”Mel? Melanie?”
Justin ruskade om mig med sin fria hand eftersom jag låg och sov på hans andra. Jag öppnade ögonen och såg på honom.
”du har sovit genom hela filmen”, skrattade han.
Jag satte mig upp i soffan, ”förlåt, jag sov ingenting igår.”
”jag hade ändå tänkt gå. Somna om och vila upp dig. ”, sa Justin och reste sig upp och gick mot hallen. Jag följde efter honom och såg på medan han knöt på sina skor. När han reste sig upp från golvet lade han sina armar om mig.
”jag älskar dig.”

Jag log och kysste honom, ”jag älskar dig också.”

Efter att Justin gått gick jag direkt upp på mitt rum och bytte om. De korta shortsen byttes ut mot jeans, och min t-shirt slängde jag i tvätten och tog istället på mig en skjorta. Sedan lämnade jag huset ensamt för att gå och möta upp Niall. Jag hade låtit bli att berätta för Justin om vad jag skulle göra, för jag visste hur han skulle reagera. Även om det inte är hans ensak, så kunde jag bara inte förmå mig att berätta för honom. Han skulle först ha blivit arg, och sedan när ilskan tynade bort tog sorgen över. Antagligen ligger det någonting ouppklarat mellan dem, och jag gör det inte bättre genom att träffa Niall. Jag var nästan på väg att återvända hemåt på grund av alla skuldkänslor för Justin, men när jag såg en kille med blont hår lutad mot en lyktstolpe ett tjugotal meter bort glömde jag bort allt. Jag styrde stegen mot Niall, och han reste sig och började gå mot mig med ett leende på läpparna som blev större och större ju närmare han kom mig.
”hej Mel”, sa han och lade armarna om min midja i en kram.
Jag besvarade kramen, ”hej.”
När han befriade mig från sina armar började han gå, och jag följde efter honom.
”jag är glad att vi kan träffas så här, utan något spontant i det hela”, sa han och såg upp bort mot solnedgången.
Jag nickade, ”jag med.”
Han såg ner på mig och mina 165 centimeter långa kropp. Han var säkert ett huvud längre än mig, men ändå inte riktigt lika lång som Justin.
”Är du hungrig?”
Jag nickade.
Niall började styra stegen mot en restaurang längre bort på samma gata vi gick på, och snart befann vi oss sittandes vid ett bord och beställa mat. När servitören lämnat oss satt jag och fingrade på servetten medan jag kände Nialls ögon klistrade på mig. Jag såg upp på honom och log generat.
”du är söt när du rodnar, vet du det?”, sa han.
Ännu en gång såg jag ner på servetten på bordet, ”jag har hört det”, mumlade jag.
Niall skrattade.
Jag såg upp på honom, ”vad pratade du och Justin om innan idag?”
Just då kom servitören tillbaka med två tallrikar med någon slags spaghetti som han ställde ner framför oss.
”smaklig måltid”, sa han och klistrade på ett tillgjort leende på läpparna innan han gick iväg igen.
Niall sneglade frestat på sin mat, men tittade på mig sedan, ”förlåt, vad sa du?”
”vad pratade du och Justin om innan idag?”, upprepade jag innan jag tog upp spaghetti på min gaffel och öppnade min mun. Det var nog den godaste spaghettin jag någonsin ätit.
Han såg förvånat på mig, ”varför frågar du inte Justin det?”
”Han vägrade svara”, sa jag.
Plötsligt så fick han ett egendomligt flin på läpparna, ”jaså.”
”kan du svara då?”
”självklart”, svarade han och tuggade klart. ”men inte här.”
Jag såg förbryllat på honom, ”är det hemligt på något sätt?”
Han skrockade och skakade på huvudet, ”jag och Bieber har en rätt speciell relation till varandra.”
Jag svarade inte utan åt min spaghetti i tystnad.
När vi ätit upp tog Niall till min lycka hand om notan och sedan gick vi ut från restaurangen. Vi hade inte hunnit mer än hundra meter förrän jag hörde någon skrika mitt namn.
Jag uppfattade direkt vem rösten tillhörde, och med ett stort leende vände jag mig om och fick se Chaz, Ryan och Chloe en bit ifrån oss.
”kom!”, sa jag till Niall och drog med honom bort till mina vänner.
”hej Mel!”, sa Chaz som var den som kramade om mig först. Det kändes som en evighet sen vi sågs, även om det bara gått två dagar.
”Det här är Niall”, sa jag och presenterade honom för dem.
Chloe fnös, ”det namnet känner jag till.”

