Ingenting är som det ska just nu, så tro inte att det ska se ut såhär!

Hon nickade snabbt innan hennes ögon spärrades upp i fasa, och innan jag visste ordet av drogs jag iväg av John. Han började slå på mig, och jag hade slutat göra motstånd. Därför lät pistolskottet blandat med ett öronbedövande skrik bara avlägset när jag låg halvt avsvimmad på marken. Sedan blev allt tyst en stund.
”trevligt att göra affärer med dig, Reagan.” Efter det kände jag ett slag i magen vilket fick mig att somna in i smärta.

När jag vaknade var det fortfarande mörkt ute, och helt tomt på stationen. Jag reste mig upp och kände direkt en olidlig smärta i kroppen och jag skrek till av smärta. Först nu kunde jag se mig omkring på perrongen. Det låg blodfläckar här och var, och vid det lilla tegelhuset låg hon. Jag gick så fort jag kunde fram till henne där hon låg, livlös. Justin hade skjutit henne. Hon kanske var kriminell, men det var jag också, och jag älskade henne. Vi två var så olika att vi passade perfekt för varandra. Vi var som natt och dag, men tillsammans fungerade vi. Och Justin hade tagit henne ifrån mig med ett enda pistolskott.

Det var från och med den dagen jag bestämde mig för att Justin skulle få känna samma smärta som jag gjorde. Att förlora sin älskade.

(fortfarande Nialls perspektiv)

När jag berättat historien mötte jag Melanies blick, hon såg vettskrämd ut.
”ä-är du se-seriös?”, lyckades hon få fram. Jag kände nästan skuld över att ha fyllt henne med en sådan stor lögn. Men hon trodde på det direkt, tack vare ärligheten jag byggt upp hos henne innan.
Jag nickade långsamt som svar och försökte se ut som om jag var full av sorg.
”herregud”, sa hon och såg sig vettskrämt omkring, ”han dödade henne?”
Jag svalde hårt, ”ja.”
Melanie satte ena handen för munnen, men tog bort den lika snabbt igen när hon började prata, ”men jag trodde att han bara snodde och rånade?”
”då har Justin inte berättat hela sanningen för dig.”

Melanies Perspektiv:

