Jag vände mig skräckslaget mot Justin, och han kysste mig på pannan.

”Pattie, kan du vara snäll att säga att jag inte är här? Jag berättar allt sen.” Jag gav henne den snällaste blicken jag någonsin kunde göra, och tydligen fungerade det. Pattie suckade och försvann ut ur rummet.

Jag reste mig upp och tog på mig mina rosa Victoria’s Secret mysbyxor och ett vitt linne. Sedan vände jag mig förtvivlat mot Justin som fortfarande satt på sängen och gnuggade sig i ögonen av nyvakenhet.

”herregud, vad har jag gjort?!”

Justin bara såg på mig när jag vandrade fram och tillbaka med ena handen för pannan.
Jag såg argt på honom, ”Justin?!”

Han fortsatte bara att kolla på mig uttryckslöst, ”vad?”

”Hjälp mig lite här!” skrek jag.

”vad ska jag hjälpa dig med?”, han pratade fortfarande med lugn röst, ”detta är något mellan dig och din mamma.”
”ja, men hon hatar mig för att jag rymde med dig, och jag hatar henne för att hon hatar dig!”, jag pratade så snabbt att jag knappt själv kunde uppfatta vad jag sa.
”Melanie, allt kommer att bli bra tillslut. Jag lovar.”, sa Justin. Jag förstår inte hur Justin kunde vara så lugn.

Nu lugnade jag äntligen också ner mig något. Jag blev istället ledsen, och tårarna bara flödade fram.

”Jag bara, jag vet inte vad jag ska göra. Min mamma hatar mig, och hon hatar dig.” Man kunde knappt höra vad jag sa, för min röst kvävdes i gråten, så jag hulkade bara fram några enstaka tydliga ord. Justin reste sig upp från sängen och gick fram till mig. Han torkade bort tårarna från min kind som fortsatte flöda från mina ögon och kramade mig hårt.

I hans famn blev jag lugnare och kände mig trygg.

”vi klarar det här tillsammans, okej?”, sa han i mitt öra samtidigt som han smekte mitt hår. Jag nickade medan jag vilade huvudet mot Justin’s axel under tiden gråten avtog.

När jag slutat gråta lättade han på kramen, torkade mina blöta kinder med sina tummar och kysste mig på vänstra kinden.

”nu går vi och berättar för min mamma.”

Jag nickade och tog ett djupt andetag, både för att ta mod till mig och för att snörvla. Justin log givmilt
och tog min hand när vi gick ner för trappan till köket där Pattie väntade på oss.

Vi satte oss ner bredvid varandra, och mittemot Justin’s mamma. Hon såg bara på oss med tålmodiga ögon och väntade på att vi skulle säga något.

”jag antar att du vill veta varför vi tar avstånd från min mamma”, började jag. Både Justin och Pattie såg på mig och ville att jag skulle fortsätta. När jag inte gjorde det nickade Pattie, ”ja.”

Jag vände mig mot Justin och han lade beskyddande en hand på mitt lår och nickade åt mig att fortsätta.

”min mamma, jag vet inte riktigt hur man ska säga detta, avskyr Justin.”

Pattie såg frågande på Justin, ”vad har du gjort?!”

”Mamma, det är inte jag som gjort något. Eller i alla fall inte mot henne”, svarade Justin i sitt försvar.

Jag fortsatte, ”jag kom ner igår natt och mötte mamma. Hon verkade bekymrad över något, och tydligen var det för att hon fått reda på vad”, jag såg på Justin, ”Justin har gjort.”

Pattie nickade förstående, men kunde inte förmå sig att säga något.

”Jag försvarade Justin och sa att han slutat med det och aldrig kommer göra det igen, och att han mådde jättedåligt under den tiden. Men mamma stod på sig och kom till sin punkt, hon vill inte att jag och Justin träffas längre.”

Det gjorde ont i hjärtat att säga de nio sista orden.

”det var då jag tog mina saker och rymde med Justin”, sade jag för att avsluta det hela.

Pattie verkade förstå, men det var svårt att uppfatta hennes känslor då hon höll sitt ansiktsuttryck neutralt.

