Chloe bet sig i överläppen och såg sig om i badrummet. Hon gav mig en tröstande blick innan hon öppnade munnen igen. ”varför gråter du?”
”För att Justin alltid ska åka iväg, och jag klarar inte det. Du förstår inte hur jobbigt det är att vara ifrån honom så länge, och tanken på att det kommer att hända regelbundet framöver är avskyvärd.”, svarade jag och suckade.
”Jag är säker på att Justin tycker det är minst lika jobbigt…”, började hon.
”Jag ser inte honom sitta gråtandes på ett badrumsgolv.”, avbröt jag irriterat.
Chloe stönade åt mig för att hon inte fick prata till punkt, men fortsatte sedan. ”Men du vill lika väl som han att hans dröm ska gå i uppfyllelse. Och om jag känner er rätt, kommer ni få det här att funka. Hur svårt det än är.”
”Men jag vill inte få det att funka.”, sa jag och kände hur tårarna brände innanför ögonlocken. Jag blundade hårt för att inte börja gråta igen, men misslyckades. När jag öppnade ögonen igen började tårarna flöda okontrollerbart. ”Jag vill bara att Justin ska vara med mig hela tiden.”

Chloe hade lämnat mig ensam i badrummet för några minuter sedan, och jag tvivlade på att någon skulle komma in hit igen. Just då hördes en lätt knackning på dörren och Justin öppnade den. Han såg på mig en stund innan han tog ett steg in i badrummet och stängde dörren bakom sig. Han gled ner för väggen för att sätta sig bredvid mig. Jag förväntade mig att han skulle börja läxa upp mig och ge mig en vuxen och ansvarsfull blick för att jag skulle förstå, men han öppnade inte munnen. Inte ett ord kom ifrån honom. Jag sneglade på honom diskret utan att han märkte det, och han satt bara och tittade framför sig på den marinblåa mattan på badrumsgolvet.
”Det här kommer att bli jobbigt för mig också, ska du veta.”, sa han plötsligt. När jag inte svarade vred han på huvudet och iakttog mig. Jag vägrade att se in i hans ögon och visa min sorg, så jag stirrade istället på en fläck på ett skåp på motsatta väggen. Justins blick på mig gjorde mig ytterst obekväm.
”Kan du sluta stirra på mig?”, frågade jag utan att varken röra en muskel eller min.
Justin skrattade tyst och satte sig tillbaka i sin ursprungsposition.
”Jag saknar dig minst lika mycket, om inte mer, när vi är ifrån varandra. Så kom inte hit och tro att det är så jävla synd om dig.” Det han sa lät argsint och negativt, men sättet han sa det på var omtänksamt.
”Jag tycker inte synd om mig själv.”, sa jag utan att flytta min blick en centimeter. ”Jag tycker synd om oss.”
Justin suckade. ”Vad tycker du vi ska göra då?” Jag ryckte på axlarna och såg för första gången sedan han kom in i badrummet honom i ögonen. De var lika bruna som alltid, men hade något förvirrat i sig.
”Leva med det. Det är svårt för mig att acceptera, men jag lär mig.”, berättade jag. Efter att jag hade sagt de orden sjönk det även in i mig. Det var inget jag kunde göra åt att Justin skulle åka iväg upprepade gånger, jag var helt enkelt tvungen att acceptera det. Både för min egen del, och för att underlätta för Justin. Om jag var positiv till att han skulle åka iväg, var det också lättare för Justin att lämna med gott samvete.
”Det kommer att bli jobbigt, Melanie. Men det är något vi kommer klara av.”, sa Justin och lade sin ena arm om mina axlar.
Mina mungipor gled uppåt samtidigt som Justin satte sina händer på mina kinder. Han kysste mig mjukt på läpparna och såg mig sedan i ögonen. ”Det är du och jag mot världen.”
Jag kunde inte låta bli att le, och när mitt leende återspeglades hos Justin började jag skratta.
”Det där lät jättefånigt”, sa jag mitt i skrattanfallet. Nu började Justin också skratta. Hela scenen såg antagligen väldigt konstig ut, vi hade precis varit deppiga och nu satt vi och gapskrattade – allt på ett badrumsgolv.
”Vad skrattar ni för?”, frågade Ryan. Jag slutade genast skratta och såg upp på honom. Ryans blick vandrade mellan mig och Justin samtidigt som vi båda såg på varandra.
”Inget.”, svarade jag sedan.
Ryan skakade på huvudet åt oss men log sedan. ”Vi hade tänkt spela tv-spel. Kommer ni?”
Justin nickade. ”Vi kommer snart.” Ryan lämnade oss, och Justin reste sig upp från golvet. Jag sträckte ut min hand, och Justin fattade den med ett stadigt tag för att sedan dra mig upp på fötter. Utan att släppa min hand gick vi tillbaka in i vardagsrummet där Chloe, Chaz och Ryan satt och spelade ett krigsspel på teven. Ingen sa ett ord om att jag hade varit borta vilket var väldigt skönt, eftersom det sista jag ville just nu var att prata allvar.
”Mel! Din tur att spela.”, tjöt Chaz så fort jag satt mig ner i soffan och han sträckte fram en spelkontroll till mig. Jag tog emot den med ett leende och började spela. Även om jag bara hade spelat detta spel ett fåtal gånger, var jag otroligt duktig på det. Kul tyckte jag också att det var, speciellt var det för att jag fick spela det med mina vänner som brydde sig om mig och tyckte om mig för den jag var. De kände mig, och behövde inte fråga om jag mådde dåligt – de visste det redan.

