”har du skrivit detta?” frågade jag tyst, men imponerat.

Han tvekade en stund och stampade med högerfoten i marken och såg ut genom fönstret innan han vågade möta min blick, ”ja..Men det är inget bra, bara något jag kom på.”

”det är inte dåligt. Inte på långa vägar. Spela den.”

”Nej, du kommer inte gilla den…”

Jag avbröt honom, ”det vet du inte om du inte prövar. Du har en gitarr där borta.”

Justin såg åt det hållet jag pekade och gick tillslut med långsamma steg och hämtade den. Jag gav honom pappret med låten på och satte mig i skräddarställning i sängen. Justin kom och satte sig bredvid mig på sängkanten och satte sina fingrar på gitarren. Innan han drog första ackordet vände han huvudet och såg på mig, ”den här är skriven till dig.”

När han hade sjungit klart satt vi båda tysta en stund på sängkanten bredvid varandra. Jag lutade mitt huvud mot hans axel, som förblev stilla precis som hans blick som var fäst på golvet.

"det var jättefint." viskade jag.

Han svarade inte, men jag kunde se hur han log för sig själv.

"skrev du den till mig?" fortsatte jag, i hopp om att han skulle svara.

Denna gången nickade Justin, "ja."

Jag tog tag i hans gitarr och ställde den på golvet bredvid honom. Sedan klättrade jag fram till honom och satte mig i hans knä med armarna runt hans hals. Justin's ögon tindrade av förväntan. Jag log brett och såg in i hans ögon innan jag såg på hans röda läppar och närmade mig dem.

Hey I heard you were a wild one, oohh oohh, if I took you home it'd be a homerun

Jag var ungefär tre ynka centimeter från hans läppar när jag hoppade till av den plötsliga ringsignalen från min ficka. Jag skymtade Justin's halvöppna mun innan jag studsade upp på golvet och svarade. Justin såg uppgivet på mig och slängde sig bakåt i sängen och såg upp i taket.¨
Jag suckade och svarade i mobiltelefonen istället, "hej det är Mel."
"Mel, var är du?! Maten står på bordet. Kom hem genast." nästan skrek min mamma i telefonen.
"jaja, jag är hos Justin. Jag är på väg nu. Hejdå," svarade jag och lade på innan hon hann svara.
"Justin, jag måste verkligen gå." berättade jag nedstämt. Justin's min speglade mina känslor. "Men vi får göra om detta någon gång." fortsatte jag, med en glimt i ögat. Hela han lyste upp och log stort.
"vi ses imorgon, Mel."
Jag log tillbaka och gick ut från hans rum och fortsatte ner för trappan och ut ur huset. 


"vänta nu..va?!" Chloe spottade nästan ut maten ur munnen när hon hörde vad jag sagt. Jag såg mig snabbt om i matsalen för att se om någon hört vårt samtal, men alla verkade upptagna med sitt eget.
Jag nickade.
"men..Hur coolt är inte det?! Ska ni bli tillsammans nu eller?" frågade hon uppspelt.
Jag flinade, "jag vet inte. Men jag menar, han skrev en låt till mig!"
Chloe nickade och höll med, "jag visste inte ens att han kunde spela."
"han är grymt bra på det. Jag såg att han hade piano, trumpet och trummor också."
"undra varför han håller det hemligt?"
"jag vet inte." svarade jag och tog en tugga av maten som jag knappt rört och nu hunnit bli kall under tiden vi pratade. Äcklad lade jag ner besticken på tallriken igen och fortsatte prata med Chloe istället.
"det är helt klart något på gång mellan er två. Hundra procent!" konstaterade hon.
Jag vände ner blicken och kände hettan runt kinderna blossa upp. Jag log generat.
"och du gillar honom."
Jag svarade inte, för hon visste redan svaret. Det var ingen fråga.
"ska vi gå? Kemin börjar snart." sa jag som om inget hade hänt, men ett litet leende lekte på mina läppar.
Chloe fattade vinkeln direkt, "okej, jag förstår. Vi pratar inte om det mer nu."
Jag log tacksamt mot henne och hon mötte det med samma sak.


