”förlåt sötnos, väckte jag dig?”

Så fort jag hörde Justin’s röst i andra änden av telefonen lyste jag upp och log. Chloe såg det på mig och tecknade åt mig som att fråga om det var Justin. Jag nickade ivrigt som svar och hon slängde sig bakåt och skrek i kudden.

”Inte bara mig, Chloe också.” svarade jag.

Han skrattade lågt, ”hälsa henne att jag bad om ursäkt.”

”Justin säger förlåt för att han väckte dig” sa jag till Chloe och log.

Hon muttrade, men log ändå, ”hälsa tillbaka att han kan förvänta sig hämnd.”

Jag skrattade och satte telefonen mot örat igen, ”du kan förvänta dig hämnd.”

Justin skrattade, ”men du, du har inga planer för det kommande dygnet, va?”

”nej, hurså?” frågade jag.

”kom till mig lite efter lunch så får du se.” svarade han lurigt.

Jag log, ”vi ses.”

Jag och Chloe åt en god frukost som bestod av pannkakor, och sedan gick jag hem för att byta till nya kläder. Justin hade förberett någonting speciellt för honom och mig, och jag hade ingen aning om vad det var.

Jag bytte om till en grå cardigan och blåa jeans innan jag sa hej då till min familj och försvann ut ur huset igen. Jag gick i en rätt snabb takt för att hinna fram till Justin’s hus så snabbt som möjligt. När jag kom dit såg jag Ryan lasta in en väska i Justin’s bil. Justin själv kom ut med ännu en väska från huset och jag mötte honom med en förvånad blick. Han log stort mot mig.

”vad är det här?” frågade jag.

Justin slängde in väskan i bakluckan, ”vi ska campa!”

Jag blev stående på samma ställe medan Justin gick in i huset igen. Chaz kom ut genom ytterdörren och kom fram till mig, ”hej Mel.”

”hej, vad är det vi ska göra?”

Han flinade brett, ”campa, sa inte Justin det?”

”har du campat innan?” frågade Ryan som kom fram till oss. Jag funderade en stund innan jag svarade.

”jo, i min trädgård.”

Chaz och Ryan skrattade högt, ”lycka till!”

Just då kände jag två armar omfamna min midja bakifrån. Jag vred på huvudet och mötte Justin’s leende ansikte. Han närmade sig mig och jag kysste honom snabbt på munnen, sedan släppte han mig men behöll ena armen om mig.

”har du aldrig campat innan?” frågade Justin förvånat. När jag skakade på huvudet fnös han, ”då kan detta bli intressant.”

Alla killarna skrattade i kör, men jag såg ner i marken och blåste en bubbla i mitt tuggummi. När Justin såg detta gav han ifrån sig ett ”aww” ljud och kramade mig.

”blev du ledsen nu?” frågade han och log försiktigt.

Jag fortsatte titta ner i marken, så han lyfte upp mitt ansikte med ena handen och kysste mig mjukt. Chaz och Ryan hade lämnat oss för att hämta tält, så vi stod ensamma på Justin’s uppfart. Jag lade mina händer om hans ansikte och kysste honom tillbaka. Denna gång höll kyssen längre, men förstördes när killarna kom tillbaka.

”hyr ett rum!” visslade Chaz medan han öppnade den redan fulla bakluckan. Justin bara flinade nöjt, men jag kände hur mina kinder blev röda och rodnade.

”är vi klara att åka nu?” frågade Justin.

Ryan nickade, ”jag tror det.”

”men vad väntar vi på då?”

Utan fler ord hoppade alla in i bilen, Justin och Chaz där framme, och jag och Ryan i baksätet.

”vart ska vi någonstans?” frågade jag.

Justin fortsatte hålla ett öga på vägen samtidigt som han svarade, ”Long Point. Det tar ungefär en timme dit.”

Jag nickade och såg ut genom bilfönstret. Vi passerade precis stadsskylten till Stratford och var nu ute på en motorväg.


En timme senare saktade bilen av från motorvägen och svängde in på en mindre väg. Denna väg ledde till en ännu mindre väg, och snart satt vi alla och guppade upp och ner på den knappt fungerande vägen. I det ögonblicket slog det mig. Hur ska jag klara mig här ute i vildmarken? Jag har ingenting med mig, och jag är långt ifrån allt vad civilisation heter. Jag kände mig dödsdömd.

Justin bromsade och vi stod alldeles stilla. Vi var mitt i en skog, och några meter längre ner vätte utsikten mot en stor sjö. Jag gav ifrån mig en stor suck innan jag steg ur bilen för att hjälpa de andra att packa ur bilen.