Justin, en mördare? Under hela tiden vi har känt varandra så har han ljugit mig rätt upp i ansiktet. Jag har aldrig varit så här arg eller känt mig så här sviken någonsin.
”nu är jag tillb-”, jag såg upp från fläcken på bordet jag hållit blicken på och fick se Justin. Hans leende försvann samma sekund som han såg vem som satt mittemot mig. Direkt såg jag ner på samma fläck igen för att undvika ögonkontakt med honom.
”vad gör du här?”, frågade Justin och tittade på Nialls rygg med avsmak.
Niall reste sig upp från sin plats med ett egendomligt flin på läpparna. Konstigt med tanke på att han nyss berättade om sin flickväns död.
”jag ska nog gå nu”, sa han, och utan ett ord gick han bort mot entrédörren och försvann utomhus. Justin såg efter medan Niall lämnade oss, och när han var utom synhåll sken han upp igen och slog sig ner på samma plats Niall just satt på.
”ska vi åka hem till mig eller?”, frågade Justin med ett leende. När jag inte rörde en min suckade han, ”men vi kan åka hem till dig också?”
Jag reste mig upp, ”det spelar ingen roll, Justin. Jag går hem ändå. Ensam.” Sedan gick jag ut från restaurangen utan att så mycket som ägna ett ögonkast tillbaka mot honom.
”vänta Melanie!”, skrek Justin när jag kommit ut på parkeringen, men jag fortsatte gå. Ända tills en stark hand tog tag i min handled och vände mig om.
”vad är det?”, frågade han och jag drog snabbt åt mig min arm igen för att sedan lägga samma hand på min höft bestämt.
”förutom att du har ljugit för mig exakt hela tiden, menar du?”, röt jag upprört.
Han såg förvirrat på mig, ”vad pratar du om?!”
”låter namnet Amber bekant för dig?”, frågade jag, och när jag bara fick en tom blick som svar vände jag mig hastigt om och började gå igen.
Jag hade hunnit nästan tjugo meter ifrån honom när jag hörde hans röst igen, ”vad än Niall har berättat för dig så är det inte hela sanningen!” Jag snodde snabbt om och fick se Justin titta ner i marken. Hans händer var knutna som om han försökte hålla ilskan inom sig.
Just då stannade en Jeep precis bredvid mig. Chockat såg jag in i bilen och fick se Niall i förarsätet. Han rullade ner fönsterrutan på min sida och log med sina kritvita tänder mot mig, ”behöver du skjuts?”
Jag sneglade på Niall men såg sedan tillbaka på Justin. Hans ögon skiftade mellan bilen och mig.
”hoppa inte in i den bilen, Melanie”, beordrade han mig. Jag svarade inte utan såg på Niall igen.
”nå, ska du in eller?”, frågade Niall.
Jag satte högerhanden på dörrhandtaget, men drog aldrig i det.
”Melanie!”, skrek Justin argsint.
”vad, Justin? Tycker du att jag borde åka hem med dig eller? Det kommer i alla fall inte hända!”, svarade jag minst lika argt och öppnade bildörren. Jag såg på Niall som flinade tillbaka mot mig medan han klappade på passagerarsätet som en gest för mig att sätta mig där.
”sätt dig inte i den bilen!”, skrek Justin igen. Han stod fortfarande ett tjugotal meter ifrån mig, men hans röst hade gått från argsint till bedjande.
Jag bet mig i läppen medan jag långsamt vände huvudet från Niall tillbaka till Justin igen, ”vet du vad de viktigaste sakerna för att ett förhållande ska funka är?”, frågade jag honom. När han inte kom med ett svar gav jag honom det. ”lojalitet och ärlighet”, sa jag. ”vet du hur mycket ärlighet du har gett mig Justin? Ingen alls. Jag har levt med din lögn i fyra månader, och du har inte brytt dig alls.”
Han såg ångerfullt på mig och tog ett djupt andetag innan han talade högt, ”men vad skulle jag ha sagt då?!”
Jag suckade och tog ett steg närmare bilen, fortfarande med ena handen på handtaget.
”sanningen, Justin.”
Han svarade inte, så jag började gå in i bilen. Med en fot kvar på marken vände jag mig om mot Justin en sista gång, ”vet du vad du är?”, skrek jag. Justin tittade upp på mig. ”en lögnaktig mördare!” Med de orden stängde jag bildörren efter mig och suckade högt medan Niall började köra. Genom backspegeln kunde jag se Justin ensam på parkeringsplatsen, han stod stilla och såg efter när vi körde iväg.
”hur mår du?”, frågade Niall.
”hemskt”, svarade jag. Han sa ingenting men drog ihop läpparna som ett streck.
Det var tyst en stund innan Niall talade igen, ”vart ska du?”
”2800 Madison Lane.”
Han nickade och svängde av vägen.
”tack för att du berättade förresten”, sa jag och bet nervöst på min tumnagel.
”vad har man inte vänner till”, svarade Niall och log mot mig.
Jag log försiktigt tillbaka, ”men ärligt, tänk om jag hade levt med den lögnen för resten av mitt liv.”
”du hade nog kommit på det förr eller senare”, sa han och jag nickade i brist på bra svar.


Justin’s Perspektiv:

”sätt dig inte i den bilen!”, skrek jag, denna gång med sorg i rösten.

Melanie vände långsamt huvudet mot mig efter att ha haft det riktat mot Niall, ”vet du vad de viktigaste sakerna för att ett förhållande ska funka är?”, frågade hon. Jag svarade inte.
”lojalitet och ärlighet”, sa hon. Jag bet mig i läppen, redo för vad som skulle komma härnäst. ”vet du hur mycket ärlighet du har gett mig Justin? Ingen alls. Jag har levt med din lögn i fyra månader, och du har inte brytt dig alls.”
Jag har aldrig hatat mig själv så mycket och haft så mycket ånger, ilska och sorg på samma gång. Efter ett djupt andetag svarade jag henne, ”men vad skulle jag ha sagt då?!”
Melanie suckade och tog ett steg närmare bilen, vilket gjorde mig mer orolig än innan.
”sanningen, Justin.”
När jag inte svarade började hon ta sig in i bilen, men vände sig om en sista gång mot mig, ”vet du vad du är?”, skrek hon. ”en lögnaktig mördare!” Sedan stängde hon bildörren efter sig och jag såg på medan bilen försvann. F                               

Fan, fan, fan! Hur kunde det ha gått så fel. Varför är jag så jävla dum i huvudet?!, tänkte jag medan jag sparkade i marken, besviken på mig själv. Allting gick jättebra ändå tills Niall bestämde sig för att komma emellan och förstöra allt. Han berättade att jag dödade Amber med mening, men som jag känner honom, så berättade han inte hela sanningen från början. Niall kan ha lurat i Melanie vad som helst, men med tanke på hur sur hon är på mig så kan det inte ha varit allt.
Arg gick jag till min bil och tog direkt upp mobilen ur fickan för att slå ett av de få nummer jag faktiskt kunde utantill.
”John? Jag tror Niall vill hämnas på mig för vad jag gjorde mot Amber, är du hemma? Jag är på väg.”