”Jag kommer snart till dig.”, sa Justin samtidigt som jag steg ur hans bil.
Jag vände mig om innan jag stängde bildörren. ”Justin, jag tror inte mina föräldrar vill att du gör det, speciellt inte på kvällen.”
Justin flinade. ”Vem sa att de behövde få reda på något? Se till att ha fönstret öppet ikväll.”
Jag skrattade och stängde dörren, och såg efter Justin när han körde iväg. Sedan vände jag mig om och gick in i mitt hus.
Där, i hallen väntade till min förvåning min mamma med armarna i kors. Hon såg på mig med en blick som hade kunnat döda vem som helst.
”Vi måste prata, Melanie.”, sa hon allvarligt. Jag nickade långsamt som svar och krängde av mig mina converse. Sedan följde jag efter henne in i köket och vi satte oss på var sin sida av köksbordet.
”Skolan börjar om en vecka.”
Jag nickade och undrade varför hon hade sagt det, det är något som knappast hade kunnat undgå mig. ”Jag vet.”, svarade jag.
”Jag vill att du fokuserar på skolan, eftersom detta är sista året. Sabbar du det nu, kommer du att sabba hela ditt liv.”, fortsatte min mor. Jag suckade ljudligt.
”Mamma, sen när har jag slutat bry mig om skolan tror du?”
Hon ryckte på axlarna. ”Jag vet att du bryr dig om skolan, men sedan du och Justin blev tillsammans har du blivit mer och mer nonchalant.”
”Vart vill du komma?”, frågade jag. Mina ögonbryn var spända och de hade sänkts ner närmare mina ögon.
”När skolan börjar, får du inte träffa Justin på vardagar.” Jag öppnade munnen i protest, men hon höjde sin hand för att säga till mig att hålla munnen stängd. ”Detta är för ditt eget bästa, jag vill inte att du ska tro att vi gör detta för att vi hatar Justin. Jag och din far kom överrens om att du ska fokusera på dina studier på vardagarna, och inget annat.”
”Hatar du mig?”, viskade jag och såg ner i bordet.
”Vad sa du?”, frågade hon, och jag mötte hennes blick med hat i blicken.
”Hatar du mig?” Jag reste mig upp och föste in stolen mot bordet med en smäll.
Mamma skakade på huvudet. ”Självklart inte, hur kan du få för dig något sådant?”
Jag svalde hårt för att inte börja skrika på henne. Jag hade nog aldrig varit så här arg på min mamma förut. ”Okej, låt mig fråga så här då. Hatar du Justin?”
”Nej, Melanie, det vet du.”
”Jag vet inte det, mamma.”, svarade jag och skakade på huvudet. ”Det verkar som om du och pappa vill att jag och Justin ska göra slut.”
”Det vill vi inte, vi vill bara att du ska gå ut skolan med bra betyg.”, sa hon.
Jag fnös. ”I så fall var det ett otroligt dumt sätt att framföra det på. Justin kommer inte vara hemma så mycket, om du inte visste det.”, berättade jag för henne. ”Glömde du att han har fått ett skivkontrakt i USA?”
”Det…”, började min mamma, men jag lät henne inte fortsätta. ”Det betyder att jag kommer få träffa Justin betydligt mindre än innan. Och ni menar att jag, utöver att vara ifrån Justin många gånger, ska behöva hålla mig borta ifrån honom fem dagar utav sju i veckan? Jag kommer aldrig få se honom igen i så fall.”
”Melanie.”, sa hon och reste sig upp. En hade fallit ner för min kind samtidigt som jag talade, och det hade mamma märkt. Hon var väldigt svag när det gällde bråk, jag vann nästan alltid. Annat var det med min far, honom var jag rädd för när han var arg. Man ville inte vara orsaken till att ha retat upp honom.
Mamma kom runt bordet och omfamnade mig. Jag kände mig som ett litet barn som ville bli tröstad. ”Förlåt, jag visste inte att han skulle resa iväg så ofta.”
Jag torkade undan tårarna och tog ett steg tillbaka. ”Så jag kommer att få träffa Justin ändå?”
Hon nickade, men höjde högerhanden med pekfingret i spetsen. ”Om du lovar att fokusera på skolan.”
Jag log stort och nickade ivrigt och gick med på hennes villkor. ”Tack mamma!”, ropade jag medan jag började rusa upp för trappan.
”Det är middag snart!”, skrek hon efter mig, men jag var inte hungrig. Istället slängde jag mig på min säng. Den var alldeles nybäddad med nya, tvättade lakan som luktade fräscht. Jag såg ut genom det stora fönstret som prydde nästan halva väggen i mitt rum. Då kom jag på att Justin lovat att hälsa på mig senare och jag tog mig genast fram till fönstret och låste upp det. Nu kunde han klättra in bäst han ville. Jag lade huvudet på huvudkudden och såg upp i taket. Där hade jag sedan nästan ett år tillbaka satt upp en lapp i taket. Jag läste den högt för mig själv.
”I know I’m good at something, I just haven’t found it yet.”
”I have found it.”, sa plötsligt en röst som lät alldeles för bekant, och denna röst kom från någon som stod väldigt nära mig. Jag satte mig upp i sängen och fick se en leendes Justin stå precis vid fönstret som nu stod vidöppet. Mina gardiner fladdrade i vinden och jag kände hur min hud började frysa. När jag lät handen smeka min överarm kände jag gåshuden och de resta hårstråna. Justin stängde fönstret och gick fram och satte sig på sängen bredvid mig.
”Hej.”, sa han och böjde sig fram mot mig. Jag mötte honom halvvägs och kysste honom mjukt på läpparna. ”Hej.”, svarade jag sedan och log.
Justin lutade sig tillbaka i sängen och landade på mina lakan. ”Har du någonsin tänkt på vad som kommer att hända sedan?”, frågade han samtidigt som han lade armarna bakom huvudet och såg på mig.
”Vadå sedan?”, sa jag förvirrat och lade mig ner bredvid honom.
Justin ryckte på axlarna, ”Du vet, om ett år eller något. Vad har hänt då?”
”Då är du världens kändaste kille.”, svarade jag och log.
Han skrattade. ”Och vi två bor i ett stort hus i L.A.”
”Med pool.”, avslutade jag Justins mening.
”Och en massa tv-spel.”
”Kommer du aldrig att växa upp ifrån det?”, frågade jag.
Justin skakade på huvudet och flinade. ”Nej, och det vill jag inte heller.”
”I så fall ska jag köpa alla kläder i alla butiker.”, sa jag.
”Har du råd med det?”, undrade Justin och höjde sitt ena ögonbryn.
”Nej.”, svarade jag och såg lurigt på honom. ”Men du har.”
Han skrattade till, ”Men tänk om jag inte vill dela med mig av min förmögenhet?”
”Det vill du. Vem kan säga nej till ett sådant här sockersött leende?”, sa jag utmanande och log för att visa mitt leende. Justin log och drog mig intill honom. ”Du har rätt.”, sa han. Han kysste mina leende läppar och såg mig sedan i ögonen. ”Ingen kan motstå ditt leende.” Efter att han sagt det kraschade mina läppar mot hans ännu en gång och jag kysste honom länge och väl.
”Jag älskar dig, Melanie.”, sa Justin. Hans bruna ögon såg djupt in i mina mörkblåa, och det lät som inget annat än sanning när han sa det. Jag drog ena handen genom hans lena hår. ”Jag älskar dig med, Justin.”

Förlåt förlåt förlåt för att kapitlet inte kommit upp tidigare!!

10 kommentarer så kommer kapitel 62 på torsdag!
/e.

Jag har märkt att det är fel på något med kommentarerna, folk skriver och jag godkänner, men det syns inte mer än två just nu. Kommer ni ihåg när jag hade det problemet innan?
Vet någon hur man fixar detta kan ni ju slänga in en kommentar (hahah). Men jag ser dem, de publiceras bara inte. Annars får jag försöka fixa det själv.
Kram!
/e.