”hjälper du till med tältet, Mel?” frågade Chaz. Jag log givmilt och tog emot en säck där tältet förmodligen låg. Sedan följde jag efter honom till en plan yta där han bad mig ta ut delarna.

”Chaz.. Du råkar inte ha en instruktionsbok med dig?” frågade jag försiktigt.

Han skrattade, ”nej. Det behövs inte, vi klarar det säkert ändå!”

Jag rykte på axlarna och tog ut en tältpinne.

Efter många försök och olika ställningar lyckades vi få upp det första tältet. Nu var det bara ett kvar. Ryan och Justin, som varit och hämtat pinnar för att elda med, hade kommit tillbaka för längesedan.

”grabbar, skulle ni kunna hjälpa till lite här?” frågade jag.

Justin och Ryan såg upp på mig och Chaz innan de kom fram till oss med stora flin.

”klarar ni inte det själva?” frågade Ryan.

Jag skrattade ironiskt, ”någon”, sa jag och betonade någon med syfte på Chaz, ”glömde instruktionsboken. Så vi har fått klara av detta på egen hand.”

”typiskt Chaz.” mumlade Justin.

Efter att ännu en timme ödslats åt att sätta upp ett enda tält hade solen hunnit gå ner, och alla var utsvultna. Justin hade packat ner kött som skulle grillas, och Ryan tände brasan.

När vi hade ätit plockade Chaz fram marshmallows och Justin hade med sig sin gitarr. Jag hade aldrig trott att det kunde vara så mysigt att campa.

Det enda som hördes var sprakandet från brasan och Chaz som prasslade med marshmallowpåsen när han skulle öppna den. Efter att alla fått en pinne att spetsa godisbiten på satte Justin gitarren i sitt knä.

”vilken låt ska jag spela?” frågade han.

Chaz verkade ha tänkt ut ett svar i förväg, för han svarade nästan direkt.

”How to Love!”

Vi alla skrattade, men tystnade sedan igen när Justin drog första ackordet på sin gitarr.


(Lyssna medan nedanstående läses.) Justin Bieber - How To Love (originally made my Lil Wayne)


Cut the music up, a little louder

You had a lot of crooks tryna steal your heart

Never really had luck, couldn't ever figure out

How to love, how to love

You had a lot of moments that didn't last forever

Now you in the corner tryna put it together

How to love, how to love

For a second you were here

Now you over there, it’s hard not to stare, the way you moving around

Like you never had a love, had a love.

Jag stirrade instinktivt på Justin’s fingrar. Hur lätt han drog dem över strängarna, och hur bra det lät. Hans röst till det var bara ett stort plus, han sjöng som en gud. Då tittade jag upp på Justin. Hans ögon var fästa vid mig. Jag visste inte hur länge han tittat på mig, men han hade inte direkt börjat precis. Jag mötte hans blick och bara satt där och tittade på honom. Hela han såg lycklig ut. Jag hade kunnat sitta där och se på honom i evigheter utan att ens börja tröttna.

När låten var slut applåderade jag, Ryan och Chaz, och Justin skrattade lite generat medan han gick för att sätta tillbaka gitarren i bilen.

När han kom tillbaka och satte sig såg han frestande på min marshmallow som grillades ovanför elden.

”jag har inte fått någon sån” sa han besviket.

Jag skrattade, ”vill du ha denna?”

Justin nickade, ”ja.”

Sedan lyfte jag upp pinnen som marshmallowen satt på och siktade in mig på Justin’s gap. Självklart missade jag och han fick vit, kladdig sörja på hela kinden. Jag började gapskratta och Justin blängde surt på mig, men skrattade även han åt det.

”du har något på kinden, vänta så ska jag ta bort det” sa jag och lutade mig fram. Men istället för att ta bort det med handen kysste jag honom varsamt där han fått marshmallow. Jag kände hur Justin log, så jag flyttade mina läppar till hans och kysste honom hårt. Justin drog upp mig i sitt knä.

Chaz harklade sig från andra sidan brasan, ”vi ska nog gå och.. lägga oss nu.”

Han reste sig upp, och Ryan gjorde likadant medan han mumlade något om att han var trött.

Justin flinade åt dem, och jag lutade huvudet mot hans axel.

”det var väl inte så farligt att campa, va?” frågade han och såg på mig.

Jag skakade på huvudet, ”det var faktiskt riktigt kul.”

Han log och kysste mig. ”Jag är riktigt glad att vi blev sams igen.”

