Nästa morgon vaknade jag för en gångs skull inte av min mobiltelefon eller regnet smattrandes mot fönsterrutan. Jag hade vaknat helt av mig själv. När jag drog ut snodden som hållit uppe mitt hår i en knut, kände jag hur smutsigt det var.
Då jag kom ut ur badrummet, med en handduk virad runt huvudet och en runt kroppen hörde jag hur det knackade på dörren där nere. Utan att tänka vad jag hade på mig gick jag ner för trappan och öppnade dörren.
”hej”, sa Justin och log stort samtidigt som han tog ett steg in i mitt hus.
”vad gör du här?”, frågade jag och drog upp handduken en liten bit.
Han log, ”jag skulle överraska dig.”
”det gjorde du verkligen!”, svarade jag och syftade på handdukarna på min kropp.
Justin satte händerna på mina kinder och kysste mig, och sedan såg han mig djupt in i ögonen. ”gör dig i ordning nu, så vi kommer iväg.”
Utan ett ord vände jag mig om och började gå tillbaka till mitt rum, med hjälp av en knuff på min rumpa från Justin.

När jag kom ner igen några minuter senare, påklädd och sminkad, fann jag Justin sittandes på golvet i min hall.
”ska vi åka?”, frågade jag och sträckte ut min hand för att hjälpa honom upp. Han nickade och tog min hand som stöd när han reste sig upp. Utan att släppa den gick vi ut till bilen som stod parkerad på vår uppfart, och han öppnade bildörren för mig att stiga in, och stängde den efter att jag satt i bilsätet.
”vart ska vi?”, sa jag och iakttog Justin medan han med koncentrerad blick backade ut på vägen.
Ett flin bildades på hans läppar medan han lade i en annan växel, ”alltid lika nyfiken.”
Jag fnös.
”du får helt enkelt vänta och se”, fortsatte han, utan att flinet försvann.
”varför älskar du överraskningar så mycket...”, mumlade jag och lade armarna i kors.
Justin skrattade och fortsatte köra mot sitt mål.

En halvtimme senare saktade Justin in och svängde in på en skumpig grusväg som ledde in i en bokskog. Strax därefter hade bilen stannat helt på en liten parkering mitt i skogen, och framför oss skymtade jag en sjö med en liten brygga främst.
”vad gör vi här?”, frågade jag skeptiskt och skiftade min blick från sjön till Justin.
”vi ska fiska!”, svarade han och log.
Jag höjde mina ögonbryn så högt det gick och stirrade på honom, ”är du seriös?”
Han nickade, ”kom nu ,Mel”, och gick ut ur bilen. Jag följde honom med blicken inifrån bilen och såg på medan han öppnade bakluckan och tog ut två fiskespön och en metall-låda. Sedan kom han runt bilen till min sida och öppnade min bildörr.
”kom igen, Mel, det blir kul.”
Med en suck steg jag ur bilen och följde med Justin bort till bryggan. Han slog sig ner på yttersta delen av bryggan och öppnade den lilla röda metall-lådan. Där i låg en massa beten av plast i olika färger som Justin nu började trä på kroken på fiskespöet.
När det gröna, fiskliknande betet satt fast på fiskespöet gav Justin det till mig.
”jag har aldrig fiskat förut, Justin”, informerade jag honom.
Han flinade och reste sig upp med sitt egna fiskespö i handen, ”jag vet det.”
”varför tvingar du då mig ut hit?”
”för att det aldrig är för sent för att pröva något nytt”, svarade han och lade ner fiskespöet på bryggan. ”kom, så ska jag visa dig hur man gör.”
Jag tog ett steg fram mot kanten av bryggan, med mitt fiskespö i högerhanden. Justin rättade till mitt grepp om spöet innan han ställde sig tillrätta bakom mig och lade sina fingrar på mina.
”sätt fiskespöet bakom axeln”, sa han och hjälpte mig. ”sedan svingar du bara iväg det framåt så att linan dras ut och hamnar i vattnet.”
Jag gjorde som han sa, och med Justins hjälp landade linan ute i vattnet.
”bra!”, log han och släppte mig, ”vira nu in linan igen.”