Först några sekunder efter att jag fått syn på honom började min kropp fungera igen, och jag försökte febrilt ta mig fram till honom. Just då såg han åt mitt håll. Från att ha munnen halvöppen, ändrades hans ansiktsuttryck till full lycka när han upptäckte mig och han log stort. Justin släppte väskan han höll i sin hand och sträckte ut armarna längs sidorna samtidigt som jag kom springandes mot honom. När jag slöt upp vid honom och andades in hans välbekanta och goda doft, lyfte han upp mig och snurrade runt några varv. Han satte ner mig försiktigt på marken igen utan att släppa mig med blicken. När jag stod på golvet igen tog jag ett nytt grepp om hans hals och drog ner honom till min höjd. Hans händer passade perfekt på mina höftben.
”Justin…”, började jag, men hann inte längre, då hans läppar kraschade mot mina. Jag var inte sen på att reagera, utan kysste genast honom tillbaka.
När Justin efter en stund rätade på ryggen började han flina. ”förlåt, jag kunde inte hålla mig längre.”
Jag skrattade. ”jag har saknat dig, Justin.”
”jag har saknat dig också, älskling.”

Jag kramade om honom hårt, och ville aldrig släppa honom igen. Han var äntligen hemma, efter så lång tid. Allting kändes bara så himla bra nu. Justin tog min hand och lyfte upp sin resväska i den andra, sedan började vi gå mot John och Jason. När Justin fick syn på inte bara John, utan också Jason, lutade han sig mot mitt öra medan vi kom närmare dem. ”vad gör han här?”, frågade han i barsk ton.
”Justin…”, började jag men hann inte längre då vi var framme vid de två killarna och Justin bestämde sig för att ställa frågan direkt till Jason istället.
”Vad gör du här?”
”Hämtar upp dig.”, svarade Jason oberört. Han insåg uppenbarligen inte allvarligheten i denna situation. Jag mötte Johns menande blick på mig, och jag tog ett djupt andetag. ”släpp det, Justin.”
Han vände sig om och såg på mig med ett höjt ögonbryn. ”vill du att jag ska släppa att han praktiskt taget försökte döda dig? Han ljög för oss alla, hur kan ni förlåta honom?” Nu pratade han inte bara med mig, utan han växlade sina argsinta blickar mellan mig och John.
Jag lade ena handen lugnande på Justins axel, men han skakade snabbt bort den. Det fick mig att inse. Det var verkligen inte såhär det skulle ha gått till. Alla skulle ha varit glada, och sedan skulle vi ha åkt direkt hem. Mina förutseenden var långt ifrån det här.
”Jason begick ett misstag.”, sa jag för att försvara honom. ”Hade han vetat att det var mig Niall ville åt, hade han aldrig gjort det här.”
”Han gjorde illa dig, Melanie. Ska du bara lägga det bakom dig utan att tveka?”, frågade Justin.
”jag är faktiskt här.”, sköt Jason in.
Justin gav honom en irriterad blick innan han vände sig mot mig och väntade på mitt svar.
”kom, så åker vi hem.”, avbröt John, och jag var lättad över att slippa svara på Justins fråga.