Jag lyfte huvudet från hans axel där jag satt i hans knä, ”jag med.”

Justin lade sina armar om mig och kysste mig hårt och länge. Sedan lyfte han upp mig och bar in mig i tältet. Där inne låg två sovsäckar uppradade bredvid varandra. Han lade mig på den ena medan han drog av sig byxorna och kröp ner i den andra. Han kysste mig ytterligare en gång innan han lade sig tillrätta.

”sov gott Melanie.”

”god natt Justin.”

”Sov gott gumman, vi får prata mer imorgon.”

Jag nickade, ”god natt.”

Sedan lämnade jag henne, och gick in på mitt rum där mina bröder ivrigt lekte med en leende Justin.

”killar, gå ut.” sa jag.

Tre par ögon riktades mot mig, och sedan lunkade William och Max ut ur mitt rum. Jag stängde dörren efter dem och gick leendes fram till Justin som satt i sängen.

”förlåt för att du fick utsättas för dem. De är, rätt ivriga.”

Justin skrattade, ”skojar du? De är roligare än vissa på skolan.”

”Visst, umgås med tioåriga pojkar istället för artonåriga i din egen ålder. Helt normalt” sa jag ironiskt och flinade.

”jag umgås hellre med dig” viskade Justin och kysste mig länge. Jag besvarade kyssen och satte mina händer längs med hans käkben. Hans händer vandrade längs min rygg och mina höfter medan kyssarna blev allt mer och mer intensiva. Jag öppnade min mun och gav hans tunga inträde.

”god morgon. Vad är klockan?”

Jag log, ”klockan är kvart över fyra.”

Justin satte sig lite högre upp i sängen, ”vad gör du uppe såhär tidigt?”

”jag kunde inte sova” svarade jag.

Han log oskuldsfullt mot mig innan han lade ena armen om mig och lutade sig tillbaka i sängen.

”sov gott, Mel” sa han.

Jag stängde mina ögon, ”god natt.”

Justin åkte hem redan innan frukosten. Resten av dagen hade jag spenderat med min familj. Vi hade åkt till shoppingcentret och handlat, och sedan lagat middag tillsammans. Det är just sådana saker som gör att man inte vill växa upp, att bara få vara barn och leva som man vill för alltid. Men livet måste fortsätta, och hur gärna jag skulle vilja vara ett litet barn igen, så gillade jag verkligen känslan att vara äldre.

När jag nästa dag satt ensam uppe på mitt rum ringde Chloe.

"hej! Vad gör du?" frågade hon.

"ingenting" svarade jag med visat ointresse.

"vill du komma hem till mig ikväll? Mina föräldrar är bortbjudna, och min bror, ja, han är väl inget problem."

"när ska jag komma?" frågade jag.

Jag kunde se framför mig hur Chloe log när hon sa, "kom när du har ätit middag."

Vi pratade en liten stund till, och sedan, när samtalet hade avslutats bestämde jag mig för att ta ett långt, varmt bad.

Justin och jag hade varit tillsammans i en vecka, men på grund av det som hände känns det som att vi blev ett par igår. Jag litade på honom fullt ut, och när jag fick reda på detta sjönk min respekt för honom rejält. Hade inte han kommit förbi igår och pratat ut hade jag antagligen legat nerbäddad under mitt täcke hela dagarna och inte gjort någonting. Men så är inte fallet, och jag är på väg till min bästa vän. Det var fortfarande inte mörkt ute, men det skulle inte dröja länge innan solen inte syntes längre. Jag svängde runt hörnet och såg Chloe’s hus framför mig. Det var ett stort, vitt hus med två balkonger på framsidan. Den gröna gräsmattan och rabatterna längs husknuten och staketet höll på att blomma upp nu när sommaren närmade sig. Baksidan hade en stor altan med en swimmingpool i mitten. Det var ett riktigt drömhus.

Jag gick upp på gången som ledde fram till ytterdörren och knackade på. Efter en stund öppnade Chloe dörren med ett brett leende på läpparna.

”hej! Kom in” sa hon och släppte in mig. Jag tog ett stort steg över tröskeln och böjde mig ner för att knyta upp skorna.

”jag har en massa tjejfilmer och popcorn, låter inte det överbra?” frågade hon entusiastiskt.

Jag skrattade kort, ”låter super.” Sedan följde jag efter henne in i köket där hon tog fram en popcornpåse och lade in i mikrovågsugnen. Jag satte mig på köksbänken och Chloe lutade sig emot den andra mittemot mig.

”Är det något nytt?” frågade hon.

Jag nickade leendes, ”sedan igår? Ja.”

Chloe’s ögon spärrades upp ivrigt, ”berätta!”

”Justin berättade allt för mig” svarade jag.

”och med allt, menar du?” svarade hon för att jag skulle fortsätta på meningen.

Jag log, ”allt. Hela historien från början till slut. Nu vet jag till och med mer än dig om honom.”

Hon lutade sig fram för att slå till mig på armen, och jag flinade ännu större.

”så, allt är bra mellan er två då?” frågade hon.

Jag nickade, ”men vi har ju i stort sett fått börja om från början i relationen. Jag tappade ju all tillit för honom, men det är bara att bygga upp det igen.”

Chloe log ärligt och lyckligt, ”jag är glad att det fungerar mellan er igen.”

Hon lutade sig fram och kramade om mig, och mitt i kramen gav mikrovågsugnen ifrån sig ett pling. Chloe släppte mig och gick för att ta ut den rykande heta påsen.

När hon hade hällt ut innehållet i en plastskål fortsatte vi in i vardagsrummet där vi slog på första filmen av många.
Efter tredje filmen hade klockan hunnit bli midnatt, och jag varken orkade eller såg fram emot att gå hem själv. Så efter ett snabbt samtal hem kom jag, tillsammans med min mamma, överrens om att jag skulle sova över hos Chloe.
Vi gjorde det mysigt för oss med en massa kuddar och täcken i soffan innan vi bäddade ner oss själva och såg en sista film.

”Mel, svara då!”

Jag öppnade ögonen och sneglade bort mot Chloe som låg på andra sidan soffan och skrek på mig. Då hörde jag också det, min egen ringsignal. Jag sträckte på mig för att nå telefonen och tryckte på svara utan att kolla vem det var.

”hallå?” frågade jag.

”förlåt sötnos, väckte jag dig?”

Så fort jag hörde Justin’s röst i andra änden av telefonen lyste jag upp och log. Chloe såg det på mig och tecknade åt mig som att fråga om det var Justin. Jag nickade ivrigt som svar och hon slängde sig bakåt och skrek i kudden.

”Inte bara mig, Chloe också.” svarade jag.

Han skrattade lågt, ”hälsa henne att jag bad om ursäkt.”

”Justin säger förlåt för att han väckte dig” sa jag till Chloe och log.

Hon muttrade, men log ändå, ”hälsa tillbaka att han kan förvänta sig hämnd.”

Jag skrattade och satte telefonen mot örat igen, ”du kan förvänta dig hämnd.”

Justin skrattade, ”men du, du har inga planer för det kommande dygnet, va?”

”nej, hurså?” frågade jag.

”kom till mig lite efter lunch så får du se.” svarade han lurigt.

Jag log, ”vi ses.”

När jag kom hem lite senare och möttes av omedelbar tystnad i huset kändes det otroligt skönt. Det hade hänt så mycket de senaste dagarna att allt jag behövde var lite lugn och ro för mig själv. Jag lade mig i soffan och lindade en filt runt min kropp och satte igång tvn. Det höll mig borta ifrån alla tankar som jag skulle kunna tänkas komma på att fundera över.

Jag hade nog slumrat till, för när jag hörde min telefon plinga till stod klockan på halv åtta på kvällen. Jag sträckte mig efter mobilen och såg Justin’s meddelande.

Kan jag komma över? Vi måste prata.

Jag stirrade på skärmen utan att ens tänka något. Det var lika bra att få det gjort nu, jag kunde inte vänta på att få höra hans ursäkt.

ni tycker säkert jag är urusel som inte har lagt upp ett kapitel på mer än en vecka, men jag kan glädja er med att nästa kommer upp senare idag! Detta kapitlet är rätt svårt att skriva eftersom det handlar om hela Justin's bakgrund. Så jag har funderat en massa samtidigt som jag pluggat. Men nu blir det fart! ;)
kram.

”släpp mig, Justin.”

Han skakade på huvudet, ”berätta vad som är fel.”

Det var tyst en lång stund, jag såg bort och skakade på huvudet medan jag log nervöst, och han såg på mig och väntade på att jag skulle svara.

Jag vände mig mot honom, ”släpp mig då.”

Han gjorde som jag sa, och i ett enda svep flydde jag ifrån honom. Men efter bara några steg kände jag två händer runt mina armar som drog mig tillbaka. Justin höll mig tätt intill sig med händerna på mina höfter.

”berätta vad det är. Nu.”