Vi fiskade länge och väl, och till min förvåning var det faktiskt riktigt roligt. Visserligen fick jag ingen fisk medan Justin bara halade upp fisk efter fisk ur sjön. Nu var vi på väg tillbaka till bilen för att åka och äta något.
”vart vill du äta?”, frågade Justin medan han skyfflade in alla saker i bagageluckan.
Jag ryckte på axlarna, ”jag vet inte. Kanske den restaurangen vi var på senast?”, frågade jag och syftade på Ray’s Diner. Jag såg på Justin att han stelnade till innan han fortsatte bort till bildörren och öppnade den.
”är det något fel?”, frågade jag medan jag spände fast mig.
Justin svarade inte utan backade bara ut från parkeringen och började köra på den skumpiga vägen.
”måste vi verkligen äta där?”
Jag såg konstigt på honom, ”varför inte? Är det något fel med det stället?”
Han skakade på huvudet, även om jag visste att han dolde något.
"nej, inte alls.", svarade han och började köra mot restaurangen. Resten av bilfärden förblev tyst, antagligen för att vi båda hade samma tankar, men också för att vi hade olika för- och nackdelar om de tankarna.
Snart stannade bilen på en parkering, och när jag stängde bildörren bakom mig lade jag märke till den stora neonskylten ovanför den låga byggnaden. 'Ray's Diner' var textat i stark rosa, och några bokstäver var helt gråa och ljudlösa. Jag följde efter Justin in och vi fick ett bås med rött läder på sitsarna.
Servitrisen gav oss varsin meny och log stort mot oss.
"välkommen till Ray's Diner, vill ni ha något att dricka så länge?"
Jag såg upp på henne med trötta ögon, "jag tar ett glas vatten, tack." Sedan återgick jag till att gå igenom de få rätter som fanns på menyn, och i bakgrunden kunde jag höra Justin beställa en coca cola. 
"jag är strax tillbaka!", svarade servitrisen och lade på ännu ett leende. 
Justin smällde ihop menyn och lade ner den på bordet. Jag såg upp på honom och mötte till min förvåning hans blick.
"vad beställde du?" frågade jag och tittade ner i menyn igen. 
Justin svarade inte utan tog emot glaset med cola han blev serverad och tog en klunk från det. Efter att han svalt ljudligt och slickat sig om läpparna innan han satte ner glaset på bordet igen svarade han på min fråga. "en hamburgare."
Jag nickade långsamt och hittade den på menyn. "Den ser god ut."
Just då kom servitrisen tillbaka igen och både jag och Justin såg upp på henne direkt. 
"har ni bestämt er?", frågade hon glatt. 
Justin såg frågande på mig med höjda ögonbryn, och utan att vänta på mitt svar så tittade han på servitrisen igen. "vi tar varsin hamburgare."
Hon nickade och lämnade oss ensamma.
"vad är det med denna restaurang som är så fel?" frågade jag honom efter att jag sett servitrisen gå in i köket.
"jag var bara inte riktigt sugen på sådan här mat, men vad gör man inte för dig?", svarade Justin med ett flin. 
Jag log åt det faktum att han brydde sig om mig så pass mycket att han låter mig bestämma. 
"jag vet inte, vad gör man inte för mig?", sa jag utan att sluta le.
Justin såg ut att fundera ett tag. "jag skulle i alla fall inte ta livet av mig för då skulle jag aldrig få se dig mer." 
Jag tog tag i hans hand som låg på bordet och kramade den hårt. Utan att bilda ögonkontakt smekte jag hans hand ömt med min tumme, och jag kunde se hans blick på mig ur ögonvrån. Det fanns sorg och ånger i den, men jag visste inte varför. Dock tänkte jag inte vara så nyfiken som jag brukar vara, så jag bestämde mig för att hålla tyst och låta denna underbara stund vara ifred. 
"här är era hamburgare", sa servitrisen och satte ner varsin tallrik framför oss på bordet. Jag släppte direkt Justins hand och såg frestat ned på den perfekt stekta burgaren. När jag skiftade min blick från maten till Justin såg jag att han satt och flinade åt mig.
”vad?”, frågade jag och tog upp hamburgaren i händerna.
”jag har aldrig sett en tjej stirra så kärleksfullt på mat.”
Jag såg finurligt på honom, ”är Bieber avundsjuk för att han inte får sådana blickar?”
Han skakade på huvudet och tog första bettet på sin hamburgare, ”inte alls. Jag vill inte att du ska se mig som mat, eller hur?” Jag bara skrattade.

