Först några sekunder efter att jag fått syn på honom började min kropp fungera igen, och jag försökte febrilt ta mig fram till honom. Just då såg han åt mitt håll. Från att ha munnen halvöppen, ändrades hans ansiktsuttryck till full lycka när han upptäckte mig och han log stort. Justin släppte väskan han höll i sin hand och sträckte ut armarna längs sidorna samtidigt som jag kom springandes mot honom. När jag slöt upp vid honom och andades in hans välbekanta och goda doft, lyfte han upp mig och snurrade runt några varv. Han satte ner mig försiktigt på marken igen utan att släppa mig med blicken. När jag stod på golvet igen tog jag ett nytt grepp om hans hals och drog ner honom till min höjd. Hans händer passade perfekt på mina höftben.
”Justin…”, började jag, men hann inte längre, då hans läppar kraschade mot mina. Jag var inte sen på att reagera, utan kysste genast honom tillbaka.
När Justin efter en stund rätade på ryggen började han flina. ”förlåt, jag kunde inte hålla mig längre.”
Jag skrattade. ”jag har saknat dig, Justin.”
”jag har saknat dig också, älskling.”

Jag kramade om honom hårt, och ville aldrig släppa honom igen. Han var äntligen hemma, efter så lång tid. Allting kändes bara så himla bra nu. Justin tog min hand och lyfte upp sin resväska i den andra, sedan började vi gå mot John och Jason. När Justin fick syn på inte bara John, utan också Jason, lutade han sig mot mitt öra medan vi kom närmare dem. ”vad gör han här?”, frågade han i barsk ton.
”Justin…”, började jag men hann inte längre då vi var framme vid de två killarna och Justin bestämde sig för att ställa frågan direkt till Jason istället.
”Vad gör du här?”
”Hämtar upp dig.”, svarade Jason oberört. Han insåg uppenbarligen inte allvarligheten i denna situation. Jag mötte Johns menande blick på mig, och jag tog ett djupt andetag. ”släpp det, Justin.”
Han vände sig om och såg på mig med ett höjt ögonbryn. ”vill du att jag ska släppa att han praktiskt taget försökte döda dig? Han ljög för oss alla, hur kan ni förlåta honom?” Nu pratade han inte bara med mig, utan han växlade sina argsinta blickar mellan mig och John.
Jag lade ena handen lugnande på Justins axel, men han skakade snabbt bort den. Det fick mig att inse. Det var verkligen inte såhär det skulle ha gått till. Alla skulle ha varit glada, och sedan skulle vi ha åkt direkt hem. Mina förutseenden var långt ifrån det här.
”Jason begick ett misstag.”, sa jag för att försvara honom. ”Hade han vetat att det var mig Niall ville åt, hade han aldrig gjort det här.”
”Han gjorde illa dig, Melanie. Ska du bara lägga det bakom dig utan att tveka?”, frågade Justin.
”jag är faktiskt här.”, sköt Jason in.
Justin gav honom en irriterad blick innan han vände sig mot mig och väntade på mitt svar.
”kom, så åker vi hem.”, avbröt John, och jag var lättad över att slippa svara på Justins fråga.


