Chloe bet sig i överläppen och såg sig om i badrummet. Hon gav mig en tröstande blick innan hon öppnade munnen igen. ”varför gråter du?”
”För att Justin alltid ska åka iväg, och jag klarar inte det. Du förstår inte hur jobbigt det är att vara ifrån honom så länge, och tanken på att det kommer att hända regelbundet framöver är avskyvärd.”, svarade jag och suckade.
”Jag är säker på att Justin tycker det är minst lika jobbigt…”, började hon.
”Jag ser inte honom sitta gråtandes på ett badrumsgolv.”, avbröt jag irriterat.
Chloe stönade åt mig för att hon inte fick prata till punkt, men fortsatte sedan. ”Men du vill lika väl som han att hans dröm ska gå i uppfyllelse. Och om jag känner er rätt, kommer ni få det här att funka. Hur svårt det än är.”
”Men jag vill inte få det att funka.”, sa jag och kände hur tårarna brände innanför ögonlocken. Jag blundade hårt för att inte börja gråta igen, men misslyckades. När jag öppnade ögonen igen började tårarna flöda okontrollerbart. ”Jag vill bara att Justin ska vara med mig hela tiden.”

Chloe hade lämnat mig ensam i badrummet för några minuter sedan, och jag tvivlade på att någon skulle komma in hit igen. Just då hördes en lätt knackning på dörren och Justin öppnade den. Han såg på mig en stund innan han tog ett steg in i badrummet och stängde dörren bakom sig. Han gled ner för väggen för att sätta sig bredvid mig. Jag förväntade mig att han skulle börja läxa upp mig och ge mig en vuxen och ansvarsfull blick för att jag skulle förstå, men han öppnade inte munnen. Inte ett ord kom ifrån honom. Jag sneglade på honom diskret utan att han märkte det, och han satt bara och tittade framför sig på den marinblåa mattan på badrumsgolvet.
”Det här kommer att bli jobbigt för mig också, ska du veta.”, sa han plötsligt. När jag inte svarade vred han på huvudet och iakttog mig. Jag vägrade att se in i hans ögon och visa min sorg, så jag stirrade istället på en fläck på ett skåp på motsatta väggen. Justins blick på mig gjorde mig ytterst obekväm.
”Kan du sluta stirra på mig?”, frågade jag utan att varken röra en muskel eller min.
Justin skrattade tyst och satte sig tillbaka i sin ursprungsposition.
”Jag saknar dig minst lika mycket, om inte mer, när vi är ifrån varandra. Så kom inte hit och tro att det är så jävla synd om dig.” Det han sa lät argsint och negativt, men sättet han sa det på var omtänksamt.
”Jag tycker inte synd om mig själv.”, sa jag utan att flytta min blick en centimeter. ”Jag tycker synd om oss.”
Justin suckade. ”Vad tycker du vi ska göra då?” Jag ryckte på axlarna och såg för första gången sedan han kom in i badrummet honom i ögonen. De var lika bruna som alltid, men hade något förvirrat i sig.
”Leva med det. Det är svårt för mig att acceptera, men jag lär mig.”, berättade jag. Efter att jag hade sagt de orden sjönk det även in i mig. Det var inget jag kunde göra åt att Justin skulle åka iväg upprepade gånger, jag var helt enkelt tvungen att acceptera det. Både för min egen del, och för att underlätta för Justin. Om jag var positiv till att han skulle åka iväg, var det också lättare för Justin att lämna med gott samvete.
”Det kommer att bli jobbigt, Melanie. Men det är något vi kommer klara av.”, sa Justin och lade sin ena arm om mina axlar.
Mina mungipor gled uppåt samtidigt som Justin satte sina händer på mina kinder. Han kysste mig mjukt på läpparna och såg mig sedan i ögonen. ”Det är du och jag mot världen.”
Jag kunde inte låta bli att le, och när mitt leende återspeglades hos Justin började jag skratta.
”Det där lät jättefånigt”, sa jag mitt i skrattanfallet. Nu började Justin också skratta. Hela scenen såg antagligen väldigt konstig ut, vi hade precis varit deppiga och nu satt vi och gapskrattade – allt på ett badrumsgolv.
”Vad skrattar ni för?”, frågade Ryan. Jag slutade genast skratta och såg upp på honom. Ryans blick vandrade mellan mig och Justin samtidigt som vi båda såg på varandra.
”Inget.”, svarade jag sedan.