Melanies Perspektiv:

Nästa morgon vaknade jag för en gångs skull inte av min mobiltelefon eller regnet smattrandes mot fönsterrutan. Jag hade vaknat helt av mig själv. När jag drog ut snodden som hållit uppe mitt hår i en knut, kände jag hur smutsigt det var.
Då jag kom ut ur badrummet, med en handduk virad runt huvudet och en runt kroppen hörde jag hur det knackade på dörren där nere. Utan att tänka vad jag hade på mig gick jag ner för trappan och öppnade dörren.
”hej”, sa Justin och log stort samtidigt som han tog ett steg in i mitt hus.
”vad gör du här?”, frågade jag och drog upp handduken en liten bit.
Han log, ”jag skulle överraska dig.”
”det gjorde du verkligen!”, svarade jag och syftade på handdukarna på min kropp.
Justin satte händerna på mina kinder och kysste mig, och sedan såg han mig djupt in i ögonen. ”gör dig i ordning nu, så vi kommer iväg.”
Utan ett ord vände jag mig om och började gå tillbaka till mitt rum, med hjälp av en knuff på min rumpa från Justin.

När jag kom ner igen några minuter senare, påklädd och sminkad, fann jag Justin sittandes på golvet i min hall.
”ska vi åka?”, frågade jag och sträckte ut min hand för att hjälpa honom upp. Han nickade och tog min hand som stöd när han reste sig upp. Utan att släppa den gick vi ut till bilen som stod parkerad på vår uppfart, och han öppnade bildörren för mig att stiga in, och stängde den efter att jag satt i bilsätet.
”vart ska vi?”, sa jag och iakttog Justin medan han med koncentrerad blick backade ut på vägen.
Ett flin bildades på hans läppar medan han lade i en annan växel, ”alltid lika nyfiken.”
Jag fnös.
”du får helt enkelt vänta och se”, fortsatte han, utan att flinet försvann.
”varför älskar du överraskningar så mycket...”, mumlade jag och lade armarna i kors.
Justin skrattade och fortsatte köra mot sitt mål.

En halvtimme senare saktade Justin in och svängde in på en skumpig grusväg som ledde in i en bokskog. Strax därefter hade bilen stannat helt på en liten parkering mitt i skogen, och framför oss skymtade jag en sjö med en liten brygga främst.
”vad gör vi här?”, frågade jag skeptiskt och skiftade min blick från sjön till Justin.
”vi ska fiska!”, svarade han och log.
Jag höjde mina ögonbryn så högt det gick och stirrade på honom, ”är du seriös?”
Han nickade, ”kom nu ,Mel”, och gick ut ur bilen. Jag följde honom med blicken inifrån bilen och såg på medan han öppnade bakluckan och tog ut två fiskespön och en metall-låda. Sedan kom han runt bilen till min sida och öppnade min bildörr.
”kom igen, Mel, det blir kul.”
Med en suck steg jag ur bilen och följde med Justin bort till bryggan. Han slog sig ner på yttersta delen av bryggan och öppnade den lilla röda metall-lådan. Där i låg en massa beten av plast i olika färger som Justin nu började trä på kroken på fiskespöet.
När det gröna, fiskliknande betet satt fast på fiskespöet gav Justin det till mig.
”jag har aldrig fiskat förut, Justin”, informerade jag honom.
Han flinade och reste sig upp med sitt egna fiskespö i handen, ”jag vet det.”
”varför tvingar du då mig ut hit?”
”för att det aldrig är för sent för att pröva något nytt”, svarade han och lade ner fiskespöet på bryggan. ”kom, så ska jag visa dig hur man gör.”
Jag tog ett steg fram mot kanten av bryggan, med mitt fiskespö i högerhanden. Justin rättade till mitt grepp om spöet innan han ställde sig tillrätta bakom mig och lade sina fingrar på mina.
”sätt fiskespöet bakom axeln”, sa han och hjälpte mig. ”sedan svingar du bara iväg det framåt så att linan dras ut och hamnar i vattnet.”
Jag gjorde som han sa, och med Justins hjälp landade linan ute i vattnet.
”bra!”, log han och släppte mig, ”vira nu in linan igen.”

Vi fiskade länge och väl, och till min förvåning var det faktiskt riktigt roligt. Visserligen fick jag ingen fisk medan Justin bara halade upp fisk efter fisk ur sjön. Nu var vi på väg tillbaka till bilen för att åka och äta något.
”vart vill du äta?”, frågade Justin medan han skyfflade in alla saker i bagageluckan.
Jag ryckte på axlarna, ”jag vet inte. Kanske den restaurangen vi var på senast?”, frågade jag och syftade på Ray’s Diner. Jag såg på Justin att han stelnade till innan han fortsatte bort till bildörren och öppnade den.
”är det något fel?”, frågade jag medan jag spände fast mig.
Justin svarade inte utan backade bara ut från parkeringen och började köra på den skumpiga vägen.
”måste vi verkligen äta där?”
Jag såg konstigt på honom, ”varför inte? Är det något fel med det stället?”
Han skakade på huvudet, även om jag visste att han dolde något.
"nej, inte alls.", svarade han och började köra mot restaurangen. Resten av bilfärden förblev tyst, antagligen för att vi båda hade samma tankar, men också för att vi hade olika för- och nackdelar om de tankarna.
Snart stannade bilen på en parkering, och när jag stängde bildörren bakom mig lade jag märke till den stora neonskylten ovanför den låga byggnaden. 'Ray's Diner' var textat i stark rosa, och några bokstäver var helt gråa och ljudlösa. Jag följde efter Justin in och vi fick ett bås med rött läder på sitsarna.
Servitrisen gav oss varsin meny och log stort mot oss.
"välkommen till Ray's Diner, vill ni ha något att dricka så länge?"
Jag såg upp på henne med trötta ögon, "jag tar ett glas vatten, tack." Sedan återgick jag till att gå igenom de få rätter som fanns på menyn, och i bakgrunden kunde jag höra Justin beställa en coca cola. 
"jag är strax tillbaka!", svarade servitrisen och lade på ännu ett leende. 
Justin smällde ihop menyn och lade ner den på bordet. Jag såg upp på honom och mötte till min förvåning hans blick.
"vad beställde du?" frågade jag och tittade ner i menyn igen. 
Justin svarade inte utan tog emot glaset med cola han blev serverad och tog en klunk från det. Efter att han svalt ljudligt och slickat sig om läpparna innan han satte ner glaset på bordet igen svarade han på min fråga. "en hamburgare."
Jag nickade långsamt och hittade den på menyn. "Den ser god ut."
Just då kom servitrisen tillbaka igen och både jag och Justin såg upp på henne direkt. 
"har ni bestämt er?", frågade hon glatt. 
Justin såg frågande på mig med höjda ögonbryn, och utan att vänta på mitt svar så tittade han på servitrisen igen. "vi tar varsin hamburgare."
Hon nickade och lämnade oss ensamma.
"vad är det med denna restaurang som är så fel?" frågade jag honom efter att jag sett servitrisen gå in i köket.
"jag var bara inte riktigt sugen på sådan här mat, men vad gör man inte för dig?", svarade Justin med ett flin. 
Jag log åt det faktum att han brydde sig om mig så pass mycket att han låter mig bestämma. 
"jag vet inte, vad gör man inte för mig?", sa jag utan att sluta le.
Justin såg ut att fundera ett tag. "jag skulle i alla fall inte ta livet av mig för då skulle jag aldrig få se dig mer." 
Jag tog tag i hans hand som låg på bordet och kramade den hårt. Utan att bilda ögonkontakt smekte jag hans hand ömt med min tumme, och jag kunde se hans blick på mig ur ögonvrån. Det fanns sorg och ånger i den, men jag visste inte varför. Dock tänkte jag inte vara så nyfiken som jag brukar vara, så jag bestämde mig för att hålla tyst och låta denna underbara stund vara ifred. 
"här är era hamburgare", sa servitrisen och satte ner varsin tallrik framför oss på bordet. Jag släppte direkt Justins hand och såg frestat ned på den perfekt stekta burgaren. När jag skiftade min blick från maten till Justin såg jag att han satt och flinade åt mig.
”vad?”, frågade jag och tog upp hamburgaren i händerna.
”jag har aldrig sett en tjej stirra så kärleksfullt på mat.”
Jag såg finurligt på honom, ”är Bieber avundsjuk för att han inte får sådana blickar?”
Han skakade på huvudet och tog första bettet på sin hamburgare, ”inte alls. Jag vill inte att du ska se mig som mat, eller hur?” Jag bara skrattade.

Justin torkade sina händer på en pappersservett han hade bredvid sig.
”jag ska bara gå på toa så kör vi sen, okej?”, sa han och reste sig upp. Jag nickade som svar och såg på medan han försvann runt hörnet och utom synhåll.
Jag tog upp en pommes frites som låg kvar på min tallrik, den var kall och smakade inte alls bra. Äcklad tappade jag ner den på tallriken igen och tog en klunk ur mitt vattenglas.
”hej”, sa en killröst bakom mig. Snabbt vände jag på huvudet, och blev inte direkt förvånad när Niall stod där med ett flin på läpparna.
”hej Niall.” Niall gled in på sätet mittemot mig och inspekterade mig, vilket ledde att jag skruvade obekvämt på mig.
”jag svarade aldrig på din fråga för några dagar sedan”, började Niall.
”vilken fråga?”, sa jag, men ångrade mig direkt när jag sa det, då jag kom på vad han syftade på. ”åh, den frågan.”
Niall nickade, ”det var förra året. Jag hade precis varit ute med min dåvarande flickvän Amber, när Justin kom fram till oss. Han såg sur ut, och krävde att vi skulle ge honom våra värdesaker. När vi vägrade drog han fram en pistol ur byxfickan.”
Jag drog efter andan, och Niall pausade för att ta ett nytt andetag.
”jag och Justin kom i slagsmål då, och när Amber försökte gå emellan så… Sköt han henne.”

