”släpp mig, Justin.”

Han skakade på huvudet, ”berätta vad som är fel.”

Det var tyst en lång stund, jag såg bort och skakade på huvudet medan jag log nervöst, och han såg på mig och väntade på att jag skulle svara.

Jag vände mig mot honom, ”släpp mig då.”

Han gjorde som jag sa, och i ett enda svep flydde jag ifrån honom. Men efter bara några steg kände jag två händer runt mina armar som drog mig tillbaka. Justin höll mig tätt intill sig med händerna på mina höfter.

”berätta vad det är. Nu.”

Jag suckade och gav upp, ”jag vet.” sa jag.

Justin såg förvånat på mig, ”vet vadå?”

”om det du inte har berättat för mig. Jag vet om det.”

---

Han skakade på huvudet i förvirring, ”vet vadå?”
Justin höll fortfarande ett starkt grepp om min midja, så jag visste att det inte var någon idé att streta emot. ”det du gjorde för två år sedan.”
Nu förstod han. Han såg på mig med sorgsna ögon och släppte mig. Jag såg på honom, ”jag fattar inte att du inte berättade för mig.”

Sedan gick jag. Jag lämnade honom ensam, ledsen ute på gatan och gick hem. Direkt när jag kom innanför dörren ringde jag Chloe. Hon svarade efter tre signaler.

”Hallå?”

”Han vet.” sa jag.

”vet vadå?” frågade hon. Chloe lät sömnig, och även om klockan var tolv på dagen så vore det inte konstigt om hon fortfarande hade legat och sovit när jag ringde.
”Justin vet att jag vet.” förklarade jag.
Nu äntligen vaknade hon till, ”han gör vad?! Mel, du skulle vänta med att berätta att du visste! Nu får du aldrig reda på om han tänkte erkänna det själv!”
”men han tvingade mig att berätta.”

Chloe var tyst i några sekunder, ”åh. Det gör ändå inte saken bättre! Mel, du vet inte hur mycket han ångrar det han gjorde, och att du nu vet om vad han gjort gör inte saken bättre. Justin mår skit, Mel. Fattar du?”

Jag suckade djupt, ”nu gör jag. Men jag är fortfarande arg på honom, så jag kan inte prata med honom än.”

”gör det snart.”
”jag lovar.”
”bra.”
”Men skulle vi in och shoppa idag eller? Jag behöver nya skor.” sa jag. Jag ville inte prata om det längre, och var det ett känsligt ämne för mig så var det tusen gånger känsligare för Justin.
”visst, kom förbi mig om en halvtimme.”


En halvtimme senare svängde jag upp på Chloe’s uppfart och såg på medan hon sprang den korta sträckan mellan ytterdörren och min bil i ösregnet. Ovanför sitt huvud höll hon en väska i brunt läder.
”regnar det ute?” frågade jag med ett flin när hon satte sig ner bredvid mig i passagerarsätet.
Chloe såg på mig med en irriterad blick, ”kör.”

Jag gjorde som hon sa och backade ut från hennes hus, och snart var vi ute på motorvägen på väg till närmaste köpcentrum.

”hur kunde han tvinga dig att berätta?” frågade Chloe.

Jag höll ögonen stenhårt på vägen medan jag berättade, ”jag var på väg hem efter att ha sovit borta, och när jag kom hem såg jag honom sitta utanför mitt hus. Jag skulle precis vända och gå iväg, men han märkte mig och sprang efter mig.”

”du flydde alltså från honom?” sa hon med eftersmak.

Jag nickade och fortsatte. ”hur som helst så hann han ifatt mig och frågade vad det var för fel. Jag sa att jag skulle berätta om han släppte mig, så när han gjorde det försökte jag springa iväg igen.”

Chloe skrattade, ”Mel, trodde du att du skulle komma undan genom att springa iväg? Han hade ju hunnit ifatt dig i varje fall.”

Jag såg irriterat på henne, ”jag försökte, sa jag ju. Men han tog mig efter bara några steg och höll mig hårt om höfterna, så jag var tvungen att säga det.”

”du kunde ha ljugit.” sa Chloe och tittade ut genom fönstret.

”jag vill inte ljuga för honom”, suckade jag.

Hon nickade och höll med, ”gulligt.”

När vi satt på ett kafé några timmar senare med var sin kaffe i händerna hade jag lyckats övertala Chloe till att berätta hela historian om när Justin var kriminell.

”är du säker på att du vill höra det från mig?” frågade hon.

Jag nickade sammanbitet och hon suckade djupt innan hon började prata.

”det började nog när han var femton. På skolan hade man precis fått reda på att Justin’s pappa hade gift om sig, och man såg på honom hur han bara mådde sämre och sämre. Efter några dagar började han hoppa över vissa lektioner och efter veckor gångna kom han knappt alls. Man blev förvånad om man såg Justin i skolan. Han kom bara två dagar i veckan, och då bara på två eller tre lektioner. Ingen visste vad han hade för sig, men man började se honom ute på kvällarna i ett gäng som säkert var två år äldre än oss.”

Plötsligt avbröts Chloe av att någon ropade hennes och mitt namn. Förvånat såg vi oss omkring efter vad rösterna kom från och fick syn på Ryan och Chaz som kom gående mot oss.

”hej”, sa de när de kom fram och satte sig.

Chaz’s leende föll när han såg att vi var lite deppiga, ”vad är det?”

Chloe mötte min blick innan hon svarade, ”jag berättade för Mel om Justin.”

”Vad är det om Justin? Jaha”, Chaz kom på det själv innan han hann avsluta meningen.

”borde inte Justin berätta det själv?” frågade Ryan.

”Jag är arg på honom”, svarade jag utan att röra på läpparna.

”Varför är du det?” frågade Chaz.

Jag bara såg irriterat på honom, så han backade undan och struntade i det.

”du borde nog prata med honom.” sa Ryan.

Jag nickade, ”jag måste göra det snart. Han var utanför mitt hus i morse, men jag var för sur på honom då.”

Ryan nickade, ”så då vill ni inte umgås med oss ikväll antar jag.”

Jag skakade långsamt på huvudet i besvikelse, ”jag pratar med honom imorgon, jag lovar.”

”Hoppas det. Och låt det inte gå ut över oss.” sa Chaz.

Jag log halvhjärtat, ”okej. Ska vi gå Chloe?”

Chloe, som suttit och dagdrömt under tiden vi andra pratat rycktes ur sin dröm och såg förvånat på mig. Hon tog en sista klunk och reste sig upp, ”vi ses sen killar.”

När jag kom hem lite senare och möttes av omedelbar tystnad i huset kändes det otroligt skönt. Det hade hänt så mycket de senaste dagarna att allt jag behövde var lite lugn och ro för mig själv. Jag lade mig i soffan och lindade en filt runt min kropp och satte igång tvn. Det höll mig borta ifrån alla tankar som jag skulle kunna tänkas komma på att fundera över.

Jag hade nog slumrat till, för när jag hörde min telefon plinga till stod klockan på halv åtta på kvällen. Jag sträckte mig efter mobilen och såg Justin’s meddelande.

 

Kan jag komma över? Vi måste prata.

Jag stirrade på skärmen utan att ens tänka något. Det var lika bra att få det gjort nu, jag kunde inte vänta på att få höra hans ursäkt.

---

Jag ber jättemycket om ursäkt för att det har tagit så här pass lång tid. Men jag konfirmerar mig imorgon, och hade jag inte lagt upp det nu hade ni inte fått det förrän på söndag. och då är detta bättre än inget.