”hur tänkte du?”
Alla utom John satt i vardagsrummet, men det var omöjligt att föra en normal konversation när Justin och Jason befann sig i samma rum.
”Han gav mig pengar, bro. Vad skulle jag ha gjort?”, sa Jason och svarade på Justins fråga.
Justin stirrade på honom. ”vi gav dig också pengar.”
Jason svarade inte, utan höll munnen rak som ett streck.
”Lyssna på mig nu, Jason. Du vet att jag inte gillar dig, och jag vet att du inte gillar mig, men vi hade en överenskommelse. Och man bryter inte mot sådana. Du svek oss, ljög för oss, och dödade nästan min flickvän.”
Jag hade inte lyssnat ordentligt på deras bråk, eftersom jag var trött på att höra samma tjat om och om igen. De hade bråkat hela vägen hem också, och det verkar inte finnas något slut på det. Men när jag nu hörde ordet flickvän, spetsade jag öronen.
”Jag var aldrig på väg att döda henne.”, svarade Jason.
”Men du höll ett vapen framför henne.”, avslutade Justin.
Jason suckade, uppenbarligen trött på att argumentera mot Justin. ”Niall är död nu, Justin. Var glad över det istället.”
”Hur ska jag vara glad över det när jag vet att du ljög mig rätt upp i ansiktet och satte Melanie i fara?!”, röt Justin med höjd röst.
”Jag var här för henne när du inte var det.”, sa Jason lugnt. ”Utan mig hade hon dött, du borde vara tacksam istället.”
”Om det inte hade varit för dig så hade Niall redan varit död och då hade vi sluppit allt det här.”
Jason lutade sig framåt i fåtöljen där han satt och hängde ångerfullt med huvudet. ”förlåt.”, mumlade han.
”vad sa du?”, frågade Justin även om han hade hört exakt vad han sa.
”du hörde vad jag sa.”, svarade Jason.
Justin försökte dölja leendet som lekte på hans läppar. ”Nej, det gjorde jag inte. Kan du upprepa det?”
”Jag sa förlåt, är du nöjd nu?” Jason började bli redigt irriterad på Justin, och hans ögon gnistrade av ilska samtidigt som han spände knogarna så att hans blodådror tydligt syntes.
Justin flinade bara.
”du tigger stryk.”, väste Jason och genast reste sig Justin upp.
”vad sa du?”, skrek han.
Jag reste mig också upp och ställde mig emellan de två så att de inte skulle kunna komma för nära varandra. ”sluta nu! Det får vara slut på ert konstanta bråk någon gång. Tröttnar ni aldrig? Ni ska höra på er själva som ni håller på, det är bara fånigt. Jag orkar inte med er två längre.”
Sedan släppte jag allt och vände mig om och gick. Jag stannade bara upp för att ta på mig mina skor, och under den tiden kunde jag höra de två prata i vardagsrummet.
”jag följer efter henne.”, sa Jason.
”nej, jag är hennes pojkvän. Du stannar här så följer jag efter henne.”
Efter att jag hört de orden stängde jag ytterdörren efter mig och gick bort ifrån Johns tomt.
”Melanie, vänta!”, hördes Justins röst som kom närmare och närmare mig. Jag saktade inte av på takten, utan gjorde tvärt om och började gå snabbare. Men snart tog en hand ett kraftfullt tag om min handled och drog till sig den vilket ledde till att jag vände mig om och dunkade rätt in i Justins bröstkorg. Jag tog snabbt ett steg bakåt.
”förlåt mig, Mel.”, mumlade han under sin andedräkt.
Jag höjde skeptiskt på ena ögonbrynet. ”Ber du om ursäkt till mig när det är du och Jason som har bråkat hela eftermiddagen?”
”Ja.”, suckade han.
”Justin.”, sa jag besvärat. ”Jag är trött på att du och Jason alltid ska bråka, speciellt nu när han och jag kommit närmare varann.” Justin gav ifrån sig ett ogillande ljud, men jag ignorerade honom. ”det var han som räddade mitt liv, och inte du. Ha det i åtanke när du säger sådana saker om Jason.”
Han suckade djupt. ”Hade jag varit här hade jag inte tvekat att komma och rädda dig, men John sa till mig att stanna i Atlanta, och att jag inte behövde oroa mig.”
Jag bet mig i läppen, vilket Justin visste betydde att jag inte hade något mer att säga.
”får jag krama dig nu?”, frågade han försiktigt med ett lätt leende på läpparna. Jag såg på honom en stund först, sedan nickade jag leendes och innan jag visste ordet av hade jag hans armar om min kropp, och jag kände mig hemma igen.
När Justin efter en evighet släppte taget om mig tog han min hand. ”har du lust att sova hos mig ikväll?”
”Ja.”, svarade jag med ett leende och kysste honom på kinden. Sedan började vi gå långsamt tills vi efter inte så lång tid kom fram till Justins tomma hus. Det såg väldigt mörkt och dystert ut, vilket inte var så konstigt med tanke på att ingen varit där inne på en hel månad. Justin låste upp dörren och började tända i huset så gott det gick, och snart såg det väldigt hemtrevligt ut. Han uppenbarade sig i dörröppningen till köket och lutade sig mot dörrkarmen. På läpparna hade han ett leende på läpparna som återspeglades i hans ögon. Med ena pekfingret gjorde han en gest som sa till mig att komma närmare honom. Jag gjorde som han ville och tog långsamt några steg mot honom tills jag stod så pass nära att mina tår nuddade hans.
Justin drog min överkropp närmare honom och kysste mig på nacken. ”äntligen ensamma.”, mumlade han i mitt hår innan han kysste min nacke ytterligare en gång. Han placerade varsamt kyssar längs min axel och nacke, tills jag gav ut ett stön som tydde på att han hittat min svaga punkt. Justin log emot min hud och började kyssa mer intensivt på min svaga punkt. Hans tunga började bearbeta också och jag började dra i hans hår desperat. Efter en stund slutade han suga på min nacke och kysste mig istället soft längs mitt nyckelben och upp för min hals tills han kom fram till mina läppar. Han bet lätt i min underläpp och jag öppnade den gladeligen för honom. Justins tunga virvlade runt i min mun, och min i hans. Mina händer rörde sig och begravdes i hans mjuka, bruna hår. Plötsligt kände jag hur ett par händer tog tag i mig och lyfte upp mig från marken. Jag avbröt kyssen för någon sekund för att se vad som hände, men när jag märkte att det var Justin som lyfte upp mig i brudstil, förenade jag mina läppar med hans läppar igen. Justin bar mig upp för trappan och in på hans rum. Utan att bry sig om att tända eller något annat slängde han mig på sängen och gav mig en djup kyss. Sedan krånglade han av mig min tröja så att jag blev liggandes i endast bh och jeans i sängen. Justin log belåtet och drog själv av sig sin t-shirt. Jag vände på oss så att jag gränslade honom som nu låg under mig. Långsamt smekte jag över hans magmuskler och log mot Justin. Jag kysste honom på läpparna länge och placerade nästa kyss på hakan. Sedan fortsatte jag att placera kyssar längs med hans kropp, ner för halsen, och på hans bröst och revben. Jag kysste extra länge vid hans bringa och kom närmare och närmare byxorna. Jag lät båda pekfingrarna glida längs med hans överkropp med start vid hans axlar, tills de kom fram till hans gylf. Så långsamt som jag kunde knäppte jag upp hans byxor och klev av honom och ställde mig på golvet för att dra av honom dem. Sedan knäppte jag själv upp mina jeans och tog av mig dem medan Justin iakttog mig. Det var omöjligt att undgå bulan i hans kalsonger och jag log nöjt över vad jag åstadkommit. Justin reste sig även han upp och lade händerna på min midja och kysste mig passionerat innan han varsamt lade mig på hans säng igen. Han trädde av oss de resterande kläderna vi bar på våra kroppar försiktigt. ”är du redo?”, frågade han.
Jag nickade och bet mig i läppen och gjorde mig beredd på vad som var på väg att hända.
”säg till om det gör ont.”, sa Justin.
I början bet jag mig hårt i läppen för att bli av med smärtan, men snart övergick smärtorna till njutningar.
Efteråt lade sig Justin bredvid mig i sängen och drog täcket över oss. ”jag älskar dig, Melanie.”
Han hade sagt det förut, men det hade aldrig känts så verkligt. Kanske var det för att vi precis haft sex för första gången, eller så var det för att vi varit ifrån varandra så länge. De fyra orden som försvann från hans läppar hade aldrig låtit så äkta förut.
”och jag vill aldrig förlora dig.”, fortsatte han.
Jag höll min hand på hans bröstkorg och kunde känna hans hjärtslag. De var lugna, som om han trivdes exakt där han var just nu, och som om han aldrig skulle vilja lämna detta stället någonsin.
”jag älskar dig också, Justin. Så otroligt mycket.”, svarade jag och såg in i hans ögon.
”lova att aldrig lämna mig.”, sa han och smekte mitt hår som vilade mot madrassen eftersom jag låg på sidan.
Jag nickade bestämt och log lite. ”jag kommer aldrig att lämna dig. Om du aldrig lämnar mig.”
”jag lämnar inte dig för alla pengar på jorden.”


Justin andades ut i en djup suck, ”är du hungrig?”

Jag släppte blicken från kaffekokaren som jag tittat på den senaste minuten och såg på honom istället.

”jag vet inte.”

Sedan, med de orden sagda reste jag mig från köksstolen och lämnade Justin ensam i köket. Jag gick långsamt och tyst upp för trappan till Justins rum och begravde mig under hans duntäcke. Allt gick bara fel nu, och jag får inte ens vara med den jag älskar av min egen mamma. Min mamma, som är den personen som egentligen ska förstå mig bäst och alltid hjälpa mig. Istället hatar hon nu min pojkvän som är den bästa i världen för mig.

Nu kunde jag inte hejda tårarna längre, jag storgrät och skrek så tårarna rann. I detta ögonblick hade jag hellre stannat under Justins täcke för alltid istället för att leva.

”Melanie!”, hörde jag hur Justin utbrast när han kom in i sitt rum. Jag kunde inte se honom eftersom jag låg under täcket, men snart kände jag hur han satte sig på sängkanten och smekte min rygg. Det hjälpte inte mycket, jag fortsatte gråta, bara nu lite tystare.

Han kröp ner under täcket tillsammans med mig och höll om mig bakifrån. Jag grät och grät och grät tills tårarna tog slut och jag bara snyftade. Då hade vi legat där i mer än en halvtimme, i exakt samma position.

När Justin märkte att jag äntligen slutat gråta kramade han mig hårdare och kysste mig på nacken. Jag rös till av välbehag, men det välbehaget försvann lika snabbt som det kom.

Jag snyftade till och torkade min dyngblöta kind med baksidan av handen innan jag tog Justin’s hand som låg vid min bröstkorg.

”vad ska jag göra, Justin?”, sa jag, men det kom ut med som en viskning.

Han öppnade sin mun för att säga något riktigt klyftigt, men han visste inte vad han skulle säga.