Niall’s Perspektiv:

”jag och Justin kom i slagsmål då, och när Amber försökte gå emellan så… Sköt han henne.” Dramatiskt tittade jag bort för att slippa möta Melanies chockerande blick medan jag såg tillbaka på händelsen.

”har du usb-minnet?”, frågade jag Amber. Hon nickade och klappade på sin vänstra byxficka där man kunde, om man tittade noggrant, urskilja en rektangulär sak.
Jag drog ur bilnyckeln och öppnade min dörr, ”bra. Kom nu då.”
”tror du att de redan är här?”, frågade Amber. Jag kunde höra rädslan i hennes röst. Det var inte ofta hon var rädd, men att vara på en öde järnvägsstation mitt i natten när man visste att en farlig brottsling var i närheten gjorde till och med mig lite rädd.
”vi får väl se”, svarade jag och lade ena armen om hennes midja medan jag med den andra såg till så att pistolen satt i hölstret innanför tröjan där den skulle.
På perrongen lyste bara en endaste lampa upp en bit av den stenlagda marken, och resten var beckmörkt. Vi stod stilla och väntade spänt på vad som skulle hända härnäst när vi båda hörde ljudet av småsten som sparkades undan. Strax därefter uppenbarades en gestalt i ljusskenet. Justin. Han såg på mig och Amber med ett elakt leende innan han vände sig om och väntade på sin kompanjon.
”så ni kom verkligen”, sa Justin och stack ner alla fingrar utom tummarna i sina byxfickor.
”låt oss bara få det överstökat”, svarade jag högt och släppte taget om Amber.
Justin såg på mig med ett otydligt ansiktsuttryck, vilket gjorde mig osäker. ”har du usb-minnet?”, frågade han.
Jag vände mig mot Amber och hon såg på mig med bekräftelse. ”har du pengarna?”, frågade jag tillbaka.
”John”, sa Justin och killen som stått snett bakom honom tog ett steg fram. I högerhanden höll han en sportväska.
”ge oss pengarna först!”, utropade jag. Både Justin och John skakade på sina huvuden med exakt samma flin på läpparna.
”jag antar att det är din tjej som har hand om det vi vill ha? Är det inte lite väl riskfyllt att låta henne ha ansvar för den?”, frågade Justin.
Amber satte händerna på höfterna, ”du får det när vi har fått pengarna. Annars tar vi den här lilla saken till polisstationen”, hon pausade för att ta upp usb-minnet och höll det nu dinglandes i sin hand, ”och de blir nog glada över att få se vad som befinner sig på den här lilla saken.”
Justins läppar var sammanbitna som ett streck, och man kunde se att han tvekade. Till slut kom han några steg närmare Amber, så nära att han hade kunnat nudda vid henne.
”vakta din tunga”, sa han och lade ena handen på hennes kind, ”ingen vill väl se det här vackra ansiktet komma till skada?”
Hon smällde bort hans hand och blängde på honom. ”ge oss pengarna. Nu.”
Det var först då jag märkte hur nära John hade kommit mig, och innan jag visste ordet av kände jag en hård smäll längs min käke. Jag kämpade för att hålla mig på fötter, och snart gav jag tillbaka ett ännu hårdare slag. Amber sparkade Justin i magen, och han böjde sig i smärta. Nästa slag från John fick mig att tappa balansen och jag slog skallen hårt i marken. Snart fick jag en hård spark i sidan också, denna gång från Justin. John fortsatte att attackera mitt ansikte, och på det tredje slaget knäckte han min näsa. Jag kände hur blodet rann från den och skapade fläckar på marken och mina kläder medan jag smärtsamt reste mig upp. Amber hade attackerat Justin bakifrån, men hon hade ingen chans mot en sådan stark kille som Justin. Han höll upp henne mot tegelväggen och gjorde ett försök till att strypa henne. Jag tog sats och puttade bort honom från Amber, och hon sjönk ner mot väggen och försökte få igång andningen igen.
”är du okej?”, frågade jag henne när jag satt mig på huk mittemot henne.