Jag såg konstigt på henne, och när hon märkte det log hon falskt och återgick till att prata med de andra. Det var rätt konstigt, precis framför mig stod de personer som jag brydde mig om och älskade mest, men ändå saknades Justin, min pojkvän. Jag kom in i djupa tankar om vart han kunde vara någonstans, men rycktes ur dem snabbt när jag kände Nialls hand greppa tag om min överarm. I hans fria hand höll han en mobiltelefon, som han antagligen precis pratat i.
”jag måste gå, men jag hade verkligen kul ikväll”, sa han och log varmt.
”jag med, vi ses Niall.”
Han kramade om mig innan han vände ryggen till och lämnade mig, Chaz, Chloe och Ryan.


Nästa morgon när jag vaknade hade jag till min förvåning inte fått ett gulligt morgon-meddelande från Justin som jag brukade få. Varje morgon skickade han ett sms innan jag hade vaknat om att han önskade att min dag skulle bli bra och att han saknade att andas in doften av mitt hår. Det är sådana små saker som gör att förhållandet håller ihop. Men idag när jag vaknade tappade jag genast mitt leende på läpparna. Med en stor suck och en klump i magen av vad som kanske hade hänt med Justin gick jag upp ur sängen och drog upp rullgardinen. Spöregn. Först nu uppfattade jag hur högt regnet smattrade mot rutan.  Direkt vände jag mig om för att gå och ta fram mina gråa mjukisbyxor och en stor t-shirt. Sedan gick jag ner och åt en skål med flingor i lugn och ro innan det knackade på dörren. Jag ställde ifrån mig den nu tomma skålen och gick och öppnade ytterdörren.
”Chloe?”, utbrast jag förvånat.
Hon bara nickade innan hon trängde sig förbi mig och började gå upp för trappan.
”kommer du eller?”, frågade hon otåligt, och jag kom på fötter och följde efter henne upp till mitt rum. Chloe lade mitt täcke tillrätta innan hon satte sig på sängen med benen i kors och såg sig omkring i rummet.
”vad gör du här så tidigt?”, frågade jag henne.
Hon mötte min blick, ”Mel, halv tolv är inte tidigt. Förresten så har jag faktiskt några viktiga saker att prata med dig om.”
Jag satte mig i sängen mittemot henne med en kudde i min famn, ”okej berätta.”
”nej inte än, hur är läget med dig?”, sa hon i ett försök att samla sig först.
Jag log, ”det är bra, hur är det själv?”
”helt okej. Du och Justin, hur går det för er?”, frågade hon. Jag skrattade åt hennes frågor i rad men blev snabbt allvarlig igen, ”det är väl bra. Men han har börjat bli sur för något han inte vill berätta hela tiden.”
Chloe nickade, ”precis som jag anade.”
”vadå?”, frågade jag.
”ser du inte det själv, Mel? Justin är avundsjuk på dig och Niall. Han gillar inte er relation med varandra, vilket jag kan förstå, killen verkar vara ett smörpaket.”
Jag skakade på huvudet, ”nej det är inte det. Båda två verkar hata varandra, och de känner varandra sen innan. Justin ville att jag skulle lova att inte träffa Niall igen, men det kan jag bara inte. Niall är min vän.”
”Jag tycker du ska lyssna på Justin, Mel. Niall verkar faktiskt inte så bra som du tror att han är. Du hörde inte samtalet igårkväll innan han stack. Men det var inte något roligt.”
Jag suckade, ”Niall är snäll mot mig och han bryr sig om mig.”
”om det får dig att sova om nätterna så”, fnös Chloe.
Jag ignorerade hennes sarkastiska mening, ”vad var det mer du ville säga?”
”okej, lova att inte säga detta till någon alls”, sa hon allvarligt.
”vem skulle jag säga det till?”, sa jag och log.
”jag… Jag tror jag gillar Ryan”, mumlade Chloe.

KOMMENTERA.