”hur tänkte du?”
Alla utom John satt i vardagsrummet, men det var omöjligt att föra en normal konversation när Justin och Jason befann sig i samma rum.
”Han gav mig pengar, bro. Vad skulle jag ha gjort?”, sa Jason och svarade på Justins fråga.
Justin stirrade på honom. ”vi gav dig också pengar.”
Jason svarade inte, utan höll munnen rak som ett streck.
”Lyssna på mig nu, Jason. Du vet att jag inte gillar dig, och jag vet att du inte gillar mig, men vi hade en överenskommelse. Och man bryter inte mot sådana. Du svek oss, ljög för oss, och dödade nästan min flickvän.”
Jag hade inte lyssnat ordentligt på deras bråk, eftersom jag var trött på att höra samma tjat om och om igen. De hade bråkat hela vägen hem också, och det verkar inte finnas något slut på det. Men när jag nu hörde ordet flickvän, spetsade jag öronen.
”Jag var aldrig på väg att döda henne.”, svarade Jason.
”Men du höll ett vapen framför henne.”, avslutade Justin.
Jason suckade, uppenbarligen trött på att argumentera mot Justin. ”Niall är död nu, Justin. Var glad över det istället.”
”Hur ska jag vara glad över det när jag vet att du ljög mig rätt upp i ansiktet och satte Melanie i fara?!”, röt Justin med höjd röst.
”Jag var här för henne när du inte var det.”, sa Jason lugnt. ”Utan mig hade hon dött, du borde vara tacksam istället.”
”Om det inte hade varit för dig så hade Niall redan varit död och då hade vi sluppit allt det här.”
Jason lutade sig framåt i fåtöljen där han satt och hängde ångerfullt med huvudet. ”förlåt.”, mumlade han.
”vad sa du?”, frågade Justin även om han hade hört exakt vad han sa.
”du hörde vad jag sa.”, svarade Jason.
Justin försökte dölja leendet som lekte på hans läppar. ”Nej, det gjorde jag inte. Kan du upprepa det?”
”Jag sa förlåt, är du nöjd nu?” Jason började bli redigt irriterad på Justin, och hans ögon gnistrade av ilska samtidigt som han spände knogarna så att hans blodådror tydligt syntes.
Justin flinade bara.
”du tigger stryk.”, väste Jason och genast reste sig Justin upp.
”vad sa du?”, skrek han.
Jag reste mig också upp och ställde mig emellan de två så att de inte skulle kunna komma för nära varandra. ”sluta nu! Det får vara slut på ert konstanta bråk någon gång. Tröttnar ni aldrig? Ni ska höra på er själva som ni håller på, det är bara fånigt. Jag orkar inte med er två längre.”
Sedan släppte jag allt och vände mig om och gick. Jag stannade bara upp för att ta på mig mina skor, och under den tiden kunde jag höra de två prata i vardagsrummet.
”jag följer efter henne.”, sa Jason.
”nej, jag är hennes pojkvän. Du stannar här så följer jag efter henne.”
Efter att jag hört de orden stängde jag ytterdörren efter mig och gick bort ifrån Johns tomt.
”Melanie, vänta!”, hördes Justins röst som kom närmare och närmare mig. Jag saktade inte av på takten, utan gjorde tvärt om och började gå snabbare. Men snart tog en hand ett kraftfullt tag om min handled och drog till sig den vilket ledde till att jag vände mig om och dunkade rätt in i Justins bröstkorg. Jag tog snabbt ett steg bakåt.
”förlåt mig, Mel.”, mumlade han under sin andedräkt.
Jag höjde skeptiskt på ena ögonbrynet. ”Ber du om ursäkt till mig när det är du och Jason som har bråkat hela eftermiddagen?”
”Ja.”, suckade han.
”Justin.”, sa jag besvärat. ”Jag är trött på att du och Jason alltid ska bråka, speciellt nu när han och jag kommit närmare varann.” Justin gav ifrån sig ett ogillande ljud, men jag ignorerade honom. ”det var han som räddade mitt liv, och inte du. Ha det i åtanke när du säger sådana saker om Jason.”
Han suckade djupt. ”Hade jag varit här hade jag inte tvekat att komma och rädda dig, men John sa till mig att stanna i Atlanta, och att jag inte behövde oroa mig.”
Jag bet mig i läppen, vilket Justin visste betydde att jag inte hade något mer att säga.
”får jag krama dig nu?”, frågade han försiktigt med ett lätt leende på läpparna. Jag såg på honom en stund först, sedan nickade jag leendes och innan jag visste ordet av hade jag hans armar om min kropp, och jag kände mig hemma igen.
När Justin efter en evighet släppte taget om mig tog han min hand. ”har du lust att sova hos mig ikväll?”