Hon nickade snabbt innan hennes ögon spärrades upp i fasa, och innan jag visste ordet av drogs jag iväg av John. Han började slå på mig, och jag hade slutat göra motstånd. Därför lät pistolskottet blandat med ett öronbedövande skrik bara avlägset när jag låg halvt avsvimmad på marken. Sedan blev allt tyst en stund.
”trevligt att göra affärer med dig, Reagan.” Efter det kände jag ett slag i magen vilket fick mig att somna in i smärta.


När jag vaknade var det fortfarande mörkt ute, och helt tomt på stationen. Jag reste mig upp och kände direkt en olidlig smärta i kroppen och jag skrek till av smärta. Först nu kunde jag se mig omkring på perrongen. Det låg blodfläckar här och var, och vid det lilla tegelhuset låg hon. Jag gick så fort jag kunde fram till henne där hon låg, livlös. Justin hade skjutit henne. Hon kanske var kriminell, men det var jag också, och jag älskade henne. Vi två var så olika att vi passade perfekt för varandra. Vi var som natt och dag, men tillsammans fungerade vi. Och Justin hade tagit henne ifrån mig med ett enda pistolskott.

Det var från och med den dagen jag bestämde mig för att Justin skulle få känna samma smärta som jag gjorde. Att förlora sin älskade. 

Okej, det kanske går lite överstyr här, men jag undrar bara vad ni tycker! Vill ni läsa om detta, eller ska jag avsluta det så snabbt som möjligt? Jag måste berätta att jag har planerat detta, och Justin ska inte hålla på att vara kriminell hela tiden om ni tror det. 
KOMMENTERA VAD NI TYCKER OM DETTA NU.
/e.

”vad är det med dig idag?”
Han såg på mig och höjde ena ögonbrynet, ”vad menar du?”
”du är sur på allt och alla”, konstaterade jag.
Det var först då Justin mjuknade upp. Han log utan att visa tänderna och såg in i mina ögon.
”förlåt, baby. Det är inte meningen att vara sur på dig.”
Jag kände hur mina kinder blev varma när jag rodnade åt smeknamnet. Justin mungipor flög om möjligt ännu högre upp när han såg mina röda kinder och drog mitt hår bakom mina axlar. Sedan kysste han hela vägen längs mina nyckelben och upp längs min hals. Innan han kysste mina läppar lutade han sin panna mot min och såg med lycka in i mina ögon.
”du betyder så oerhört mycket för mig, Melanie.”

”Justin, skynda dig vi kommer för sent!”, skrek jag nerifrån hallen. Justin var fortfarande uppe på sitt rum och bytte om, medan jag stod fullt klar vid ytterdörren redo att åka. Man tycker att tjejerna är de som tar tid på sig när det gäller utseende.
”jag kommer!”, svarade han samtidigt som det hördes klampande steg ner för trappan. Snart kom han joggandes med telefon och plånbok i ena handen och nycklar i den andra.
Pattie stack ut huvudet från köksdörren, ”ha så kul”
Justin vände sig om i farten innan han öppnade ytterdörren för att gå ut och log, ”hejdå mamma.”
Jag satte mig tillrätta i passagerarsätet och strax därefter stängde Justin sin bildörr och vred om nycklarna.

Efter en kort biltur var vi framme vid bowlinghallen, och precis innanför entrén mötte vi Ryan, Chaz och Chloe. Chloe kom direkt fram till mig och omfamnade mig.
”varför är ni så sena?”, frågade hon.
Jag blängde på Justin, ”någon”, började jag och nickade mot min pojkvän, ”kunde inte bestämma vad han skulle ha på sig.”
Alla skrattade och Justin försökte försvara sig, ”man måste ju se bra ut!”
”det gör du ändå alltid”, sa jag och log.
Justin drog flinandes mig intill sig och kysste mig.
”ska vi bowla idag eller?”, frågade Chaz otåligt och lade armarna i kors. Jag och Justin skrattade innan vi följde efter alla hand i hand bort till där man väljer storlek på bowlingskorna. När alla hade bytt skor gick vi bort till den bowlingbana vi blivit tilldelade.