Ryan skakade på huvudet åt oss men log sedan. ”Vi hade tänkt spela tv-spel. Kommer ni?”
Justin nickade. ”Vi kommer snart.” Ryan lämnade oss, och Justin reste sig upp från golvet. Jag sträckte ut min hand, och Justin fattade den med ett stadigt tag för att sedan dra mig upp på fötter. Utan att släppa min hand gick vi tillbaka in i vardagsrummet där Chloe, Chaz och Ryan satt och spelade ett krigsspel på teven. Ingen sa ett ord om att jag hade varit borta vilket var väldigt skönt, eftersom det sista jag ville just nu var att prata allvar.
”Mel! Din tur att spela.”, tjöt Chaz så fort jag satt mig ner i soffan och han sträckte fram en spelkontroll till mig. Jag tog emot den med ett leende och började spela. Även om jag bara hade spelat detta spel ett fåtal gånger, var jag otroligt duktig på det. Kul tyckte jag också att det var, speciellt var det för att jag fick spela det med mina vänner som brydde sig om mig och tyckte om mig för den jag var. De kände mig, och behövde inte fråga om jag mådde dåligt – de visste det redan.

”Jag kommer snart till dig.”, sa Justin samtidigt som jag steg ur hans bil.
Jag vände mig om innan jag stängde bildörren. ”Justin, jag tror inte mina föräldrar vill att du gör det, speciellt inte på kvällen.”
Justin flinade. ”Vem sa att de behövde få reda på något? Se till att ha fönstret öppet ikväll.”
Jag skrattade och stängde dörren, och såg efter Justin när han körde iväg. Sedan vände jag mig om och gick in i mitt hus.
Där, i hallen väntade till min förvåning min mamma med armarna i kors. Hon såg på mig med en blick som hade kunnat döda vem som helst.
”Vi måste prata, Melanie.”, sa hon allvarligt. Jag nickade långsamt som svar och krängde av mig mina converse. Sedan följde jag efter henne in i köket och vi satte oss på var sin sida av köksbordet.
”Skolan börjar om en vecka.”
Jag nickade och undrade varför hon hade sagt det, det är något som knappast hade kunnat undgå mig. ”Jag vet.”, svarade jag.
”Jag vill att du fokuserar på skolan, eftersom detta är sista året. Sabbar du det nu, kommer du att sabba hela ditt liv.”, fortsatte min mor. Jag suckade ljudligt.
”Mamma, sen när har jag slutat bry mig om skolan tror du?”
Hon ryckte på axlarna. ”Jag vet att du bryr dig om skolan, men sedan du och Justin blev tillsammans har du blivit mer och mer nonchalant.”
”Vart vill du komma?”, frågade jag. Mina ögonbryn var spända och de hade sänkts ner närmare mina ögon.
”När skolan börjar, får du inte träffa Justin på vardagar.” Jag öppnade munnen i protest, men hon höjde sin hand för att säga till mig att hålla munnen stängd. ”Detta är för ditt eget bästa, jag vill inte att du ska tro att vi gör detta för att vi hatar Justin. Jag och din far kom överrens om att du ska fokusera på dina studier på vardagarna, och inget annat.”
”Hatar du mig?”, viskade jag och såg ner i bordet.
”Vad sa du?”, frågade hon, och jag mötte hennes blick med hat i blicken.
”Hatar du mig?” Jag reste mig upp och föste in stolen mot bordet med en smäll.
Mamma skakade på huvudet. ”Självklart inte, hur kan du få för dig något sådant?”
Jag svalde hårt för att inte börja skrika på henne. Jag hade nog aldrig varit så här arg på min mamma förut. ”Okej, låt mig fråga så här då. Hatar du Justin?”
”Nej, Melanie, det vet du.”
”Jag vet inte det, mamma.”, svarade jag och skakade på huvudet. ”Det verkar som om du och pappa vill att jag och Justin ska göra slut.”
”Det vill vi inte, vi vill bara att du ska gå ut skolan med bra betyg.”, sa hon.
Jag fnös. ”I så fall var det ett otroligt dumt sätt att framföra det på. Justin kommer inte vara hemma så mycket, om du inte visste det.”, berättade jag för henne. ”Glömde du att han har fått ett skivkontrakt i USA?”
”Det…”, började min mamma, men jag lät henne inte fortsätta. ”Det betyder att jag kommer få träffa Justin betydligt mindre än innan. Och ni menar att jag, utöver att vara ifrån Justin många gånger, ska behöva hålla mig borta ifrån honom fem dagar utav sju i veckan? Jag kommer aldrig få se honom igen i så fall.”
