Ryan mötte min blick där han satt vid sin dator och flinade.

”vad gjorde du igårkväll?”, frågade Ryan mig.

Jag lutade mig mot väggen, ”jag var med Mel, hurså?”

”du ligger på You Tube’s förstasida.”

Chaz såg förvånat upp från sin mobiltelefon, ”du gör vadå?!” Hans blick vandrade snabbt och förvånat mellan Ryan och mig.

”du behöver inte kolla på den, det är inget speciellt..”, började jag, men Ryan hade redan klickat på bilden på mig med en gitarr i handen.

Chaz rusade fram och ställde sig bredvid Ryan och de båda log förväntansfullt.

Jag slängde mig på Ryan’s säng med händerna för ansiktet, och när jag hörde Mel’s röst på datorn såg jag upp och fick se hur både Chaz och Ryan såg på när jag sjöng med stora ögon.

”Är du säker på att du inte vill vara med i talangjakten?”, frågade Melanie mig för säkert tionde gången idag. Hon ville verkligen att jag skulle ställa upp, men sanningen var; jag hade aldrig uppträtt för så stor publik innan, och att veta att mer än hälften av publiken hatade mig stärkte inte mitt självförtroende. Men trots det så älskar jag Melanie, och om hon tycker att det är en bra idé så litar jag på henne.
Därför gav jag med mig, ”skriv upp mig då så du slutar tjata.”

”Ja!”, utropade hon och nästan high-fivade sig själv. Hon greppade tag i pennan som hängde i ett snöre från väggen och skrev prydligt upp mitt namn längst ner på listan.
Det hade gått fem dagar sedan jag och Melanie lade upp videon där jag sjöng på You Tube. Den hade blivit mycket uppskattad, och låg nu på ungefär sju tusen visningar, och de flesta gillade den. Jag visste att jag var duktig, men inte så här.

Melanie krokade sin arm i min och tillsammans gick vi iväg bort mot nästa lektion.

”vilken låt ska du sjunga?”, frågade hon.

Jag log, ”jag vet inte än. Jag har en ny låt på gång, men vi får se hur den blir.”

Hon mötte min blick och kysste mig snabbt innan vi skiljdes åt för att gå in på vår lektion.


Melanie’s Perspektiv:

Jag tror hela Stratford vet om att jag och Justin är ett par. Alla vet om vad Justin har gjort, och anser att han fortfarande är sådan. Även om han inte gör det längre så har han blivit märkt för livet, som den unge brottslingen. Och bara för att jag blivit hans flickvän har folk börjat gå emot mig med, och jag har inte gjort något alls. Är det så fel att vilja vara tillsammans med den man älskar, oavsett vem den man älskar är? Man dömer alldeles för fort, utan att ens veta hur personen är på insidan. Gör man fel en gång, så kommer alla ihåg det för evigt och man kan inte komma undan från det. Ett misstag – och du är körd. Jag tror det var därför Justin valde att vänta med att berätta för mig om allt detta, det kan jag förstå nu i efterhand. Om jag hade vetat att han hållit på med brott och likheter hade jag nog inte tyckt lika mycket om honom, och det hade han räknat ut på förhand. Han ville att jag skulle få lära känna den nuvarande Justin, den givmilde och snälla, och inte hinna bygga upp en ny bild av honom efter vad jag hade hört. Det var nog också rena turen att jag inte fick reda på det förrän senare, även om det inte var från honom jag hörde det.

Nu i efterhand är jag så otroligt glad över mitt beslut att förlåta Justin, för hade jag inte gjort det hade jag inte legat vid hans sida just nu.

Det var natten mot lördag, och Justin låg och snarkade djupt i min säng bredvid mig, men jag låg klarvaken, både på grund av hans snarkningar och för att jag tänkte för mycket. Jag drog försiktigt av täcket från min kropp och tassade på tå ut ur rummet. När jag kom ner till köket blev jag förvånad av att se min mamma stå i morgonrock framför kylskåpet.

Hon vände sig hastigt om och andades ut när hon såg att det bara var jag, ”kan du inte heller sova?”