”jag vet inte, Mel. Du kanske borde prata ut med din mamma, utan mig.”

Jag svarade inte, det förslaget var nog det mest dåliga jag hört. Aldrig i livet att jag skulle prata med min mor så länge hon betedde sig såhär.

Jag snyftade till, ”det tänker jag inte göra. Jag kommer att hata henne ända tills hon slutar hata dig.”

Han suckade.

Jag blundade, ”ingenting blir rätt nuförtiden. Alla i Stratford hatar redan mig, och till råga på allt så har min egen mor börjat hata mig! Allting på grund av en enda sak.” Jag fattade inte att jag var på väg att säga detta.

”dig.”

Jag satte mig upp i sängen och såg på honom. Sedan såg jag runt i rummet och insåg hur lustigt allt var, och skrattade.

”jag mådde så mycket bättre innan du kom, Justin. Tänk på det, sedan jag blev tillsammans med dig, hur många gillar mig fortfarande? Du själv, Chloe, Ryan och Chaz. Ingen annan. Allting faller på plats nu!”

Justin såg förbryllat på mig, ”vad menar du?”

Plötsligt blev jag väldigt ledsen, ”Justin, jag menar... Vi kan nog inte vara tillsammans längre.”

Jag bara krossade hans hjärta, mitt itu.

”varför?”, frågade Justin sorgset. Jag hade aldrig sett honom såhär sårbar, förutom när han berättade hela sin historia för mig.

”du har fört med dig inget annat än dåligt in i mitt liv, Justin. Vår saga tar dessvärre slut här.”, sa jag bestämt.

”förhastar du dig inte lite väl mycket nu, Melanie?”

Jag skakade på huvudet och tog min väska i handen, ”vi ses Justin.”

När jag såg tillbaka i tiden på vår relation kunde jag inte förstå varför eller hur jag kunde lämna Justin. Han var den som fick mig att må bra, trots alla dessa saker. Men då kände jag inte samma Justin som jag gör idag. Dagens Justin är nog dubbelt så underbar, och han blir mer underbar för varje dag som går, om det nu är möjligt.

”hej Justin.”, sa jag, och jag kunde inte sluta le. 
”Melanie, är det du?”, frågade Justin från andra sidan luren förvånat.
Jag skrattade lätt. ”ja.”
Justin stämde in i mitt skratt. Det var inget roligt skratt, det var ett lättat och lyckligt skratt som kom ifrån hans läppar. ”lever du?”
”ja, ägghuvud”, svarade jag och log. ”annars hade jag inte pratat med dig.”
Han suckade. ”när John ringde mig trodde jag att jag aldrig skulle få se dig igen.”
”men jag är här, och du får se mig direkt när du kommer hem. När kommer du tillbaka förresten?”, frågade jag.
”på söndag.”, sa han. 
Jag hade nog aldrig varit så lycklig av ett besked. Det var som om allt jag längtat efter som kändes så långt borta, nu var precis runt hörnet. Min pojkvän skulle komma tillbaka.

Ytterdörren smälldes igen hårt, och snart uppenbarade sig Jason i ingången till vardagsrummet där jag befann mig.
”Jason!”, ropade John ifrån köket. ”Är alla bevis borta?”
Han nickade och såg på mig. ”Du kan lita på mig.”, svarade han till John, men behöll blicken mot mig. Sedan gick han in i vardagsrummet och satte sig på huk vid mina fötter. Jason lade ena handen på mitt knä och såg in i mina ögon. ”Hur mår du?”, frågade han.
”Jag har mått bättre.”, svarade jag. ”Men jag lever i alla fall.”
Jason log och lät ett tyst skratt smita ut genom hans läppar. ”Du behöver aldrig oroa dig eller tänka på Niall igen. Han är borta, jag lovar dig det nu.” Han slickade sig om läpparna innan han fortsatte. ”Förlåt för att jag gjorde så här mot dig. Hade jag vetat att det var dig Niall ville…” Han vågade inte fortsätta på meningen.
Jag lade min hand på hans. ”Jason, be inte om ursäkt. Du vet själv att du begick ett misstag, men du räddade också mitt liv. Och det är mer värt än något annat.”
Han log. ”Tack, Melanie.”
Sedan reste han sig upp och tog några steg bakåt innan han landade i soffan några meter bort. I samma sekund kom John in i vardagsrummet.
”Vad sa Justin?”, frågade han och såg på mig medan han lutade sig mot en stol med armbågen.
”Han kommer hem på söndag.”, svarade jag med världens största leende på läpparna. John skrattade åt hur glad jag såg ut. ”Där ser du, allt ordnar sig till sist.”
”Var är Justin?”, frågade Jason och både jag och John vände blickarna mot honom.
”Han är i Atlanta och skaffar skivkontrakt.”, berättade jag.
Jason höjde på ögonbrynen förvånat. ”Verkligen? Det är ett stort steg! Från brottsling till superstjärna. Bra jobbat.”, sa han och skrattade för sig själv. Jag såg på honom med skeptisk blick. Jag visste inte om han skojade eller var hånfull, det var svårt att tyda hans beteende. När han märkte min blick på honom tystnade han.
”vad menar du?”, frågade jag med allvarlig blick.
Han öppnade munnen för att säga något, men det kom inte ut något. När jag höjde ena ögonbrynet i väntan på svar ryckte han på axlarna. ”Jag… Jag vet inte.”
John suckade. ”Melanie, jag kör hem dig nu.”
Jag nickade och reste mig upp ur stolen. ”tack, John.”


Söndag:

Jag hade inte sovit någonting på hela natten, eftersom bara tanken på att jag skulle få hålla om min pojkvän dagen efter var för exalterande. Med stora påsar under ögonen kom jag till Johns hus och knackade försiktigt på dörren. Snart öppnades den och John uppenbarade sig inför min åsyn med ett stort leende på läpparna.
”hej, Melanie.”, sa han och klev åt sidan så att jag skulle kunna komma in i huset.
Jag log. ”god morgon, John.”
”har du sovit något i natt?”, frågade han.
Jag skakade på huvudet. ”inte en blund, det har varit helt omöjligt.”
”han landar 14.50, så det är bara en halvtimme kvar tills vi ska åka.”, sa John och följde efter mig in i köket. Där, på en barstol, satt Jason. När han fick syn på oss två reste han sig upp och gick fram och gav mig en kram.
”hur är läget?”, frågade han och gick tillbaka till barstolen när han släppt greppet om mig. Jag slog mig ner mittemot honom.
”jag är trött.”, svarade jag.
Jason log utan att visa sina perfekta tänder. Under veckan som gått hade jag och Jason kommit allt närmare varandra. Det var som om han förstod exakt hur jag kände om att Justin var iväg från mig så länge. Han var alltid mitt stöd, och vi hade suttit uppe flera nätter och bara pratat med varandra. John hade gått och lagt sig en kväll och hittat oss på samma ställe nästa morgon. Jason hade fått reda på mer om mig på en vecka än vad Justin fick på två månader. Det verkade naturligt att prata med honom, trots allt han orsakat och sårat. Han visste allt om mig, men jag visste inget om honom. Jag visste nog inte mer än vad Justin gjorde om honom, skillnaden var att jag tyckte om honom, medan Justin tyckte motsatsen. Allt jag visste om Jason var att han kom från Las Vegas och var Nordamerikas mest ökände bombtillverkare. Trots allt dåligt jag visste om honom, kände jag att jag kunde lita på Jason. När jag talade med honom var det som om alla hans dåliga sidor försvann, och hans vänliga sida kom fram.
”Är ni redo att fara?”, frågade John oss två.
Jag reste mig direkt upp från stolen och skyndade mig ut i hallen för att få på mig skorna. John och Jason kom skrattandes efter mig och började även de göra sig i ordning för att ge sig av. När alla var klara satte vi oss i Johns bil. Den var en rätt stor bil, med plats för fem personer. Jason satte sig i passagerarsätet bredvid John vilket ledde till att jag blev tvungen att sitta ensam i baksätet.
”när är vi framme?”, frågade jag samtidigt som John började trampa på gaspedalen och körde mot Stratfords östra stadsgräns.
”det tar nog en och en halv timme åtminstone.” svarade John oberört. Med en besviken suck lutade jag huvudet mot nackstödet.
”Pattie!”, utbrast jag plötsligt. Jason vände sig om och såg förvirrat på mig, och jag mötte Johns minst lika förvånade blick i backspegeln.
”va?”, sa Jason.
”Pattie kan inte träffa er, då kommer hon bli vansinnig.”, förklarade jag med panik i rösten.
John skrockade. ”Lugna ner dig, Melanie. Pattie är kvar i Atlanta för att skriva på några papper och andra avtal och affärsmässiga saker.”
”jaha…”, svarade jag och kände mig genast dum.
Jag lutade mig tillbaka igen och såg ut genom fönstret. Vi körde ganska snabbt nu. Träd och mötande bilar susade förbi så pass fort att man knappt han se dem. Bara några enstaka bensinstationer låg längs vägkanten, och avfarterna mot minde städer och byar stod tomma. Himlen var för en gångs skull blå, och solen sken starkt mot bilen. Det var ovanligt med sol i Stratford, även på sommaren. Det var antingen mulet, eller mulet med regn. Sällan såg man en klarblå himmel utan några moln över huvudtaget. Jag antog att idag måste vara en speciell dag.
Jag och Justin hade varit separerade i exakt en månad, en vecka och en dag nu. Även om vi hållit kontakten med hjälp av video- och telefonsamtal, kändes det som att vi glidit isär mer och mer för varje dag som gått. Innan Justin åkte iväg hade vi aldrig spenderat mer än två dagar iväg från varandra, så detta var otroligt svårt för både mig och honom. Jag såg framför mig hur det skulle bli på flygplatsen, hur jag skulle få syn på honom när han kom ut med resväskan i ena handen och när jag sprang honom till mötes. Hans stora, lyckliga leende som skulle leka på hans läppar när jag kramade om honom och kysste honom. Stunden då han berättade för mig hur mycket han älskade mig och hur mycket han hade saknat mig hade jag spelat in och sett på om och om igen om jag kunde. Jag kunde inte vänta tills alla dessa ögonblick blev verklighet. Jag saknade Justin så.

Jag vaknade till av att bilen stannade. När jag såg ut genom bilfönstret och läste på den stora skylten bort, kunde jag inte bli mer lycklig. ”Welcome to Toronto Airport.” Så snabbt som jag kunde slingrade jag mig ur bilbältet och öppnade dörren. När jag stod utanför bilen märkte jag att John och Jason fortfarande satt kvar i bilen.
”Kommer ni eller?”, ropade jag exalterat. Jason, som hoppade ut på samma sida som jag kom fram till mig med ett flin på läpparna. Han lade armarna om mig. ”lugna ner dig, Mel.”
Jag skrattade till. ”det går tyvärr inte, Jason. Justin är i samma byggnad som oss just nu.”, svarade jag medan vi gick in genom de roterande dörrarna som ledde in på flygplatsen. Inuti flygplatsen var det kaos. Människor sprang förbi oss med rullväskor efter sig, och då och då hördes en röst i högtalarna som talade om att de saknade Mr. Sanchez på flight 348, eller att femåriga Amanda väntade på sina föräldrar vid informationsdisken. Till höger om entrén fanns ett litet Starbucks, som endast var till att man skulle kunna köpa något på vägen, inte för att slå sig ner. Ytterligare lite längre åt höger fanns oändligt många incheckningsdiskar, och de fortsatte säkert 200 meter bortåt. Gick man rakt fram kom man fram till rulltrappor som tog en till andra våningen där säkerhetskontroller och tax-free fanns. Struntade man i att åka upp för rulltrapporna kom man till säkerhetsavdelningen, där alla vakter hade sina kontor och tog in möjliga brottslingar och illegala invandrare.
John började gå åt vänster under skylten där det stod ”arrivals”. Jag kände mig pirrig i hela kroppen och ville bara att Justin skulle uppenbara sig framför mig. Jason tog min hand medan vi kom närmare och närmare stället där alla ankommande resenärer kom ut.
”hur känns det?”, frågade han och log mot mig. Han var lika lång som Justin, upptäckte jag.
”bra, tror jag.”, svarade jag.
John hade stannat längst bak i en folkmassa, och jag släppte Jasons hand när vi kom ifatt honom.
”det står på den skärmen att bagaget från Justins flight är på bagagebandet, så han kommer nog när som helst nu.”, berättade John med ögonen på en tv-skärm som hängde ner från taket. Jag svarade inte honom, utan började tränga mig förbi människor i folkmassan som stod och väntade. Mina armbågar banade väg för mig, och jag struntade i vad folket runt omkring mig tyckte och tänkte. Jag hade blicken fäst mot ingången, där två kvinnor och en man i fyrtioårsåldern nu kom ut ifrån. Jag var nästan på första raden bland människorna när jag såg honom. Han bar en vit t-shirt och gråa mjukisbyxor samt en svart mössa där det stod ”Supreme” på. Hans hår såg perfekt ut i mössor, när luggen stack ut och ner i pannan. Hans bruna ögon sökte sig igenom folkmassan, och man såg att han letade efter någon medan han långsamt traskade framåt med sin resväska i högerhanden. Först några sekunder efter att jag fått syn på honom började min kropp fungera igen, och jag försökte febrilt ta mig fram till honom. Just då såg han åt mitt håll. Från att ha munnen halvöppen, ändrades hans ansiktsuttryck till full lycka när han upptäckte mig och han log stort. Justin släppte väskan han höll i sin hand och sträckte ut armarna längs sidorna samtidigt som jag kom springandes mot honom. När jag slöt upp vid honom och andades in hans välbekanta och goda doft, lyfte han upp mig och snurrade runt några varv. Han satte ner mig försiktigt på marken igen utan att släppa mig med blicken. När jag stod på golvet igen tog jag ett nytt grepp om hans hals och drog ner honom till min höjd. Hans händer passade perfekt på mina höftben.
”Justin…”, började jag, men hann inte längre, då hans läppar kraschade mot mina. Jag var inte sen på att reagera, utan kysste genast honom tillbaka.
När Justin efter en stund rätade på ryggen började han flina. ”förlåt, jag kunde inte hålla mig längre.”
Jag skrattade. ”jag har saknat dig, Justin.”
”jag har saknat dig också, älskling.”