Justin torkade sina händer på en pappersservett han hade bredvid sig.
”jag ska bara gå på toa så kör vi sen, okej?”, sa han och reste sig upp. Jag nickade som svar och såg på medan han försvann runt hörnet och utom synhåll.
Jag tog upp en pommes frites som låg kvar på min tallrik, den var kall och smakade inte alls bra. Äcklad tappade jag ner den på tallriken igen och tog en klunk ur mitt vattenglas.
”hej”, sa en killröst bakom mig. Snabbt vände jag på huvudet, och blev inte direkt förvånad när Niall stod där med ett flin på läpparna.
”hej Niall.” Niall gled in på sätet mittemot mig och inspekterade mig, vilket ledde att jag skruvade obekvämt på mig.
”jag svarade aldrig på din fråga för några dagar sedan”, började Niall.
”vilken fråga?”, sa jag, men ångrade mig direkt när jag sa det, då jag kom på vad han syftade på. ”åh, den frågan.”
Niall nickade, ”det var förra året. Jag hade precis varit ute med min dåvarande flickvän Amber, när Justin kom fram till oss. Han såg sur ut, och krävde att vi skulle ge honom våra värdesaker. När vi vägrade drog han fram en pistol ur byxfickan.”
Jag drog efter andan, och Niall pausade för att ta ett nytt andetag.
”jag och Justin kom i slagsmål då, och när Amber försökte gå emellan så… Sköt han henne.”

Niall’s Perspektiv:

”jag och Justin kom i slagsmål då, och när Amber försökte gå emellan så… Sköt han henne.” Dramatiskt tittade jag bort för att slippa möta Melanies chockerande blick medan jag såg tillbaka på händelsen.