Jag skakade på huvudet, ”Justin snarkar.”

Mamma skrattade, stängde kylskåpsdörren efter att ha tagit ut ett mjölkpaket och lutade sig sedan mot köksön.

”Mel, jag har hört om Justin.”

Jag spärrade upp ögonen i förvåning, ”vadå?”
”jag har hört allt om hans upptåg”, svarade hon lugnt och vände sig om och hällde upp mjölk i en kastrull.

Nu förstod jag vad hon menade, ”hur fick du reda på det?”
”de flesta här vet om det. Melanie, jag vill att du berättar sådana saker för mig.”

”men, han gör det ju inte längre. Det var bara en period då han mådde dåligt.”, svarade jag för att försvara Justin.

Mamma rörde i mjölken, ”jag förstår det. Men det är ändå viktigt att jag får reda på sådant här.”

”vart vill du komma med det?”, frågade jag förvirrat.

”Melanie, jag vill att du slutar träffa Justin.”
Det var droppen för mig. Jag gav henne en argsint blick innan jag stormade upp för trappan så tyst jag kunde och gick in på mitt rum där Justin fortfarande låg och sov. Jag ruskade liv i honom och han öppnade tvärt ögonen med händerna framför sig för att skydda sig själv.

”vad håller du på med?”, frågade han nyvaket.

Jag gick bort till min garderob och tog ut en väska. ”packar, vi kan inte stanna här längre. Klä på dig så smiter vi ut genom fönstret.”

Han satte sig upp i sängen, ”Mel, vad har hänt?”

Jag stannade upp mitt i packningen, ”vad som har hänt? Min mamma hände! Klä på dig nu.”

”du får berätta allt imorgon, så reder vi ut det här.”, sa Justin medan han tog på sig sina jeans.
Jag drog igen blixtlåset på min väska och såg på medan Justin klättrade ner för stupröret vid mitt fönster ner på marken. När han kommit ner slängde jag ut min väska så han skulle kunna fånga den, och sedan klättrade även jag ner. Jag var inte lika smidig som Justin, och eftersom jag var höjdrädd så gick det extra långsamt. Men när jag kände Justins händer mot min rumpa visste jag att jag nästan var nere. Han ändrade sitt grepp så att han kunde lyfta ner mig den sista biten och kysste mig sedan när jag stod med fötterna på marken. Sedan sprang vi, länge och väl tills vi nästan var framme vid Justins hus. Vi lade oss i hans säng, och äntligen kunde jag sova.


”Mel, är du vaken?”

Jag öppnade trött ögonen och möttes direkt av Justin som låg några centimeter ifrån mig. Han log och kysste mig på munnen.

”god morgon sötnos.”, sa han.

Jag rullade över på rygg, ”god morgon.”
”kan du berätta för mig exakt vad som hände igår?”, frågade Justin.

Jag suckade och såg upp i taket, ”jag kunde inte sova, så jag gick ner för att ta något att äta, och”
”varför kunde du inte sova?”

”för du snarkade”, svarade jag och såg på honom med ett leende. Han log oskuldsfullt tillbaka.

”i alla fall, så var min mamma också där. Hon började prata om att hon visste att du stulit och gjort inbrott, och jag vet ju att du inte gör det längre, så det sa jag till henne, och hon verkade förstå det men det sista hon sa var ’jag vill inte att du träffar Justin längre’. Så jag gav henne en arg blick och sprang upp och väckte dig. Sedan rymde vi, och nu ligger vi här.”
Jag hade legat och tittat upp i Justins tomma tak under hela den tiden jag berättade för Justin, men han hade iakttagit mig med en fokuserad blick vilket jag nu märkte när jag såg på honom eftersom han inte sa något.

”så, vad vill du vi ska göra då?”, frågade Justin.

”jag vet inte. Jag kan ju inte ens tala med min egen mamma.”

Justin sa inget, utan lade armarna om mig hårt.

Just då kom Pattie in i rummet, ”Melanie, din mamma är i telefonen. Hon sa att ni var här och vill att du kommer hem genast, jag vet inte varför.”