”Ja.”, svarade jag med ett leende och kysste honom på kinden. Sedan började vi gå långsamt tills vi efter inte så lång tid kom fram till Justins tomma hus. Det såg väldigt mörkt och dystert ut, vilket inte var så konstigt med tanke på att ingen varit där inne på en hel månad. Justin låste upp dörren och började tända i huset så gott det gick, och snart såg det väldigt hemtrevligt ut. Han uppenbarade sig i dörröppningen till köket och lutade sig mot dörrkarmen. På läpparna hade han ett leende på läpparna som återspeglades i hans ögon. Med ena pekfingret gjorde han en gest som sa till mig att komma närmare honom. Jag gjorde som han ville och tog långsamt några steg mot honom tills jag stod så pass nära att mina tår nuddade hans.
Justin drog min överkropp närmare honom och kysste mig på nacken. ”äntligen ensamma.”, mumlade han i mitt hår innan han kysste min nacke ytterligare en gång. Han placerade varsamt kyssar längs min axel och nacke, tills jag gav ut ett stön som tydde på att han hittat min svaga punkt. Justin log emot min hud och började kyssa mer intensivt på min svaga punkt. Hans tunga började bearbeta också och jag började dra i hans hår desperat. Efter en stund slutade han suga på min nacke och kysste mig istället soft längs mitt nyckelben och upp för min hals tills han kom fram till mina läppar. Han bet lätt i min underläpp och jag öppnade den gladeligen för honom. Justins tunga virvlade runt i min mun, och min i hans. Mina händer rörde sig och begravdes i hans mjuka, bruna hår. Plötsligt kände jag hur ett par händer tog tag i mig och lyfte upp mig från marken. Jag avbröt kyssen för någon sekund för att se vad som hände, men när jag märkte att det var Justin som lyfte upp mig i brudstil, förenade jag mina läppar med hans läppar igen. Justin bar mig upp för trappan och in på hans rum. Utan att bry sig om att tända eller något annat slängde han mig på sängen och gav mig en djup kyss. Sedan krånglade han av mig min tröja så att jag blev liggandes i endast bh och jeans i sängen. Justin log belåtet och drog själv av sig sin t-shirt. Jag vände på oss så att jag gränslade honom som nu låg under mig. Långsamt smekte jag över hans magmuskler och log mot Justin. Jag kysste honom på läpparna länge och placerade nästa kyss på hakan. Sedan fortsatte jag att placera kyssar längs med hans kropp, ner för halsen, och på hans bröst och revben. Jag kysste extra länge vid hans bringa och kom närmare och närmare byxorna. Jag lät båda pekfingrarna glida längs med hans överkropp med start vid hans axlar, tills de kom fram till hans gylf. Så långsamt som jag kunde knäppte jag upp hans byxor och klev av honom och ställde mig på golvet för att dra av honom dem. Sedan knäppte jag själv upp mina jeans och tog av mig dem medan Justin iakttog mig. Det var omöjligt att undgå bulan i hans kalsonger och jag log nöjt över vad jag åstadkommit. Justin reste sig även han upp och lade händerna på min midja och kysste mig passionerat innan han varsamt lade mig på hans säng igen. Han trädde av oss de resterande kläderna vi bar på våra kroppar försiktigt. ”är du redo?”, frågade han.
Jag nickade och bet mig i läppen och gjorde mig beredd på vad som var på väg att hända.
”säg till om det gör ont.”, sa Justin.
I början bet jag mig hårt i läppen för att bli av med smärtan, men snart övergick smärtorna till njutningar.
Efteråt lade sig Justin bredvid mig i sängen och drog täcket över oss. ”jag älskar dig, Melanie.”
Han hade sagt det förut, men det hade aldrig känts så verkligt. Kanske var det för att vi precis haft sex för första gången, eller så var det för att vi varit ifrån varandra så länge. De fyra orden som försvann från hans läppar hade aldrig låtit så äkta förut.
”och jag vill aldrig förlora dig.”, fortsatte han.
Jag höll min hand på hans bröstkorg och kunde känna hans hjärtslag. De var lugna, som om han trivdes exakt där han var just nu, och som om han aldrig skulle vilja lämna detta stället någonsin.
”jag älskar dig också, Justin. Så otroligt mycket.”, svarade jag och såg in i hans ögon.
”lova att aldrig lämna mig.”, sa han och smekte mitt hår som vilade mot madrassen eftersom jag låg på sidan.
Jag nickade bestämt och log lite. ”jag kommer aldrig att lämna dig. Om du aldrig lämnar mig.”
”jag lämnar inte dig för alla pengar på jorden.”


