Jazmyn kom snabbt på fötter och försvann för en halv minut, och kom sedan tillbaka med en gitarr. Jag tog leendes emot den, och hon satte sig på golvet och väntade på att jag skulle börja spela. När jag väl gjorde det, kände Jazmyn igen låten direkt, och började sjunga med på sitt eget sätt. 
Vi blev avbrutna av en ringsignal från min egen mobil. Jag slutade spela, och Jazmyn slutade sjunga. Alla var knäpp tysta och väntade på att jag skulle svara i telefonen. Innan jag svarade kollade jag på nummerpresentatören, men det var inget nummer jag kände igen. 
”hallå?” sa jag.
”Justin Bieber?” frågade rösten i andra sidan luren.
”ja, det är jag.”
”jag är rädd att det har skett en olycka.”

Jag reste mig snabbt upp ur Jazmyns säng och gick ut i korridoren. Mitt hjärta bankade fort, och jag hade aldrig varit så här orolig i hela mitt liv.
”jag ringer från London Hospital i Ontario. Din mor, Patricia Mallette, har varit med om en svår olycka.”
Min anding blev ojämn och jag kände hur mina muskler började skaka. Till slut tappade jag telefonen i golvet, och Melanie kom rusandes. Utan att bry mig om någonting annat i världen lutade jag mig mot väggen och gled ner mot golvet. Jag vilade ansiktet i händerna och försökte börja andas normalt igen, men det var omöjligt. Allt jag kunde tänka på min mor, och om hon skulle klara sig eller inte.
”okej. Vi kommer så fort vi kan.”, hörde jag Melanie säga. Strax därefter kände jag en arm om mina axlar och någon som lutade sig mot mig. Jag lyfte huvudet från mina handflator och såg på Melanie som nu satt bredvid mig.
”hon kommer klara sig. Pattie är stark.”, sa hon och kramade om mig hårt.
”Justin?”
En pytteliten hand lade sig på mitt knä, och jag följde handen med blicken, uppför armen och längs axlarna tills jag mötte Jazmyns blick.
”vi måste åka, Jazzy.”, mumlade jag och drog hennes lilla kropp närmare mig.
”varför då?”, frågade hon med oskyldig blick.
Jag suckade. ”det har hänt en sak där hemma som vi måste ta hand om. Men jag lovar att jag kommer tillbaka snart. Du kommer knappt att märka att jag åkt förrän jag kramar om dig igen.”
”jag går och ringer Jeremy.” Melanie reste sig upp och sprang ner för trappan.
”jag vill inte att du ska åka, Justin.”, gnydde Jazmyn och borrade in sitt ansikte i min axel.
”inte jag heller. Men vi ses snart igen.”, svarade jag och smekte hennes hår.