Jag suckade och gav upp, ”jag vet.” sa jag.

Justin såg förvånat på mig, ”vet vadå?”

”om det du inte har berättat för mig. Jag vet om det.”

Han skakade på huvudet i förvirring, ”vet vadå?”
Justin höll fortfarande ett starkt grepp om min midja, så jag visste att det inte var någon idé att streta emot. ”det du gjorde för två år sedan.”
Nu förstod han. Han såg på mig med sorgsna ögon och släppte mig. Jag såg på honom, ”jag fattar inte att du inte berättade för mig.”

Sedan gick jag. Jag lämnade honom ensam, ledsen ute på gatan och gick hem. Direkt när jag kom innanför dörren ringde jag Chloe. Hon svarade efter tre signaler.

”Hallå?”

”Han vet.” sa jag.

”vet vadå?” frågade hon. Chloe lät sömnig, och även om klockan var tolv på dagen så vore det inte konstigt om hon fortfarande hade legat och sovit när jag ringde.
”Justin vet att jag vet.” förklarade jag.
Nu äntligen vaknade hon till, ”han gör vad?! Mel, du skulle vänta med att berätta att du visste! Nu får du aldrig reda på om han tänkte erkänna det själv!”
”men han tvingade mig att berätta.”

Chloe var tyst i några sekunder, ”åh. Det gör ändå inte saken bättre! Mel, du vet inte hur mycket han ångrar det han gjorde, och att du nu vet om vad han gjort gör inte saken bättre. Justin mår skit, Mel. Fattar du?”

Jag suckade djupt, ”nu gör jag. Men jag är fortfarande arg på honom, så jag kan inte prata med honom än.”

”gör det snart.”
”jag lovar.”
”bra.”
”Men skulle vi in och shoppa idag eller? Jag behöver nya skor.” sa jag. Jag ville inte prata om det längre, och var det ett känsligt ämne för mig så var det tusen gånger känsligare för Justin.
”visst, kom förbi mig om en halvtimme.”


En halvtimme senare svängde jag upp på Chloe’s uppfart och såg på medan hon sprang den korta sträckan mellan ytterdörren och min bil i ösregnet. Ovanför sitt huvud höll hon en väska i brunt läder.
”regnar det ute?” frågade jag med ett flin när hon satte sig ner bredvid mig i passagerarsätet.
Chloe såg på mig med en irriterad blick, ”kör.”

Jag gjorde som hon sa och backade ut från hennes hus, och snart var vi ute på motorvägen på väg till närmaste köpcentrum.

”hur kunde han tvinga dig att berätta?” frågade Chloe.

Jag höll ögonen stenhårt på vägen medan jag berättade, ”jag var på väg hem efter att ha sovit borta, och när jag kom hem såg jag honom sitta utanför mitt hus. Jag skulle precis vända och gå iväg, men han märkte mig och sprang efter mig.”

”du flydde alltså från honom?” sa hon med eftersmak.

Jag nickade och fortsatte. ”hur som helst så hann han ifatt mig och frågade vad det var för fel. Jag sa att jag skulle berätta om han släppte mig, så när han gjorde det försökte jag springa iväg igen.”

Chloe skrattade, ”Mel, trodde du att du skulle komma undan genom att springa iväg? Han hade ju hunnit ifatt dig i varje fall.”

Jag såg irriterat på henne, ”jag försökte, sa jag ju. Men han tog mig efter bara några steg och höll mig hårt om höfterna, så jag var tvungen att säga det.”

”du kunde ha ljugit.” sa Chloe och tittade ut genom fönstret.

”jag vill inte ljuga för honom”, suckade jag.

Hon nickade och höll med, ”gulligt.”

När vi satt på ett kafé några timmar senare med var sin kaffe i händerna hade jag lyckats övertala Chloe till att berätta hela historian om när Justin var kriminell.

”är du säker på att du vill höra det från mig?” frågade hon.

Jag nickade sammanbitet och hon suckade djupt innan hon började prata.

”det började nog när han var femton. På skolan hade man precis fått reda på att Justin’s pappa hade gift om sig, och man såg på honom hur han bara mådde sämre och sämre. Efter några dagar började han hoppa över vissa lektioner och efter veckor gångna kom han knappt alls. Man blev förvånad om man såg Justin i skolan. Han kom bara två dagar i veckan, och då bara på två eller tre lektioner. Ingen visste vad han hade för sig, men man började se honom ute på kvällarna i ett gäng som säkert var två år äldre än oss.”