”vi måste prata med din mamma, speciellt Justin och hon i alla fall. Jag förstår att ni vill få henne att ändra uppfattning, och jag står på er sida.” Hon reste sig upp. ”och nu när det är klart tänkte jag dra min iväg till stan. Frukost finns i kylskåpet. Ha det så bra.” Pattie gav Justin en puss på kinden och vände sig sedan mot mig. Hon log varmt och satte ena handen mot min kind. Den kändes varm.

”allt ordnar sig, Melanie, jag vet det.”

Jag log tillbaka, ”tack.”

Sedan gick hon, och vi såg på medan hon körde iväg längs vägen. Vi satt tysta en stund och bara tittade. Ignorerade att vi var två i detta rum.

Justin andades ut i en djup suck, ”är du hungrig?”

Jag släppte blicken från kaffekokaren som jag tittat på den senaste minuten och såg på honom istället.

”jag vet inte.”

Sedan, med de orden sagda reste jag mig från köksstolen och lämnade Justin ensam i köket. Jag gick långsamt och tyst upp för trappan till Justin’s rum och begravde mig under hans duntäcke. Allt gick bara fel nu, och jag får inte ens vara med den jag älskar av min egen mamma. Min mamma, som är den personen som egentligen ska förstå mig bäst och alltid hjälpa mig. Istället hatar hon nu min pojkvän som är den bästa i världen för mig.

Nu kunde jag inte hejda tårarna längre, jag storgrät och skrek så tårarna rann. I detta ögonblick hade jag hellre stannat under Justin’s täcke för alltid istället för att leva.

”Melanie!”, hörde jag hur Justin utbrast när han kom in i sitt rum. Jag kunde inte se honom eftersom jag låg under täcket, men snart kände jag hur han satte sig på sängkanten och smekte min rygg. Det hjälpte inte mycket, jag fortsatte gråta, bara nu lite tystare.

Han kröp ner under täcket tillsammans med mig och höll om mig bakifrån. Jag grät och grät och grät tills tårarna tog slut och jag bara snyftade. Då hade vi legat där i mer än en halvtimme, i exakt samma position.

När Justin märkte att jag äntligen slutat gråta kramade han mig hårdare och kysste mig på nacken. Jag rös till av välbehag, men det välbehaget försvann lika snabbt som det kom.

Jag snyftade till och torkade min dyngblöta kind med baksidan av handen innan jag tog Justin’s hand som låg vid min bröstkorg.

”vad ska jag göra, Justin?”, sa jag, men det kom ut med som en viskning.

Han öppnade sin mun för att säga något riktigt klyftigt, men han visste inte vad han skulle säga.

”jag vet inte, Mel. Du kanske borde prata ut med din mamma, utan mig.”

Jag svarade inte, det förslaget var nog det mest dåliga jag hört. Aldrig i livet att jag skulle prata med min mor så länge hon betedde sig såhär.

Jag snyftade till, ”det tänker jag inte göra. Jag kommer att hata henne ända tills hon slutar hata dig.”

Han suckade.

Jag blundade, ”ingenting blir rätt nuförtiden. Alla i Stratford hatar redan mig, och till råga på allt så har min egen mor börjat hata mig! Allting på grund av en enda sak.” Jag fattade inte att jag var på väg att säga detta.

”dig.”

Jag satte mig upp i sängen och såg på honom. Sedan såg jag runt i rummet och insåg hur lustigt allt var, och skrattade.

”jag mådde så mycket bättre innan du kom, Justin. Tänk på det, sedan jag blev tillsammans med dig, hur många gillar mig fortfarande? Du själv, Chloe, Ryan och Chaz. Ingen annan. Allting faller på plats nu!”

Justin såg förbryllat på mig, ”vad menar du?”

Plötsligt blev jag väldigt ledsen, ”Justin, jag menar..Vi kan nog inte vara tillsammans längre.”

Jag bara krossade hans hjärta, mitt itu.

”varför?”, frågade Justin sorgset. Jag hade aldrig sett honom såhär sårbar, förutom när han berättade hela sin historia för mig.

”du har fört med dig inget annat än dåligt in i mitt liv, Justin. Vår saga tar dessvärre slut här.”, sa jag bestämt.

”förhastar du dig inte lite väl mycket nu, Melanie?”

Jag skakade på huvudet och tog min väska i handen, ”vi ses Justin.”

KOMMENTERA EN MASSA SÅ SKRIVER JAG SNABBARE!

/e.