Så fort min pappa kommit hem och väskorna var packade började vi köra iväg hemåt mot Stratford. Både jag och Melanie satt tysta den mesta tiden, för att ingen visste vad man skulle säga. Det kändes bara fel att vara glad och pratsam när ens mamma ligger på sjukhus. Jag vet inte hur skadad hon är, för personen som ringde mig kunde inte berätta det förrän de gått igenom röntgen. Allt jag visste var att en bil kommit och kört på henne. Hon hade gått på trottoaren i all sin frid, när en bil plötsligt körde rätt på henne. Föraren verkade inte ha brytt sig om vad som hade hänt, eftersom bilen lämnade platsen med min mamma medvetslös på gatan. Melanie hade berättat att de hade flera vittnen som sett olyckan – vilket var tur, eftersom mamma kanske hade blivit liggandes kvar på marken hur länge som helst innan någon hittade henne och ringde efter ambulans.
”allt kommer att bli bra, Justin.”, sa Melanie och lade sin hand på min där den vilade över växelspakarna. Jag såg på hennes ögon i någon sekund innan jag återgick till att koncentrera mig på trafiken igen.
”det är bara så typiskt. Så fort allt i mitt liv blir någorlunda bra igen ska någonting komma och förstöra allt.”
Hon suckade, ”det är sådant som händer. När Pattie kommer tillbaka från sjukhuset kommer allt vara bättre än någonsin.”
”hoppas det.”, muttrade jag.
Melanie såg ut genom fönstret på alla granträd som vi susade förbi. Sedan tittade hon på min profil igen. ”du borde börja med musiken igen. Det där kontot på you tube är det nog några som vill se uppdaterat.”
”hur vet du det?”
”för att jag gick in på det för några dagar sedan. Du ska bara se vilka reaktioner dina videor har fått. Speciellt den där du sjunger till mig. Nästan ingen som ogillar det du gör.”, sa hon och fortsatte titta på mig i väntan på min reaktion.
”du har rätt. Men det har varit mycket den sista tiden. Jag har inga nya låtar heller.”
Jag såg på Melanie att hon hade blivit uppspelt. Hon lutade sig fram i sätet och sedan bakåt igen och fixade till sitt utsläppta hår. ”det behöver du inte heller! Bara du sjunger och spelar så kommer folk uppskatta det.”
Jag bet mig i läppen och kom och tänka på varför vi satt i bilen. Melanie hade fått mig på helt andra tankar, jag hade till och med nästan lett. Hon kan få en på så mycket bättre humör på bara några sekunder. Det är en av de många saker jag gillar med henne.
Verkligheten hade dragit i mig och jag kom och tänka på min mor igen. Hon ligger säkert alldeles ensam i en obekväm sjukhussäng och lider och har ont, och allt hon vill är att få lite kärlek, men ingen är där för att stötta henne. Jag kände ett sting av skyldighet och dåligt samvete och trampade ytterligare lite på gasen. Vi hade säkert två timmar kvar i bilen tills vi var tillbaka i Stratford, och jag tänkte inte under några omständigheter låta låg hastighet förlänga bilturen.


Nästan två timmar senare parkerade jag bilen på den stora parkeringsplatsen utanför sjukhuset. Med en smäll stängdes bildörren bakom mig och jag gick så snabbt mot sjukhusets entré att de var svårt för Melanie att hänga med. Hon började småspringa bredvid mig.
”du kommer inte få se din mamma snabbare bara för att du går snabbt.”, flåsade hon.
Genast saktade jag ner på farten och sköt ett snabbt leende mot henne.
”förlåt.”
Jag öppnade dörrarna till sjukhuset och gick snabbt bort mot informationsdisken. ”Patricia Mallette.”, sa jag till tanten bakom disken. Det fanns en glasruta mellan oss, och hon tryckte på en knapp som ledde till en mikrofon för att jag skulle kunna höra vad hon sa till mig.
”hon är i operationssalen just nu. Kan jag be dig att vänta tills någon kommer och hämtar upp dig?”, frågade tanten.
Jag nickade.
”vad heter du?”
”Justin Bieber.”, svarade jag.
”jag låter dig veta när hon kan ta emot besök.”
Utan att svara tog jag Melanies hand och gick bort mot väntrummet där ett antal andra människor också satt. Vissa hade förväntansfulla leenden på läpparna, medan andra satt med huvudet nerböjt och sorgsna ögon. Jag har aldrig gillat stämningen på sjukhus, det är en konstig känsla att vara i en byggnad full av så många olika och blandade känslor. Att tänka på att folk både föds och dör här inne fick mig att må illa.

