När han hade sjungit klart lade han ifrån sig gitarren och jag kom upp och satte mig I hans knä.

”Justin, vet du vad?” sa jag.

Han såg frågande på mig, ”nej, vadå?”

Jag log stort, ”jag älskar dig.”

---

Och där sa jag det, bara så där, rätt ut. Jag hade inte vågat säga det tidigare eftersom min mamma lärt mig hur starkt ordet älska verkligen är, men nu när Justin sjöng denna låten, som var skriven helt och hållet till mig, insåg jag att jag verkligen gjorde det, älskade honom. Att han suttit och tänkt på mig när han skrev en låt, att varje litet ord i låten var tillägnat mig gjorde mig glad. Och inte bara glad som i ett leende, utan glad som gör en varm i kroppen.
Justin log om möjligt ännu större mot mig, ”och vet du en sak?”

Jag skakade på huvudet och han lutade sig närmare mig. Han såg ner på när hans händer lade sig om min midja, och sedan såg han upp på mig igen. Han kysste mig länge. När våra läppar skiljdes åt öppnade han munnen igen, ”jag älskar dig också, Mel.”


Det hade gått några skoldagar nu, men blickarna hade fortsatt inspektera mig från topp till tå. På utsidan gjorde jag ingen min, men inom mig höll jag på att bryta ihop. Hur mycket det än sårade mig fortsatte jag gå runt med ett leende på läpparna och Justin’s arm om min midja.
”Mel, ska du vara med i talangjakten?” frågade Chloe med ett flin på läpparna och pekade på ett plakat som hängde på väggen där man kunde skriva upp sig och sin talang.

Först skrattade jag bara, men sedan insåg jag att det faktiskt fanns någon som hade talang. Jag vände mig mot Justin som stod bredvid mig. Han hade redan förstått vad jag tänkte, och skakade på huvudet.

”Nej. Kommer inte på fråga”, sa han kallt.

Jag tog hans hand, ”snälla Justin! Alla kommer ändra sin uppfattning om dig om du ställer upp! Kom igen, du är ju så duktig.”

Justin bara tittade på mig, ”bryr du dig verkligen om vad alla andra tycker om oss?”

Jag hann bara börja stamma fram något på en mening innan han vände på klacken.

”nej, Mel. Jag vill inte.”

Chloe’s hand vilade på min axel och jag vände mig om och såg på henne.

”har du hört hur bra han sjunger?” frågade jag henne.

Hon skakade på huvudet, ”nej, men han sjunger säkert jättebra. Men han vill inte ställa upp.”
Jag suckade och tillsammans lämnade vi korridoren och gick in i klassrummet.


Ring, ring.
Jag letade febrilt efter min mobiltelefon innan jag insåg att den låg på mitt skrivbord. Irriterad på mig själv traskade jag fram till den och svarade.

”hallå?”, sa jag.
”hej älskling”, sa rösten i andra luren. Det var Justin.

Jag log för mig själv, ”hej. Du, förlåt om jag gjorde dig upprörd innan idag, det är bara det att..”

Han avbröt mig, ”det är lugnt, Mel. Jag vet att du bara ville mig väl.”

”Och jag bryr mig inte heller om vad alla tycker, jag kände bara att alla borde få höra och se vilken talang du har och är, för att..”

Justin avbröt mig ännu en gång, ”sluta, gumman. Nu stressar du upp dig så där onödigt igen, djupa andetag”, sa han och skrattade.

”förlåt”, sa jag tyst.

Han struntade i vad jag sa och frågade istället vad jag gjorde. Jag hade varit mitt uppe i geometri när han ringde, men kom helt av spåret, så det skulle vara omöjligt att återuppta det jag höll på med. Och hade jag sagt att jag gjorde geometri skulle Justin vilja att jag pluggade istället för att prata med honom, så därför sa jag bara; ”ingenting.”

”jaha, okej. Jag har biobiljetter till på fredag, vill du gå med mig?” frågade han.

