Jazmyn log tillbaka mot mig och sträckte försiktigt fram handen. När hon släppt den igen vände hon sig mot Justin.
”är hon din flickvän?” frågade hon tyst, och Justin såg på mig med ett stort flin innan han tittade ner på Jazmyn igen. ”ja.”
Jazmyn sken upp och kom springandes mot mig. ”vill du se mitt dockhus?”
Jag log. ”javisst, visa mig!”
Hon tog min hand och tillsammans började vi gå in på Jazmyns rum som var målat i ljus rosa. 
”Maten är klar!” ropade Jeremy från nedervåningen. 
Vi började gå ner för trappan och slog oss ner vid matbordet.
Efter att ha ätit en stund harklar Jeremy sig vilket gör att alla tittar upp från sina tallrikar.
”vi har en nyhet att berätta.” 

”du ska få en lillebror.”
Jag höll på att sätta i halsen när detta erkännandet framfördes, och iakttog försiktigt Justins reaktion på detta. Han satt som fastfrusen på sin stol och stirrade på sin far med en uttryckslös blick. Jeremy försökte få honom att ta det som goda nyheter genom att klämma fram ett leende, men Justin köpte det inte.
”Justin…” började Jeremy, men Justin reste sig upp hastigt så att ljudet av stolen som föstes ut från bordet hördes högt. Vi alla såg på medan han slängde ner servetten han haft i sitt knä bredvid sin tallrik och lämnade oss.
”vart ska Justin?” frågade Jazmyn, helt ovetande om varför Justin blivit upprörd. Hon var alldeles för ung för att förstå det här, så hon såg bara på oss alla tre i väntan på svar, men ingen vågade öppna munnen. Till slut reste även jag mig upp med ett framklämt leende. ”jag går och ser vart han blev av. Tack för maten.”
Kate log åt mig genuint. ”varsågod.”
Jag letade igenom varenda liten vrå och rum på nedervåningen. Att Justin skulle ha gått upp på andra våningen var ytterst osannolikt, eftersom jag i så fall borde ha hört hans fotsteg i trappan. Istället tänkte jag försäkra mig om att hans bil stod kvar utanför huset, så att han inte hade kört iväg och lämnat allting.
När jag öppnade ytterdörren upptäckte jag genast en gestalt några meter framför mig. Jag stängde dörren försiktigt bakom mig, och gick på mina strumpor fram till Justin. Han satt med benen några trappsteg längre ner än resten av hans kropp, och hans rygg var böjd tack vare att han hade placerat armbågarna ända framme vid knäna.  Jag lade min hand på hans rygg, men han skakade hastigt bort den.
”du behöver inte vara arg på mig, jag har inte gjort något” sa jag.
Justin såg upp på mig för en sekund. ”förlåt” muttrade han.
Jag slog mig ner bredvid honom och försökte komma på något att säga, men ingenting verkade bra i denna situationen. Vi blev sittandes tysta bredvid varandra, utan att yttra ett ord. Då och då sneglade jag på Justin, och varenda gång jag gjorde det såg han likadan ut. Hans ansiktsuttryck var det samma, han hade inte rört ett enda ben i sin kropp och han stirrade på exakt samma punkt hela tiden. Först när jag suckade ljudligt verkade han vakna, för han rätade något på ryggen.
”en lillebror.” mumlade Justin och såg ner på sina sammanfogade nävar. ”jag är sjutton år och ska få en lillebror.”
”är det inte bra att få en lillebror?” frågade jag förvirrat medan jag drog en hårslinga bakom örat. Justin andades djupt in och såg på mig. ”förstår du inte?” sa han.
När jag skakade på huvudet såg han på utsikten framför sig, ”jag har levt hela mitt liv som ensambarn, med en enda önskan – att få ett syskon. Först nu får jag allt jag någonsin velat ha. Fast inte på rätt sätt.”
”hur ville du ha det då?”
”önskade inte du dig också ett småsyskon när du var runt fyra år som såg upp till dig? Någon som du kunde leka med dag ut och dag in utan att tröttna på?”
Jag nickade, ”men när man väl fick dem var det inte så roligt.”
”det är just det där som jag alltid velat vara med om. Alla andra hade syskon utom jag. Och först nu får jag några, men de är inte ens helsyskon.”
”vad nöjd att du åtminstone får syskon.” svarade jag.
”jag är nöjd, det är bara inte alls såhär jag hade tänkt att mitt liv skulle bli.” sa Justin tyst.
”inget blir som man har tänkt, därför måste du också lära dig att acceptera att din mamma och pappa aldrig kommer att bli tillsammans igen. Var glad för din pappas skull att han hittat Kate istället för att ge honom dåligt samvete över att han lämnade dig och Pattie.”
”varför måste du alltid ha rätt?” frågade han och jag började skratta. Justin flinade till och jag lutade huvudet mot hans axel.
”jag älskar dig, det vet du va?”
Jag såg upp på honom, ”klart jag vet.”