Förlåt för att det tagit så lång tid att skriva kapitlet, jag har haft en del annat för mig. 
Men nu är Justin tillbaka, så bomba med kommentarer!

10 KOMMENTARER SÅ KOMMER NÄSTA I HELGEN.

Hej! Fick en kommentar om vart alla kommentarer hade tagit vägen, och gick genast in och kollade. Alla är borta? Jag har ingen aning om vad som har hänt, men jag vet att kommentarerna fanns där.

Ska försöka hinna bli klar med kapitel 59 imorgon förresten, så stay tuned! ;)
kram.
/e.

”du tycker säkert jag är den elakaste personen någonsin.”, sa han plötsligt.
Jag bet i min läpp medan jag funderade ut ett tillräckligt bra svar. ”inte någonsin.”, svarade jag tyst.
Jason såg upp på mig och skrattade till, men blev genast allvarlig igen. ”det var inte meningen att det skulle bli såhär egentligen. Jag var skyldig Niall sedan tidigare, och när han fick reda på att jag skulle samarbeta med Justin utnyttjade han det.”
Jag såg honom i ögonen. ”jag litade på dig, Jason. Jag berättade allt om mig och Justin för dig.”
”jag är fortfarande samma person, jag har bara lite trubbel som jag måste ta hand om.”
”och då utsätter du mig för fara?”, frågade jag skeptiskt.
Han suckade, ”det var inte meningen att det skulle bli såhär. Hade jag vetat vad som skulle hända hade jag inte gett mig in i det från första början.”
Jag fnös.
”förlåt, Melanie. Förlåt för vad jag gjort och för vad jag kommer att göra.

Justins Perspektiv:

”bra jobbat, Justin. Vi ses imorgon igen.”
Jag log innan jag vände mig om för att lämna rummet. Usher och jag hade suttit och kommit på låttexter hela dagen, och nu var jag alldeles trött i huvudet. Medan jag gick mot bilen som stod parkerad utanför byggnaden kände jag en regndroppe träffa min ena kind. Snart föll tunga droppar ner från skyn, och jag fick springa för att inte bli för blöt. När jag kom in i bilen och krängt av mig min dyngsura jacka ringde min mobiltelefon. Jag slog en snabb blick mot nummerpresentatören, men det var ett dolt nummer.
”hallå?”, sa jag försiktigt.
Det tog ett tag innan någon svarade. ”Justin.”
Jag rynkade ögonbrynen för mig själv. ”vem är det?”
”det är John.”, sa han. Jag bet mig i underläppen. Jag hade inte talat med John sedan Melanie och jag pratade ut och kom överrens om att jag skulle lägga av med kriminaliteten.
”jag vet att du inte har någon möjlighet att hjälpa till eller så, men jag tänkte att du kanske ville veta vad som har hänt.”
”fortsätt prata.”, sa jag barskt och lutade mig tillbaka i bilsätet. Regnet smattrade mot vindrutan, och det var svårt att se något utanför bilen.
”Jason ringde mig idag.”, berättade John. ”Niall lever fortfarande tack vare honom.”
Argheten byggde sig snabbt upp inom mig. ”den lilla… Jag ska döda honom!”
”lyssna på mig, Justin.”, sa han. ”Niall har Melanie, och Jason är där.
Allting bara liksom sjönk ihop inom mig när han nämnde Melanie. Jag kunde inget göra åt vad som hände borta i Stratford, och det gjorde mig bara med arg och ledsen. Jag lutade pannan mot ratten och blundade hårt medan jag funderade på vad jag skulle göra.
”jag kommer hem, John.”, sa jag tillslut. Det var den enda utvägen.
”nej, jag lovar att jag ska fixa det här. Ta det lugnt och bli klar med vad du än gör i Atlanta.”, svarade han.
”men Melanie behöver mig.”
”vad hon behöver, är att du ska stanna i Atlanta och fullfölja din dröm. Jag ska hämta henne, och hon kommer vara där när du kommer hem. Jag lovar dig, Justin.”
Jag suckade. När John väl kommit på en idé släppte han inte den, så det var värdelöst att försöka övertyga honom om motsatsen. ”okej, men ta det försiktigt. Du vet hur Melanie mådde förra gången.”
”jag vet. Oroa dig inte för mycket utan tänk på musiken. Vi ses när du kommer hem.”, sa han.
”hejdå John.”
Jag väntade på att få ett hejdå tillbaka, men istället började det pipa i andra änden. Han hade redan lagt på. Jag lade ifrån mig mobiltelefonen och satte i nyckeln och vred om den. Motorn gick igång med ett dovt brum och jag backade ut från parkeringen. Det skulle inte bli lätt att få någon sömn inatt när jag visste var Melanie var.


Melanies Perspektiv:

Jag stirrade på honom och försökte förstå vad han menade. Jason mötte min blick med inget annat än ånger och sorg i sina ögon.
”vad menar du?”, frågade jag.
Han suckade och reste sig upp. Med en enda rörelse knöt han upp repet som höll båda mina armar bakom min rygg och sedan försvann han ut genom dörren och stängde dörren efter sig. Jag tittade på den stängda dörren. Mina handleder hade röda märken som repen hade skapat när de skavt mot min hud. Försiktigt reste jag mig upp och tog med mig vattenglaset Jason ställt bredvid mig. I ett enda svep drack jag upp innehållet och satte mig på sängkanten.
Just då kom Niall in i rummet, och jag kröp snabbt up med benen mot hakan och lutade mig mot väggen. Han såg på mig för någon sekund innan han vände sig om för att se på Jason som precis steg in i rummet. Jason såg på mig med skräckslagna ögon, som om han ville vara överallt förutom här just nu. Det var då jag såg pistolen han höll i sin hand, och jag skrek högt i panik samtidigt som jag gömde huvudet i händerna och började gråta. Jag vågade inte titta upp, utan väntade bara på skottet som skulle avsluta mitt liv. Under tiden jag väntade flög minnen från min barndom runt i mitt huvud. Bilder från när jag för första gången cyklade, och första dagen i skolan. Till slut visade sig Justins ansikte i mina tankar, och jag kom att tänka på hur jag hamnade här.
”så synd att ditt liv får sluta så tidigt och på ett sådant här sätt. Men det är väl priset man får betala, eller hur Melanie?”
Jag såg upp på honom med avsky i ögonen. ”jag hatar dig.”, väste jag mellan tänderna samtidigt som tårarna fortsatte rinna längd med kinderna. ”jag hatar dig mer än något annat, och jag hoppas du får ruttna i helvetet.”
Niall flinade mot mig som svar och vände sig mot Jason. ”gör det nu.”
Med ett knyck i nacken vände jag huvudet mot Jason som inte hunnit rikta vapnet mot mig än. ”och du, som påstod att allting var lugnt. Jag berättade allting för dig, och under hela den tiden visste du att Niall fortfarande levde. Hur kunde du?”, jag såg på honom sviket, och jag kunde se att han ångrade vad han hade gjort.
”Jason.”, sa Niall bestämt.