”strike!”, skrek Chaz och gjorde en segergest innan han gick och satte sig igen.
”hur är det med dig och Ryan?”, frågade jag Chloe tyst.
Hon såg bort på Ryan som precis släppte iväg ett bowlingsklot på banan, ”det är väl bra antar jag.”
”har du gjort något åt det?”
Chloe skakade på huvudet och mötte min blick, ”Mel, det har gått några timmar sedan jag berättade för dig. Hur snabbt tror du det går?”
Jag skrattade, ”förlåt, jag tycker bara att det skulle ha varit så sött. Ni passar bra ihop.”
Hon log tacksamt och reste sig sedan upp från bänken vi satt på. Det närmaste klotet var rosa, perfekt för henne. Chloe såg koncentrerat på käglorna längre fram och slängde iväg bowlingklotet. Till hennes förvåning slog hon ner alla utom en kägla.
”snyggt!”, ropade Ryan.
Chloe log glatt mot Ryan, man såg direkt vad hon tyckte om honom. Andra gången hon kastade satte hon den allra sista käglan, vilket ledde till en spare.
”din tur, Mel.”
Jag reste mig upp och satte fingrarna i de tre hålen på klotet närmast mig innan jag lyfte upp det och slängde iväg det. Klotet rullade sakta men säkert ner i rännan bredvid banan. På nästa försök hände exakt samma sak. Att säga att jag var dålig på bowling var ett överdriv. Jag var mer än dålig, jag var sämst.
Besviket gick jag tillbaka och satte mig bredvid Justin som såg flinandes på mig.
”duktig du är”, sa han ironiskt.
Jag blängde på honom, ”inte kul, Justin.”
Han skrattade, ”jag tyckte det var rätt roande.”
Då smällde jag till honom på armen, ”jag vet att jag suger på bowling, okej? Du behöver inte berätta det för hela världen.”
Justin drog upp mina mungipor med sina fingrar, ”är du lite sur? Du ser rätt glad ut om jag får säga det själv.”
Jag drog bort hans fingrar från mitt ansikte. ”Justin.”
Han skrattade och lade ena armen över mina axlar, och den andra mötte den från framsidan av min kropp. ”du vet att jag bara skojar med dig. Man kan inte vara bra på allt.”
För första gången i vår konversation log jag, ”jaha, så vad är du dålig på?”
Justin såg ut att fundera en stund innan han kom med ett svar, ”jag är dålig på att vara dålig.”
Jag skrattade, ”du är så tråkig, Justin!”
”bara därför du skrattar åt mitt skämt, eller?”, sa han finurligt.
”nej, jag skrattar åt hur dålig du är”, svarade jag.
Han höjde ena ögonbrynet och kom närmare mitt ansikte, ”vill du veta en sak som du är bra på, då?”

Jag nickade långsamt, och sedan lutade Justin sig mot min panna innan han kysste mig länge, och jag kysste honom tillbaka.
”du är bra på att kyssas”, sa han med ett flin. Sedan reste han sig upp och tog tag i ett bowlingklot.


Nästa morgon vaknade jag för en gångs skull inte av min mobiltelefon eller regnet smattrandes mot fönsterrutan. Jag hade vaknat helt av mig själv. När jag drog ut snodden som hållit uppe mitt hår i en knut, kände jag hur smutsigt det var.
Då jag kom ut ur badrummet, med en handduk virad runt huvudet och en runt kroppen hörde jag hur det knackade på dörren där nere. Utan att tänka vad jag hade på mig gick jag ner för trappan och öppnade dörren.
”hej”, sa Justin och log stort samtidigt som han tog ett steg in i mitt hus.
”vad gör du här?”, frågade jag och drog upp handduken en liten bit.
Han log, ”jag skulle överraska dig.”
”det gjorde du verkligen!”, svarade jag och syftade på handdukarna på min kropp.
Justin satte händerna på mina kinder och kysste mig, och sedan såg han mig djupt in i ögonen. ”gör dig i ordning nu, så vi kommer iväg.”
Utan ett ord vände jag mig om och började gå tillbaka till mitt rum, med hjälp av en knuff på min rumpa från Justin.

KOMMENTERA. 

”Jag tycker du ska lyssna på Justin, Mel. Niall verkar faktiskt inte så bra som du tror att han är. Du hörde inte samtalet igårkväll innan han stack. Men det var inte något roligt.”
Jag suckade, ”Niall är snäll mot mig och han bryr sig om mig.”
”om det får dig att sova om nätterna så”, fnös Chloe.
Jag ignorerade hennes sarkastiska mening, ”vad var det mer du ville säga?”
”okej, lova att inte säga detta till någon alls”, sa hon allvarligt.
”vem skulle jag säga det till?”, sa jag och log.
”jag… Jag tror jag gillar Ryan”, mumlade Chloe.