Senare på kvällen låg jag ensam i den stora dubbelsängen jag och Justin hade under tiden vi var här och smsade med Chloe. Hon hade fortfarande känslor för Ryan, men det hade aldrig blivit något mer än en kyss en kväll. Om jag hade kunnat hade jag parat ihop dem direkt och limmat fast dem med varandra så att de var med varandra för evigt. Jag kunde riktigt föreställa mig dem två tillsammans.
”sover du?” frågade en mörk röst från dörröppningen.
Jag satte mig upp i sängen och mötte Justins blick genom det dåligt upplysta rummet.
”nej, kom hit.” svarade jag och öppnade min famn för honom.
Justin gick genast fram till sängen och tog av sig sin t-shirt och sina byxor innan han kröp ner under täcket bredvid mig. Hans händer slingrade sig runt min midja och drog mig närmare honom så att jag nu låg med ryggen mot hans bröst. Justin kysste mig på håret.
”jag pratade med pappa precis.”
Jag vände mig om så att jag kunde ha ögonkontakt med honom, ”jaså, Vad pratade ni om?”
”i stort sett allt.” sa han. ”vi är i alla fall inte ovänner eller något sådant längre, och jag har lovat att vara vänlig och samtala mer med Kate.”
”förstod han varför du känner som du känner?” frågade jag och såg in i hans ögon.
Justin log försiktigt, ”han förstod.”
Jag svarade inte, utan gjorde det jag hade längtat efter ända sedan vi åt middag, jag kysste honom. Först blev Justin förvånad, men han hängde snabbt på och drog mig närmare intill hans nakna överkropp. Mina fingrar rörde sig över hans magmuskler samtidigt som Justin började kyssa mig på nacken. Han hittade min svaga punkt och började suga på den, och jag öppnade munnen tillfredställt samtidigt som jag okontrollerbart gav ifrån mig ett stön. Snabbt började Justin kyssa mig på läpparna igen, denna gången med sin tunga inblandad då jag automatiskt gett den tillåtelse att komma in när jag öppnade min mun. Vi rullade över så att jag satt på hans torso och kysste honom gång på gång på läpparna med små, snabba rörelser. När jag tröttnat på det gick jag av honom och lade mig på rygg bredvid honom.
”så du tyckte det var lagom att sluta där?” frågade Justin besviket.
Jag log och kysste honom ytterligare en gång på läpparna, ”vi är i din fars hus, Justin. Du får väl helt enkelt vänta lite till.”
Han suckade och spelade sur genom att vända sig på sidan ifrån mig.
”god natt Justin.” sa jag och kysste hans översta skulderblad innan jag släckte den enda lampa som fortfarande var tänd. Justin svarade inte, men i mörkret kände jag hur hans händer letade sig runt min midja och kysste mig på axeln. Jag log för mig själv innan jag stängde ögonen.


Justins Perspektiv:

”Justin, Justin, Justin!”
Jag vände mig om i sängen och knep ihop ögonen hårdare för att försöka stänga ute ljudet.
”Justin, Justin, Justin!” hördes det igen.
Jämrande öppnade jag ögonen och fick se Jazmyn hoppandes vid sängkanten. Hon bar fortfarande sin rosa pyjamas med Askungen på, och hennes axellånga, bruna hår var rufsigt. Hon viftade med händerna i luften och blev genast mycket gladare när hon såg att jag vaknade.
”pappa har gjort pannkakor! Kom!”
Utan ett ord försvann hon ut genom dörren som stod på vid gavel, och jag kunde höra hur hennes små fötter sprang ner för trappan och in i köket på nedervåningen. Jag vände mig om i sängen med ena handen om täcket och log mot Melanie. Hon hade också vaknat av Jazmyns glada rop, och låg nu och såg på mig med trötta ögon.
”det är tur att den ungen är söt, annars hade jag blivit riktigt arg på henne som väcker mig såhär dags.”
Jag skrattade till och drog bort hennes hår som täckte halva hennes ansikte. ”god morgon.”
”god morgon.” svarade hon innan hon vände sig om och drog täcket över huvudet.
”kom igen, Mel. Pappa har lagat pannkakor.” sa jag, bara för att fresta henne. Pannkakor var bland det bästa hon visste.
”jag är inte hungrig.” hördes hennes röst från under täcket.
Jag steg upp ur sängen och drog på mig kläder innan jag gick bort till fotändan av sängen. Melanies fötter stack ut från täcket, och jag tog chansen att kittla henne. Så fort mina fingerspetsar rörde vid hennes fötter drog hon in dem under täcket. Jag flinade för mig själv och stack in handen under täcket tills jag hittade hennes ben och drog ut den igen. Hon började sparka hårt, utan att tänka på att hon kunde skada någon, och jag blev tvungen att släppa henne.
”sluta Justin!” skrek hon, men det hördes som om hon pratade i vanlig samtalston då täcket tog upp det mesta av ljudvågorna.
Jag svarade inte, och med ett ryck drog jag bort täcket från hennes kropp så att hon nu låg ihopkrupen mitt i sängen klädd i min t-shirt.
”jag vet hur mycket du älskar pannkakor, Melanie. Kom nu.” Melanie rörde sig fortfarande inte ur fläcken. Jag suckade och sedan lyfte jag upp henne i brud-stil och satte henne på byrålådan.
”vad vill du ha på dig?” frågade jag och öppnade första lådan. Där låg bara en massa underkläder. Jag stängde lådan igen, och öppnade nästa. Denna gången hade jag mer tur. Där låg säkert tio tröjor som Melanie packat med sig, även om vi bara skulle vara här i tre dagar. Typiskt tjejer. Jag valde en tröja i lådan och lade den ovanpå byrån bredvid Melanie. Sedan drog jag hennes sovtröja över huvudet och hjälpte henne byta till den andra.
”måste du vara så lat?” frågade jag när hon fått på sig sin tröja.
Hon muttrade, ”till mitt försvar så är det faktiskt du som brukar vara morgontrött, så det så.”
Jag flinade och kysste henne på läpparna. Melanie drog på sig ett par shorts och följde med mig ner för trappan och in i köket. Där stod pappa vid spisen och stekte pannkakor medan Jazmyn satt vid köksbordet och glufsade i sig av de nygräddade.
”tur att ni kom nu, annars hade Jazzy ätit upp alla” sa min pappa när han såg att vi kommit ner.
Melanie skrattade och vi båda såg på Jazmyn. Hon hade både sylt och socker i hela ansiktet och såg på oss med triumferande ögon medan hon slickade sig om fingrarna.
Jag satte mig bredvid Jazmyn, och Melanie satte sig mittemot oss. Pappa kom fram till oss med den sista pannkakan innan han själv också satte sig ner vid köksbordet.
”har ni sovit gott?” frågade han medan han tog för sig av pannkakorna.
”ja, riktigt gott. Tills den lilla filuren kom och väckte oss.” svarade Melanie och log mot Jazmyn som flinade tillbaka.
”Kate var tyvärr tvungen att jobba idag, och jag måste också in en snabb vända till jobbet. Tror ni att ni två kan ta hand om Jazzy?”
Jag nickade snabbt, ”självklart.”


Några timmar senare lämnade pappa mig och Melanie ensamma med Jazmyn. Han lovade att vara tillbaka inom två timmar, och sa att vi fick göra vad vi ville, bara vi inte tog sönder något.
”vad vill du göra, Jazzy?” frågade jag henne när vi satt alla tre på hennes rum.
”Justin spela och sjunga!” utbrast hon.
Melanie såg frågande på mig, och jag suckade med ett leende på läpparna. ”jag brukar spela barnvisor för henne när vi träffas, och hon sjunger med så gott hon kan.”
Jazmyn kom snabbt på fötter och försvann för en halv minut, och kom sedan tillbaka med en gitarr. Jag tog leendes emot den, och hon satte sig på golvet och väntade på att jag skulle börja spela. När jag väl gjorde det, kände Jazmyn igen låten direkt, och började sjunga med på sitt eget sätt.
Vi blev avbrutna av en ringsignal från min egen mobil. Jag slutade spela, och Jazmyn slutade sjunga. Alla var knäpp tysta och väntade på att jag skulle svara i telefonen. Innan jag svarade kollade jag på nummerpresentatören, men det var inget nummer jag kände igen.
”hallå?” sa jag.
”Justin Bieber?” frågade rösten i andra sidan luren.
”ja, det är jag.”
”jag är rädd att det har skett en olycka.”

Förlåt för att kapitlet har dröjt, men jag har verkligen inte haft tid! Jag måste lära mig att lägga mer tid på novellen, jag vet. 
Kom med idéer om vad ni vill läsa om!

10 KOMMENTARER SÅ KOMMER NÄSTA PÅ ONSDAG!