Jason vände blicken mot Niall med panikslagna ögon och tittade sedan på mig igen. Han laddade pistolen, och jag tog ett djupt andetag och väntade på det värsta. Jag stängde ögonen hårt, bara för att titta ytterliggare en gång och se vapnet riktat mot mig. Det var nu det hände. Nu skulle jag dö. Hela mitt liv, till ingen nytta. Jag tänkte på min familj, hur de skulle reagera när de fick reda på att deras enda dotter var mördad. Vad skulle mina vänner säga, när jag inte kom till skolan första dagen? Och Justin, han skulle antagligen sluta upp med John igen och bli Canadas mest efterlysta person. Jag fick sjutton år på denna jord, mer var det inte. Mina sjutton ynka år skulle inom mindre än en minut vara över. Tårarna strömmade nerför mina kinder och jag andades högt och hulkade väldigt. Varenda muskel i min kropp var stel och spänd.
Skottet avfyrades, och ett oerhört högt ljud ekade genom mina öron samtidigt som jag visste att kulan när som helst skulle tryckas igenom min hud och in i min kropp. Men ingen kula stötte emot min hud, jag hade inte ens en enda liten skråma. Försiktigt öppnade jag ögonen och satte handen för munnen. Framför mig stod Jason och andades ljudligt, men han var vänd åt höger istället för att vara vänd mot mig. Hans blick var riktad mot marken, och när jag märkte vad han stirrade på rusade en glädjefylld känsla genom min kropp. Niall låg livlös på golvet framför Jason, med en blodpöl som växte sig större och större för varje sekund under honom. Panikslaget såg jag upp på Jason, som mötte min blick med en minst lika panikslagen en. Sedan släppte han vapnet och kom närmare mig. När han lade armarna om mig beskyddande började jag gråta igen. Jag trodde han skulle döda mig, jag var hundra procent säker på det. Men han hade gjort tvärt emot och räddat mig.
Jason smekte min hjässa lugnande. ”såja. Allt är bra nu, Mel. Du lever.”
Jag kramade honom hårdare samtidigt som tårarna fortsatte rinna. ”tack, Jason.”
Ett högt brak fick oss att släppa greppet om varandra, och båda såg skräckslaget mot dörren som ledde in till rummet. John stod i dörröppningen med en laddad pistol i handen, och i hans blick fanns inget annat än ilska.
”släpp henne, Jason!”, skrek han.
Jag skakade hastigt på huvudet, ”nej, John!”
När han såg sig om i rummet lade han märke till Niall på golvet, och såg förvånat på Jason. ”har du…?”, började han. Men innan John hann avsluta meningen avbröt Jason honom. ”ja det har jag.”
I en enda rörelse satte John pistolen i sin byxlinning och nickade imponerat mot liket.
”det trodde jag inte om dig, Jason.”, sa han. Sedan gick han fram mot sängen där vi befann oss och satte sig på sängkanten.
”hur mår du Melanie?”, frågade han mig.
”jag mår bra, antar jag.”, svarade jag och klämde fram ett leende, men både John och Jason såg att det var falskt.
”kom så kör jag hem dig.”, sa John och reste sig upp.
Jag skakade bestämt på huvudet. ”nej”, sa jag. ”jag kan inte åka hem. Inte nu.”
”du kan få sova i gästrummet hos mig om du vill.”, svarade John. Jag nickade tacksamt som svar och tog Johns hand samtidigt som han sträckte fram den mot mig. Han hjälpte mig att resa mig upp och lade sedan min arm över hans axlar så att jag kunde stödja mig mot honom.
”ska du följa med, Jason?”, frågade John och vände på huvudet.
Jason skakade på huvudet och reste sig upp. ”någon måste ju städa upp här.”
John flinade och ledde mig sedan ut ur rummet.


”ta på dig dessa och kom ner igen.”
John slängde en tröja och ett par mysbyxor på sängen och stängde dörren efter sig så att han lämnade mig ensam i gästrummet. Jag höll upp tröjan framför mig och kände genast igen den. Tröjan tillhörde Justin. Jag drog den tätt intill min kropp och drog in ett djupt andetag och kände Justins lukt. Jag saknade honom så otroligt mycket. Just nu ville jag bara hoppa på nästa plan till Atlanta och krama om honom och berätta att jag lever.
Snabbt drog jag tröjan över huvudet och trädde benen i byxorna innan jag tassade ner för trappan till John. Han satt i soffan med sin mobil framför sig och såg inte upp på mig förrän jag var precis vid honom och satte mig i en fåtölj.
”hur är det?”, frågade han och lade genast ifrån sig mobilen.
Jag ryckte på axlarna.
”gjorde de illa dig?” Han såg på mig med oroat uttryck och såg medlidande ut.
”fysiskt? Nej. Mentalt? Ja.”, svarade jag oberört.
John granskade mig för en stund, och fick mig att känna mig obekväm. Jag harklade mig för att få honom att slita bort sin blick ifrån mig.
”du borde nog höra av dig till Justin.”, sa han och reste sig upp. Jag nickade och väntade på att John skulle komma tillbaka med en telefon. När han gjorde det tog jag tacksamt emot den och slog snabbt in Justins nummer.
Det kändes som en evighet innan han svarade, och att bara höra hans röst fick mig att le töntigt.
”hej Justin.”, sa jag, och jag kunde inte sluta le.
”Melanie, är det du?”, frågade Justin från andra sidan luren förvånat.
Jag skrattade lätt. ”ja.”
Justin stämde in i mitt skratt. Det var inget roligt skratt, det var ett lättat och lyckligt skratt som kom ifrån hans läppar. ”lever du?”
”ja, ägghuvud”, svarade jag och log. ”annars hade jag inte pratat med dig.”
Han suckade. ”när John ringde mig trodde jag att jag aldrig skulle få se dig igen.”
”men jag är här, och du får se mig direkt när du kommer hem. När kommer du tillbaka förresten?”, frågade jag.
”på söndag.”, sa han.
Jag hade nog aldrig varit så lycklig av ett besked. Det var som om allt jag längtat efter som kändes så långt borta, nu var precis runt hörnet. Min pojkvän skulle komma tillbaka.