”har du usb-minnet?”, frågade jag Amber. Hon nickade och klappade på sin vänstra byxficka där man kunde, om man tittade noggrant, urskilja en rektangulär sak.
Jag drog ur bilnyckeln och öppnade min dörr, ”bra. Kom nu då.”
”tror du att de redan är här?”, frågade Amber. Jag kunde höra rädslan i hennes röst. Det var inte ofta hon var rädd, men att vara på en öde järnvägsstation mitt i natten när man visste att en farlig brottsling var i närheten gjorde till och med mig lite rädd.
”vi får väl se”, svarade jag och lade ena armen om hennes midja medan jag med den andra såg till så att pistolen satt i hölstret innanför tröjan där den skulle.
På perrongen lyste bara en endaste lampa upp en bit av den stenlagda marken, och resten var beckmörkt. Vi stod stilla och väntade spänt på vad som skulle hända härnäst när vi båda hörde ljudet av småsten som sparkades undan. Strax därefter uppenbarades en gestalt i ljusskenet. Justin. Han såg på mig och Amber med ett elakt leende innan han vände sig om och väntade på sin kompanjon.
”så ni kom verkligen”, sa Justin och stack ner alla fingrar utom tummarna i sina byxfickor.
”låt oss bara få det överstökat”, svarade jag högt och släppte taget om Amber.
Justin såg på mig med ett otydligt ansiktsuttryck, vilket gjorde mig osäker. ”har du usb-minnet?”, frågade han.
Jag vände mig mot Amber och hon såg på mig med bekräftelse. ”har du pengarna?”, frågade jag tillbaka.
”John”, sa Justin och killen som stått snett bakom honom tog ett steg fram. I högerhanden höll han en sportväska.
”ge oss pengarna först!”, utropade jag. Både Justin och John skakade på sina huvuden med exakt samma flin på läpparna.
”jag antar att det är din tjej som har hand om det vi vill ha? Är det inte lite väl riskfyllt att låta henne ha ansvar för den?”, frågade Justin.
Amber satte händerna på höfterna, ”du får det när vi har fått pengarna. Annars tar vi den här lilla saken till polisstationen”, hon pausade för att ta upp usb-minnet och höll det nu dinglandes i sin hand, ”och de blir nog glada över att få se vad som befinner sig på den här lilla saken.”
Justins läppar var sammanbitna som ett streck, och man kunde se att han tvekade. Till slut kom han några steg närmare Amber, så nära att han hade kunnat nudda vid henne.
”vakta din tunga”, sa han och lade ena handen på hennes kind, ”ingen vill väl se det här vackra ansiktet komma till skada?”
Hon smällde bort hans hand och blängde på honom. ”ge oss pengarna. Nu.”
Det var först då jag märkte hur nära John hade kommit mig, och innan jag visste ordet av kände jag en hård smäll längs min käke. Jag kämpade för att hålla mig på fötter, och snart gav jag tillbaka ett ännu hårdare slag. Amber sparkade Justin i magen, och han böjde sig i smärta. Nästa slag från John fick mig att tappa balansen och jag slog skallen hårt i marken. Snart fick jag en hård spark i sidan också, denna gång från Justin. John fortsatte att attackera mitt ansikte, och på det tredje slaget knäckte han min näsa. Jag kände hur blodet rann från den och skapade fläckar på marken och mina kläder medan jag smärtsamt reste mig upp. Amber hade attackerat Justin bakifrån, men hon hade ingen chans mot en sådan stark kille som Justin. Han höll upp henne mot tegelväggen och gjorde ett försök till att strypa henne. Jag tog sats och puttade bort honom från Amber, och hon sjönk ner mot väggen och försökte få igång andningen igen.
”är du okej?”, frågade jag henne när jag satt mig på huk mittemot henne.

Hon nickade snabbt innan hennes ögon spärrades upp i fasa, och innan jag visste ordet av drogs jag iväg av John. Han började slå på mig, och jag hade slutat göra motstånd. Därför lät pistolskottet blandat med ett öronbedövande skrik bara avlägset när jag låg halvt avsvimmad på marken. Sedan blev allt tyst en stund.
”trevligt att göra affärer med dig, Reagan.” Efter det kände jag ett slag i magen vilket fick mig att somna in i smärta.


När jag vaknade var det fortfarande mörkt ute, och helt tomt på stationen. Jag reste mig upp och kände direkt en olidlig smärta i kroppen och jag skrek till av smärta. Först nu kunde jag se mig omkring på perrongen. Det låg blodfläckar här och var, och vid det lilla tegelhuset låg hon. Jag gick så fort jag kunde fram till henne där hon låg, livlös. Justin hade skjutit henne. Hon kanske var kriminell, men det var jag också, och jag älskade henne. Vi två var så olika att vi passade perfekt för varandra. Vi var som natt och dag, men tillsammans fungerade vi. Och Justin hade tagit henne ifrån mig med ett enda pistolskott.

Det var från och med den dagen jag bestämde mig för att Justin skulle få känna samma smärta som jag gjorde. Att förlora sin älskade. 

Okej, det kanske går lite överstyr här, men jag undrar bara vad ni tycker! Vill ni läsa om detta, eller ska jag avsluta det så snabbt som möjligt? Jag måste berätta att jag har planerat detta, och Justin ska inte hålla på att vara kriminell hela tiden om ni tror det. 
KOMMENTERA VAD NI TYCKER OM DETTA NU.
/e.