Jag nickade även om han inte kunde se mig, ”det låter jättekul. Vilken film?”

”The Vow.”
”okej, vi kan se den. Om du lovar mig en sak.”

Justin lät exalterad, ”visst! Vadå?”

”Om du lovar att jag får filma dig när du sjunger och spelar en låt du skrivit. Så att vi kan lägga upp den på Youtube.”

Jag sa det så självsäkert att jag själv hade gått med på det direkt om jag varit Justin. Men nu var jag ju dessvärre inte det.

”Melanie, herregud vad du är vresig. Ingen kommer vilja att höra på en kille som bara sitter och spelar gitarr samtidigt som han sjunger. Det finns redan en massa som gör det, så varför skulle jag vara så speciell?”
Jag suckade, ”för att du är speciell, Juju.”

Justin skrattade, ”Juju? Vad är det för ett fånigt namn?”

”Tycker du det är fånigt?” frågade jag och försökte låta sårad. ”Jag tyckte det var gulligt.”

”okej då, om jag får kalla dig Melly”, svarade han och jag kunde se framför mig hur han flinade.

Jag skrattade, ”visst. Men nu ska jag sova.”

”God natt Melly.”

”God natt Juju.”


Nästa morgon vaknade jag en timme försent, vilket gjorde att jag slapp allas blickar i korridoren, men fick desto mer när jag damp ner på stolen bredvid Ryan på franskan.

”vart var du?” viskade Ryan men tittade fortfarande diskret rakt fram.

”jag försov mig”, mumlade jag.

Ryan skrattade och jag slog till honom på armen.

Han såg på mig medan han höll sig för där jag slagit honom. ”förlåt, men du försover dig typ alltid.”
Jag log, ”det är inte mitt fel att min säng är så skön.”

Ryan skrattade, men tystnade snabbt när läraren blängde på oss.


Efter skolan hade jag gått direkt hem för att ta tag i mina läxor, vilket för en gångs skull verkligen lyckades, och sedan bestämde jag mig för att våldgästa min kära pojkväns hus. Så jag snörade på mig skorna och gick ut för att gå den femton minuters långa promenaden bort till Justin.

Jag knackade aldrig på hans dörr längre, utan går bara in hela tiden.

”hallå?!” Skrek jag när jag var innanför dörren.
Efter några sekunder uppenbarade sig en gestalt högst upp i trappan som med snabba, klampiga steg kom ner för trappan. Snart var han framme vid mig och lade händerna på mina höfter.

Jag log stort mot honom, ”jag tänkte att du ville ha lite sällskap”, sa jag.

”då tänkte du rätt!, svarade han och kysste mig. Sedan tog han min hand och ledde mig upp för trappan igen till hans rum.

Jag satte mig på sängen och lade direkt märke till gitarren som låg bredvid mig. Jag tog upp den och lade den i mitt knä för att dra ett ackord, som jag egentligen inte alls kunde. Jag var värdelös på gitarr.
Sedan såg jag upp på Justin som stod upp och iakttog mig. ”kan jag inte få filma dig när du sjunger och spelar?” Jag lade till den sötaste hund-minen jag kunde, men den bet inte på honom. Han kom närmare mig med ett flin på läpparna.

”hur söt du än var när du gjorde den minen, så har jag ingen lust.”

”varför inte?” frågade jag.
Han suckade djupt, ”därför.”
”det är inget riktigt svar”, sa jag och räckte honom gitarren. Han tog emot den, men ställde lika fort ner den på golvet igen.

”Snälla Justin, bara en gång. Så ser vi hur det går, och om det går bra kanske du vill göra fler.”

Justin började mjukna.

”jag gör exakt vad du vill”, sa jag och blinkade.

Nu log han stort och finurligt, ”vad som helst?”

Jag nickade.

”hämta filmkameran i arbetsrummet då”, sa han, och jag kunde höra hans suck när han pratade.

---

tråkigt kapitel, ber om ursäkt för det.