Efter att vi väntat ett tag kom en läkare i lång vit rock fram till oss. Han hade kort, brunt hår och lika bruna ögon. Under rocken bar han en blå dress som hörde till hans arbetskläder.
”Patricia kan ta emot besök nu.”, sa läkaren och log.
Jag reste mig snabbt upp och vände mig om och såg på Melanie som satt kvar i stolen.
”kommer du, Mel?”, frågade jag.
”du vill väl spendera lite tid med din mor själv. Gå du, så väntar jag här.”
Jag tog tag i hennes hand och drog upp henne ur stolen, ”skitsnack. Du följer med, vare sig du vill eller inte.”
Melanie skrattade och gick med mig och doktorn.
”vet ni vad som hände med henne?” frågade jag medan vi gick genom en lång korridor.
Han skakade på huvudet. ”polisen ska förhöra henne senare. De har redan varit här en gång, men vi skickade iväg dem eftersom hon fortfarande var sårbar. Vissa poliser har ingen respekt alls för sådana här fall.”
”vad har hon för skador?”, frågade Melanie från min andra sida.
”Ett brutet ben och handled och en grov hjärnskakning. Hennes höft hade också hamnat ur led, därför tog det tid innan ni fick följa med hit och träffa henne.”
Både jag och Melanie nickade, och försökte att inte tänka på hur ont det måste ha gjort att få höften ur led. Den som än hade gjort detta skulle betala.
Doktorn stannade till utanför en av sjukhusdörrarna, detta rummet hade nummer 227 i silvriga siffror mitt framför ögonen på oss. Han öppnade dörren och steg in i rummet. Först kunde jag inte se mamma, för doktorn skymde synen, men när han flyttade sig ifrån dörren såg jag henne. Hon hade ett bandage virat runt huvudet, och högerbenet hängde i en snara som gick ner från taket. Jag gissade på att det var hennes brutna ben som behövde stöd. En mörkblå, plastliknande sak satt runt hennes handled, med hål för tummen och resten av fingrarna. Mammas blick vandrade från doktorn till mig och hon fick genast ett leende på läpparna, och man kunde se att hon var glad och mådde bra trots alla skadorna.
”du har besök, Patricia.”, sa doktorn och gick fram till en maskin som stod bredvid sjukhussängen där min mor låg. Maskinen pep i takt med hennes puls, och doktorn läste av den innan han gick tillbaka mot dörren igen. ”jag lämnar er ifred. Tryck på knappen om ni vill något.”, sa han och nickade mot en grön knapp precis bredvid min mamma. Han log genuint mot oss alla tre innan han lämnade rummet och stängde dörren bakom sig.
”hej mamma.”, sa jag försiktigt och gick fram till sidan av hennes säng.
Hon log mot mig och höll i min hand. ”hej gubben. Hur mår du?”
”jag mår bra.”, svarade jag och kunde inte undgå att släppa ut ett kort skratt. Det är jag som borde fråga hur hon mår. ”hur mår du?”
”sådär. Men jag får åka hem imorgon och då blir allt bättre!”
Det var typiskt min mamma att alltid se det positiva i saker. Även om någon har dött, kan hon hitta något bra i det. Som till exempel att den avlidne personen haft ett långt och underbart liv och har säkert inget emot att dö. Annat var det med Melanie. Hon hittade alltid konsekvenser i allting, om det gällde saker hon skulle göra själv. Om det var andra personer det handlade om var hon alltid där som stöd och peppade.
Jag såg bort mot Melanie. Hon stod lutad mot väggen bredvid dörren, så långt ifrån mamma och jag. Jag gav henne en konstig blick, och hon tittade tillbaka likgiltigt. Efter en tyst övertalning tog Melanie några steg fram mot min mor och försökte le så gott hon kunde.
”hur gick olyckan till?”, frågade hon försiktigt.
Mamma satte sig upp i sängen med rakare rygg och drog tillbaka axlarna en bit. ”jag hade precis varit och handlat, och är på väg hem när en bil kommer upp från ingenstans i en väldig fart. Med tanke på allt ljud motorn förde såg jag mig om för att se varifrån bilen kom ifrån, men jag hann bara se två strålkastare innan bilen körde rätt in i mig. Jag flög några meter av den kraftiga smällen, och när jag försökte resa mig upp såg jag hur bilen tryckte på gasen och körde iväg. En massa människor kom fram till mig, och innan jag visste ordet av låg jag i en ambulans och fick sprutor.
”jag är glad att du överlevde, Pattie.”, fick Melanie fram och böjde sig ner för att krama om henne.

Jag är fööööör dålig på att skriva och uppdatera! Ska förbättra mig, jag lovar. 

Men kommentera nu ordentligt så länge! 10 kommentarer? :)

Ni är bäst. kram.
/e.