Plötsligt avbröts Chloe av att någon ropade hennes och mitt namn. Förvånat såg vi oss omkring efter vad rösterna kom från och fick syn på Ryan och Chaz som kom gående mot oss.

”hej”, sa de när de kom fram och satte sig.

Chaz’s leende föll när han såg att vi var lite deppiga, ”vad är det?”

Chloe mötte min blick innan hon svarade, ”jag berättade för Mel om Justin.”

”Vad är det om Justin? Jaha”, Chaz kom på det själv innan han hann avsluta meningen.

”borde inte Justin berätta det själv?” frågade Ryan.

”Jag är arg på honom”, svarade jag utan att röra på läpparna.

”Varför är du det?” frågade Chaz.

Jag bara såg irriterat på honom, så han backade undan och struntade i det.

”du borde nog prata med honom.” sa Ryan.

Jag nickade, ”jag måste göra det snart. Han var utanför mitt hus i morse, men jag var för sur på honom då.”

Ryan nickade, ”så då vill ni inte umgås med oss ikväll antar jag.”

Jag skakade långsamt på huvudet i besvikelse, ”jag pratar med honom imorgon, jag lovar.”

”Hoppas det. Och låt det inte gå ut över oss.” sa Chaz.

Jag log halvhjärtat, ”okej. Ska vi gå Chloe?”

Chloe, som suttit och dagdrömt under tiden vi andra pratat rycktes ur sin dröm och såg förvånat på mig. Hon tog en sista klunk och reste sig upp, ”vi ses sen killar.”

När jag kom hem lite senare och möttes av omedelbar tystnad i huset kändes det otroligt skönt. Det hade hänt så mycket de senaste dagarna att allt jag behövde var lite lugn och ro för mig själv. Jag lade mig i soffan och lindade en filt runt min kropp och satte igång tvn. Det höll mig borta ifrån alla tankar som jag skulle kunna tänkas komma på att fundera över.

Jag hade nog slumrat till, för när jag hörde min telefon plinga till stod klockan på halv åtta på kvällen. Jag sträckte mig efter mobilen och såg Justin’s meddelande.

Kan jag komma över? Vi måste prata.

Jag stirrade på skärmen utan att ens tänka något. Det var lika bra att få det gjort nu, jag kunde inte vänta på att få höra hans ursäkt.

Jag nickade, och hade inget mer att säga. Chloe gjorde rätt i att berätta för mig, annars hade jag gått ovetandes över varför alla skrev som de skrivit.

"jag måste nog gå nu", sa jag och reste mig upp.

"Vänta, Mel" svarade Chloe och tog tag i min arm när jag försökte gå. "Är du säker på att du är okej? Du får stanna om du vill."

"Jag vill bara vara ensam just nu."

Hon släppte taget om min arm, "vad sägs om shopping imorgon?"

Jag klämde fram ett leende, "det låter super."

"Bra."

"Hejdå Chloe."

Jag gick in från balkongen och ner för trappan.

"Hej Melanie!"

Jag vände mig om och fick se Chloe's mamma stå i köket med två matkassar i händerna.

"åh, hej."

"Hur är det? Du ser inte ut att må så bra."

Hon såg bekymrat på mig, så jag sträckte på mig och drog bort en hårslinga från ansiktet.

"Jo, jag mår bara bra."

Hon svarade okej, men såg inte ut att tycka det. Jag struntade i det och tog på mig mina skor och gick ut ur huset.

Justin som kriminell? En tjuv? Det passade verkligen inte in på min bild av honom och hans personlighet. Men å andra sidan så vet jag inte om jag har fått lära känna den rätta Justin. Jag hade aldrig kunnat tänka mig att Justin, min Justin, skulle göra inbrott och stjäla saker. Bara för att hans pappa gifter sig. Han borde vara lycklig över att hans pappa hittat kärleken igen. Men istället tänker han bara på sig själv, allt ska göras på det sättet som han vill, och om det inte blir så, strejkar han. Justin var självisk.

Utan att ha märkt det hade jag omedvetet vandrat ännu längre ut ur staden och gick nu på en enslig landsväg. Det enda som syntes var en liten restaurang vid vägkanten några hundra meter bort. Jag kände i mina fickor efter pengar och hittade lite. Så jag ökade stegen med målet riktat på den lilla restaurangen.
På parkeringen till restaurangen, som hette Ray's Diner, stod bara ett fåtal bilar. Utsidan av Ray's Diner var smyckad med lysrör i turkost och rosa, precis som i filmer från 50-talet. När jag öppnade entrédörren plingade det till i en ringklocka. En servitris i ljusrosa klänning och vitt förkläde såg upp på mig där hon stod bakom disken. Jag valde ett avskilt bord i ett hörn av restaurangen och skummade igenom menyn som stod på bordet mellan servetthållaren och det lilla stearinljuset.