Justin andades ut i en djup suck, ”är du hungrig?”

Jag släppte blicken från kaffekokaren som jag tittat på den senaste minuten och såg på honom istället.

”jag vet inte.”

Sedan, med de orden sagda reste jag mig från köksstolen och lämnade Justin ensam i köket. Jag gick långsamt och tyst upp för trappan till Justins rum och begravde mig under hans duntäcke. Allt gick bara fel nu, och jag får inte ens vara med den jag älskar av min egen mamma. Min mamma, som är den personen som egentligen ska förstå mig bäst och alltid hjälpa mig. Istället hatar hon nu min pojkvän som är den bästa i världen för mig.

Nu kunde jag inte hejda tårarna längre, jag storgrät och skrek så tårarna rann. I detta ögonblick hade jag hellre stannat under Justins täcke för alltid istället för att leva.

”Melanie!”, hörde jag hur Justin utbrast när han kom in i sitt rum. Jag kunde inte se honom eftersom jag låg under täcket, men snart kände jag hur han satte sig på sängkanten och smekte min rygg. Det hjälpte inte mycket, jag fortsatte gråta, bara nu lite tystare.

Han kröp ner under täcket tillsammans med mig och höll om mig bakifrån. Jag grät och grät och grät tills tårarna tog slut och jag bara snyftade. Då hade vi legat där i mer än en halvtimme, i exakt samma position.

När Justin märkte att jag äntligen slutat gråta kramade han mig hårdare och kysste mig på nacken. Jag rös till av välbehag, men det välbehaget försvann lika snabbt som det kom.

Jag snyftade till och torkade min dyngblöta kind med baksidan av handen innan jag tog Justin’s hand som låg vid min bröstkorg.

”vad ska jag göra, Justin?”, sa jag, men det kom ut med som en viskning.

Han öppnade sin mun för att säga något riktigt klyftigt, men han visste inte vad han skulle säga.

”jag vet inte, Mel. Du kanske borde prata ut med din mamma, utan mig.”

Jag svarade inte, det förslaget var nog det mest dåliga jag hört. Aldrig i livet att jag skulle prata med min mor så länge hon betedde sig såhär.

Jag snyftade till, ”det tänker jag inte göra. Jag kommer att hata henne ända tills hon slutar hata dig.”

Han suckade.

Jag blundade, ”ingenting blir rätt nuförtiden. Alla i Stratford hatar redan mig, och till råga på allt så har min egen mor börjat hata mig! Allting på grund av en enda sak.” Jag fattade inte att jag var på väg att säga detta.

”dig.”

Jag satte mig upp i sängen och såg på honom. Sedan såg jag runt i rummet och insåg hur lustigt allt var, och skrattade.

”jag mådde så mycket bättre innan du kom, Justin. Tänk på det, sedan jag blev tillsammans med dig, hur många gillar mig fortfarande? Du själv, Chloe, Ryan och Chaz. Ingen annan. Allting faller på plats nu!”

Justin såg förbryllat på mig, ”vad menar du?”

Plötsligt blev jag väldigt ledsen, ”Justin, jag menar... Vi kan nog inte vara tillsammans längre.”

Jag bara krossade hans hjärta, mitt itu.

”varför?”, frågade Justin sorgset. Jag hade aldrig sett honom såhär sårbar, förutom när han berättade hela sin historia för mig.

”du har fört med dig inget annat än dåligt in i mitt liv, Justin. Vår saga tar dessvärre slut här.”, sa jag bestämt.

”förhastar du dig inte lite väl mycket nu, Melanie?”

Jag skakade på huvudet och tog min väska i handen, ”vi ses Justin.”

När jag såg tillbaka i tiden på vår relation kunde jag inte förstå varför eller hur jag kunde lämna Justin. Han var den som fick mig att må bra, trots alla dessa saker. Men då kände jag inte samma Justin som jag gör idag. Dagens Justin är nog dubbelt så underbar, och han blir mer underbar för varje dag som går, om det nu är möjligt.