Jag höll på att tappa hakan. Sa hon precis det jag trodde hon sa? Jag stirrade på henne med uppspärrade ögon och öppen mun.
”du får gärna säga något”, sa Chloe besvärat.
Genast stängde jag munnen och drog en hårslinga som hamnat i ansiktet bakom örat, ”så, Ryan alltså?”
Hon nickade långsamt och klämde fram ett leende utan att visa tänderna.
”gulligt”, sa jag och nickade.
Chloe slängde sig bakåt på min huvudkudde och satte händerna för ansiktet, ”vad ska jag göra?”
Jag funderade en stund, ”kolla om han känner samma sak, och gör han inte det så får du honom att göra det!”
Hon satte sig upp så att hon lutade sig på armbågarna, ”vad menar du?”
Jag flinade, ”om han inte gillar dig på samma sätt som du så ska du få honom att göra det. Förför honom, eller vad det kallas.”
”jag vet inte om det är en så bra idé”, började hon men jag avbröt henne, ”klart det är! Du gillar honom så pass mycket väl?”
Chloe nickade långsamt innan hon log med hela ansiktet.
”ni kommer passa jättebra ihop”, konstaterade jag.
”ta inte ut något i förväg”, varnade hon innan hon kramade om mig.
”vi ska bowla ikväll, vill du följa med?”
Jag nickade ivrigt, ”vilka ska med?”
”än så länge är det jag, Ryan och Chaz. Och nu du också. Vi har inte fått tag på Justin.”
”jag hade faktiskt tänkt gå bort till honom senare, jag kan fråga honom då”, sa jag.
Hon nickade, ”jag måste ändå sticka nu, men vi ses ikväll då!” Hon reste sig upp för att gå men stannade till vid dörren, ”Melanie?”
”hm?”, svarade jag och vände huvudet mot henne.
Jag log, ”det var så lite så.”
Chloe log genuint tillbaka innan hon försvann nerför trappan. Direkt när jag hörde ytterdörren slå igen reste jag mig upp och gick bort till min mobiltelefon som låg på mitt skrivbord. Jag slog in siffrorna som ledde till Justins telefon, och de gick många signaler innan jag fick höra hans röst. Men till min besvikelse var det bara telefonsvararen.
Då sprang jag nerför trappan och tog på mig mina skor innan jag låste ytterdörren för att promenera bort till Justins hus. Han kan ju inte bara ha försvunnit sådär.
Efter ungefär femton minuter av snabb gång kom jag fram till det stora huset som Justin och hans mor bodde i. Jag knackade tre snabba slag på deras dörr och strax öppnades dörren. Pattie.
Hon log när hon såg att det var jag, ”hej Melanie!”
”hej Pattie, jag letar efter Justin”, svarade jag.
Hennes leende försvann när jag nämnde hennes sons namn, ”Justin? Han har jag inte sett sen igår, jag trodde han var med dig!”
Jag skakade på huvudet, ”jag kan inte få tag på honom. Har du någon aning om var han kan vara?”
Just då hoppade jag till av att en bildörr smälldes igen, hårt. Jag vände mig om och fick strax därefter syn på min pojkvän som kom gåendes ifrån sin svarta Range Rover. Hans ansikte var helt slätt, och han visade inga som helst tecken på känslor. Jag sprang fram till honom och kramade honom hårt, ”Justin! Var har du varit?”
Han lade armarna om min midja och höll om mig hårt, men jag kände inte värmen och kemin mellan oss som brukar finnas där. Istället släppte han taget om mig och lät mig följa med honom in i huset.
”vart har du varit, Justin?”, frågade Pattie som nu stod i köket.
Justin stannade till på väg upp i trappan till sitt rum, ”hos John.”
Pattie svarade inte, men jag förstod att hon hade hört, för det var knäpptyst i huset. Plötsligt började hon skramla med kastruller, och Justin fortsatte gå. Jag fick springa för att hinna med i hans fart.
När vi kom in på hans rum slog han sig direkt ner på sin säng, och jag gjorde precis samma sak.
”vem är John?”, frågade jag tyst och iakttog Justin som satt och fingrade på sina jeans, de hade ett hål på knät.
”bara en kompis.”
Jag nickade, desperat i att veta mer om denne John, men jag visste bättre än att dra igång en frågesport. Jag vet hur lätt Justin blossar upp i sådana.
”jag var orolig för dig”, sa jag istället.
I vanliga fall hade han kramat om mig och sagt något i stil med ”du är för söt” men nu rörde han inte på sig. Han bara satt och stirrade på hålet i sina jeans.
”varför svarade du inte när vi ringde?”, frågade jag.
”jag hade inte min mobil med mig”, muttrade han.
Jag suckade åt hans brist på ord.
”vad är det med dig idag?”
Han såg på mig och höjde ena ögonbrynet, ”vad menar du?”
”du är sur på allt och alla”, konstaterade jag.
Det var först då Justin mjuknade upp. Han log utan att visa tänderna och såg in i mina ögon.
”förlåt, baby. Det är inte meningen att vara sur på dig.”
Jag kände hur mina kinder blev varma när jag rodnade åt smeknamnet. Justin mungipor flög om möjligt ännu högre upp när han såg mina röda kinder och drog mitt hår bakom mina axlar. Sedan kysste han hela vägen längs mina nyckelben och upp längs min hals. Innan han kysste mina läppar lutade han sin panna mot min och såg med lycka in i mina ögon.
”du betyder så oerhört mycket för mig, Melanie.”

KOMMENTERA.