Ingenting föll mig i smaken, så när servitrisen kom fram till mitt bord hade jag fortfarande inte bestämt mig.

Hon harklade sig otåligt, "vad får det lov att vara?"

Efter några sekunders pinsam tystnad svarade jag.

"en kopp kaffe. Svart."

Servitrisen klottrade ner något på sitt lilla block hon hade i handen och satte tillbaka blyertspennan bakom örat och gick sedan iväg.

Jag suckade ljudligt och stirrade stint in i ljuslågan från stearinljuset. Resten av gästerna bestod av två lastbilschaufförer som pratade lågt med varandra och hade varsin orörd hamburgare framför sig, en gammal man med en käpp bredvid sig och en kille i min ålder som satt djupt försjunken i en bok. Ingen förde något som helst högt ljud ifrån sig vilket gjorde att den otroligt dåliga musiken blev uppmärksammad.

Servitrisen kom tillbaka med en kopp svart kaffe fyllt till bredden till mig och lämnade mig lika snabbt.

Jag lade upp benen på stolen bredvid mig och lutade mig mot väggen.

Jag kunde fortfarande inte förstå hur Justin, som verkat som den killen som bryr sig om alla andra, begått brott. Och att han inte berättat det för mig, även om jag fullkomligt förstår att han inte vill. Men det är sådant man behöver veta.

Justin hade verkat som den perfekta killen, med det perfekta livet. Alla har ju sina brister, men att han hade en sådan stor brist hade jag ingen aning om.

Jag tog min första klunk ur kaffet och fiskade upp min telefon ur fickan. Två nya meddelanden.

Justin: Var är du? Jag har ringt hem till dig och till Chloe. Svara. <3

Jag suckade högt och klickade bort meddelandet och fick genast upp det andra. Jag orkade inte med Justin just nu. 

Mamma: Hej gumman. Hörde att det varit en storm där borta. Är allt okej? Vi kommer hem i övermorgon. Puss och kram.

Mammor ska alltid oroa sig. Jag skrev ihop ett svar om att allt var bra och lade sedan mobilen på bordet och tog ännu en klunk av mitt kaffe. Just när jag såg ut på vägen insåg jag en sak, hur skulle jag ta mig hem? Jag var flera kilometer ifrån Stratford och det var rätt sent på kvällen. Detta kanske inte var en så bra idé trots allt.

Hastigt reste jag mig upp för att gå mot toaletten, men på vägen dit ramlade jag över någons ben.

"åh, gud, förlåt mig." sa jag och såg upp på personens vars ben som fällt mig.

Killen slog ihop sin bok som han läste och sträckte fram en hand till mig. Jag tog tag i den och reste mig upp.

"Jag heter Niall."

"Mel", svarade jag och log. "Vad läser du?"

Niall lade ner boken på bordet och rättade till bokmärket, "en bok till skolan. Inte så rolig egentligen."

Jag nickade nervöst och pillade på mina fingrar i brist på samtalsämnen.

"är du här ofta?" frågade han tillslut.

Jag såg upp på honom, "nej, detta är första gången. Jag gick hit från Stratford och.."

Han avbröt mig, "vänta. Gick du hit från Stratford? Det är typ åtta kilometer dit!"

Jag nickade och skrattade neröst, "ja, och nu har jag ingen aning om var jag ska ta vägen.

"faktum är att, jag bor inte så långt härifrån. Om du vill kan du sova på soffan."

En främling, på ett café, mitt i natten, frågade just om jag ville sova över hos honom. Visserligen såg han varken ut som en kidnappare eller pedofil, men jag kände ju inte honom. Fast vad hade jag för val?

"ja tack", sa jag.

"ska vi gå då?"

Jag nickade och gick bort till mitt bord för att hämta min jacka och mötte sedan upp med Niall igen. Han hade rätt, han bodde inte alls långt ifrån Ray's Diner. Efter bara några minuters promenad stod jag utanför hans hus och väntade på att han skulle låsa upp dörren.

När han hade gjort det tog han snabbt av sig sina skor och försvann in i huset.

"jag ska bara hämta en kudde och täcke till dig" informerade han mig medan han gick längre och längre ifrån mig.

