Hon nickade snabbt innan hennes ögon spärrades upp i fasa, och innan jag visste ordet av drogs jag iväg av John. Han började slå på mig, och jag hade slutat göra motstånd. Därför lät pistolskottet blandat med ett öronbedövande skrik bara avlägset när jag låg halvt avsvimmad på marken. Sedan blev allt tyst en stund.
”trevligt att göra affärer med dig, Reagan.” Efter det kände jag ett slag i magen vilket fick mig att somna in i smärta.

När jag vaknade var det fortfarande mörkt ute, och helt tomt på stationen. Jag reste mig upp och kände direkt en olidlig smärta i kroppen och jag skrek till av smärta. Först nu kunde jag se mig omkring på perrongen. Det låg blodfläckar här och var, och vid det lilla tegelhuset låg hon. Jag gick så fort jag kunde fram till henne där hon låg, livlös. Justin hade skjutit henne. Hon kanske var kriminell, men det var jag också, och jag älskade henne. Vi två var så olika att vi passade perfekt för varandra. Vi var som natt och dag, men tillsammans fungerade vi. Och Justin hade tagit henne ifrån mig med ett enda pistolskott.

Det var från och med den dagen jag bestämde mig för att Justin skulle få känna samma smärta som jag gjorde. Att förlora sin älskade.

(fortfarande Nialls perspektiv)

När jag berättat historien mötte jag Melanies blick, hon såg vettskrämd ut.
”ä-är du se-seriös?”, lyckades hon få fram. Jag kände nästan skuld över att ha fyllt henne med en sådan stor lögn. Men hon trodde på det direkt, tack vare ärligheten jag byggt upp hos henne innan.
Jag nickade långsamt som svar och försökte se ut som om jag var full av sorg.
”herregud”, sa hon och såg sig vettskrämt omkring, ”han dödade henne?”
Jag svalde hårt, ”ja.”
Melanie satte ena handen för munnen, men tog bort den lika snabbt igen när hon började prata, ”men jag trodde att han bara snodde och rånade?”
”då har Justin inte berättat hela sanningen för dig.”

Melanies Perspektiv:

Justin, en mördare? Under hela tiden vi har känt varandra så har han ljugit mig rätt upp i ansiktet. Jag har aldrig varit så här arg eller känt mig så här sviken någonsin.
”nu är jag tillb-”, jag såg upp från fläcken på bordet jag hållit blicken på och fick se Justin. Hans leende försvann samma sekund som han såg vem som satt mittemot mig. Direkt såg jag ner på samma fläck igen för att undvika ögonkontakt med honom.
”vad gör du här?”, frågade Justin och tittade på Nialls rygg med avsmak.
Niall reste sig upp från sin plats med ett egendomligt flin på läpparna. Konstigt med tanke på att han nyss berättade om sin flickväns död.
”jag ska nog gå nu”, sa han, och utan ett ord gick han bort mot entrédörren och försvann utomhus. Justin såg efter medan Niall lämnade oss, och när han var utom synhåll sken han upp igen och slog sig ner på samma plats Niall just satt på.
”ska vi åka hem till mig eller?”, frågade Justin med ett leende. När jag inte rörde en min suckade han, ”men vi kan åka hem till dig också?”
Jag reste mig upp, ”det spelar ingen roll, Justin. Jag går hem ändå. Ensam.” Sedan gick jag ut från restaurangen utan att så mycket som ägna ett ögonkast tillbaka mot honom.
”vänta Melanie!”, skrek Justin när jag kommit ut på parkeringen, men jag fortsatte gå. Ända tills en stark hand tog tag i min handled och vände mig om.
”vad är det?”, frågade han och jag drog snabbt åt mig min arm igen för att sedan lägga samma hand på min höft bestämt.
”förutom att du har ljugit för mig exakt hela tiden, menar du?”, röt jag upprört.
Han såg förvirrat på mig, ”vad pratar du om?!”
”låter namnet Amber bekant för dig?”, frågade jag, och när jag bara fick en tom blick som svar vände jag mig hastigt om och började gå igen.
Jag hade hunnit nästan tjugo meter ifrån honom när jag hörde hans röst igen, ”vad än Niall har berättat för dig så är det inte hela sanningen!” Jag snodde snabbt om och fick se Justin titta ner i marken. Hans händer var knutna som om han försökte hålla ilskan inom sig.
Just då stannade en Jeep precis bredvid mig. Chockat såg jag in i bilen och fick se Niall i förarsätet. Han rullade ner fönsterrutan på min sida och log med sina kritvita tänder mot mig, ”behöver du skjuts?”
Jag sneglade på Niall men såg sedan tillbaka på Justin. Hans ögon skiftade mellan bilen och mig.
”hoppa inte in i den bilen, Melanie”, beordrade han mig. Jag svarade inte utan såg på Niall igen.
”nå, ska du in eller?”, frågade Niall.
Jag satte högerhanden på dörrhandtaget, men drog aldrig i det.
”Melanie!”, skrek Justin argsint.
”vad, Justin? Tycker du att jag borde åka hem med dig eller? Det kommer i alla fall inte hända!”, svarade jag minst lika argt och öppnade bildörren. Jag såg på Niall som flinade tillbaka mot mig medan han klappade på passagerarsätet som en gest för mig att sätta mig där.
”sätt dig inte i den bilen!”, skrek Justin igen. Han stod fortfarande ett tjugotal meter ifrån mig, men hans röst hade gått från argsint till bedjande.
Jag bet mig i läppen medan jag långsamt vände huvudet från Niall tillbaka till Justin igen, ”vet du vad de viktigaste sakerna för att ett förhållande ska funka är?”, frågade jag honom. När han inte kom med ett svar gav jag honom det. ”lojalitet och ärlighet”, sa jag. ”vet du hur mycket ärlighet du har gett mig Justin? Ingen alls. Jag har levt med din lögn i fyra månader, och du har inte brytt dig alls.”
Han såg ångerfullt på mig och tog ett djupt andetag innan han talade högt, ”men vad skulle jag ha sagt då?!”
Jag suckade och tog ett steg närmare bilen, fortfarande med ena handen på handtaget.
”sanningen, Justin.”
Han svarade inte, så jag började gå in i bilen. Med en fot kvar på marken vände jag mig om mot Justin en sista gång, ”vet du vad du är?”, skrek jag. Justin tittade upp på mig. ”en lögnaktig mördare!” Med de orden stängde jag bildörren efter mig och suckade högt medan Niall började köra. Genom backspegeln kunde jag se Justin ensam på parkeringsplatsen, han stod stilla och såg efter när vi körde iväg.
”hur mår du?”, frågade Niall.
”hemskt”, svarade jag. Han sa ingenting men drog ihop läpparna som ett streck.
Det var tyst en stund innan Niall talade igen, ”vart ska du?”
”2800 Madison Lane.”
Han nickade och svängde av vägen.
”tack för att du berättade förresten”, sa jag och bet nervöst på min tumnagel.
”vad har man inte vänner till”, svarade Niall och log mot mig.
Jag log försiktigt tillbaka, ”men ärligt, tänk om jag hade levt med den lögnen för resten av mitt liv.”
”du hade nog kommit på det förr eller senare”, sa han och jag nickade i brist på bra svar.


Justin’s Perspektiv:

”sätt dig inte i den bilen!”, skrek jag, denna gång med sorg i rösten.

Melanie vände långsamt huvudet mot mig efter att ha haft det riktat mot Niall, ”vet du vad de viktigaste sakerna för att ett förhållande ska funka är?”, frågade hon. Jag svarade inte.
”lojalitet och ärlighet”, sa hon. Jag bet mig i läppen, redo för vad som skulle komma härnäst. ”vet du hur mycket ärlighet du har gett mig Justin? Ingen alls. Jag har levt med din lögn i fyra månader, och du har inte brytt dig alls.”
Jag har aldrig hatat mig själv så mycket och haft så mycket ånger, ilska och sorg på samma gång. Efter ett djupt andetag svarade jag henne, ”men vad skulle jag ha sagt då?!”
Melanie suckade och tog ett steg närmare bilen, vilket gjorde mig mer orolig än innan.
”sanningen, Justin.”
När jag inte svarade började hon ta sig in i bilen, men vände sig om en sista gång mot mig, ”vet du vad du är?”, skrek hon. ”en lögnaktig mördare!” Sedan stängde hon bildörren efter sig och jag såg på medan bilen försvann. F                               

Fan, fan, fan! Hur kunde det ha gått så fel. Varför är jag så jävla dum i huvudet?!, tänkte jag medan jag sparkade i marken, besviken på mig själv. Allting gick jättebra ändå tills Niall bestämde sig för att komma emellan och förstöra allt. Han berättade att jag dödade Amber med mening, men som jag känner honom, så berättade han inte hela sanningen från början. Niall kan ha lurat i Melanie vad som helst, men med tanke på hur sur hon är på mig så kan det inte ha varit allt.
Arg gick jag till min bil och tog direkt upp mobilen ur fickan för att slå ett av de få nummer jag faktiskt kunde utantill.
”John? Jag tror Niall vill hämnas på mig för vad jag gjorde mot Amber, är du hemma? Jag är på väg.”


Melanies Perspektiv: