honom, ”va?”

Han såg på mig med uttråkade ögon, ”Where are you now”, upprepade han. ”så heter låten.”

Jag kunde inte längre hålla masken utan brast ut i ett stort leende innan jag kramade honom hårt. Justin kramade mig hårt tillbaka.

”du är världens bästa pojkvän”, sa jag med ansiktet inborrat i hans tröja.

Även om jag inte såg hans ansikte, visste jag att han log. ”och du är världens bästa flickvän.”


Så var det tisdag, och första skoldagen efter påsklovet. Jag hade precis kommit in genom entrén när jag kände andras blickar bränna i min rygg. Det kändes så obekvämt, vad hade jag gjort dem? Men jag ignorerade dem och gick raka vägen till mitt skåp, tog ut mina böcker och gick in i klassrummet där första lektionen hölls. Chloe hade hållit en plats åt mig, och när jag lade ner mina böcker på skolbänken såg hon upp på mig med orolig blick.

”hur är det?” frågade hon.

Jag såg frågande på henne, ”det är bra, vadå då?”

”nej, jag tänkte bara på allas reaktioner. Om dig och Justin.”

I det ögonblicket förstod jag varför de hade stirrat med sådan avsmak.

”när du säger det så, det var säkert därför de stirrade på mig när jag kom”, sa jag.

Chloe lade en hand på min rygg, ”bry dig inte om dem. Du och Justin är världens sötaste par.”

”det är ingen överdrivning!” sa Chaz som precis kommit in i klassrummet och slagit sig ner vid bänken bredvid min och Chloes.

Jag skrattade, ”vad gulliga ni är.

Just då kom läraren in i klassrummet och avbröt vårt samtal, ”god morgon! Hoppas ni alla har haft ett skönt lov och vilat ut er inför skolan!”

Alla lärare tyckte att de var så roliga, fast än de hade världens torraste humor.


”Hur var din dag?” frågade Justin. Vi satt ensamma uppe på Justin’s tak. Där satt vi alltid när vi ville vara ensamma, eller bara helt enkelt prata.

”så där. Alla accepterar inte riktigt oss”, svarade jag.

Han suckade, ”förlåt.”

Jag försökte avbryta honom, ”nej, Justin..”

Justin såg upp på mig, ”Melanie, allt är mitt fel.” Jag slutade prata. ”Hade jag inte varit så dum för två år sedan hade detta aldrig hänt. Då hade alla killarna varit avundsjuka på mig som får en sådan underbar tjej. Men istället så tänker de nu bara hur du kan umgås med en kille som mig.”

”Justin, du var ledsen och deprimerad. Ingen kan döma dig för det, fast det gör de ändå. Jag bryr mig inte om vad de tycker, så länge jag får vara med dig.” Jag satte mig lite närmade honom. ”Så om de nu hatar oss, får de väl göra det. Jag bryr mig inte.” Flyttade mig ännu lite närmare, med blicken fortfarande fäst på Justin. ”Det enda jag bryr mig om är dig, allt annat är obetydligt.”

Nu satt jag så pass nära Justin att jag kunde känna hans andetag mot min kind. Jag såg på honom, och han gjorde det samma. Sedan tog han mitt ansikte i sina händer och kysste mig. Kyssen varade länge, och det kändes verkligen som om den hade en mening, den förde med sig så mycket känslor och kärlek.

Snart släppte han taget om mig och reste sig upp, ”strax tillbaka”, sa han med ett finurligt leende.

Jag såg på utsikten över Stratford. Man såg kyrkan, centrum och även skogen bortom staden. Det var en underbar syn, och det blev ännu bättre med solnedgången och den rosa himlen.

Nu kom Justin tillbaka, och med sig hade han sin gitarr. Utan ett ord satte han sig ner bredvid mig med gitarren stödjande på hans vänstra lår.

”Where are you now”, sa han innan han drog det första ackordet.


Justin Bieber - Where are you now (lyssna medan nedanstående läses)


Han kunde alla noterna och texten utantill, och kunde därför se på mig under hela tiden han sjöng och spelade. Hans ögon var fulla av glädje och lycka när han spelade, och det spred sig och smittade av sig på mig. Justin var så otroligt duktig på det han gjorde, han var en naturbegåvning. Låten han sjöng, Where Are You Now, var skriven till mig, precis som One Less Lonely Girl. Den hade han skrivit innan vi blev tillsammans, och speglade verkligen vår relation tillsammans.


Where are you now

When I need you the most

Why don't you take my hand

I want to be close

Help me when i am down

Lift me up off the ground

Teach me right from wrong

Help me to stay strong

Take my hand and walk with me
Show me what to be

I need you to set me free

Yeah, where are you now


När han hade sjungit klart lade han ifrån sig gitarren och jag kom upp och satte mig I hans knä.

”Justin, vet du vad?” sa jag.

Han såg frågande på mig, ”nej, vadå?”

Jag log stort, ”jag älskar dig.”

---

Bara jag som fangirlar över slutet?! :D

8 KOMMENTARER?