”Melanie.”, sa hon och reste sig upp. En hade fallit ner för min kind samtidigt som jag talade, och det hade mamma märkt. Hon var väldigt svag när det gällde bråk, jag vann nästan alltid. Annat var det med min far, honom var jag rädd för när han var arg. Man ville inte vara orsaken till att ha retat upp honom.
Mamma kom runt bordet och omfamnade mig. Jag kände mig som ett litet barn som ville bli tröstad. ”Förlåt, jag visste inte att han skulle resa iväg så ofta.”
Jag torkade undan tårarna och tog ett steg tillbaka. ”Så jag kommer att få träffa Justin ändå?”
Hon nickade, men höjde högerhanden med pekfingret i spetsen. ”Om du lovar att fokusera på skolan.”
Jag log stort och nickade ivrigt och gick med på hennes villkor. ”Tack mamma!”, ropade jag medan jag började rusa upp för trappan.
”Det är middag snart!”, skrek hon efter mig, men jag var inte hungrig. Istället slängde jag mig på min säng. Den var alldeles nybäddad med nya, tvättade lakan som luktade fräscht. Jag såg ut genom det stora fönstret som prydde nästan halva väggen i mitt rum. Då kom jag på att Justin lovat att hälsa på mig senare och jag tog mig genast fram till fönstret och låste upp det. Nu kunde han klättra in bäst han ville. Jag lade huvudet på huvudkudden och såg upp i taket. Där hade jag sedan nästan ett år tillbaka satt upp en lapp i taket. Jag läste den högt för mig själv.
”I know I’m good at something, I just haven’t found it yet.”
”I have found it.”, sa plötsligt en röst som lät alldeles för bekant, och denna röst kom från någon som stod väldigt nära mig. Jag satte mig upp i sängen och fick se en leendes Justin stå precis vid fönstret som nu stod vidöppet. Mina gardiner fladdrade i vinden och jag kände hur min hud började frysa. När jag lät handen smeka min överarm kände jag gåshuden och de resta hårstråna. Justin stängde fönstret och gick fram och satte sig på sängen bredvid mig.
”Hej.”, sa han och böjde sig fram mot mig. Jag mötte honom halvvägs och kysste honom mjukt på läpparna. ”Hej.”, svarade jag sedan och log.
Justin lutade sig tillbaka i sängen och landade på mina lakan. ”Har du någonsin tänkt på vad som kommer att hända sedan?”, frågade han samtidigt som han lade armarna bakom huvudet och såg på mig.
”Vadå sedan?”, sa jag förvirrat och lade mig ner bredvid honom.
Justin ryckte på axlarna, ”Du vet, om ett år eller något. Vad har hänt då?”
”Då är du världens kändaste kille.”, svarade jag och log.
Han skrattade. ”Och vi två bor i ett stort hus i L.A.”
”Med pool.”, avslutade jag Justins mening.
”Och en massa tv-spel.”
”Kommer du aldrig att växa upp ifrån det?”, frågade jag.
Justin skakade på huvudet och flinade. ”Nej, och det vill jag inte heller.”
”I så fall ska jag köpa alla kläder i alla butiker.”, sa jag.
”Har du råd med det?”, undrade Justin och höjde sitt ena ögonbryn.
”Nej.”, svarade jag och såg lurigt på honom. ”Men du har.”
Han skrattade till, ”Men tänk om jag inte vill dela med mig av min förmögenhet?”
”Det vill du. Vem kan säga nej till ett sådant här sockersött leende?”, sa jag utmanande och log för att visa mitt leende. Justin log och drog mig intill honom. ”Du har rätt.”, sa han. Han kysste mina leende läppar och såg mig sedan i ögonen. ”Ingen kan motstå ditt leende.” Efter att han sagt det kraschade mina läppar mot hans ännu en gång och jag kysste honom länge och väl.
”Jag älskar dig, Melanie.”, sa Justin. Hans bruna ögon såg djupt in i mina mörkblåa, och det lät som inget annat än sanning när han sa det. Jag drog ena handen genom hans lena hår. ”Jag älskar dig med, Justin.”

Förlåt förlåt förlåt för att kapitlet inte kommit upp tidigare!!

10 kommentarer så kommer kapitel 62 på torsdag!
/e.