Jag strosade långsamt omkring i huset som var ovanligt modernt. Köket var helvitt förutom kaklet mellan köksskåpen och diskbänken och vardagsrummets tak var riktigt högt.

"här." sa Niall när han kom tillbaka till mig med ett täcke och en kudde i famnen. "du kan sova där."

Han pekade på den stora soffan som stod längs ena väggen i vardagsrummet.

"tack." svarade jag. "god natt då."

"god natt."

Han log mot mig innan han lämnade mig ensam i rummet.

Jag lade mig i soffan och tittade upp i taket. Innan jag ens blundade visste jag att det skulle bli omöjligt att sova med tanke på vad som har hänt.


Solens strålar sken in genom fönstret. Jag sträckte på mig och öppnade ögonen. Först blev jag förvirrad över att jag inte befann mig hemma i min egna säng, men sedan mindes jag gårdagen. Allt som hade hänt sköljdes över mig i minnesvågor. Hur jag vaknat upp lycklig vid Justin's sida, kommit hem till Chloe och fått reda på att Justin varit kriminell och blivit besviken, och sedan hur jag hamnade på Ray's Diner med Niall.

Jag reste mig upp och vek ihop täcket prydligt. Just när jag var på väg att lämna Niall's hus kom han ut från sitt rum nyvaken.

"ska du gå?" frågade han och gnuggade sig i ögonen.

Jag nickade.

"men du vet var jag finns."

Jag log, "det ska jag komma ihåg. Tack för allt."

"det var så lite så." svarade han med ett leende.

Jag vände mig om och lämnade honom. Framför mig hade jag nu en timmes promenad hem. Jag tog upp min mobil ur fickan som varit avstängd under natten. Genast bombaderades jag av meddelanden och missade samtal. Allihop från Justin. 
Han verkade allvarligt orolig, så jag bestämde mig för att svara honom.

Justin: Mel, svara! Vad har hänt?

Snabbt knappade jag in ett svar.

Jag mår bra.

Först tvekade jag med att skicka meddelandet, men jag insåg att han antaglien skulle tro att jag var död eller något om jag inte svarade, så jag tryckte på skicka.

Det hade nog inte ens gått en minut innan det började ringa i min mobil. På displayen visades ett enda namn, Justin.

"hallå?" sa jag.

"Herregud, Mel. Var är du? Du har inte svarat när jag ringt eller smsat. Fattar du hur orolig jag varit?!" Hans röst skar genom telefonen.

"jag är okej."

Jag kunde höra hur han andades ut lättat, "var har du varit?"

"jag har varit hos en kompis..Typ." svarade jag.

"vem?"

"Men Justin, lägg av. Du behöver inte veta var jag är och vad jag gör exakt hela tiden!" röt jag, lite väl argsint.

Han muttrade, "jag var orolig för dig, fattar du väl. Du kunde åtminstone svarat när jag ringde! Jag trodde du var kidnappad eller något."

"Ja, det borde du veta, du som kan så mycket om brott!" sköt jag tillbaka och lade på.

När jag kom runt kröken och gick in på min tomt såg jag en figur som satt på verandan med huvudet i händerna. Han såg bekymrad ut. När jag såg att det var Justin backade jag några steg för att komma därifrån, men han hörde gruset under mina fötter.

Han såg upp och mötte min nästan skräckslagna blick, ”Mel, vänta.”

Jag fortsatte backa och snodde snabbt om och sprang iväg. Jag sprang så fort jag kunde, vinden ven genom mina öron. Jag var inte redo att prata med honom än.

Justin sprang efter mig, och han var snabbare. Även om jag inte såg mig om hörde jag hur han kom närmare och närmare mig.

Till slut var han ifatt mig och tog tag i min arm för att jag skulle stanna och lyckades. Jag försökte dra mig ur hans grepp, men han var för stark.

”släpp mig, Justin.”

Han skakade på huvudet, ”berätta vad som är fel.”

Det var tyst en lång stund, jag såg bort och skakade på huvudet medan jag log nervöst, och han såg på mig och väntade på att jag skulle svara.

Jag vände mig mot honom, ”släpp mig då.”

Han gjorde som jag sa, och i ett enda svep flydde jag ifrån honom. Men efter bara några steg kände jag två händer runt mina armar som drog mig tillbaka. Justin höll mig tätt intill sig med händerna på mina höfter.

”berätta vad det är. Nu.”

Jag suckade och gav upp, ”jag vet.” sa jag.

Justin såg förvånat på mig, ”vet vadå?”

”om det du inte har berättat för mig. Jag vet om det.”