Äntligen fredag. Arbetet som jag och Justin kämpat med redovisades i onsdags, och veckan hade flytit på bra. Det var den första april idag, och även om jag gick runt och tänkte på att jag inte skulle bli lurad så blev jag det. Hela tiden. Vissa människor tycker helt enkelt det är roligt att skämma ut, skrämma och skoja med folk. 
Jag stod i hallspegeln och såg på mig själv. Sedan jag flyttade till Stratford hade jag förändrats en hel del. Mina vänner i Quebec hade, precis som jag sa, slutat höra av sig till mig. Jag skyller inte på dem, för jag hade lika gärna kunnat ringa dem. Men jag hade aldrig fått för mig att göra det. Varför? För att jag hade det så mycket bättre nu med de vänner som fanns här. Fyra bästa vänner räcker gott och väl för mig.
Mina betyg hade också höjts sig rejält sedan vi flyttade. När man är lycklig går allting bara så mycket bättre. Medan jag stod där och tänkte insåg jag plötsligt hur lyckligt lottad jag verkligen var - med familj, vänner och hela livet. Det var det där småsakerna som lyfte upp det hela. Till exempel att det äntligen blivit vår. 
Jag hade, efter många om och men lyckats rota fram min skinnjacka längst bak ur garderoben och mina converse hade jag haft på mig hela tiden. Mitt långa hår var uppsatt i en stram, hög hästsvans och mina polariserade pilotglasögon satt på nästippen.
Perfekt.
Jag steg ut i den skinande solen och log upp mot himlen innan jag började gå mot skolan med nästan hoppande steg.
När jag kom fram till skolan föll mitt leende. Mitt framför mig stod Chaz och Chloe med oroliga blickar. När de fick syn på mig mötte de mig med raska steg.
"Mel, vet du vad som har hänt med honom?" frågade Chaz.
Jag såg ut om ett stort chockat frågetecken, "vem? vad?!"
"Justin, såklart. Det stod en ambulans utanför hans hus imorse och Pattie stod bredvid med orolig blick." svarade Chloe.
"Va?! Vad har hänt med honom? Han är väl inte.." sa jag, men avbröt mig mitt i meningen.
"de säger att han ramlade ut från sitt fönster inatt. Antagligen gick han i sömnen." sa Ryan som kom fram till oss efter att ha stått lite längre bort och pratat med några andra.
"herregud. Men det är typ tio meters fallhöjd ifrån hans fönster!" skrek jag.
Alla nickade.
"vi borde gå in, lektionen börjar snart." sa Chaz och gick med tunga steg mot entrén. Vi andra följde efter. 
När jag kommit fram till mitt skåp och slagit in koden öppnade sig skåpet av sig själv. Eller smällde upp är nog ett mer passande ord. Jag blev så chockad att jag hoppade bakåt snabbt. 
Inuti skåpet satt Justin flinandes. Han klättrade ur skåpet och höll på att skratta ihjäl sig. Jag andades häftigt och höll handen för hjärtat.
"gör aldrig så igen. Jag trodde du var död!" utropade jag.
"April april!" skrek Justin skrattandes, och de andra som kommit fram skrattade också.
"ni.." väste jag.
"Att du gick på den!" skrattade Ryan, "gå i sömnen och falla ut genom ett fönster! Vem gör det?"
Jag började också skratta, "man vet aldrig vad han gör." svarade jag och pekade på Justin.
"hur visste ni att jag var så lättlurad?" frågade jag, men kom på det så snart jag ställt frågan.
"tjugo frågor." sa jag och Justin samtidigt.

"Mel! Hjälp mig. Vad ska jag ha på mig?"
Jag såg upp från min mobil till Chloe som höll i två tröjor, en i vardera hand.*
"ta den blåa." mumlade jag och såg ner i mobilen igen.
Hon höll den blåa framför sig i spegeln och vände och vred på sig innan hon fnös och kastade den på mig. Jag skrattade lite men tystnade snart igen.
"du är ju inte till någon hjälp alls." suckade Chloe och gick in till badrummet för att göra sig i ordning.
Snart kom hon ut igen, denna gången sminkad och iklädd en svart tröja och jeans. Jag såg upp på henne och väntade på att hon skulle säga något.
"skriv gå eller?" frågade Chloe otåligt.
Jag skrattade, stängde ner allt jag gjorde på mobilen och klev upp ur Chloe's mjuka säng.
Efter en tids promenad kom vi fram till Stratford's centrum som bestod av ett stort torg med en fontän i mitten omringad av restauranger och affärer. Och där, lite längre bort stod fyra killar och såg på oss.

Av en ren reflex tog jag tag i Chloe's armbåge medan vi kom närmre och närmre dem. Med hjälp av en gatlyktas sken kunde jag urskilja Justin, Ryan och Chaz. Men den fjärde killen visste jag inte vem det var. Jag kände igen hans ansikte någonstans ifrån, så antagligen gick han på vår skola, bara det att jag inte lagt märke till det än.

"hej" sa Justin till både mig och Chloe, men det var mig han såg på med ett brett leende. Jag log tillbaka mot honom och besvarade hans lätta kram och omfamnade sedan Chaz och Ryan innan jag kom fram till den fjärde killen.
Han hade mörkblåa ögon och mellanblondt hår som skiftade i ljusa och bruna slingor. Hans vita tänder blänkte mot mig när han visade upp dem i ett leende, "Sam."
"Mel." svarade jag och log tillbaka.
Chaz tog ett extra steg närmare oss, "ni går på samma skola, det vet ni va?"
Jag såg på honom med irriterad blick, men Sam skrattade tyst.
"jag vet." sa han.
"vad ska vi göra ikväll?" frågade Chloe som stod några meter bort vid Justin och Ryan.
Ingen verkade ha någon idé, så vi tog en sväng i parken istället som låg precis bredvid där vi var.

"så, det här engelska arbetet.." började Justin. Vi två hade hamnat lite längre efter de andra och gick med otroligt långsamma steg. Justin mötte inte min blick, utan gick bara och sparkade på lösa småstenar på marken. "ska vi fortsätta på det snart? Det ska vara inne nästa vecka."
"visst, har du tid imorgon?" frågade jag honom. Han mötte min blick, och log.
"ja. Jag kommer vid lunch, okej?"
"okej." svarade jag och log tillbaka.
Justin's leende gjorde mig varm i hela kroppen, det var något med honom som gjorde att man alltid kände sig trygg över att ha honom vid sin sida. En sådan vän alla ville ha, och jag hade honom. 

"Hallå, slöfockar! Vad håller ni på med?"
Jag såg upp på Chloe som stod ungefär tjugo meter framför oss och vinkade.
Både jag och Justin ökade takten, "vi kommer!" 
”vad pratade ni om?” frågade Chaz när vi kom fram till dem och började gå igen. Chaz var den sortens kille som alltid skulle komma med dumma frågor och bete sig konstigt. Han var Den Udda. Trots att man kunde tycka att han var hur konstig som helst, så var han bara sig själv. Han bryr sig inte om andra som tycker han är dum i huvudet. På det sättet kan jag avundas Chaz, just att han på något sett vet att de som accepterar honom är de som ska stå vid hans sida. Därför är han som han är.
”Sluta vara så nyfiken, Chaz” skojade Justin och puttade till honom så att han tappade balansen och hamnade ur kurs. Chaz var inte sen på att hämnas och gav Justin en ännu hårdare knuff i sidan vilket gjorde att Justin vacklade ut på gräsmattan bredvid oss. De båda skrattade och knuffades lite till innan de slöt upp med oss igen, fortfarande lite skrattiga.
”fjant-töntar.” fnös Chloe lågt, men Chaz hörde det.
”ursäkta?!” utbrast Chaz och hoppade på Chloe. Han var tydligen på humör för det. Chaz lade sin arm om Chloe’s nacke så att hon var tvungen att böja sig ner, ”Chaz, släpp!”
Med skratt i halsen släppte Chaz henne till slut och genast fick han en snabb handflata på sin ena arm.

”Aj, vad gjorde du så för?!”
”för att du skulle sluta.” svarade Chloe barskt och tog ett par steg ifrån Chaz med huvudet högt. Vi andra fnissade bara lågt.


Knack, knack, knack.
Vad gjorde Justin här så tidigt? Jag hade inte ens hunnit ta på mig kläder än, jag hade fortfarande hotpants och tjocktröja på. Långsamt gläntade jag på dörren, så att det första han såg var mitt hår uppsatt i en knut högt upp på huvudet.
”Mel?”
Jag sköt upp dörren mer med ett nervöst leende på läpparna, ”eh, hej.”
”jag hoppas det inte gör något att jag kommer lite tidigare, jag tänkte att vi hann lite mer då.” förklarade Justin för mig. Jag hade fortfarande inte släppt in honom, och jag såg på hans blick när jag insåg deet att han också tänkte samma sak. Jag flyttade mig ur vägen och släppte in honom.
”faktiskt så..Är jag inte riktigt klar än. Men kan du vänta här nere så ska jag bara fixa till mig.” Sa jag och började gå mot trappan som ledde upp till mitt rum på ovanvåningen. Men Justin hann före och grep tag i min arm, ”det behöver du inte. Du är fin som du är.”
Jag mötte hans glittrande blick och hans skinande leende men tittade snabbt ner igen när en hårtest föll ner över mitt ansikte.
”då så. Vi kan sitta i vardagsrummet.” Sa jag som om ingenting hade hänt.
Justin tog upp sin ryggsäck som han ställt på golvet bredvid sina skor och följde efter mig in och slog sig ner i soffan.


”det var väl det.” avslutade Justin och stängde igen boken. ”och arbetet ska inte vara inne förrän på onsdag. Då kommer du till mig imorgon då?”
Jag log och nickade, ”ja.”
”bra.”
Vi satt tysta en stund och såg oss omkring i rummet, en rätt pinsam tystnad för att vara med Justin.
Sedan sa jag något som jag gått och tänkt på hur länge som helst nu, och släppte ut det. Bara sådär.
”Du har lovat mig att spela en låt för mig, när ska du göra det?”
Justin som suttit och stirrat blint in i väggen mötte min blick med ett stort leende, ”Imorgon.”

Äntligen blev kapitlet klart! Jag har haft lite idetorka och inte heller haft tid. I helgen ska jag på konfirmationsläger, men ska försöka få upp ett innan dess.

Kommentera!